Smak är något väldigt eget. Ja, det kanske inte var världens bästa inledning eftersom det är så vida känt. Jag vet tex folk som med glädje dricker vinäger blandat med vatten, en dryck som gör att min tunga krullar ihop sig och liknar ett russin. Jag vet andra som tvunget skall ha salt i kaffet, marmelad och kaviar på samma macka och sen finns det folk som lyssnar på The Rasmus. Men det är ju allt sånt där som gör det så roligt att lyssna på musik och höra helt olika saker.
Det är onsdag kväll och runt en byggnad stryker små grupper av människor runt. I det svaga skenet som några få lampor ger och med tågen mullande förbi söker dessa människor en lokal. Vi är bara några få som är inbjudna, lokalen svår att hitta men när väl dörren öppnas är allt perfekt. Det är fina väggprojektioner, en liten liten skivaffär och så det lilla lilla rummet där all magi skapas.
Jag är alltså på en småhemlig tillställning, jag kommer inte säga var det är eftersom arrangörerna inte vill det. Men det spelar ingen roll egentligen. Det viktiga är musiken. Först ut är Diego...
Det larmar, det rundar och det skriks. Många trycker in öronpropparna i början av bandets första spelning, de håller sig för öronen likt 60+:are på Håkan Hellström. Diego höjer ljudet ett snäpp ändå, det rundar än mer och sedan lägger de en matta av bröl ovanpå hela skiten.
Och det är här det märkliga händer, för när de sedan börjar spela framträder ett mönster, små snirkliga popmelodier. Om öronen kunde kisa så skulle det här vara underbar pop. Nu skrämmer den folk till vansinne. Och det är såklart väldigt uträknat, för precis som hela eventet vill vara småskaligt och unik, så vill också Diego att bara någar få skall höra storheten.
För stort är det. Väldigt vackert till och med. Om bara folk kunde höra det. Nu sprids småsura miner i lilla lilla rummet, det känns som att vara på Partillerocken med ett gäng bönder som bara gillar Miss Spears. Det klagas på ljudet, fysikt och med kroppsspråket.
Men låt det vara då, du kanske inte är öppen nog. För Diego är under allt slammer en strålade popjuvel. Att klaga på det är som att förringa solens existens bakom moln av gifter. Att inte se skogen för alla bilar, att inte uppleva nuet för framtiden ter sig mörk.
Mudboy live är att kliva rakt in i en film. Att bli en del av konserten, vara varje gen och varje darrande ton. Det är inte en konsert, det är en lofi-teater. En skräckinjagnade föreställning som är barnförbjuden. Den äter upp dig.
Mudboy går inte att beskriva men jag ger er några stödord:
Syrsor.
Vatten.
Blå lysdioder.
Massa rök.
Värme.
Uthuggna ord.
Jag tröttnar efter en stund. Kanske är jag inte öppen nog efter Diego. Det blir för mycket. Alla intryck tar så mycket plats, jag hör inget, jag ser inget.
Men det jag såg var roligt men inte mer.
Och som ni ser så tog jag sedan plats utanför det lilla lilla rummet. (om det inte ändras så ligger en liten film med mig på Mudboys hemsida)
Jerry Boman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar