Stumfilm version två.

Jag vet inte riktigt hur man förhåller sig till filmer. Jag försöker bara förhålla mig till musik, live eller på skiva.
Att bedöma och skriva om filmer lämnar jag åt andra.
Men jag kan säga att det var en väldigt trevlig kväll igår i Gamlestan.

The Polyester Prince Road Show är en väldigt sympatisk tanke. Det är en kringresande filmfestival för indipendent filmer, vars mål innerst inne är att få folk att göra mer film. Att få alla på fötter och gör små låg budgetfilmer till höger och vänster. Motot är: -Alla kan göra film!
Den ambulerande festivalen har snurrat jorden runt sedan 98, med olika filmer hela tiden. Paolo Davanzo och Lisa Marr åker planeten runt och visar film...och spelar bingo. Ja, vi får bingobrickor och så delas det ut priser. Väldigt avbeväpnande och skönt!

Filmerna som visas är av skiftande kvalitet, allt ifrån animeringar till små kortfilmer på 1 minut. Min favorit blir "6 Astronauts" som är en väldigt söt stop-motion film om 6 astronauter i ett kylskåp.


Det riktigt spännande börjar när några filmers soundtrack skall framföras live. Först ut är Göteborgsduon i Hell Yeah!. Tomas och Miriam använder bara en ståbas, lite brus-eko-effekter och Miriams röst för att skapa ett musikaliskt, eller rättare sagt ett ljudligt soundtrack till några av filmerna. Det kan låta vanskligt men det blir faktiskt väldigt bra! Och man känner att man är med om något unikt.
Miriams röst är inte av denna värld, hon sjunger inte på det det vanliga sättet utan gör mer fina ljud.

Hell Yeah! spelar också tillsammans med amerikansk/svenska bandet Baby Grand. Då blir det lite mer instrument och inte så mycket improvisation. Resultatet är ibland bättre ibland sämre.
Men känslan av att det skapas här och nu vinner över allt! Plötsligt har filmen fått live konserternas nerv, man vet att det kan gå åt helvete när som helst.

Innan själva filmfestivalen visar Mr Koloni him self Christian lite filmer, bland annat några musikvideos. Klart bäst är Hello, Goodbyes fantastiska film där de använt sig av konsertbilder från ett riktigt smaklöst powerballad band. Riktigt kul! Var hittar han allt!
Även filmen med musik av "Testbild!" är väldigt bra. Fast rätt hemsk.


Sen kan jag ju nämna Scott Sinclair. Han "spelade" "musik" först av alla. Fast det var inte musik, mest oljud.
En benämning på vad som är musik kan vara upprepning, att alla musik måste innehålla någon form av repetativt element.
Om man går efter det så var inte Scotts klickklockbrus musik.
Det var i vissa stunder bara plågsamt.

Tillsist:
Som jag sagt tidigare vänner, det är en konstig sommar.


Komunen har tröttnat på en stadsdel, kanske byta mot Kniv-Söder från Stockholm?


Det här ser jag från mitt fönster. Det ger mig styrka.

På måndag är det dax att åka till...Gamlestan! Jo, då är det Cosy den som håller hov och gästas av ingen minde än Gery Olson från favvobandet Ladybug Transistor.
Jag borde få eget säte i gamla arbetarteatern.

Jerry Boman

Andra bloggar om: The Polyester Prince Road Show, Koloni, Cosy den, Gamlestan, Göteborg, musik