Jag är helt klart lätt att räkna ut. Du vet redan nu var det här inlägget skall sluta om du får reda på att tre band spelade i lördags, ett litet, ett lite större och ett stort. Följer du med här på bloggen så kan du klura fram vilket jag gillade mest.
Sista kvällen på
Klubb Populär för den här säsongen. Även om jag gillar andra klubbar i stan så är det nog Populär som jag gillar bäst. Helt enkelt för att det är magiskt avslappnad stämning, alla gillar alla och musiken som spelas kan man dansa till. Och då menar jag tokdansa. Mer om dansen längre ner...
Klubben lyckas varje gång locka stans mest sympatiska människor. Det är lite som en väldigt stor och lyckad hemmafest.
Mitt i den här manövern finns det plats för nya ansikten (ny bekantskap: Den långe sångaren i
Children Come On) , de är lika trevliga de och jag hoppas vi alla ses till hösten. För klubben måste fortsätta!
I fredags
snackade jag lite med Mats Forsberg, sångare i
La Masa. Jag lyssnade också på deras nya material...och knockades! Det var mer maskiner och mindre gitarrer. Me like!
När bandet går upp på scen, först av de tre, är jag beredd på en snygg spelning. För La Masa låter snyggt, det är stål och krom. Ni vet det där som var härligt på 80-talet, tillsammans med pianolack. Polerat och färdigt för fest.
Jag blev inte besviken! Ta "Vackra dårar", många sjunger med och synthen låter bättre någonsin. På Myspacesidan är den låten inte speciellt tjock men live växer den till sig. Blir en jurapark med höga träd och nuddar himmlen. Kryper nära mig och klipper upp mig i molen.
Så där fortsätter det,jag kastas fram och tillbaka mellan glädje och superglädje. Snygga texter rusar över mig och när stora "Flyttkartong" kommer springer sångare Mats ut i publiken. Skakar och rister sig igenom folket. Helt logiskt! Det är ungefär vad jag också skulle gjort om jag suttit inne på de här poppärlorna!
Efter lite tokdans hoppar vi fram i tiden till band nummer två,
Sambassadeur.
Om vi tar det bästa först: Kate. En så bedårande låt att hela hallen borde smälta. En låt på tusen låter så här eller kanske en på miljonen är så här bra. Det är Magnetic fields fast uppochner.
Men Sambassadeur den här kvällen lyfter inte. Det blir inte lika bra som det brukar. Det är egentligen inte bandets fel.
Jag tror det beror på tiden. Anna och pojkarna får spela när "fullpeaken" inträffar, det vill säga när störst möjliga del av publiken är som mest möjligt full. Då spelar det ingen roll om man är bäst i världen, bäst i Göteborg eller bäst på Storan. Det blir ingen magi.
Sen en lite grej till, och nu kanske det blir jobbit för någon: jag gillar inte när killen sjunger. Annas röst är bättre än bäst så varför låta killen sjunga? Kanske är det bra för jämnlikheten men jag förstår inte.
Sen märkte då jag inte någon gigantisk skillnad på ljudet, humlan viskade ju att en sångare från Irene rattade ljudet. Det var bra ljud, det var det, men humlan sa att det skulle vara extravaganza. Eller kanske var det bara jag, och mina förväntningar, som trodde att jag skulle få ljudnirvana.
Sist några direkta ord till en fallen hjälte,
Lasse Lindh.
Lasse, en gång gjorde du en platta som jag håller som rikets top fem. Skivan hette "Bra" och kom ut 98. Minns du?
Den där skivan hade jag nära mitt hjärta tills hjärtat försvann, och hon tog skivan med sig. Under många år letade jag, i skivbutiker, hos skivbolag, jag till och med skrev ett långt och tårfyllt brev till dig Lasse om den där försvunna skivan som inte gick att få tag på. Du svarade, vänligt och ärligt att du du gjorde allt för att få fram en kopia till mig. Det kom aldrig något brev, ingen skiva. Kanske fick du annat att tänka på.
Nåväl, jag fick tillslut tag i skivan och den är nu typ den enda fulbrända skivan i mitt hem. Jag har fått ett nytt hjärta och allt skulle kunna vara bra... Men nu så står du där på scen Lasse och jag vet inte riktigt vad jag skall tro. Din röst är lika fin som förr men något fattas. Jag tror det kan vara den bittra glimten i ögat. Du är mest glad numera. Det var faktiskt bättre när du var lite sur, inte sur som i förbannad, utan mer sur på livet. Nu är det tillbaka blickande, det var finare när du verkade vara mitt uppe i händelserna. Det är svårt att vara retroaktivt sur.
Tillbaka till 98. Där har du skrivit en av de bästa raderna som någonsin skrivits. Kanske är det egentligen framförandet som är så fantastiskt briljant: Lasse sjunger: -Hon är bättre, bättre än mig Tjej körar: -Det heter faktiskt "Bättre än jag" Lasse sjunger: -Hon är bättre, bättre än mig Magiskt bra Lasse!Och så var det ju det här med dansen på Storan. Alltid spelar Anders, Mattias och Mattias bra grejjer. Just den här lördagen uppfinns en ny dans, "Dansa Köping!". Det hela går ut på att man plockar fram sitt inre jag, den där människan som bara är ärlig och som inte rädas för att göra bort sig. Som bara dansar. Och dansar.
Det var den söta som skrek det, och vi dansade Köping. Vi skrek det till den stora tidningens klubbredaktör, och hon dansade Köping. Vi skrek det till någon till och de dansade Köping.
Varenda människa borde Dansa Köping! minst en gång om dagen, bara släppa stavarna och toksnurra runt. Världen blir bättre och allt är glömt.
Dansa Köping!!!
Kvällen fortsatte och det spelades bra saker i högtalarna hela tiden. Och precis som den goda hemma festen vet man aldrig hur det slutar. När jag skulle gå stod plötsligt stans mest välklädda klubbarrangör vid skivspelarna.
Och det är där Klubb Populär är som bäst, det finns ingen konkurrens, det finns inga arga miner. Bara kärlek.
Jag känner hur jag blir varm i hjärtat när jag tänker på det. Det är fint. Klubb Populär plockar fram allt det fina inuti. Ärligt, oförstört och totalt befriande.
Klubb Köping kanske?
Tillsist:
Ikväll går jag till Liseberg och lyssnar på
Måns. Ni vet han i Her Majesty.
Han ser som vanligt farlig ut men är världens snällaste. Ödmjukare artist från man leta efter.
Läs mer
här om vad jag skrev om honom när han körde solo för första gången.
Tillsist2:
Han säger själv att det låter kommersiell radio... det tycker inte jag!
Kristian Anttilas lilla smakprov "Jag vill ha dig" damp ner i min elektriska brevlåda idag och det låter fantastiskt! Göteborg håller på att få en ny kung av pop! Om vi inte redan fått det! Hans två andra skivor är ju så bra att jag faktiskt inte förstår varför killen har egen spårvagn.
Nya låten är en spetsig, skir popkanon som kommer riva stan. Uhu, jag ryser när jag tänker på allsången: "Jag vill bara haaaaaa dig...". Och orden som kommer ur munnen är lika bra som vanligt, många delar svärta i samklang med hopp.
Imorgon tisdag spelar Kristian på Liseberg. Jag kommer göra allt för att hinna dit, det bör gå mellan två andra roliga saker. Men alla skall gå dit!
Tillsist3:
De försökte lura oss, men sanningen segrar. Bellatrix på Allears var fake! De hade snott låtarna. (deras sida är mystiskt borta...)
Jag fick ett brev från Henrik i utmärkta
Glockenspiel som vänligt förklarade att låtarna kommer från
Nada Surfs senaste platta. Även andra på Allears har fått liknade brev från snälla personer som tycker att rätt skall vara rätt. Så kan det gå.
Tydligen försökte Bellatrix köra med sin lögn i en
Allears intervju, fult och riktigt illa tycker jag.
Vissa kanske kan se humor i det här, att försöka lura människor. Men nä, det finns så många som gör så bra ny musik att det bara är löjligt och dumt att luras. Hellre spela kasst än att sno andras låtar och säga att det är en själv som spelar.
Mot skampålen hela Bellatrix!
För er som läser det här på musikenligtjerry.se:
Gå in på
Allears Göteborg och hitta bloggen där. Jag jobbar som redaktör där just nu.
För er som läser det här på Allears Göteborg:
Äldre blogg inlägg hittar du på
Musik enligt Jerry.
Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg
