Större ställe och små känslor

1 kommentarer



Kontiki är numera större, och alla som någongång varit där har förmodligen känt samma sak: Det här är ett grymt ställe men fan så trångt det är!
Nu är alltså den sista delen i framgångsagan om stället i utkanten klar, bambuhyddan är stor som ett slott! Det finns en riktig scen, det finns dansgolv och det går att röra sig när det är mer en 12 pers där inne. Underbart! Och scenen är numera vänd åt ”rätt” håll, vilket gör att man kan gå på dass utan att hamna mitt i bandet…
Jag tror det här kommer göra så att än fler söker sig ut till Ängården. För det är ju ett så snyggt ställe!



Det blev alltså Best Wishes som fick äran att inviga de nya lokalerna. Trevlig klubb som ni vet, så även denna kväll. Föst fram är Lilak, mjuk med fina långdragna elektriska toner. Två röster som passar bra ihop. Tyvärr är det inte mer än det. Jag har svårt att fokusera, det är inget som fastnar. Sångerna är teflon, halkar ut i kylan och försvinner lika fort som de kom. Men det finns något där ändå, det kan komma att ta sig. Om jag hade fått välja skulle jag höjt in den lilla Casiosynthen några snäpp, då hade det här snäppt upp sig många streck.



För någon vecka sedan var jag på Jazzhuset en torsdag, trots att det inte var Svanen. Stora bokningsbolaget hade hämtat in de flesta av festiavlfixarna från södra Sverige och det band spelade små snuttar av sina riktiga framträdanden. En av artisterna på plats var Adam Heldring. Den kvällen gjorde han inget större intryck på mig, det var lite små hittiga gitarrlåtar utan kraft eller närhet…

Nu är det annorlunda, jag vet inte om Adam kanske känner sig lite mer avslappnad här än framför massa folk som kan avgöra hans framtid. På Kontiki framstår han som en hyvvens kille och musik likas, det är mer akustiskt än på Jazzhuset och det är bra. Låten OK Goodbye är bra… men ändå, det här känns så där tillrättalagt. Det är snyggt, jag tänker på ett mjukt, haschigt Shoot Out Louds, tyvärr helt utan deras känsla för märkligheter. Nä, jag kommer förmodligen inte minnas dig Adam den här gången heller. Du är förmodligen en bokars dröm, snäll kille som levererar saker som ingen hänger upp sig på. Men det är ju precis då som ingen bryr sig heller. Jag vet inte, kommer du komma ihåg Adam om fem veckor? När dimman lättnar?

Tillsist:
Nu nås vi av nyheten att Spotify tvingas ta bort massa låtar för att den tydligen inte frågat artisten först… Märkligt. Det saknas ju redan massor. Hur skall det gå, hur skall det gå? Jag tror fortfarande på att livekonserten vinner som medium, i år också. Inga nedladdningar, inga olagligheter och inga som står i vägen.

Tillsist2:
Läs gärna kommentarerna på förra inlägget...

Jerry Boman

UPPDATERAT:Flykt, Kärlek och Broderskap

20 kommentarer



Stor dag idag. På många sätt.
Samtidigt Som släpper sin första skiva! Jag kan bara berätta att det är en helt fantastik skiva, den har snurrat runt i min lilla lägenhet ett tag nu, och fullkomligt tagit över. Det är den oförstörda kärleken mellan människor som är bäst. Känslan av att man litar på varandra vad fan som än händer. Fint att få ner det på skiva.
Jag tycker Frasse, Erik, erik och Göran fått med allt som de står för. De är fyra bra killar som bryr sig om, bryr sig om varandra men även alla oss andra.

Jag känner samma för Samtidigt Som nu som när jag fullkomligt smockades till golvet första gången jag så dem. Det är glädje och enkelhet, det är Swoschen i Nikeloggan på riktigt, svingen i Tigers bästa slag, texten i Obamas tal och det är framförallt näven i fucking luften! Lyssna på den bästa låten ”Erik & Francisco”… ojojoj…

6 februari är det släppkalas på Sticky. Det kommer bli ett slag! Ses längst fram!



Sak nummer två på listan denna stora dag är premiären på They Live By Nights nya video! Du hittar den här, och det är Rockfoto-Pauline som gjort den fina fina videon till ”Ctrl Alt Delete my heart”. Riktiga animeringar är det nya. Bort med 3D-renderingar! Jag gillar de visslade fåglarna bäst.
Som ni vet, förra videon vann grammis…

Tillsist:

Onsdag
Kontiki har byggt om och jag är toknyfiken på hur det ser ut! Best Wishes har fått äran att inviga. Jag går dit vid sju!

Torsdag
Tobbe och Nils fortsätter att pricka in de mest intressanta artisterna, den här kvällen får Minten besök av Tilde. Du missar inte denna kväll på Pustervik!

Fredag
SS-Frasse och Patrik H (han som typ bor på Pustervik, du vet precis vem han är) är tillbaka i full sving med Friday I´m in love på Pustervik. Den här kvällen blir det en go comeback i stan: Utah Rangers! De har rundat USA och smittat ner dem med sin stutsiga, smutsiga galenskaps pop. Alla kommer vara där, och alla kommer smittas!

Så här kan din agenda se ut några dagar framåt.

Tillsist2:
Okej, nu vet jag vilka Kavalleriet är! Jag kommer inte på några vägar avslöja det… Men ni kommer få höra mer av dem framåt, var så säkra!

UPPDATERAT
Tillsist3:
Det kom en kommentar här nedan ang Samtidigt Som. Killen har också länkat till en artikel han har skrivit på Pandamagazine…
Ja, vad skall man säga, han har nog inte fattat ett dyft. Han har uppenbarligen inte träffat Ralle, han har uppenbarligen inte varit på någon EDGE? fest med Jerka, Säffle och dom, han var inte på Svanen i mellandagarna när jag drog i väg 9st Broder Daniel låtar i rad och han såg förmodligen inte hur golvet verkligen kokade så mycket att folk slängde tröjorna i pur glädje.
Han skriver vidare att det enda som händer i Göteborg är att man lär folk att 95 var bättre än 09… Som sagt, vad är det du inte fattat?
Jag skulle vilja se lite exempel från huvudstaden om jag skall ta den där artikeln på allvar. Skejtpunken som du dribblar in har jag aldrig hört. Och du, det är faktiskt väldigt många kvinnor här. (jag kan ge honom en poäng för att han tar upp att det är mycket män hela tiden, för det är det) Men sist och inte minst, hur kommer det sig att en klubb med bara Göteborgsmusik kan funka i Stockholm men det omvända aldrig någonsin skulle funka i Göteborg?
Ja, vi gillar vårt Göteborg så in i helvete mycket att vi vill dela med oss till er i Stockholm. Varsågoda!

Jerry Boman

Trevlig fest ändå.

0 kommentarer



Vad är Filmfestivalens invigningsfest? Trevligt, javisst. Musikfest, nä inte va? Men egentligen gör det inget, jag hade en svinbra kväll även om förkylningen satt i. Det är galet vad mycket trevligt folk det finns i den här stan! Och det är sällskapet som gör festen.
Jag såg sista låten med José, sista låten med Kleerup, typ hela Cesars, missade Ram Di Dam (varför i herransnamn fick de spela martinétidigt?) lite Looptroop Rockers, lite Dunger, en del Midaircondo... Men det viktiga var ändå Ida Redig.



Någon säger att de inte har det så lätt, singer/songwriters. Det är helt sant, om man gå på myten om hur det skall funka. Att det räcker med en snubbe (jo 98% är nog fan män), en gitarr och sen lite låtar som egentligen inte säger ett dugg. Då tror de flesta att det duger, och eftersom publiken ofta är så Indoktrinerad i att det skall vara så att de gillar det på ren reflex.

Ida Redig är inte sån. Ida är ljuset, uppåt vinden, där alla vänder sig inåt går hon ut. Ger oss lätthet. Det är tradition på nya sätt. Lyssna på Alone och ta in hela historien, känn arvet men känn framförallt framtiden. För den där låten betyder något och är förslagen nog att inte berätta det rakt ut. Det är en intim låt, samtidigt inbjudande. Det är Ida men det är också du och det är jag. Precis som riktigt bra stora låtar är.

Resten är i samma klass, jag blir som vanlig paralyserad av Idas musik. Inget mer med det, men det är inte svårt för singer/songwriters. Det är bara svårt för de som är kassa.


Nackdelen med att spela i foajen och inför publik som inte bryr sig ett skit... Bra jobbat gubbe.

Btw, varför är inte Trädgårn så där superfin alla kvällar?! Riktigt snyggt inrett, roligt med klass.

Tillsist:
Först sov jag 10 timmar torsdag till fredag. Sen sov jag typ 10 timmar till på fredagen. Det är bra att sova, förkylningar går över då.

Jerry Boman

Från hemlig lokal

0 kommentarer



Smak är något väldigt eget. Ja, det kanske inte var världens bästa inledning eftersom det är så vida känt. Jag vet tex folk som med glädje dricker vinäger blandat med vatten, en dryck som gör att min tunga krullar ihop sig och liknar ett russin. Jag vet andra som tvunget skall ha salt i kaffet, marmelad och kaviar på samma macka och sen finns det folk som lyssnar på The Rasmus. Men det är ju allt sånt där som gör det så roligt att lyssna på musik och höra helt olika saker.

Det är onsdag kväll och runt en byggnad stryker små grupper av människor runt. I det svaga skenet som några få lampor ger och med tågen mullande förbi söker dessa människor en lokal. Vi är bara några få som är inbjudna, lokalen svår att hitta men när väl dörren öppnas är allt perfekt. Det är fina väggprojektioner, en liten liten skivaffär och så det lilla lilla rummet där all magi skapas.

Jag är alltså på en småhemlig tillställning, jag kommer inte säga var det är eftersom arrangörerna inte vill det. Men det spelar ingen roll egentligen. Det viktiga är musiken. Först ut är Diego...

Det larmar, det rundar och det skriks. Många trycker in öronpropparna i början av bandets första spelning, de håller sig för öronen likt 60+:are på Håkan Hellström. Diego höjer ljudet ett snäpp ändå, det rundar än mer och sedan lägger de en matta av bröl ovanpå hela skiten.

Och det är här det märkliga händer, för när de sedan börjar spela framträder ett mönster, små snirkliga popmelodier. Om öronen kunde kisa så skulle det här vara underbar pop. Nu skrämmer den folk till vansinne. Och det är såklart väldigt uträknat, för precis som hela eventet vill vara småskaligt och unik, så vill också Diego att bara någar få skall höra storheten.

För stort är det. Väldigt vackert till och med. Om bara folk kunde höra det. Nu sprids småsura miner i lilla lilla rummet, det känns som att vara på Partillerocken med ett gäng bönder som bara gillar Miss Spears. Det klagas på ljudet, fysikt och med kroppsspråket.

Men låt det vara då, du kanske inte är öppen nog. För Diego är under allt slammer en strålade popjuvel. Att klaga på det är som att förringa solens existens bakom moln av gifter. Att inte se skogen för alla bilar, att inte uppleva nuet för framtiden ter sig mörk.



Mudboy live är att kliva rakt in i en film. Att bli en del av konserten, vara varje gen och varje darrande ton. Det är inte en konsert, det är en lofi-teater. En skräckinjagnade föreställning som är barnförbjuden. Den äter upp dig.
Mudboy går inte att beskriva men jag ger er några stödord:

Syrsor.
Vatten.
Blå lysdioder.
Massa rök.
Värme.
Uthuggna ord.

Jag tröttnar efter en stund. Kanske är jag inte öppen nog efter Diego. Det blir för mycket. Alla intryck tar så mycket plats, jag hör inget, jag ser inget.
Men det jag såg var roligt men inte mer.

Och som ni ser så tog jag sedan plats utanför det lilla lilla rummet. (om det inte ändras så ligger en liten film med mig på Mudboys hemsida)

Jerry Boman

Mystisk och lite svår

1 kommentarer



Kavalleriet är hela tiden som varit, det är körerna som bär dig vägen hem enskilda nätter, det är rusningen längs Andra Lång med flickan i handen, det ekot av skriken som studsar mot torrdockan på andra sidan älven, det är soluppgången efter en underbar natt på utsikten, det är Folkets hus rödaögon som varma bokstäver över Järntorget, det är ljudet av sista dansen på Pustervik, det är snabba trappan upp och ner på Jazzhuset, det virvlande tonerna mellan röda väggar, storslagna tankar om ensamheten och det är det första andetaget liggandes på golvet när ingen längre kliver på dig.

Mörkret är ljuset. Det är snart vår, det sprack just upp. Fäll ditt paraply, krama din vän och låt lungorna fyllas. Här kommer den nya vågen. Det är torrt på gatan nedanför och du är kär igen. Kom med till parken, vi sitter där tills de kör bort oss. Då är vi fler än i går och vi är bättre än dem där.

Med små ord: Kavelleriet har en ny låt uppe. Mörkret heter den och är fan i mig underbar! Spela högt och rys. Du blir aldrig ensam igen. Jag lovar.

Nu kan ni väl säga vilka ni är! Vi gissar och gissar men hör inget.
Men det är väl som vanligt, när någon är svår och mystisk gillar man dem mer. Vi är ju ändå popfolk in love.

Tillsist:
Still Flyin´ på Pustervik i morgon torsdag. Missa INTE! Läs hur jag flög en gång för länge sedan till samma band, en av de bästa kvällarna.


Tillsist2:
Nu går du in på Samtidigt Soms sida och lyssnar på Erik & Francisco. Jag håller med alla föregånde talare och alla kungadömen, den där låten är helt fantastisk!
Köp skivan, gå på spelningen men framför allt: Ge Erik, Erik, Frasse och Göran många kramar när du ser dem på stan. Vilken skiva de har fått ihop.
Nu kräver jag att det sätts ett datum för släppkalas i Göteborg!

Jerry Boman

En perfekt katastrof.

3 kommentarer



Nu är det en gång för alla fastställt, Storan är egentligen ett väldigt tråkigt ställe att ha klubb på. Inte för att klubbarna är tråkiga, inte för att stället är kasst som sådan utan för att det är Sveriges sämsta bar. Inte en enda lite drink med frukt gick att uppbringa. Det är ju väldigt märkligt när en av Sveriges bästa barer, Grill Del Mundo, ligger i källaren på samma hus! Nä, jag kommer aldrig förstå. Bara för att vi går på klubb/spelning betyder det att vi bara skall dricka öl? Nä, just det.

Ryktet på stan säger att Luxury-Ralle har betalat väldigt mycket pengar för att släppa Franke. Det är helt i sin ordning då skivan är tokbra! Och så var det då släppkalas i lördags, platsen var som ni förstår Storan och jag hade stora förväntningar…

Nu tänkte ni att jag skulle skriva att inget infriades, i vanlig retorisk anda. Men svaret är både ja och nej. Först förstod jag inte alls vad som hände, det lät helt bedrövligt. Hela bandet verkade nervösa och ofokuserde. Jag gillar inte när en sångare måste kolla på gitarren så mycket att han glömmer att sjunga in i micken. Låter lite märkligt.

Som tur är tar det sig mot slutet, manglet ökar, lika så ilskan i bröderna Frankes röster. Så är de då tillbaka, Göteborgs farligaste killar. Med så mycket mörker att en vinter i Kiruna liknar en sommaräng i motljus. Och mitt i allt detta mörker och skrammel kommer då fina inbäddade popmelodier och de bästa texterna. Ord fria för tolkning, och som skvätter och skaver, som borrar sig in och som gräver gångar under din hud. Då finns det inget som Franke. Ingen smäller med linjalen på deras fingrar.

Franke är allt obehagligt som du någonsin tänkt, alla meningar som då fått kastade efter dig på mörka skolgårdar. Alla missade chanser. Det är förlorar musik utan att vara förlorare. Musik för förlorare. För de som vet att det kommer gå åt helvete men lever med det, de som blir hårda av de och de som spottar tillbaka.

Jag såg Franke en gång för hundra år sedan, på Pustervik. Det är den enda konserten jag varit på och varit rädd. Verkligen rädd. Det är samma Franke nu som då, men ändå inte. De har numera vett att först att man kan klippa till sin publik med musik och ord, istället för att göra det på riktigt. Det senare är bara otrevligt.

Men visst, även denna gång blir det bråk framför scen. Jag hör små vingar berätta vad som skall ha hänt, och det var inte bandets fel den här gången. Jag ser bara armar som vevar och några popfolk med rädda ögon mitt i. Så nog är Franke tillbaka, de gör att sinnena skärps. Att man är på tå igen. För egentligen har vi ingen aning om vad det här brakar hän. Vi vet bara att vi njuter på vägen mot katastrofen. Franke är ju innerst inne på vår sida. Så djävla mycket på vår sida.

Tillsist:
Djuret har lite nya låtar. Riktigt bra sånna! In och lyssna!
Kavalleriet är fortfarande hemliga… för mig. Ingen jag frågar, som jag gissar på, rör en min. Är det någon av er så ger jag er/dig Guldbaggen nästa år! För någon är det!

Tillsist2:
Jag spelade skivor på psykologernas utsparksfest i fredags. Det var kul, men samtidigt knepigt. Vanligaste önskningen var Britney Spears eller "något från Rix FM"... Men det var många somfaktiskt dansade hela kvällen och jag fick en lapp på slutet där det stod att jag gjort fyra flickors kväll. Kul!
Tillsist3:
Så hände det tillslut, Göteborgs märkligaste bandnamn finns inte längre. Backslick har bytt till The Monument. Bra musik som vanligt. Spelar på torsdag på Sticky.

Jerry Boman