Äntligen!

0 kommentarer



Tillslut fick Irene sin svettiga, intima spelning. Precis som deras musik förtjänar.
Det här är musik för bakgatorna. Spontana gig utanför den lokala puben.
Allt medan solen sakta sänker sig ner och surfbrädorna prydligt uppställda mot väggen.

Det har talats mycket om referenser. Det eviga flirtande med historien i Bobbys texter och musik. Det är Beach Boys där och Bob Dylan här. Någon lånad melodi och en känsla från raspiga monoplattor.
Som ni vet är jag inte så mycket för att dribbla runt med massa namn och influenser. Jag tycker det förstör upplevelsen och syftet med det är möjligtvis att framhäva den "enorma" kunskap som skribenten besitter.
Och det är roligt att musiknördarna kan få sitt.

Att kunna sin historia är viktigt. När det tex kommer till nasizm, krig och annat. Det handlar då om att historien inte får upprepa sig, det får aldrig någonsin mera förkomma utrotningar av folkslag. Det är viktigt att alla får höra historierna och lära sig av mänsklighetens misstag. Det får aldrig hända igen.

Men hur ligger det då till med musiken? Är det viktigt att kunna sin historia här?
Med musik gör det ju faktiskt inget att historien upprepar sig, det är ingen som far illa av det. Nya generationer kommer alltid att gilla ny musik, även om den liknar någon gammal musik.
Så egentligen spelar det ju ingen roll att Irene lånar och på smarta sätt rippar gammal musik.

Det finns ingen som gör musik som Irene. Naiva låtar som spritter av sommaryra.
Samtidigt håller man tillbaka. Det blir aldrig eufori. Inget starkt lyckorus. Inga billiga poänger och allsångs refränger.
Den här ekvationen går ihop tack vare receptet: Att göra låtar som blir dagsländor är lätt. Men klassiker får du jobba lite för.



Irene jobbar hårt. De sitter inne på riktigt bra låtar, som kommer dröja sig kvar.
Lyssna på Waterfront från Storan igår:



Ingen låt som kommer toppa listorna, men lik förbannat går jag runt och nynnar på den allt som oftast.
Precis som resten av Storans publik.
Let the rain come!

Den nya skivan, som precis kommit ut, babblar jag lite om här.

Jag rekomenderar ett köp. Eller ger dig en order: Köp!



Irene hade förband. Hela vägen från Chicago. Eller band och band, Mike Downey.
Som The Streets i slowmotion. En mjuk slugger.
Väldigt snygga låtar!
Jag tror inte vi fattar hur bra den där killen är. Laptopmusik utan ettor och nollor.
Nya erans singer/songwriter.
Snygg var han också.

Tillsist:



Ledtråd: Bokstäver.
Jag var bara tvungen vänner.
Förlåt.

Tillsist2:
Ja, jag tar alla bilder själv. Både rörliga och stilla.
Någon undrade.

Ikväll: Britta Persson.
Jag drömde om henne i natt.

Jerry Boman

Andra bloggar om: , , , ,

Musik till mig.

6 kommentarer

Jag är rörd till tårar.
Någonstans har två flickor sjungit för mig. Om mig. Till mig.
Det är fint.
Tack.

Så, här kommer den:
"Jerry Boman" med Ranghild & Mario.


(ser du inte filmen så skaffa Flash 9.0)

Nej, jag avslöjar inte vilka de är.

Jerry Boman

Andra bloggar om: , , ,

Inför fredag kväll.

0 kommentarer



Helt i linje med den rekordvarma september så är det sommarmusik som stått högt i kurs senaste tiden. Allt sedan press och andra fått tjuvlyssna på Irenes debutalbum har betygen varit lika höga som graderna. Stora artiklar i stora tidningar, hyllningskörer på nätfanzines och även er bästa musikblogg älskade varje sekund av den korta, korta skivan.

Imorgon är det släppkalas för skivan ”Apple Bay” och Irenes sångare, tillika min vän, Tobias ”Bobby” Isaksson är lite…sur.

- Äh, vi har fått så dåliga recensioner.

VA?!

Men det är ju precis som vanligt i Tobias värld, för som han själv uttrycker det:

- I typisk Bobby-anda har han hittat två recensioner som är dåliga och då snöar han in på dem. Typiskt Bobby.

För Tobias vill att allt skall vara perfekt. Allt skall bli det bästa det bara kan bli. Då svider två texter, som verkar gå emot resten av landets kärleksförklaringar.
Även om det står 15 - 2 till Irene.

Men efter lite snack så är Tobias på banan igen med positiva nyheter.

- Det är på gång saker i utlandet! En person i England som håller på med musik i film skrev att vi lät som Stephin Merritt (The Magnetic Fields) på speed! Han älskade plattan! Personen var tydligen högt upp i de som håller på med att få in olika låtar i filmer och annat. Så det borde ju smälla till med en Irene låt i någon film eller serie!

- Jag efterlyser lite mer cred för kvaliteten på låtarna, att det är ett klassiskt träslöjdsmässigt sätt att skriva låtar. En internationell kvalitet.

- De flesta av våra låtar hade ju Van Morrison varit nöjd med…

Jag är inte riktigt säker på om han driver med mig eller inte.
Men jag tror honom.

Skivan kom ut i onsdags och på fredag kan du själv bilda dig en uppfattning hur bra Irene är, kalaset börjar 22.00 på Storans baksida. Kom i tid, vänner, det lär bli fullt!

Tillsist:
Ni som mot förmodan inte vill gå till Storan kan ju rusa bort till Henriksberg och Join our club. Inget nerköp att gå uppför backen om man säger så. Tillmanns på scen är värt hela pengen. Se vad jag tyckte om dem här.
Göteborgs mest smakfulla J:n, Jens och Johan, spelar såklart musiken alla vill höra.
Hela kvällen.

Tillsist2:
Kan det här bli kul eller kan det bli kul?!

Jerry Boman

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Ingen spårvagn till himlen.

1 kommentarer



Det kom ett brev från Rasmus som snabbt kan sammanfattas så här:

Luxuryfesten i helgen är inställd.
Nytt datum blir 4:e november och ny plats Oceanen vid Stigbergstorget.
Se mer här.

Ah, så tråkigt!!
Vad skall jag hitta på nu då på lördag, vänner!

Glädjen i det hela är att det blir en annan lördag, och att det blir förmodligen lika bra band ändå.
Och billig öl.

Jerry Boman

Klassiker!

1 kommentarer



Alla band har sina influenser. Alla påverkas de av någon.
Vissa hymlar med det (minns historien om Kent och Visage.)
Andra ståtar med det (minns historien om Weeping Willows och Depeche Mode.)
Någon tredje gör helt enkelt en hyllningsskiva helt inspirerad av sin favoritartist.

En natt i maj fick jag en skiva i handen. En fin liten platta med tre låtar på.
Bandet kallade sig Almedal och hade gjort skivan som en hyllning till Håkan Hellström.
Som med alla bra kärlekshistorier kommer jag alltid komma ihåg det där.
Kvällen när Almedal kom in i mitt liv.

Nu är det ett drygt halvår senare och platsen är Underjorden i Gamlestan. (jag har nästan flyttat dit...). Adam och Love skall ha släppkalas för sin nya skiva "och utan en massa skit". Det är dax för den stora kärleksförklaringen till Håkan!

Foajén är smockfull och det liras Hellström på högsta volym. Kom igen Lena dansar oss i rätt läge.
Sen brakar Almedal loss.

Det kan jag ju säga med en gång: Det här ligger i samma serie som Håkan! Om Hellström är kungen av pop i Sverige så är fan Almedal prinsarna! Love och Adam har med sig sina bästa polare på scen och det är allsång från början. Jag tappar greppet. De korta, snabba låtarna blåser bort hela huvudet på mig!



Tänk dig det mest euforiska med Håkan, tryck till körerna lite extra, spela ljusaslingor på gitarren och addera en hejarklack. Där har du Almedal!

Folk fyller scen och det blir festen man aldrig vill ska ta slut! En gång gjorde Håkan det här med mig i Lisebergs hallen, jag blev hög på musiken. Almedal är så nära, så nära samma sak. Med ett uns av finslipning kommer den här poppunken riva ner varenda ställe i Sverige! Alla kommer älska er!

Som om inte alla de vanliga låtarna var nog så kör Almedal ett extranummer...Och ja, det slog ju hela högen till marken! De har fräckheten att köra "Snygga tjejer"! Simon i Silverbullit har skrivit texten och tillsammans med Håkan sjunger de i det mytiska bandet "Snoppcity". DET är vad jag kallar extranummer deluxe!

Almedals släppkalas i Gamlestan den 23 september 2006 är redan en klassiker. Du som inte var där kommer ångra dig.
Nu väntar jag på hyllningsskivan till Almedal...


(kan ni inte se videon så ladda hem Flash player 9 så löser det sig)




Innan Almedal dunkade sönder hösten så kom en kille från Stockholm upp på scen. "Ring snuten" kallar han sig och är långsmal.
Han gör väldig fina små låtar och sjunger vackert. Låter Ted Gärestad i samma rum som Space Age Baby Jane. Enkelt och opretentiöst.
Jag tyckte om det.

Tillsist:
Årtusendets linup:



Obligatorisk närvaro!

Jerry Boman

Andra bloggar om: , , , , ,

Lounge på lunchen.

5 kommentarer



Jag har alltid varit lite rädd för hårdrock. Arga tjejer och killar som skriker och vevar med armarna under stenhårda låtar.
Klart killen blir rädd.
Så, om inte jag kan komma till hårdrocken så får hårdrocken komma till mig.

Jag kan nästan tycka att det är lite skämmigt att gå in i en skivbutik nuförtiden. Det är som att sätta en lapp på ryggen där det står "Knuffa mig, jag har ingen koll". För det är ju trots allt så att skivbutikerna verkar mer och mer i en föråldrad tid.
När väl plattan landar i butiken är den redan gammal. Artisten har ofta lagt ut låten på Myspace eller på annat ställe och så har man lyssnat där. Då finns ju liksom ingen mystik kvar när man köper den.

På lördagen gick jag iallafall in på Skivhugget på Andra lång. I den numera väldigt lilla butiken vimlade det av...Nä, jag kan inte skriva hur de som var där såg ut, ni kommer bara tro att jag har fördomar och drar alla över en kam.
Men ok då, det vimlade av äldre rockers... män. Helt sant.

Anledningen till mitt besök var Hellsongs. Gruppen från Göteborg som gör sköna hårdrockscovers med egen känsla. På ett helt nytt sätt faktiskt.
Harriet, Kalle och Johan kallar sin musik för "lounge metal". Väldigt passande.

De har helt enkelt tagit några av hårdrockens bästa låtar och gjort om dem. Till sköna/softa sånger, det låter lite progg ibland och det är väldigt svängigt.
Ett bra exempel är Iron Maidens "Run to the hills". I Hellsongs tappning blir den låten väldigt känslosam. Originalet har iallafall för mig varit lite otillgängligt, men nu...men nu.
Det blir helt tyst i lokalen. Harriets fantastiska röst, hon låter lite som Anna Ternheim, skär genom luften och berättar den väldigt hemska historien om hur de vita tog över prärien.
Det är en grym, elak text det där.

Även låtar som Alice Cooper "School's out" får en helt ny känsla. Det är riktigt snyggt gjort och trion är skönt charmiga hela vägen. Varenda cover är gjord med glimten i ögat och med en innerlig kärlek till originalet.

Bäst blir sista låten: We're not gonna take it. I original med hårt sminkade Twisted Sister känns den väldigt grabbig. Här, och med Harriets sköna utstrålning, blir den plötsligt en feministisk kampsång. Hon påtalar själv att många av de låtar de stöpt om blir feministiska kampsånger bara man byter ut "han" mot "hon".
Det är intressant.

Kanske är myten sann ändå. Att hårdrocks killarna, det är mest killar i de där stora banden, är väldigt mjuka och känsliga varelser.
Synd då att de gömmer sig bakom dubbelpedaler och gitarrsolon.
Bra då att Hellsongs visar upp deras storhet.

Senare:
Allt om Almedals släppkalas!

Låter som en kvällstidningsrubrik det där...

Jerry Boman

Andra bloggar om: , ,