Vad var det där?

Okej, vi tar det med en gång: Vad var det för stolpskott till band som spelade på Storan i fredags? A mountain of one… pssst… Proggresivt mumbujumbo. Förmodligen går hela Majorna i spin på det här. Samt en och annan musikjournalist ”som tycker att England bara skiter ur sig bra band”.

Nä, vänner, jag säger nä. Jag orkar inte ens bemöda mig att tycka något mer… Så överskattat. Fan, ge lite röka till Musikhögskolan och ni får precis samma resultat.

I slutet av oktober såg jag Friday Bridge på On Our Honeymoon. Då var förväntningarna höga…och infriades inte. Trots super låten "Love and Nostalgia".

Nu skruvade jag ner förväntningen, man skall ju ändå ge alla flera chanser.

Men det klickar inte. Jag är förvirrad. Det kan ju ha att göra med att det är Klubb Populär på en fredag, men förmodligen är det något annat. FB kan inte spela live. Förlåt, men det liksom lyfter aldrig. Nu har jag sett det på en liten scen och en stor scen. Det är påfallade ihåligt, trots att låtarna finns där.

Problemet sitter i att de inte lyfter fram det som är bra. De missar melodin live. Det svajar.

Jag håller fast vid att FB är typ ett av det bästa du kan lyssna på nu. Men bara i den Ipod. Inte på scen. Kanske läge att strunta i livespelningar? Eller vad vet jag. För så länge spelningarna gör att folk går in på deras sida och lyssnar mer så är ju allt som det ska.

Tillsist:

För några veckor sedan spydde jag ner ”det rätta folket”, de där man skall hänga med. Frågan är om inte andra säger precis samma sak om de som hänger på Storan? Vi är kanske för dem vad de är för oss? Kanske handlar det bara om olika grupper, och jag känner mig hemma hos några och helt borta hos andra? Kan vi inte alla bara vara vänner? Förmodligen. Som vanligt är det ju bara jag som är snurrig.

Tillsist2:

Snart kommer Frölunda sitta på den mjuka synthkartan för evigt! Mer info snart…

Jerry Boman

Besvikelse, skräck och bästa bästa Almedal.

Jag faller för impulsen. Ofta. Lyssnar på en låt i 20 sekunder, gillar jag den så gillar jag den. Jag tycker ändå inte att man skall sitta och vrida på sina känslor. Första tanken är ofta den bästa.
I 99% av fallen har jag rätt visar det sig, gillar jag låten/bandet under de där första skälvande minuterna så gillar jag även resten. Detta bygger ju såklart på att bandet inte är ett "one-hit-wonder" eller helt enkelt är ett rörigt band som inte vet vad de vill.

Jag lyssnade på Scenes from a sunny dream på Caitlyn och gillade det. Mycket! En fin mix av Brainpool, First Floor Power och Shout Out Louds långsamma partier från de första åren. Helt enkelt väldigt bra, sången växlade snyggt mellan Oscar Hallberg och Helena Ljungman och... Nä, jag slutar där. Det gör för ont.



För när jag sedan går och ser det här bandet på Club Zebra så hittar jag inget av det ovannämda. Det är vanlig platt intetsägande poprock, levererat utan stora gester. Bandet verkar inte veta hur de skall bete sig, trots att de har både Tysklandsturné, spelningar i England och så en spelning i Japan. Det är märkligt tafatt och stelt. Ja, ja det är inte fullsatt men inte heller tomt.

Jag fick igår frågan om vilken som var 2007 års sämsta spelning. Jag svarade att jag inte visste, men att Timos spelning på Emmaboda var den som jag blev mest besviken på. Jag gillar ju Timo men just den dagen var han inte på topp. Det kan vara så att Caitlyn den här mars torsdagen också kavlade in på den listan.
Listan över spelningar som gjort mig besviken.



Namnet Animasola har hoppat upp lite här och var i min bekantskapskrets. Stundtals har det varit positivt men lika ofta hårt negativt. Bandet från Varberg rör upp känslor, de berör och det är ju fint. Hellre det än att alla säger "Ja, de är nog bra...eller?". Själv lyssnade jag och hittade faktiskt något som tilltalade även mig.

Om vi tar det enkla först: Animasola gör storslagen musik. Det är inte stadiumrock, mer svepande ballader i malande tempo. Inspelat blir det rätt "tjockt". Musik som dryper, bygger ut åt både höger och vänster...

Nog blir det mycket samma när man ser dem på en scen, det är stora reverbmattor, den patenterade U2-gitarren (ni vet den där som man tex hittar i Pirde -in the namne of love) och fläskiga mörka texter. Men mitt i det här så hittar de fram.



Mycket beror på sångare Kristofer Lernstens raseri. Han verkar bära världen på sina axlar och ger sig av för att kriga.Det verkar ärligt, det är hårt. Lernsten skrämmer mig, han spänner ögonen i oss alla och säger till oss att lyssna. Just de orden uttalas inte, men kroppsspråket talar.

Det är där som Animasola har sin storhet. När de flesta band i den här genren blickar mot skyn (Bonos favvo pose) alternativt tar sikte på något långt bortom horisonten, då stirrar Kristofer oss rakt i ögonen. Man känner att han vill tala till oss. Det där storslagna allmängiltiga blir plötsligt jävligt privat. Rakt i nyllet.

Bäst är A complete mess, en låt som får folket upp och det sjungs med en del. När jag sedan går hemåt har jag just den låten i huvudet. Den där texten tål att tänkas på...

Tillsist:
För tio minuter sen ringde Adam i Almedal och ville bara säga att de gärna kommer på besök. Alltså, de besöker mig i studion nästa torsdag och spelar en låt! Fan va fint!
Sammanfattning: Almedal spelar akustiskt i TV4 Nyhetsmorgon Göteborg Väst torsdag 13 mars. Klockan 09.15 är tiden.
Som ni alla vet så släpper Almedal sin första skiva den 19 mars. Det kommer blir en stor dag! 22 mars är det släppkalas på Storan. Hela stan kommer vara där!

Jerry Boman

Rösten, greppet och dockskåpet.

Tre band, tre helt olika stilar. Kasten var tvära när Best Wishes körde "nypremiär". Det nya bestod i ny lokal, från Wish till Kontiki. Inte överfullt med folk men trevligt som vanligt.

Först fram var Pauline Nilsson. Det var hon som spelade förband till Nicolai i höstas. Då tyckte jag det var superbra.
Det tycker jag nu också, Pauline har en väldigt säregen röst, både bildligt och bokstavligt. Det kan ta en stund att gilla den, men när man väl har lyssnat så är man fast. Rösten svävar ut, tar omvägar och det visar sig att omvägen alltid är mödan värld. Skillnaden mot förra gången var att hon kändes mycket mer säker, Pauline litar på att det hon gör är bra.

Bäst är fortfarande "My home is the sea", en väldigt känslig liten sång som växer för varje gång man hör den. Den skall tydligen handla om hennes far och det är väldigt vackert. När jag tänker efter är det här faktiskt väldigt säreget, Pauline sjunger väldigt bra utan att göra anspråk på att låta just bra. Hon spelar gitarr väldigt märkligt och det hela blir eget, ett eget universum.



Band två är väldigt knepigt att få grepp om. Ena stunden är det amerikansk emo på svenska, diskbänksemo, nästa stund är det poppärlor. Det är så nära så nära att det är snorbra... men det fattas något, jag vet inte riktigt vad. Det känns som låtarna inte riktigt är färdiga. Ordkullerbyttor som är stundtals "aha" upplevelser och snygga, andra stunder små plumpa. I låten "Härda ut" är det väldigt snyggt, nattsvart och obehagligt. Riktigt bra!

Även "Var inte rädd", som då är en riktigt popdänga, är riktigt riktigt bra. Mer sånt Daniel! Jag blir ändå väldigt tveksam, det ekar tomt på någotvis. Jag saknar den där totala uppoffringen, det är lite safe. Kanske är det så att Daniel J med band skulle må bra av att dynga ner sig lite, få skit på knäna och ta sju åtta öl innan spelningen. Inte så att det är stelt, inte alls, men det är som sagt både livrem och hängslen.



Sista bandet blir sena, jag hinner med två låtar. Det gör inte så mycket. Jag gillade inte Mormors Systrar. För mycket dockhusjazz, för mycket "fina flickan". För mycket musikhögskola.
Ja, jag vet det är dumt att säga så efter två låtar men det var så det lät. Jag gillar det inte mer på deras Myspace heller... en sak skall de ha iallfall: Det finns fan inget som låter som det här!

Tillsist:
Det är bra att klubb Saturn ägnar hela lördagskvällen åt kvinnliga artister! Tack!

Tillsist2:



Förtydligande: Animasola är inte tjocka i sig. Det är musiken som är tjock. Den tjocke i sammanhanget är möjligtvis jag...

Jerry Boman

Hittat!

Jerry har just nu dekat ner sig totalt i följande:

1. Stop wait or go med Love & Happines

2. A different dance med Anna Ihlis

3. Vad som helst med Marit Fahlander! Så bra!

Jerry Boman

UPPDATERAT: Bandet som inte finns.

UPPDATERAT: Nu har bandet en Myspacesida, så nu ljuger rubriken. Snart kanske det kommer låtar.



Jag är rädd när jag är utomlands. Skitnervös hela tiden. Över att någon ska sno min plånbok, att jag ska bli nerslagen och framför allt att jag inte ska hitta tillbaka till mitt tillfälliga boende. Med andra ord blir sällan utlandsvistelser med Jerry speciellt trevliga, jag är som ett järnspett. Inte blir jag full heller, man måste ju ha koll och då kan man ju inte bli onykter.
Så jag stegar runt på okända gator och ser mig över axeln, samtidigt som jag avundsjukt tänker på dem som är avslappnade och njuter av friheten.

Det är kanske just därför jag gillar Kontiki så mycket, som en liten säker bit av utlandet. En upplevelse ambassad för ställena som jag aldrig kommer besöka. För jag kommer inte glida runt i en riktig bambubar på något full moon party, jag kommer aldrig trängas med trevliga människor i hettan under ett palmbladstak. Tack Kontiki för att ni ger fegisar som mig en chans att känna sig borta... även när hemmet bara ligger några uppförsbackar bort.



Jag vet inte riktigt hur det står till, men Fox Machine finns knappt. Eller: De har ingen Myspacesida, och då finns man ju per definition inte som band. Kanske är det lika bra, för jag kan aldrig drömma om att de här snubbarna (det är folk från massa andra band, jag känner till Whyte Seeds och känner inte till Gods of Blitz) kan spela in låtarna med samma intensitet som live.

Tokbra! Yahoooi!

Ja, det är nog så jag skulle vilja beskriva Fox Machines första spelning. Det är poprock med roliga melodier, tänk er ett lite svängigare mer nostalgiskt Whyte Seeds. Blanda 60-talets pop med 60-talets rock, kalla sångaren för Mick McCartney, banka ihop de bästa låtarna du kan tänka dig att älska, och bara kör på. FM har mer utstrålning, mer bra låtar och mer av allt än 20 band från Göteborg tillsammans.



Visst, den trånga lokalen hjälper till, sångaren Sebastian Barusta Gaebel står mitt ibland oss, på golvet. Vi har så att säga bandet mitt i nyllet, på scen har Olle Hagberg tryckt in två gigantiska intrument, ett elpiano och en Hammond. Allt ser ut att välta över oss vilken sekund som helst. Olle tillsammans med Sebastian delar på sången, driver på bandet och eldar upp oss andra. Precis när man funnit sig i en låt så brakar den i väg och överraskningarna är många.



Egentligen har Fox Machines allt emot sig i min bok, jag menar det är killar från andra band, de ser ut som rocksnubbar gör mest och spelar på helt traditionella instrument. Men det som skiljer ut den här skaran snubbs från de andra är att de faktiskt är bra. Rent fördjävligt överbra! Vilken stämning de ångar upp! Det finns ingen som kommer kunna värja sig, vilka fördomar man än här. Låtarna håller alla så högklass att jag tror de kan komma ut på singlar hela bunten, nästan lite skrämmande faktiskt.

En annan sak som är fin att se: bandet spelar MED varandra. De kastar blickar till varandra, följer varsamt med ledaren för just den sången, känner av de andra i bandet. Kanske är det det där framgången sitter, FM vågar vara spontana. Det märks att allt inte sitter perfekt, men de är killarna är såpass bra att alla infall bara gör det hela bättre.



Bli inte förvånade om ni snart får flyers från varenda scen i Göteborg med Fox Machines namn på. Det är inte ofta man ser ett band som förmedlar känslan av att musik är det roligaste som finns.

Tillsist:

Moskitoo
Solen i ögat, hur själen torkar upp och isen i ditt hjärta smälter.

Guitars
Hör där, svårare än så ska det inte vara! Som en lyckad fest där allt bara händer. Ditt nya favoritband!

Paul Avion and Par Avion Band
Bra musik och ÄNNU bättre videos!





Tillsist2:
Just nu ser inte Popadelica så jämställt ut. Rent bedrövligt faktiskt! Hoppas för er egen skull att det fixar till sig innan 3 maj är här...

Jerry Boman

Vackert x 100.

Jag hör mitt hjärta slå.

Sluter ögonen och ser ljuset, blinkande leder mig bort mot mörkret. Känslan av början när att allt är över. Stilla och återhållsamt, springande och hysteriskt .

Hungrar efter kyla, omfamnas av värme.

Trots att stålet är tusen grader varmt kan jag bära det i handen, inget rår på min hud. Samtidigt fryser mina händer. Blå strimmor längs lederna.
Flagnar av. Bränner fast.

Det är så varmt min vän och det är så kalt. Det är så mörkt och det är så ljust min vän.



The Deer Tracks får mig på fötter. Jag blir yngre. Nyfiken. Igen. Allt är nytt och grönt. Här kommer den elektroniska våren! Det spricker upp och föds. Tvekar inte en sekund, nu skall vi ha ett stort kalas!

Utanför badar det lilla torget i rött ljus, här inne är det blått. Mörkblått. Varmt ute och kallt inne. Jag får inte kläm på det, The Deer Tracks är så stora motsättningar att jag faller. Platt.
Jag hör än en gång mitt hjärta slå. Av glädje, av de fina ljuden. Av de spröda rösterna som studsar tynglöst med tyllvingar. Elin Lindfors & David Lehnberg har bestämt sig. Med sina medmusiker har de tagit sikte på att förändra hela jävla skiten. Skall det explodera skall det göra det tyst, den som viskar mest hörs tydligast!



Egentligen vill jag bara säga att det är vackert. Så in i helvete vackert. Som kärlek. Det går inte att förklara, att det kan vara så stora motsättningar men ändå drar det samman människor.

Nu är jag lycklig över att The Deer Tracks kommer till Popadelica!



Innan jag helt smäller av, innan The Deer tracks så smyger Ida Redig upp. Med världens största gitarr. Tror jag. Men skit samma, Ida gör så att folk lyssnar. Vilken röst! Vilken närvaro!

Framgången bygger på melodierna, det är svängigt utan att vara slängigt. Nu fattar nog inte alla vad jag menade, men ni vet Hello Saferide är svängigt och slängigt. Det är alltså något bra och eget som Ida gör. Kontrollerat. Riktigt bra! Man vill bara ha mer! Texterna gör att man lyssnar noga, gitarren tar inte mer plats än den behöver.

Ida verkar vara en skön typ, så fort det kommer in en ny person genom dörren säger hon Hej. Hon stannar upp och låter personen känna sig välkommen. Det är fint.

Men det största är nog ändå den totala koncentrationen. På publiken. Ida låter alla vara med, alla vara sedda.

Sista låten är en märklig sak, tänk er hårdrocksriff med vantar på, tänk er mörker. Men i akustisk tappning. Väldigt konstigt... Jag gillade nog den låten mest!
Jag är väl konstig.

Eller kanske var Ill be fine bäst? Det går liksom inte bestämma sig.

Ett råd: Ser du att Ida skall spela någonstans, gå dit! Punkt!

Äh, det här blev ett rörigt inlägg, men jag är bara så tagen av The Deer Tracks. Det var helt enkelt en väldigt trevlig kväll på Kafe Stanna. Jag blir glad av nyheten att Jonas "Paraluie" Lyckander är tillbaka i stan igen!

Tillsist:
Jag hörde rykten om att en musikjournalist här i stan tydligen skall ha sökt om att bli jurymedlem i Idol. Jag tror att det hade blivit väsentligt högre klass på artisterna då!
Men kan man bara söka det där jobbet? Bara så där?
Jag trodde de hyrde in folk från Manpower...

Tillsist2:
Jag provade ta bilder med min stora kamera igår... Vi är inte riktigt vänner än kan man säga. Den lilla är fortfarande mycket roligare.
Någon av alla mina stillbildsfotogenier till vänner kan ju komma med tips, för jag fattar ju att större måste vara bättre...

Tillsist3:
Antingen berget eller teatern i natt.
Samma hållplats, samma stadsdel.
Svårt val.

Jerry Boman