Stumfilm version två.

Jag vet inte riktigt hur man förhåller sig till filmer. Jag försöker bara förhålla mig till musik, live eller på skiva.
Att bedöma och skriva om filmer lämnar jag åt andra.
Men jag kan säga att det var en väldigt trevlig kväll igår i Gamlestan.

The Polyester Prince Road Show är en väldigt sympatisk tanke. Det är en kringresande filmfestival för indipendent filmer, vars mål innerst inne är att få folk att göra mer film. Att få alla på fötter och gör små låg budgetfilmer till höger och vänster. Motot är: -Alla kan göra film!
Den ambulerande festivalen har snurrat jorden runt sedan 98, med olika filmer hela tiden. Paolo Davanzo och Lisa Marr åker planeten runt och visar film...och spelar bingo. Ja, vi får bingobrickor och så delas det ut priser. Väldigt avbeväpnande och skönt!

Filmerna som visas är av skiftande kvalitet, allt ifrån animeringar till små kortfilmer på 1 minut. Min favorit blir "6 Astronauts" som är en väldigt söt stop-motion film om 6 astronauter i ett kylskåp.


Det riktigt spännande börjar när några filmers soundtrack skall framföras live. Först ut är Göteborgsduon i Hell Yeah!. Tomas och Miriam använder bara en ståbas, lite brus-eko-effekter och Miriams röst för att skapa ett musikaliskt, eller rättare sagt ett ljudligt soundtrack till några av filmerna. Det kan låta vanskligt men det blir faktiskt väldigt bra! Och man känner att man är med om något unikt.
Miriams röst är inte av denna värld, hon sjunger inte på det det vanliga sättet utan gör mer fina ljud.

Hell Yeah! spelar också tillsammans med amerikansk/svenska bandet Baby Grand. Då blir det lite mer instrument och inte så mycket improvisation. Resultatet är ibland bättre ibland sämre.
Men känslan av att det skapas här och nu vinner över allt! Plötsligt har filmen fått live konserternas nerv, man vet att det kan gå åt helvete när som helst.

Innan själva filmfestivalen visar Mr Koloni him self Christian lite filmer, bland annat några musikvideos. Klart bäst är Hello, Goodbyes fantastiska film där de använt sig av konsertbilder från ett riktigt smaklöst powerballad band. Riktigt kul! Var hittar han allt!
Även filmen med musik av "Testbild!" är väldigt bra. Fast rätt hemsk.


Sen kan jag ju nämna Scott Sinclair. Han "spelade" "musik" först av alla. Fast det var inte musik, mest oljud.
En benämning på vad som är musik kan vara upprepning, att alla musik måste innehålla någon form av repetativt element.
Om man går efter det så var inte Scotts klickklockbrus musik.
Det var i vissa stunder bara plågsamt.

Tillsist:
Som jag sagt tidigare vänner, det är en konstig sommar.


Komunen har tröttnat på en stadsdel, kanske byta mot Kniv-Söder från Stockholm?


Det här ser jag från mitt fönster. Det ger mig styrka.

På måndag är det dax att åka till...Gamlestan! Jo, då är det Cosy den som håller hov och gästas av ingen minde än Gery Olson från favvobandet Ladybug Transistor.
Jag borde få eget säte i gamla arbetarteatern.

Jerry Boman

Andra bloggar om: The Polyester Prince Road Show, Koloni, Cosy den, Gamlestan, Göteborg, musik

Var är musiken?

Musik på sommaren är lika med festivaler. Inget mer. Det är helt dött i stan.
Jag vill ju verkligen krypa in i en källare, lägenhet eller en gammal teater och lyssna/se på bra musik. Nu är man hänvisad till en bar som kanske visar någon dum fotboll.

Varför skall en tv som några skall kolla på förstöra kvällen för alla andra? Det är ju inte så att om jag och några polare vill se ett band så ställer baren upp bandet på uteserveringen. Med förstärkarna på max. Då skulle det bli miljontals klagomål.
Men när det gäller masspsykosen fotboll så går det tydligen hur bra som helst att brassa på med storbild och ett svinhögt ljud.

Men nu är det tydligen så att det hela är över på söndag.

På lördag blir det nog Gamlestan…igen. Jag får snart ta och flytta dit om kära Koloni skall hålla på så här.

Tillsist:
Må djävulen ta de gubbar som klockan halv sju idag på morgonen började riva ner en bygnadsställing utanför mitt fönster!
Alla måste inte gå upp lika tidigt som er för att ha tid med att dricka öl på fredagskvällen!
Skäms på er!

Jerry Boman

Andra bloggar om: Koloni, Gamlestan, musik, Göteborg

Att jag aldrig lär mig.

Allt är som en upprepning av förra gången. Det är fint väder, mycket folk och Gud har löjlig hatt.
Och så alla dessa musikintresserade människor jag aldrig ser annars. Jag ser dem bara på Accelerator.

Men man skall inte klaga. Absolut inte efter att fått höra världens vackraste röst igen. Sasha Bell har en röst jag vill gå till sängs med. Det finns några röster jag verkligen gillar. Det har inget med personen bakom rösten, utan bara ljudet i sig.



När Essex Green går upp på scen står jag där långt fram, på vänster kant. Hon brukar ju ha sina klaviaturer där, och jag vill vara nära den fina rösten.
Även den här gången smälter jag totalt.


Vi får några nya låtar och en drös gamla. Jag gillar de gamla bättre, som "Julia" och "The late great cassiopeia". Den sista verkar resten av festivalen också gilla.



Men innan allt detta händer har jag totalt gått sönder i atomer för en kvinna som gör det värt att leva. Regina Spector är den coolaste, söta, bästa och smartaste människa som jag sett på en scen. Pianot verkar vara en del av hennes kropp, och rösten är ett instrument som hon leker med.
Hon är klassiskt skolad pianist och kommer från Moskva men har växt upp i Usa. Kanske är det hennes ryska gener som gett henne den underfundiga svarta humorn.

Det blir låtar och hur hon hör att några ligger med varandra till ljudet av en av hennes låtar, sånger om tillfälligheter och så denna "Us". Den är en så stor, så stor sång om vad det skall bli kvar av oss.
Om vem som bryr sig sen.

Hon överger också pianot en stund för att spela på en fin pastelgrön gitarr. Såklart blir det på hennes eget vis, vad annars. Det vrids ut ljud som jag inte trodde fanns i gitarrer.



Annars innehöll faktiskt inte kvällen så mycket att skriva hem om.
Jag kollade in Spinto band. De var ju bara ett i raden av alla anglosaxiska "tackatackataickticktick" band som förmodligen hajpats upp i NME. Men de har en bra låt, "Oh Mandy". Den slår ner som en molotov i det torra tråkiga gräset. Mer sånt!



Och så var var det ju såklart Love is all. Jag gillar dem, speciellt gamla favoriten "Make up". Det är galet popsväng och så Josephines skriksång. Skönt.

Jag kollade in Silver Jews, som var trista. Hängde lite på Death Cab For Cutie och det kändes som att äta majonäs.

På det hela taget så undrar jag varför jag var på Trädgårn igår, den här kvällen hade jag klarat med utan. Jag står fast vi de saker jag skrev förra året.
Men jag är väl för feg för att strunta i det nästa år, för man vet ju aldrig...

Tillsist:
Du som kom fram till mig i baren och sa att vi setts hos Christian Pallin...Jag kan fortfarande inte placera dig och jag vet inte om jag någonsin kommer kunna det. Kanske var jag ohövlig när jag inte kunde det. Men om du vill så kan du ju höra av dig och reda ut var det var du menade.

Jerry Boman

Andra bloggar om: Accelerator, Essex Green, Sasha Bell, Spinto Band, Love is all, musik, Göteborg, Regina Spector

Please don’t sing for me I fall in love so easily. *)

Tänk dig Rågsved 1977. Tänk er Oasen.
Ebba Grön spelar och det är fullt pådrag. Det väser ur förstärkarna och taket funderar på att lyfta.
Alla i publiken sitter ner. Pimme Thåström skriker för full hals "Profit Profit!!" Det är uppror...eller vänta nu? Nu var det något som inte stämde här va, vadå ALLA SITTER NER?
Nä, det var nog ingen som satt ner då. Det skulle ju liksom inte funkat.

Det här scenariot utspelade sig i Gamlestan idag. För även om Deltahead är mer blues än punk så passar det liksom inte att sitta ner. Det är tokdrag hela tiden och jag känner mig väldigt obekväm med att sitta i en skön fåtölj. Det är bara fjärrkontrollen som fattas.

Jag har sett Deltahead två gånger förut, på Storan i Göteborg och på Popadelica i Huskvarna. Då var det roligare.
Men Benjamin och David, nästan direkt från Roskilde, gör inget fel och inget dåligt. Det är lika svettigt som vanligt. Vi i publiken får rökelse och godis. Och musiken är så bra och punkblå som den kan bli. Man åker som vanligt i väg i tankarna och södra, varma, USA uppenbarar sig.

Men det är det här med att sitta ner. Jag gillar Gamla arbetarteatern annars, men den här spelningen funkade det inte.
Sen förstår jag inte varför de envisas med att spela "Don´t Move To Finland" på radion när "My Mama Was Too Lazy To Pray" är så mycket bättre!



Innan Deltahead släpade upp sin ljudanläggning, kallad "Aset", på scen så smög sig We are soldiers we have guns fram.
Då passade det perfekt att sitta ner.
Malin Dahlberg (Laurel Music bla) sjunger så vackert att jag sjunker ner en meter i stolen. Och hennes medhjälpare (annars i Doglas Heart, Franke mm) ramar in det hela med svarta, metaliska och luftiga ljud. De använder sina gitarrer och cymbalen för att göra ljud, inte bara spela på dem. Ett backtrack snurrar på ibland med hårda lo-fi takter.

Det är väldigt, väldigt vackert.

Jag är helt betagen, jag blir kär, och glömmer tid och rum. Min stol flyger sakta över nedsläckta städer. Sommarmörker. Det kan vara England.
Det är varmt och jag ser människor på håll. Någon textrad försöker skjuta ner mig men skotten går i slowmotion så jag hinner hela tiden styra undan. Inget rör mig.

I våras såg jag WASWHG på Café Publik på Andra Lång. Det var väldig bra då också men det här smällde högre. Eller så smällde det lägre och det var det som var själva poängen.

Tillsist:


Deltaheads turnébuss är helt fantastiskt rolig!


Också hade en stadsbuss från Stockholms Länstrafik parkerat i Gamlestan.
Det är en konstig sommar vänner...

*) Tackar My Darling YOU! för den lilla stölden i rubriken.

Jerry Boman

Andra bloggar om: Deltahead, We are soldiers we have guns, My Darling You, Gamlestan, Göteborg, musik

Två minus i sommar Göteborg.

Saker jag inte gillar just nu:

1.Det är helt smockfullt på vagnen och olidligt varmt. Tydligen beror det på att en fotbollsgalen, tatuerad muskelknutte från England skall ”sjunga” på Ullevi. Ut med åbäket på någon ö istället!

2.Tar ingen bort ”Boten Anna” från radions spellista så kommer jag att gå till domstol! Låten får "Hej, Hej Monica" att framstå som musik. Fick just reda på att snubben som ylar på "Boten Anna" kommer från min hemstad…Tänka sig, det är han och Gessle.

Nu går jag och lyssnar på bra musik i Gamlestan.

Jerry Boman

Rastlös och makalös.

Jag är en rastlös människa. Tröttnar väldigt fort.
Det kan vara bra det kan vara mindre bra.
Om man är på klubb utan livemusik är det mindre bra.

Det var ju typiskt att det skulle bli sista gången för säsongen innan jag tog mig upp för backen vid Stigbergstorget. Man har ju hört så mycket gott.


(klicka på bilden för en jättevy)

Join our club är en riktigt trevlig upplevelse. Trevliga människor, bra musik och...ja, det är väl det man behöver.
Men det finns några saker som gör det hela lite bättre:

1. Utsikten. Ja du, har du inte varit där och sett det hela så fattar du inte. Har du varit där så känns alla andra ställen väldigt instängda. Hisingen ser väldigt mäktigt ut i sommarnatten. Makalöst!

2. Bartendern. Hon är ett energiknippe och väldigt "precis". Det flyger flaskor överallt. Snurras snyggt högt och lågt. Allt med elegans och ett svalt sinne. Göteborgs mest underhållande bartender! Jag vill ha mer mer mer!

Den enda skumma saken på Henriksberg är ljudsystemet. Tydligen funkar det så på övervåningen att om det överskrider en viss ljudnivå så knäpps det av...och blir av i flera minuter! Ingen kan knäppa på igen!
Det blir väldigt märkligt eftersom det knäpps av flera gånger under kvällen, även vid måttliga ljudnivåer. Visst, det är ju för dina och mina öron skall må bra men vi är inga barn. Är det för högt så säger vi nog fan till Mr/Mrs DJ. Bort med den funktionen!

Sen är det ju det här med klubb utan konsert. Jag vet, Join our club brukar bjuda på livemusik, men inte denna kväll.
Det slutar med att jag inte har en toppenkväll. Jag dricker för mycket och känner mig tråkig och inte på alls.
Men, Johan och Jens, med lite konsert så kommer jag tillbaka i september igen! Jag tar polarna med mig, alla måste se utsikten och höra all musik! Om det nu inte knäpps av...

Tillsist:
Ikväll kanske man skulle hasa sig ner till Klippan, Banehagsgatan, och kolla runt lite. Inte för utsikten utan mer för någon insikt kanske.
Men mest lutar det åt The Kick på båten.
Fast man måste ju vila lite inför söndagen i Gamlestan.

Jerry Boman

Andra bloggar om: Join our club, Henriksberg, Göteborg, The Kick, musik