Så där ja, ny vecka och ny musik. Idag hade jag besök i studion (ja alltså, jag satt bakom spakarna...) av Millencolinmannen Nikola Sarcevic, som flytt Örebro och numera bor i Göteborg. Han spelade en låt från sin nya soloplatta, Roll Roll And Flee.
Inte mycket till punk här inte.
Frälsningen är nära.
Alla var där.
Popgeniet från Kortedala, ledaren för världens största band från Jönköping, universums trevligaste klubbfixare från Tjörn och alla andra med god smak. The Hidden Cameras kommer alltid ha en speciell plats i hjärtat på popsvaga. Det är svårt att göra det bättre, det är svårt att känna mer.
Precis när jag trodde att jag fått kläm på hur Joel Gibb skriver låtar så hugger han tvärt av. "She's Gone" från nya skivan "Awoo" börjar precis som vilken annan THCs låt so helst. Men när man smakat in låten...krack! Den bryts av på mitten, tvärt hugg i mitten. Där det "normalt" skall komma ett Oooooooaaaaa blir det nu bara...tyst.
Jag älskar det! Så gör smarta människor. Aldrig stelna, aldrig bli uträknade.
En konsert med Hidden Cameras är en kyrklig sak. En mässa för de redan frälsta. Vi är många nu, som kan allt och det blir på så sätt en lång rad kända låtar. Vad jag vet, på mitt högst ovetenskapliga sätt, så spelades inte en enda dålig låt igår. Varenda en är en potentiell A-sida. Mest ler jag hela tiden, uppslukad av pastorns ord och visor.
Men här dömer man ingen, alla är lika värda och all gör rätt i det de gör. Inga pekpinnar om hur det skall vara, bara berättelser om hur det också kan vara, om hur vi/dem/alla kan välja andra vägar och bli lyckliga. Att inte lyssna så mycket på den stora floden, att inte alltid låta sig dras med.
Bäst och störst av de alla är "Ban Marriage". Låten som sammanfattar vad så många med mig tänker, om det nya livet. Att det finns större saker, mer känslor än giftermål. Att det är ett förlegat sätt att se på lycka, som kanske mer trycker ner än lyfter upp.
Kanske är vänskapen det största av allt.
And as I looked him in the eye I heard my best friend cry
That we aren´t fools to fall in love but let "coupledom" die
Ban marriage, Ban marriage
Det är en generationslåt. Något som ni andra får lära er, ni som är bundna hårt i traditionens koppel. Som förmodligen blir uppretade av det här.
Ban marriage, Ban marriage
Det är en fröjd att se THC. Tindrande ögon på scen smittar av sig, det är riktig glädje över att vara här. Gibb har ju tagit Göteborg till sitt hjärta, han hänger här titt som tätt. Nu senast kanske i form av gästartist på Jens Lekmans nya skiva.
Jag vill ju tro att vi ger något tillbaka, det är iallfall en helt magisk stämning i lokalen. Handklappet går allt som oftast över i hi-speed, "In The Union Of Wine" är så bra live att taket buktar utåt och mitt i yran ber bandet om förstärkning på scen. Två personer hoppar upp och får spela tamburin. Helt klart bäst och självlysande är den hyffsat korta, skäggprydde killen i camobyxor! Han spelar sin lilla enradiga tamburin like there is no tomorrow! Tack, det lyfte den här kvällen till helt nya höjder! Så skön snubbe, så sig själv!
När jag senare går ut regnar det. Stora droppar.
Men det gör inget, jag vet att även jag kan bli lycklig.
Fast jag inte alltid väljer den utstakade vägen.
Ban marriage, Ban marriage
Tillsist:
Jag är på här!
Också är jag faktiskt nyfiken på det här...
Jerry Boman
Andra bloggar om: The Hidden Cameras, Sticky Finges, Göteborg, Musik
Nyheter och fildelning.
Nu ger jag mig in i fildelningsdebatten...igen.
Från TV4 Göteborgs lokala Nyhetsmorgon 09.15 idag.
Undrar om det blir lika mycket liv som förra gången?
Ikväll: Sambassadeur på Kafe Stanna i Majorna. Finpop och kakor.
Imorgon: Hidden Cameras på Sticky. Kyrkligbögpop och allsång.
Tillsist:
Senaste, senaste nytt om Cosyden 18 november: Pipas!
Jerry Boman
Från TV4 Göteborgs lokala Nyhetsmorgon 09.15 idag.
Undrar om det blir lika mycket liv som förra gången?
Ikväll: Sambassadeur på Kafe Stanna i Majorna. Finpop och kakor.
Imorgon: Hidden Cameras på Sticky. Kyrkligbögpop och allsång.
Tillsist:
Senaste, senaste nytt om Cosyden 18 november: Pipas!
Jerry Boman
Två killar.
Efter att ha varit inventarier på Klubb Populär så var det äntligen dax för Klas och Christoffer i My darling YOU! att hoppa upp på scen. Det och klubben i sig bollade upp för en av de bästa kvällarna i mitt liv.
Återigen denna Populär. Världens bästa namn och världens bästa klubb. Det är som att hänga i sitt vardagsrum med polarna, gamla som nyfunna. Det spelas musiken man vill höra, med några små smarta kryddningar här och där. För var annars kan man dansa sig glad till Heut' ist mein Tag med Blümchen!
Med grötrimstitlar som "Please don´t talk to me I fall in love so easily" och "My heart beats too fast for our friendship to last" fick MDY snabbt en väldigt speciell plats i mitt hjärta. Det här är onelinerspop, pang på karamellen direkt. Ut kommer en staccatospetsig rakbladsstil som står för sig själv. Tonårsångest i ren form.
Klas och Christoffer älskar sina roller lika mycket som vi älskar dem. Säg den fest som inte vill ha de här två på listan. De kommer alltid vara underdogs. De kommer alltid vara på samma nivå som oss andra. Jag kan känna igen mig i deras musik, i den minimalistiska stilen. Den man tar till när man är sprickfärdig av tankar och allt måste ut på en gång.
Skivor sprutar de ur sig lika snabbt som låtarna. Tycker inte det var längesedan förra skivan släpptes på Röda sten.
Vilket jag inser att det är. ett roligt år går så fort, så fort.
Ja just det, innan det blev lördag var det fredag. Världens bästa bandnamn I Love You But I’ve Chosen Darkness på Pustervik.
Det var riktigt kassa. Jag är djupt besviken. På nätet lät det bra, men i verkligheten blev det bara mossig americaindierock av gubbar med för mycket fritid.
Man som sagt, världens bästa bandnamn. Eller som Dapony Bros-Emil uttryckte det:
"- De borde fan franchisa ut namnet till band som vill ha en bra låttitel! Så kan de leva på det och sluta spela!"
Tillsist:
Ostig video men rolig låt.
Tillsist:
Alltså, 100.000 besökare! Tack alla! Jag älskar er allihopa!
Jerry Boman
Andra bloggar om: My darling YOU!, Storan, Klubb Populär, Blümchen, Göteborg, Musik
Tvättstuga och poprealism.
Det blev ju precis som man kunde förvänta sig. ALLA älskar Kusowsky!
För det var faktiskt längesedan jag såg en “nästan” första spelning som genererade så mycket händer och dans.
Några människor på lilla planeten Pop har det så lätt för sig. Det bara kommer till dem och krånglar inte till det. En direktlänk mellan tanke och känslor.
Daniel Karlsson, sångare i Kusowsky, är sådan person. Precis som Alf har Daniel ”den bra poplåten” flytande i blodet.
Det börjar med vardagsrealistiska ”Jag fyller år”, en feelgood låt. Jag kan inte undgå att le, låten är en bagatell och jag gillar popbagateller. Låtar som beskriver känslan av oövervinnlighet, när livet är en nedförbacke och jackan passar precis.
Små sånger som spricker upp och motar bort dimman som omger oss. Som värmer dig och tar hand om alla. Blir våra kompisar och ringer mitt i natten och frågar hur det är. Låtar som lika fort som de kom försvinner igen, ett leende med efterföljande magsmäll.
Nästan varenda sång med Kusowsky är glädje, en sprittande framtoning och glädjen över att glädja oss. Det är klart det skaver på några ställen. Saker sitter inte helt men jag skiter i det just nu. Ut med Daniel och Co på varenda viktig scen i Sverige och ni kommer se en stjärna födas! Det här är klass!
Mjuktuff.
Hårdrock kanske du förknippar med långhåriga, skrikiga killar och högljudda gitarrer. Band jag blir lite rädd för helt enkelt.
Det vill Göteborgsbandet Hellsongs ändra på. De har ”softat” till några av historiens mest spelade hårdrocksklassiker. För ett tag sedan släppte de en skiva och i början av november blir det skolturné i Västsverige och spelning på Jord i Göteborg.
Jag träffade Hellsongs i den tillfälliga replokalen och fick för första gången höra bandet förstärkta med stråkar. Mäktigt!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)