Strukturtapeter.

Stars´n´bars har en unik förmåga att dra till sig mystiska människor. Obehagliga människor. Även om nu 98 % av alla som var på On our Honeymoon i lördags var trevliga och snälla på alla sätt så lyckades stället suga upp några rötägg från rännstenen utanför. Ett gäng på fyra fem snubbar i illasittande kläder och med kassa frisyrer som gjorde livet surt för många. De förpestade tillvaron, förnedrade folk och hade fördomar som inte är värdiga människosläktet. Till på köpet så verkade de tro att de var coola...(bara för att förtydliga, det är alltså inte de där killarna som figuerar på några av bilderna som var kassa)

Jag gillar att On Our Honeymoon är så konsekventa, allt från skivorna som spelas till hur banden låter följer samma standard. Man vet vad man får, det är kvalitet. Sen kanske man kan tycka att det till vissa delar blir lite enahanda, men värre saker kan man ju råka ut för. Det finns ju trots allt värre saker än en överdos av engelskt popåttio/nittiotal om man säger så.

Den här lördagen började The Olive Shoots, som då låter lite lagom mesigt och utslätat. Egentligen står jag mer och tänker på att de faktiskt har vissa likheter med strukturtapeten som sitter längst bak på scenen. Om man gillar strukturtapeter gillar man TOS, om just strukturtapet är en synonym för engelskt åttio/nittiotal. Nu kan man ju måla en sån där tapet, och då blir det ju genast roligare. Men TOS har inte målat dit något. Det är lite uppdaterat, som att sätta tapeten på tvären typ. Men annars inte så intressant. De sjunger rätt men mer teknik än känsla faktiskt.
Men som sagt gillar man de där tapeterna så...



Band två har då landat mer i nuet. Friday Brigade tar avstamp i Frankrike, på en dekandet utefik. Tänk er scenen med Pet Shop Boys avskalat i Paris, låten "Love and Nostalgia" är låten som Neil och Chris förmodligen drömmer om, när de seglar i väg och vill vara lite mindre. När de vill glida runt på gatorna och vara mer vanliga.

Allt som FB gör låter slickt och tjusigt, övernaturligt bra och jag vill rekommendera skivan... men vad hände sen? Live blev det platt fall. Rörigt och en enda gröt av ljud. Borta var det finlemade och av tyll genomskinliga. Kvar fanns bara två personer på scen som inte alls nådde ut, som glömt sin själ hemma.

Jag blev så besviken vänner. Hade sett fram mot den här spelningen länge, tänkt att det skulle bli så bra... Som att se ett vykort på Eiffeltornet och drömma sig bort. Bara för att upptäcka, när man väl kommer i väg till den franska huvudstaden, att tornet är tre meter högt och gjort av gamla cykeldelar.

Men jag skall inte vara dum nu, Friday Brigade är ett av årets band i Sverige, inte en tvekan. Men den här kvällen vill det sig inte. Det var för grovhugget.



Hemliga spelningar är kul! Speciellt när det är med ett superband. Days rusade från att vara förband åt Lakkso på Sticky till att göra en hemlig spelning på On Our Honeymoon. Underbart!
Och det är då jag kommer tillbaka till det här med strukturtapeten som synonym för brittiskt åttio/nittiotal. Days har återuppfunnit den där tapeten, gjort den till sin egen och målat den i alla tänkbara färger. Men man ser fortfarande att det är en strukturtapet, men i Days fall blir det något bra. Något tryggt.



På ett väldigt fint sätt är Days bättre live än inspelade. Man ser leendena, men får se ett band som älskar sin publik och som älskar musiken. Det hade kunnat bli ytterligare ett band som red på vågen men när man lägger in sig själv i allt man gör kan det inte bli fel.

Det hemliga varar inte länge, men är bedårande fint och jag tar det till mitt hjärta. Tack Days.
Nu väntar jag ännu mer på den utlovade relesespelningen i Cosy Dens regi. Jag tror det varit på tal sedan i våras...

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Superlativ magnet.

Att jag aldrig lär mig.
Att man skall spara på superlativen, varje liv har ett vist antal upphöjande ord och när man använt dem för mycket tappar de stinget. Vargen kommer typ.
Men samtidigt är det ju svårt att riktigt veta vad som kommer, jag som till viss del lever för dagen kan ju omöjligt vet vad framtiden bjuder. Att då sitta och trycka på superlativen, för att det eventuellt kommer något bättre i morgon, är ju bara dumt. Och att redan ha förbrukat superlativen på sina barndomshjältar är ju rent ut sagt idiotiskt.

Så här kommer en del ord som beskriver Sokos konsert igår:

Utomordentlig, utmärkt, lysande, briljant, magnifik, storartad, utsökt, gyllene, suverän, enastående, ypperlig, glänsande, blänkande, skinande, självlysanade, högklassig, förträfflig, himmelsk, sagolik and so on forever end ever in to eternity....

Soko blåste verkligen liv i mig igår. Jag vet att det där var det finaste, mest älskvärda ärliga helt snurrigaste jag någonsin sett och hört. Föreställ dig att du i varje situation hittar de rätta orden, att du alltid vet hur du skall uttrycka dig. Samtidigt är du helt konsekvensneutral, inte tänker ett skit på hur saker och ting kommer låta eller tas emot. Det kan bli helt åt helvete och alla skrattar eller så blir det helt magiskt.

Igår på Pustervik, typ mellan kvart i elva och halv tolv, såg jag ljuset. Just denna dagen efter, tidomställningens dag när sommaren officiellt är borta, sitter jag med ett stort leende på läpparna. Vet inte om något kommer slå detta, jag har sagt det där förr men Soko utklassar dem ALLA. Jens upplevelser, Håkan eufori, Henrik eskapader, Annika känslostormar, lägenhetskonserter, nyförälskelse, stipendier, kyssar, sprit, knark, att hitta 500 spänn på gatan den 24, livet... allt är bara dimma just nu. Oviktigt på riktigt. Skit samma. Ner i golvbrunnen bara.

Soko är enkel. Det är inga stora saker, inga stråkarrangemang eller ljudmattor. En liten ukulele, en gitarr och just denna kväll en helt söndersjungen röst. (under någon låt får hon hjälp av tre killar som körar och skakar ägg) Hon är hög på livet, upplever sin bästa tid just nu. Har födelsedag, fyller 22, just denna denna denna magiska kväll. Allt är krispigt och oövervinneligt.



Mitt i allt det här står då alltså Soko, en enkel tjej från Paris, som sjunger om den blonda bitchen som tog hennes pojkvän. Om hur hon skall döda henne. Hon sjunger om hur hon blir fetare och fetare, tror att hon är gravid trots att hon bara haft sex med sina fingrar den senaste tre månaderna. Hon sjunger om hur besviken hon är på killen som bara bryter upp för uppbrytande skulle, trots att hon delade allt med honom. Sitt liv, sina tankar, sin fitta, sin hjärna, sitt kök, sin frukost, sina promenader...

Men det absolut bästa med Soko är att hon inte ber om ursäkt, inte på riktigt. Det här är hennes ord, hon har inte tid att hitta de riktiga orden, de där som alla vill att man skall säga. Orden och meningarna som är smörigt PK, som gör att man får fribiljett in i de fina salongerna. Salonger som man sedan märker, när man väl är där och kliar allas ryggar, är förljugna och falska. Salonger som inte på något sätt hyllar kärleken och värmen. Som bara är viktiga för salongen själv och för de där fina, oförargliga orden.
Därför presenterar hon sig och sin sidekick som "Kuken", killen, och "Fittan", hon själv. Två av några få ord som hon kan på svenska. Det är hänsynslöst roligt och hjärtlig humor. Tar tillbaka orden från förtrycket.

Hon sjunger om små små katter, får oss alla att skrika "mjaouu" på rätt ställe. Charmar oss runt Jupitersringar när hon kommer av sig och säger att hon inte är tillräckligt duktig på att spela, och ber oss därför sluta klappa i takt, eftersom vi inte håller takten.
Hon har sin egen takt, sitt eget universum. Sokos liv är också vårt liv, vi har bara inte fattat att sätta ord på det än. För vem har inte önskat livet ur någon som varit så in i döden elak, vem har inte nojjor och vem vill inte skriva en låt om katterna.



Som ni fattar så kunde inte band två, som förmodligen var huvudbandet, leva upp till det där första. Inte en chans. Fast även om jag sett Handsome Furs helt själva hade jag nog inte gillat det.
Det lät ibland som Springsteen med elektroniska inslag... och när skall artister fatta att "lalalalala" just sjungs "lalalalala" och inte bredbent "lölölölö". Där har vi en enkel regel för bra musik enligt Jerry: Om någon sjunger "lölölölö" som refräng går det bort!
Det fanns små ljusglimtar, det var ibland helt upphackade melodier, pauser och chackaticka chackita ljud som var bra. Men på det stora hela var det en låt i någon kanadensiskt tvserie om ungdomar...

Tillsist:
I bland har jag funderat varför jag håller på och delar med mig av mina tankar såhär. Varför jag lägger ner så mycket tid. Visst, kvällar som den igår går ju inte att bortse från men annars.
Jag vet ju ändå svaret, jag vill påverka, jag vill sätt lampan på all bra musik som spelas i Göteborg. Både av inhemska band och av de som kommer på besök. Jag vill väcka folk, gå ditt inte alla andra går. Det är min mission.
Och nu har jag precis fått reda på en sak som gör mig som oerhört stolt men samtidigt väldigt generad och blyg. Jag kan tyvärr inte skriva för mycket om det men tre killar kommer på ett speciellt sätt att göra mig odödlig. Mitt ego är just nu större än en buss! Samtidigt som jag inte riktigt fattar, varför jag? Vad har jag gjort...egentligen.
Jag vill faktiskt inte slå mig så mycket för bröstet men ibland får man fan kosta på sig att höja sig själv. Ta hissen till 23 våningen och skrika sitt eget namn! I en stor jävla ångdriven megafon!
Nåväl, ni som läser här kommer fatta om ett tag. Kanske om ett väldigt långt tag men ändå.

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Olaglig drog.

Jag gillar inte när en kulturyttring skall framställas som bättre än annan. Det behöver inte sägas rakt ut, man fattar ändå. Ta exemplet igår: Navid Modiri skulle börja kvällen på Pustervik med att läsa ur sin nya bok "Skrik om du brinner". Det hela skulle ske inne i själva teatersalongen. Om man ville komma in där kostade det 140 kronor.

Lite senare på kvällen skulle Navid sjunga med bandet "Gudarna". Det hela skulle hända på barscenen på Pustervik. Om man ville kolla på dem kostade 80 kronor.

Jag tycker det här är rätt märkligt, alltså varför i hela fridens namn kostar bokläsandet 140 och konserten 80? Det är ju samma person? Är det så att Navid är värd mer när han läser poesi? Är det finare med poesi än med toksvängig musik?

Det här är på inget sätt kritik mot Navid, jag håller honom högt över molnen och tycker killen är överbegåvad i allt han gör. Han förklarade att det inte var han som satt prislappen 140 kronor. Han berättade istället att han försökt få med så många som möjligt på gästlistan. Även jag var på gästlistan, så för mig hade det bara varit att knalla in, men mina vänner skulle fått betala 140 spänn. Och där gick en gräns.
Hur mycket vi än ville se och höra Navid där inne i teatersalongen.

Som sagt, jag lägger ingen värdering i de olika uttrycken. Jag gillar dem båda lika mycket, men tydligen är det ena finare än det andra.

Men men vi gick senare in på själva konserten, och för 80 kronor fick man se ett band som sprutade av spelglädje.


Nästan på dagen två år sedan jag såg Navid Modiri och Gudarna för första gången. En kväll på Jord utvecklade ett stort behov av mer, mer av (som jag skrev då) pop-poesi-regge-kulsputan Navid. Sen dess har jag sett Modiri och bandet många gånger...

Men alltså hallå! Vad har hänt, hela saken är fler hundra gånger bättre än alltid annars! Från första ton leker sig bandet fram, de spelar som de aldrig gjort annat. Som om det här var sista kvällen någonsin och de bara måste bevisa att ingen skall glömma allt bra. De tre fyra första låtarna går i ett, studsar enkelt från den ena till den andra.



Det är som att se allt på nytt, det här är ett nytt Gudarna, en ny Navid. Hela gänget sitter ihop och agerar som en enda stor partymaskin. Varje rad hinner knappt sluta innan nästa börjar, allt vill ut på en och samma gång. Samtidigt håller man ändå snyggt igen, det blir inte ett uns av överbelastat. Svänget är Gud och till den lyssnar bandet. Likt ett musikaliskt Cirkus Cirkör rör de sig på gränsen till det omöjliga, på linjen för hur mycket intryck man kan ta in.

Jag tänker flera gånger genom mitt handklappande och genom min leende mun att detta omöjligt kan vara ett band som spelat i varenda lokal i Sverige. Inte minsta tillstymmelse till trötthet! Nu trodde jag i och för sig inte att det skulle finnas det, samlar man ett gäng personer som var och en har lika mycket spring i benen som Timo så kan det inte annat än bli dubbelvolter.

Den där kvällen för två år sedan skrev jag att Navid var multivitaminpillret alla behövde för att palla med hösten. Igår var det mer än så, Navid Modiri och Gudarna var en guaranaspetsad fruktcocktail, med lika mycket norrland som södern. En upplevelse på gränsen till det otillåtna och olagliga. En naturlig drog, framställd på känsla och närhet. Som citronskivan på toppen sitter ett stort rött kärleksfullt hjärta.

Bäst på hela kvällen blev "Låt mig va". Vilken allsång! Tack!

Det enda mörka molnet i skyn är att det här verkar ha varit den sista spelningen på länge. Till våren kommer en ny skiva och vet ni vad: Jag längtar redan.

Om man vill kan man höra Navid läsa flera gånger under hösten, både här och där. Jag tror nog jag skall skrapa ihop pengar och gå dit. För när allt kommer kring är 140 pix en droppe i havet, en liten fjantig summa pengar för att få höra en av vår tids mest begåvade personer.

Tillsist:
SoKo.
Nu säger jag det inte mer, ni har nog fattat vad ni skall befinna er ikväll...


Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Ord runt musiken.

Min haka åker ner i golvet när jag hör svenska texter med ett självklart flyt, när orden bara ramlar på, snurrar sig runt musiken och bildar en kofta som sitter perfekt. Det låter som personen bara snackar från höften, utan tankar eller mål. Anledningen till att jag blir så förvånad när orden känns så lätta är att det går emot allt vad skrivande handlar om. Man skall ju skita fram sakerna och... ja ni vet allt det där. Därför är det så fint och skönt när allt är enkelt.

Ulf Stureson har varit en del av mitt liv länge nu, från första skiva "I overkligheten", och hela tiden har jag gått tillbaka till Ulf. Sökt nya texter, sökt ny kraft och förvånats hur han hela tiden får orden att rulla på. Hur det stickas och värmer runt musiken, som om han bara pratar med mig lite så där lagom spänstigt vid kaffeautomaten.

Om vi börjar från slutet. Det kommer en obehagligt behaglig låt "Lilla ängel" från näst senaste skivan "Allt jag ville säja". Med en text som både ger utrymme för tolkning och är närvarande på samma gång. Den är i alla sin stilhet ett starkt rop i megafon samtidigt som den är viskade och just nära. En svart historia som lyser av hopp.

Näst sista låten är "Jag hoppas" från 2000 års bästa skiva "Ulf Stureson". Här är det betydligt rockigare, utan att bli bredbent. Ulf har känsla för de små sakerna som gör pop istället för rock. Att ta sig an verkligheten hårt men med ett leende. Ordet jag söker är finurlig, utan att bli pådrivade klämmig. För även om han just den här kvällen har hjälp av en elgitarr brevid sin akustiska så är det fortfarande sympatiska berättelser. Och orden rullar på även här, på det mest självklara sätt.

Det blir lite låtar från nya skivan också, "Beronde", jag gillar nog mest "I dåligt skick" med den underbara textraden "ta en dusch, ta en dusch"...Ja du måste nog höra sammanhanget för att förstå hur bra det är...

Jag kan rada upp varenda låt på det här sättet för alla är faktiskt lika angelägna. Ulf gör i mina ögon en helt perfekt spelning, jag kanske är partisk eftersom jag kan varenda text, varenda rad och nästan varenda frasering. Men det kanske är så man skall känna när man hittat rätt. Ulfs musik är så nära den musik jag skulle vilja göra, om jag bara kunde. Men jag är samtidigt så otroligt nöjd med att bara få stå där på Wish och låta mig segla iväg. Sturesons musik och framförallt hans ord är nära mig, det är nästan som att de är jag.



Efter den där perfekta stunden gick jag lite snabbt ner för trapporna, ner till Klubb Centurion...
På scen stod Les Anges Perdues.
Låt mig sammanfatta det så här: Jag älskar det faktum att The Hellacopters äntligen valt att lägga ner. Dra dina egna slutsatser...

Tillsist:
Ikväll kan man se Hästpojken på Jazzhuset. Kolla in här för att se vad jag tyckte om dem här. Sammanfattning: Jag älskar dem!

Men jag kommer ändå att gå åt ett annat håll i natt: Navid Modiri har släppkalas för sin nya bok "Skrik Om Du Brinner". Han kommer även spela med "Gudarna". Klockan sju börjar han, och det är tydligen "sharp sju" som gäller... När han börjar spela vet jag inte. Pustervik är platsen i allafall.

Tillsist2:


Ja, nu missar du inte det här i morgon. Klockan 22 på Pustervik.
SoKo.
Inte missa.
Aldrig missa.
Inte göra annat.
Fan ta dig om du missar det här.

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Bilden dödar.

Pictures came and broke your heart.
The Buggles "Video killed the radio star"

Jag blir så fundersam ibland. För just precis nu är den rörliga bilden på topp, varenda kotte gör musikvideos hemma i kylskåpet och smäcker upp dem på Youtube Några bra, andra mindre bra. Men sammantaget så är det helt underbart mycket tid och kraft som läggs ner på de här små konststyckena.

Det som gör mig fundersam är att alla musiktv kanaler inte verkar fatta. Ja jo visst ZTV finns men det är väldigt sällan man ser "den där nya musiken" där. MTV tänker jag inte ens nämna... Ibland är det till och med så att premiären på en video sker på den här bloggen, se här.

Så.

Idag blir det "Musikvideo Enligt Jerry" här på bloggen. Jag har rotat fram några fina videos så att du kan se vad musiktv missar.




Baby don´t hurt yourself "Som Peter Sjöholm"

Här är den, videon till BDHYs hyllning till Peter Sjöholm! Stor premiär! Mycket kärlek och en snygg slinga.
(och ja, de där två killarna ordnar klubbar på Storan...)




Jens Lekman "Black Cab"

En gammal Jens Lekman låt, det är sant, men videon är bara så fin! Tydligen ingen "officiell" video men vad gör väl det när man har snöbollar.
Kolla även in den här spanska versionen här.






Kyte "Peacemaker"

Snygg låt och snygg video. Enkelt och storslaget, allt i ett. Jag gillar bananen som kommer flygande...





Club 8 "Whatever you want"

Jag älskar den här videon! Den är så sval och enkel, så snygg och spännande. Kolla på Karolinas ögon...





Jonas Game "New City Love"

En av de bästa låtar jag hört, på riktigt! Jag blir så jävla glad varje gång jag hör den. Näven i luften och hösten fyller mina lungor. Jag ryser också varje gång jag lyssnar på den och minns när jag för första gången såg hamnen från Masthuggets klippor...





Irene "By Your Side"

Ett krav för att en video skall bli "så smart" i min bok är att man inte kan dra ner ljudet och sedan ändå fatta vad det är för musik. Irenes video är precis så! Väldigt dramatisk video till en väldigt dramatisk låt.





Den Stora Sömnen "Flyktkola"

En helt underbar video som på något sätt sammanfattar hela grejen med DSS. Ännu en gång blir jag väldigt glad att se rörliga bilder, att internet finns och att DSS finns!
Snyggt med BD tröjan Stefan...



Pen Expers "Star"

Kanske inte den bästa av PE:s låtar men videon är helt briljant. Snygg och elak. Svart och ännu mer svart.





Hatis Romance "Emokillen"

Det här är hur Kent egentligen vill låta och hur de egentligen vill att deras video skall se ut...eller nått. Hursomhelst, HR gör nytidsmusik och skriver om saker vi känner igen. Inte elakt, bara kärlek.

En sista video:
Kan inte annat är credda MTV för deras humor när det begav sig.



Det där var den första videon som visades på MTV när kanalen startade 1 augusti 1981. Frågan är var den humorn är nu?


Tillsist:
Bonnie & Clyde har växt och spelat in nya låtar. Lyssna på "Snowstorm"....
Plötsligt är det, trots texten, vår i bandet. Borta är cementen och nu spirar blommorna. Fint och precis rätt på hösten.


Tillsist2:
Saker i veckan:

Onsdag: Den enda Ulf som gäller, Ulf Stureson, spelar på Wish. Gå dit och hör Sveriges ensammaste röst. Killen har nya saker på gång och det är som vanligt alldeles underbart.

Här är en video från 2003:




Torsdag:



Allas vår superkreative vän och övertalangfulle Navid Modiri dubbeljobbar på Pustervik. Först läser han ur sin nya bok "Skrik om du brinner". Det gör han klockan sju. Sen ställer han sig på barscenen och eldar upp massorna med "Gudarna". En helkväll!

Fredag: SoKo firar sin födelsedag med att förgylla våra liv! Pustervik är platsen och känslan är stor och varm. Sagan säger att hon spelade piano som ung men sen inte rörde ett piano på tio år och så plötsligt gjorde hon det. Hon började sjunga trots att hon aldrig sjungit förr och ut kom sånger. Sånger som hamnade på Myspace.
Detta var typ 11 månader sedan...

Eftersom dagens tema är video så:



Så hemskt, så jobbigt, så...så...så vackert! För jävla bra helt enkelt!
Vilken allsång det kommer bli!

Lördag: Friday Brigade tar dig till Frankrike, de tar dig med new romance och snygga röster. On Our Honeymoon trycker in oss på Stars´n´Bars och jag kommer börja lipa till det här...

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Tidsuppfattning.

Efter en hel hög med konserter som innehåller oetablerade band har jag kommit fram till en del saker. Det blir ju så att man jämför de här spelningarna med varandra. Ett mönster som är väldigt tydligt är den optimala längden på en konsert. Nu snackar vi alltså längden på en konsert med ett band som inte är så stort, de där stora kolosserna bryr jag mig inte om hur länge de spelar. De handlar om att de har en massa grejjer runt omkring sig som gör att de kan hålla på lite längre.
Det optimala längden på en konsert med ett nytt band är 25 minuter. Från de att de går upp på scen tills dess att de går av. Punkt.
Om det är kortare känns det märkligt, som bandet inte riktigt ville vara med. Är det längre börjar man tröttna och de vill ju ingen.
25 minuter. Inte mer eller mindre. En utsökt aptitretare och ångan hålls uppe.

Jacob Johansson höll på i 55 minuter.
55 långa minuter. 55 ofokuserade minuter.
Jag kan egentligen inte finna ord för hur lång tid 55 minuter är.

Nu var det ju bara inte tiden som gjorde att jag inte fastnade för Jacob och hans band.
Jag förstår inte vart Jacob vill komma, vilket mål han har. Visst, han vill lira musik det är klart. Och ibland är det lite småmysigt fint sådär. Men oftast är det svajjigt och ofokuserat. Ingen som pekar och säger "Lyssna på mig!". Ingen mening och ingen slinga som biter sig kvar. En tandlös tiger. Inge fart och tiden står bokstavligt still.

Jag tror också att Jacob skulle klara sig bättre utan sitt band. Hålla ner tiden lite och köra på själv.

Jag skall erkänna, jag gick på toaletten mitt i konserten. Men eftersom den var så lång, så lång så var det inga som helst problem att hinna. Det kändes inte som jag missade något.

Nu verkade detta inte bara handla om mig, även resten av Klubb Existens publik tröttnade efter typ 20 minuter...



Nåväl, efter en dryg timme efter det att Jacob börjat fladdrar det till på scen. Upp kommer fyra taggade snubbar och verkligen river ner oss allihopa.
Samtidigt Som har premiärspelning, och ta mig fan, taket lyfter! Vilken energi och hänsynslöshet. De här minuterna är i klass med vilken Almedalspelning som helst. Med mer poppunk då.

Samtidigt Som är en helvändning från Jacob, det är fokuserat och målet är klart. Herravälde! Det började på Henriksberg, snart Göteborg och sedan Sverige. Varenda låt är en dröm, bankar skiten ur mig och fotbollskörerna skvätter om öl och galenskap. Korken flyger ur flaskan och känslorna svämmar över!

Att göra punk med pop i blodet kan bli fel, det kan ses som lätt men gränsen mellan katastrof och framgång är hårfin. Samtidigt Som har framgången i sin hand, jag vill "Dansa Köping!" och glömma bort allt runt mig! Aaaaa Aaaaa lalalaaaaaa!




Bäst är "För jag tror att ingen annan kan känna så här för dig" , en genomspolning av hela huvudet. Lyssna på början på den låten och undvik att le! Inte en chans va?

Samtidigt Som spelade i 25 minuter.
Japp, så var det med det. Precis lagom och inget mer att önska. Hatten i luften, tack och ajö.

8 november har ni chansen att se Samtidigt Som på Svanen (Jazzhuset). Ta chansen, drick lagom mycket, lossa på hängslena och skrik dig hes !


Kul att de kom så mycket folk till Klubb Existens, förra gången var det ju lite glest...


Tillsist:
Jag tror jag har korat vem som är årets marknadsförare. Han har skivbolag och lyckas sälja in varenda artist han har i sitt stall. Det sprutar idéer och konsertupplägg. Samtidigt som han inte är påträngande.
Jag beundrar denna människa. Verkligen.
Han skulle kunna lära ut ett och annat till storskivbolagensbolagens "Nä, men du vet Xxxxx gör ingen press just nu, och konserten på onsdag blir bara tre låter lång. Det är ju mer en promotiongrej. Men det fattar du va? Sen kan jag ju säga det att om det skall bli någon intervju med bandet så vill jag att du intervjuar deras kusiner också, de spelar i ett annat band."

Tillsist2:
Sveriges ensammaste röst Ulf Sturesson på onsdag på Wish. Det var ett oväntat kort!
Bara han kör "Jag hoppas".... Men även det nya är ju helt briljant!


Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Tid, poesi och förbannat dumma bilder.

Så var det samma visa igen. Jag har skrivit om det förr, att det är lite rörigt att veta när saker och ting börjar. Igår hände det igen, jag missade en konsert jag ville se för att ett ställe inte höll sig till de oskrivna reglerna här i stan. De där reglerna skrivna i luft om att ingen konsert börjar tidigare än 1,5 timmar efter utsatt tid. Funkar så bra så bra på 99% av alla ställen. En tyst uppgörelse med publiken.

Men nej nej, inte då att Pustervik denna torsdag skulle följa det inte, första konserten började redan en kvart efter utsatt tid. Vad är det frågan om? Tror ni att det är någon form av sportevenemang ni håller på med?! Försten hem vinner!

Ingen skugga över Parapluie, tydligen var det ett arrangemang i samarbete med Pusterviks Teatern, och teatrar skall jag alltid vara såååå speciella...


Att Marcus Birro skulle ställa sig på en scen och vara rolig verkade galet. Så galet att det blev intressant. Jag håller Birro högt, hans böcker är som att springa längs gatorna, historierna rusar fram mellan bokstäverna. Samtidigt är han väldigt bra på scen, har en intensitet och närvaro som gör att man inte kan värja sig.

Nu skulle han då vara rolig. Och visst, han ÄR rolig.

Birro har växt upp och gör upp med alla och allt. Han kastar skit på "normala människor", han kastar dynga på "kultureliten" och han kastar skit på sig själv. Det är stundtals väldigt roligt, för någonstans där inne förstår man att han är precis som du och jag. En rädd liten jävel. Skillnaden är kanske att Birro är väldigt medveten om det.

Nu skall man inte förväxla det här med standup, det är inte de stora gapskrattens kväll. Jag ser det mer som Marcus använder scenen och tillfället som ett terapeutiskt samtal med publiken. Han pratar av sig, går igenom sitt liv och sina värderingar. Ibland blir det tokkul och ibland blir det bara skönt att höra på. En berättelse om en rätt vanlig människa, med en ovanlig talang, som aldrig gett upp. Aldrig släppt sina storslagna tankar, jobbat på och tillslut får den där upprättelsen.

Birro behöver snacka, berätta sin historia och visa att han är annorlunda nu. Han vill helt enkelt växa upp. Inte vara den där ilskne göteborgaren som tillsammans med sin bror tycker till om allt och alla. Som slänger sig med svåra ord och skuggiga författare. Marcus har blivit "vanligt folk".

Kanske är det just där som det riktigt roliga ligger, att Marcus blivit just den där som han innan förkastade och hatade. Han berättar till och med att ha skriver revyer...

En sak blev dock lite obehaglig och tvär. I slutet läser Birro lite ur sin senaste bok, det blir bland annat en dikt om hur det är att förlora ett barn. Det blir knäpptyst i lokalen, skratten fastnar i halsen. Det tvära kastet blir lite för mycket. För dikten handlar om Birro själv, han har förlorat ett barn. Samtidigt inser jag att Birro är som bäst när han skriver om allvarliga saker. När saker och ting är viktiga. När allt gäller liv och död.



Efter den alternativa standup stunden befolkas scenen, drygt tio personer kommer upp. Boy Omega har växt, när jag såg honom (Martin Gustavsson) senast 2004, så var det typ just bara han. Nu är det som sagt en bunt med människor. Bland annat hittar man på höger flank Adam Svanell spelades saxofon samt en stråksektion som jag sett förr men inte kan placera.

Som vanligt när band gör så här, växer, så blir det maffigare. Och musiken har växt. Ibland är det riktigt bra men i det stora hela är det inte så kul. Jaja, sluta tjata om Boy Omega, de är duktiga och gör allt rätt. Men det är inget som gör det "Boy Omegianskt", jag skulle inte kunna plocka ut en låt och säga att det var just dem.

Allt blir en enda americana-alternative-pop föreställning. Inget som gräver sig in, inget som förstör mig, inget som lyfter. Jag försöker verkligen hitta något men nej... Jag har väl fått för höga krav.

En sak bara:
Hallå, publiken! Det är riktigt elakt att bara gå hem sådär efter Birro! Jag menar, det var ju inte precis sent och ni kunde väl stannat och lyssnat på Boy Omega? Kanske hade någon av er gillat det och hittat nya intryck. Nu gick mer än halva publiken hem och bäddade ner sig i sin egen förträfflighet och tyckte förmodligen att de varit alternativa som sett Birro. Kultursnobberi!

Kvällens roligaste: Kille i svart polotröja... snorfull...med rödvinsglas i handen! Är det poesi rockenroll så är det poesi rockenroll!

Tillsist:
Jag blev så uppröd när jag gick hem att jag nästan kokade över:



Nu får ni fan i mig ge er! Skäms, skäms, skäms Hard Rock Café! Hoppas det blir upplopp och demonstrationer, för det här är den osmakligaste och mest idiotiska postern jag någonsin sett. Fy fan! Jag hoppas verkligen ingen går dit, jag hoppas på mänsklighetens intelligens och jag hoppas på att de här planscherna, och den som anordnar det hela, får brinna i helvetet.

Tillsist2:
I kväll kan ni välja på två bra poppunkband som sjunger på svenska: Samtidigt Som eller Den Stora Sömnen.
Det första på Henriksberg och det andra på Sticky.
Så här skrev jag om Den Stora Sömnen när de var i stan senast.

Tilsist3:
Att fråga mig om var man fixar droger i stan är som att fråga en blind om vägen till cockpit...

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Jonas rör om.

Alla har väl hört historien vid det här laget, hur Martin Elisson ringde Jonas Lundqvist och meddelade att Bad Cash Quartet inte fanns längre. För Jonas som växt upp i det där bandet blev den närmaste tiden svår... Men men det där har du ju läst på alla andra ställen där bokstäver samlas.

Jonas omvandlade sorgen, ilskan och förvirringen efter uppbrottet till något positivt, han började skriva låtar. Igår kom skivan och igår var det släppkalas på Styrbord Barbord. Jonas själv sa att han skulle bli glad om "de närmast sörjande" kom...

Jonas Game (som han kallar sig numera när han gör musik) är en upplevelse live, det är ungdomens frustration inkapslat i en kille som håller på att komma ifatt livet. Jonas slänger sig ut i publiken, ställer sig på trummorna och han är helt närvarande från första sekund. Inget tvivel om att det här är viktigt.

En sak är också säker, Lundqvist vet hur man syr ihop en riktigt bra låt. En sån där låt som man vill höra flera gånger. Om och om igen. En låt man vill rasera världen till, som man vill bygga upp densamma med. Det är näven i luften!

Bäst blir ADHD och New City Love, vissellåtar med eget liv. Frågan är om inte de låtarna är större än Jonas, för om sanningen skall fram så är några av de andra låtarna bara förlängningar av BCQ. Inte för att det skulle vara något kasst.

Han har klippt till med två superverk och kan inte riktigt tävla med sig själv. Men men, live är det väldigt befriande. Upplopp och kaos.

Kanske tar de andra låtarna sig, nu satte han allt krut på just det två låtarna. Men frågan är om någon pallar med den intensiteten en hel konsert?
Äh, vad det blev invecklat nu. Jonas Game är en av stans bästa band och en av stans bästa konserter just nu. Inte missa när han kommer hem till Göteborg nästa gång, just nu delar vi med oss av honom till resten av landet en stund.

Här nedan kan du se min intervju med Jonas som sändes i Nyhetsmorgon Göteborg Väst idag. Bara för dig som läser den här bloggen så är det en förlängd version, dvs en del extra material. Saker som inte kom med i tv...




Tillsist:
Inte missa Samtidigt Som på fredag. Klubb Existens är platsen!

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Kent har löst årskort.

Så kom jag på det, hur hade jag reagerat om Kent släppt Tillbaka till samtiden utan historia? Om det här var ett band som kommit fram just här just nu. Som faktiskt spelade på Bengans, med kasst ljud och en publik som mest stördes i sin jakt på ny musik. Hur hade jag tänkt då? Hur hade jag känt om jag använt det sista på Västtrafiks rabattkort för att få höra Kent?

Precis som skivans namn så vill Jocke och de andra ligga rätt i tiden. Göra avstamp i idag, sätta en fläskig stämpel på tiden.
Det är svulstigt, tänk er scenen när Anna Skipper i "Du är vad du äter" visar deltagarna hur mycket smör de satt i sig under fyra veckor. På bordet ligger ett berg av smör, stort nog för att gömma en familjebil. Tillbaka till samtiden är summan av allt drypande musiksmör som Kent satt i sig under åren. Bilden växer, ljuden blir dyrare och det direkta tilltalet försvinner i dubbelhakorna.

Nu är det ju ändå så att Jocke Berg är en helt fantastisk textförfattare...MEN nu börjar det bli paradi. Det flyter inte på lika smidigt längre, de utvalda orden stoppar upp. Känns sökta på sina ställen. Att börja en skiva med "dom pratar om dig via kortvåg så mycket kommer jag ihåg" är trots allt väldigt snyggt. Sedan går det faktiskt utför, Bergs är trött. Var är hans karakteristiska online:ers? Var finns de där små meningarna som vi älskade att sätta sin signatur längst ner i våra e-brev? Var finns de små små orden som jag kunde tänka mig att tatuera in på underarmen?

Tillbaka till samtiden är en "somna in" skiva för värmeljuspar. Något att slå på under parmiddagen, eller när det är dax att damma av glasskåpets pokaler och bröllopsfoton. En radda sånger som man utan att skämmas kan låta rulla på repeat samtidigt som man stickar sin brorsons vantar. Lagom distraherande musik som passar perfekt till en avig, en rät. Musik som funkar när fokus behöver vara någon annanstans.

Men nu skulle jag försöka tänka mig hur jag hade reagerat om Kent varit ett helt nytt band, ett band som inte spelat i tält och inte släppt hundratusen skivor.
Jag tror jag hade gillat texterna, skrivit något om att de var intressanta och öppna för tolkningar. Kanske hade jag tyckt att Berg kunde slängt bort musiken och siktat in sig på poetryslam, gjort en Emil Jensen och cyklat runt landet. Men istället för Jensens gitarr kunde Berg ha med sig en liten plastig trummaskin och en liten batteridriven förprogramerad synth.

Samtidigt hade jag nog tyckt att Kent var ett band som missade tiden precis, som fast de sprang bara han se dörrarna på vagnen stängas. Ett band som i sin iver att vara här och nu blev omsprungna i samma sekund som de spelade in de första tonerna. För jag kan inte hitta något att hänga upp mig på i tex singellåten "Ingenting". Det är ett månadskort ger en företräde till hela vagnen javisst, men det finns ingen inbyggd spänning som ett nästan slutkört 100-kort ger. Den där lilla delen i ens liv, de få sekunderna när man inte vet om man skall få följa med i dag. De få sekunderna när allt skall avgöras, vingligt gå hem eller härligt försöka hålla sig vaken på nattvagnen hem.

Kent har löst biljett till enorma framgångar, de har satsat allt på ett årskort. Man får några småsköna sittplatser, som i Columbus. Men på det hela taget är spänningen borta, man vet att man måste utnyttja det där dyra årskortet. Att varje dag det närmaste året kommer vara likadan. Sitta på vagnen, jobba, hem på vagnen. Inte ta några risker, inte leva för dagen och köpa små glädjestunder var och varan dag. Tryggt veta att biljettautomatens skärm alltid kommer visa grönt.

En sak är iallafall viktig just den här veckan: de sista 40 sekunderna i låten Sömnen. Hade Kent tagit avstamp i de ljuden, de tankarna, hade det här varit en intressant skiva.

Tillsist:
Ikväll går ni och lyssnar på Jonas Game och i morgon ser ni en intervju med honom på Nyhetsmorgon Göteborg Väst. I kväll börjar det runt 22 på Styrbord Barbord och i morgon runt 09.15 i TV4.

Tillsist2:
Jaha du, nu har det hänt saker med TIAC, nya medlemmar och nya låtar. Så här tyckte jag 2005 på Emmaboda... och det kan jag ju säga, låtarna man hittar nu är bättre bättre bättre!
Klubb Populär är platsen att återupptäcka TIAC på. Lördag är dagen.

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Nya budskap.

Det är fotoförbud under konserter på Konserthuset i Göteborg. Så det blir lite märkligt i dessa tider när man är van vid att varenda människa glider runt med en stor digital systemkamera och tar biler av stans alla band. Eller alla som för den delen tar bilder med mobilen.
Men jag trotsade förbudet och tog en bild ändå, i hemlighet. Du ser resultatet här ovanför. Jag tänkte att det måste väl ändå vara själva bandet det är fotoförbud på? Inte stället?
Gjort är gjort, hoppas inte Neeme Järvi kommer sättandes och sticker sin dirigent pinne i ögat på mig som straff. Eller att hela stråksektionen väcker mig på söndag.

Snabb rundup för er som undrar: Igår spelade Hellsongs tillsammans med 60/40 och delar ur Göteborgssymfonikerna på Konserthuset. De körde hårdrockslåtar. I ny tappning.

Det är rätt kluvet det här med Hellsong. Å ena sidan så gör de ju "bara" covers. På en massa hårdrockshitts. Låtar som varenda kotte har hört om och om igen (då gillar jag ändå inte hårdrock). Det är liksom öppet mål.
Å andra sidan är Harriet, Johan och Kalle übermench när det kommer till att förvalta, omarrangera och plocka fram helt nya djup i de här sönderspelade låtarna. De lägger in egna budskap, förpackar om och gör framförallt dängorna till sina egna.

Ta exemplet med Iron Maidens "Running Free". När orden kommer ur Harriets mun blir det, som hon själv säger det, feministisk gubbrock. Och det är ju helt sant, för med Hellsong kommer orden fram, de tar plats. Budskapet blir till viss de ett annat, ett bättre.

När man gör såna covers är allt förlåtet. Hellsongs har tagit låten till sina hjärtan, levt med den, kramat ur, älskat med den och snurrat runt den. Ut kommer samma låt men men i ett helt nytt sammanhang.

Samma sak med kvällens bästa låt "We're Not Gonna Take It". Den låten blir plötsligt en ordentlig kampsång för alla förtryckta kvinnor, en kampsång mot gatuvåld och en kampsång för Burmas munkar. I Hellsongs version, med vackra stråkar och storslagna långsamma cellostycken, en generations låt. En sång att kasta i ansiktet på kvinnomisshandlare, rakt i nyllet på människor som fortsätter sparka på 16-åriga killar när de ligger ner, en sång att med kraft kasta över de människor som slår munkar med käppar och berövar dem deras värde.

We've Got The Right To Choose And
There Ain't No Way We'll Lose It
This Is Our Life, This Is Our Song
We'll Fight The Powers That Be Just
Don't Pick Our Destiny 'cause
You Don't Know Us, You Don't Belong

oh We're Not Gonna Take It
no, We Ain't Gonna Take It
oh We're Not Gonna Take It Anymore

Jag börjar nästa lipa, det är väldigt starkt. Harriets end of the line-röst raspar sönder hela Stenhammarsalen. Nu får det vara nog! Det är tid att se saker som de är, hur överjävliga folk kan vara. Det är hög tid att stå upp och skrika NEJ!

Det är inget som helst tufft i det där. Originalet med Twisted Sister riktade sig till en generation som möjligtvis stod upp för sin rätt att dricka öl och kasta dart på vardagar istället för att gå i skolan. Här blir budskapet något helt annat. Plötsligt får låten en intelligent inramning.

Skönaste killen på scen är han som gömmer sig bakom slagverken. En krullhårig gemytlig man som spelar lite här och där, alltid på exakt rätt ställe och på exakt rätt instrument. Han spelar på slagverk som jag aldrig har sett och än mindre känner till namnet på och han ser ut som han leker sig fram. Svävar lätt runt bland stänger och pukor. Underbart att se och höra!

Även resten av det utbyggda bandet ger ny tyngd och dynamik. Det är ju trots allt roligare att höra live stråkar än synthstråkar.

Jag har sett Hellsongs några gånger förr, här och här.
Sen kan du ju kolla in mitt tvinslag med dem här...och där hittar du också en två exklusiva "musikvideos"...Bara på Musik Enligt Jerry.

Tillsist:
Skall vi ha en tävling?

Hur lång blir kön till Bengans på tisdag när Kent kommer?

1. Två kvarter.
2. "Ända till Röda sten jag lovar!"
3. Större,längre och oändligt mycket plågsammare än livet självt.

Tillsist2:
Pen Expers meddelar att de nu går in i studion och spelar in sin andra skiva.
Jag längtar redan tills att de kommer ut igen.
23 oktober spelar de på Henriksberg...Fel fel av mig: 20 oktober spelar Pen Expers på Henriksberg...

Tillsist3:


2:a Långatan är bra fin ändå...


Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Pärlor.

Dagens bokmärken:

Låsas katten

Ibland sitter jag ner och funderar ut saker som jag skall skriva om. Det är tankar om böcker, låttexter eller pretentiösa prosategelstenar. Ibland får man ihop något men ofta inte. Orden trycker på men kommer inte ut som jag vill...
Så kommer då Låsas Katten och sätter allt på plats. Direkta texter, inget krångel. Vill du säga något så säg det precis som det låter. Sångerna heter "Jag älskar dig verkligen", "Hur kunde nåt som va så bra bli så dåligt", "Den här stan är inte stor nog åt oss båda" o.s.v...
Vardagspoesi som är jäkligt svår att få till. Låsas Katten lyckas!


Sad day for puppets

Låten "Long Gone" är enkel. Lite instrument och enkla röster. Den gräver sig in i mig, river runt och trasar sönder. Ett våldsamt lugn. Stormpiskad stillsamhet.


Eisenhower

Gamla hemstaden framstår mer och mer som popstaden nummer ett, det pyr underifrån. Spirar upp nya band hela tiden, och man hittar underbara små pärlor i varje hörn av internet.
"Halmstad - staden med tre hjärtan". Det är två mer än alla andra...


The San Marios

Indieswing at its best! De små ploppiga ljuden i början av "Super Sexy TV girl" vänder allt! Sen är texten tänkvärd...

Okej okej ett sista band nu då, något att somna in till:

Hari and Aino

Ta täcket över huvudet och glöm allt ont. Lyssna på "Finland" och dröm dig bort...


Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Där missade vi något.

Kärleksbomberna fortsätter falla på Klubb Populär, i lördags fick man höra en låt som borde heta "Peter Sjöholm"...Japp, exakt den Peter Sjöholm som gjort den fenomenala hyllningslåten till Klubb Populär-Anders, och som Peter under bejublade former framförde för någon vecka sedan på just Klubb Populär... Härligt med kärleksbattlande!
Bollen ligger just nu hos Peter kan man säga.


Club 8 är märkliga. Bandet har gjort runt 10 plattor (EPs inräknade) och har figurerat i intervjuer på nätet nästan innan nätet blev nätet. Och om jag räknat rätt så skall det här ha varit bandets 15 spelning...någonsin. Bandet har alltså funnits i över 10 år, gjort en massa låtar, sålt en massa skivor och alla har pratat om dem.

Jaha, har du aldrig hört talas om Club 8?

Egentligen är det inte så märkligt, Club 8 är kanske den sista rest av det indiepopsverige som fanns en gång. Det musikland som bara fanns i några få människors hjärtan. Vi beger oss till 1990-tal (läs sista halvan), internet har som sagt inte riktigt slagit igenom och de flesta band man lyssnar på får man läsa om i papperstidningar. Små papptidningar som ges ut av enmans redaktioner och trycks på pappa direktörens jobbkopiator. Att nå ut till stora massor med folk är det inte snack om. Club 8 blir intervjuade i Benno och Popöga skriver om bandet...

Och det är där Club 8 sitter fast, det är viskande pop för människor som har tid att lyssna. För folk som bryr sig. Inte en enda av Karolina Komstedt och Johan Angergårds låtar kan bli ringsignaler, alltså bör de vara helt uträknade. Dagens konsertbesökare har inte känslan för när de skall hålla käften och lyssna på musiken. Lyssna själva på de två videoklippen från i lördags...jag kan påpeka att jag står runt 5 meter från scenkanten, i höjd med högtalarna.




Om man nu koncentrerade sig och faktiskt lyssnade på vad som bjöds så fick man sig en skön upplevelse. Karolina är svalheten personifierad, rösten svävar. Lagom distanstagande och bara nära sig själv. Det är strålande vackert.
Restan av bandet, på scen växer duon till ett helt band, gör sitt jobb. Johan håller sig mest på sin kant som om han inte riktigt vill skryta med att han är med i ett väldigt bra band. Att han skrivit fin fina låtar och att han är i duo med mespopens drottning.



Men nu hör man inte så mycket av det här, ljudnivån är på tok för hög i lokalen. Endast Fraction Disc-crew, som tagit postering längst fram, får höra allt som ljuder från scen.
Ni andra skulle ju lytt mitt råd vänner, att sätta er ner när Club 8 spelar! Och varit tysta... Nu fick vi inte ens höra Karolinas duett med Sambassadeur-Anna. Det lilla som går att urskilja på videoklippet låter ju väldigt spännande.

Undertiden ni funderar på om Club 8 är en rest från 90-talets indiepopland så kan ni lyssna på Hatis Romans "Indieland"...

Tillsist:
För er som inte fattade förra gången, ny chans att se Lola i veckan. Sticky är platsen och dagen är onsdag.


Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

En poplavett färgar kinden röd.

Jag fick ett hemlighetsfullt sms förra veckan:
"Onsdag 3 oktober har Pats premiär spelning på Sticky Fingers! Skramlig pop på svenska. Missa inte!"
Från okänd avsändare.
Sånt triggar igång hjärtat! Efter lite sökning i verkligheten kom det fram att Pats är Patrick Jensen från Hospitalle. Med i nya bandet är också Maria von Hall från samma band.
Första spelningar är alltid kul och väldigt spännande.

Patrick har en skön röst, den är splittrad och gles. Svävar ut i kontrollerade okontrollerade skrik. Musiken är naiv, högstadiemelodier med stor talang. Jag gillar det!
Pats är inget som kommer direkt, man får lyssna en stund. Det är premiärnerver och snett, men någonstans under Sticky Fingers grötiga mixning hittar man god pop. Små fragment som stannar kvar, texter som man vill utforska. Man kanske inte får en käftsmäll, men en skön poplavett färgar kinden röd.

Jag vet att det här kommer bli bra, ge det lite tid människor av tyckade. Bandet behöver hitta sig själva. Sen kommer vi andra hitta dem likt flugor till socker. Pats kommer få er att skrika och dricka hejdlösa mängder absint.
Jag kommer gå på nästa spelning, och nästa....och nästa...



Sen kommer Bye Bye Bicycle, bandet som är den förfinade blandningen av glamor och indiesamba. Utåt, utåt och trådar som slänger hit och dit. André Vikingsson är predikant med natten som kyrka, en neonbibel och framfusig tvshops uppenbarelse. Det är bitvis hallelujamoments, uppskruvade takter och vackert storhetsvansinne. Snubbar ibland över till en och annan dansbandspops epistel till kyrkkaffet, exempelvis snygga Telephone Lines. Jag älskar det släpiga tilltalet, som samtidigt är vasst.

Att bandet sedan använder det simplaste av alla instrument, någon lär mig att det heter claves, är fint. Två träpinnar som slås emot varandra och bildar...ja hur låter två träpinnar som slås emot varandra? Som två träpinnar som slås emot varandra. Bra och enkelt.

Tillsist:


Club 8 med Karolina Komstedt och Johan (Labrador ni vet...) Angergård, såg jag senast i Peking. Ja, det låter helt absurt och det var det med. Tiden var höst och året 2004, den Kinesiska huvudstaden hade bjudit in bandet för en "minikonsert". Club 8 är sjuk stora i Asien så en mini konsert är en konsert med typ 500 pers i en lokal gjord för 300... Arrangörerna hade fixat fram en backdrop som täckte hela scenen...i fyrfärg! Bara för den här konserten. Folk skrek som besatta när bandet gick upp på scen. Och sjöng med. I varenda låt. Kinas första indiepop konsert sa de som hade koll.
Alla tvbolag ville träffa popundret från Sverige, likaså en massa radiokanaler. Det var helt sjuk.

Om liknade scener utspelar sig på Klubb Populär på Storan på lördag vet jag inte, jag vet bara att de nya låtarna är bättre än de gamla. Lyssna på sköna Whatever you want och kom sedan inte och säg att popen är död. Att sedan skivomslaget är ett litet underverk i mysighet gör ju inget.

Jag uppmanar alla på Storan att sätta sig ner under Club 8s framträdande, det hade varit en fin känsla. Tystnad och sittande publik mitt i klubben. Lär ju aldrig hända...


Tillsist2:
Frågan är hur stor och stark hagelstormen av argument och ifrågasättande av min intelligens blir på lördag... det är ju många från Synthklubben som brukar hänga på Populär...
Men jag älskar ju er...tänk på det innan ni slår till...och jag tror vi snackat oss igenom det mesta här.


Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Enkelhet.

Man kan lyssna på Erik Enocksson på två sätt. Man kan stå och tänka på att den här killen har gjort filmmusik (Farväl Falkenberg har alla sett utom jag...) och när man står där kan man tänka in en massa om just filmmusik. Att det är så "filmiskt" att "man får så många bilder i huvudet" och bla bla bla...

Sen kan man också se Erik som vilken musiker som helst, se han och hans medhjälpare som vilket band som helst.

Jag gör det senare...och vilken upplevelse! Om alla var lika fria i tanken som Erik skulle jag aldrig behöva någon sol mer, aldrig luft eller vatten. Det går att leva på den där musiken. I all sin monotoni är den organisk och väldigt levande, likt betong som rör sig. När staden får liv, när vägarna rör sig mot havet och den stora öppenheten.



Erik sjunger ofta med tänderna hårt sammanbitna, han har en inre exposition som vill ut, en frustration som han vackert håller i stramt koppel. Han vill inte att allt skall springa ifrån honom, att det skall sippra ut för mycket genom munnen. Det är fint att se och höra. Stort att han inte tar ut allt på samma dag, av vi faktiskt får vänta på det där crescendot. Erik gör antiklimax till något stort. Och då menar jag att han gör antiklimax till något bra, man blir överraskad. Den där explositionen kommer ju inte, som den så ofta gör. Underbart! Det är så befriande härligt, här finns inga verser och inga refränger. Inga billiga poäng, inga neonblinkande skyltar om allt på rea nu. Du kommer inte göra ett snabbt klipp här. Gå, gå det finns inget att se, inget att höra.

Och det är ju precis det vi inte vill, vi vill inte gå hem Erik. Det hela är över väldigt snabbt. I sista låten (Dark and shrewd) kommer en massa människor upp ur publiken och bildar kör. Jag från The Manor-Christofer och Euphoria and the lazy boy- Anton. Det är enastående vackert.



Puff.

Så är det över, jag tror han körde fyra låtar. Alla går av scen och försvinner in i publikmassan. Lämnar oss med minnen.
Glittrande och flyktigt som vatten.



I all enkelhet plockar Marissa Nadler fram sina små pedaler ur den röda väskan. Kopplar omsorgsfullt in dem, drar sladdar rätt. Som alla vet rymmer enkla pedaler komplicerade kretsar, små små motstånd och kopparstreck på gröna plattor. Genom dessa rinner ström som alstras av gitarrer eller mikrofoner. Ser enkelt ut men rymmer alltså knepigheter.

I all enkelhet ställer sig Marissa Nadler bakom sina små pedaler. Hänger på sig gitarren, sätter bandet rätt. Marissa är en enkel person som gör enkla låtar, med olika former av eko på mikrofonen. Som alla vet kan enkla låtar innehålla komplicerade tankar, inbyggt motstånd och himmelska kroppar av blå harmonier. Genom dessa rinner Nadlers röst som bara kan alstras av ett stort geni. Det kan verka enkelt men rymmer alltså knepigheter.

I all enkelhet kommer Marissa fram till låten som kallas "The Lonesome Death..." på Myspacesidan, på andra delar av nätet heter den "Silvia". En enkel text, som hade kunnat sjungas rakt av med lite plock. Men som alla vet kan man göra saker på väldigt många olika sätt, ge orden plats och liv, undanröja allt motstånd och måla hela världen guldfärgad med inslag av både blått och grönt. Genom mig rinner just nu rysningar och det står helt still i den lilla lokalen. Låten med den enkla texten, den vackraste texten, får den mest knepiga person att mjukna.

Silvia, Silvia, Silvia
I met you in the belly of a whale
Silvia, Silvia, Silvia,
Oh where did you fail

And the water is your friend
The water is your friend
And down and down and down you go
Gonna buy you a red dress
And put feathers in your hair
And resurrect the finer things
I lost when you disappeared

Breaking on the daylight
They put flowers round your grave
And I sang a silly song for you
Hey hey hey hey hey
Silvia, Silvia

I all enkelhet sätter sig Nadler ner när konserten är över. Lägger klänningen rätt och smälter in i publiken. Som alla vet kommer man ofta ihåg de enklaste konserter, utan komplicerade saker sätter det sig på hjärtat och själen fylls av guldstreck. Genom själen rinner nu ett minne av en en alldeles underbar spelning på Galleri Oro i Majorna. Inga knepigheter. Bara väldigt väldigt vackert. I all enkelhet.



Tillsist:

Jaha, så har då Alex Schulman stängt ner sin blogg. Släckt lampan och gått hem.
Ärligt talat så var den i sina stunder underhållande, speciellt eftersom folk tog den på allvar. Han drev ju med oss, om vår trångsynthet och vår fascination för kändisar. Han pekade på ett väldigt intelligent sätt ut den där längtan efter att få veta att kändisarna faktiskt är helt vanliga dödliga, med fula frippor och dåligt smik... om man ser dem på Närlivs.
Med hydralik tryckte han in luft i Sverige, han öppnade upp och gjorde stora hål så vi kunde andas. Samtidigt var han ett svin, en dum liten nörd som plötsligt fick för mycket plats. Så det är kluvet hur jag känner inför att den där bloggen är borta. En del av mig kommer sakna den, men en annan del firar och gör små hifives med mig själv.
Och för er som nu då trodde att detta var slutet för Musik Enligt Jerry...Fel! Jag kommer inte lägga ner, och jag hoppas att jag aldrig kommer att komma i närheten av Alex elakhetsnivå. Jag vill egentligen bara inspirera folk att söka upp ny musik, nya ställen och nya intryck. Jag vill samtidigt berätta vad jag tycker, och det kan vara både bra och dåligt, men jag försöker verkligen göra det med hjärtat. Ibland kanske någon får sig en känga, en klubb eller ett band, men glöm aldrig: Det är bara jag som tycker. En liten nörd som fått lite för mycket plats på internet.

Tillsist2:


Jag vet inte, skall man gråta över det här? Att en biograf läggs ner och stolarna åker ut?

Tillsist3:
I eftermiddag spelar Kapten Hurricane på Bengans, och i morgon onsdag spelar Bye Bye Bicycle på Sticky.
Men det mest intressanta händer också på Sticky imorgon, Patrick Jensen från Hospitalle kör låtar på svenska. Med hans röst kan det där bli hur jäkla bra som helst! Inte stanna hemma!

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

En kommentar och ett svar.

Med anledning av mitt förra inlägg kom det en kommentar. Läs den, det här är viktiga saker. Om du sedan orkar så kan du läsa mitt svar också.


Kommentaren:

---------------------------
Hej Jerry!
Som arrangör och bandbokare på Synthklubben ville jag bara lämna ett kort meddelande, eller det kanske inte blir så kort ändå. . Har länge läst din blogg för att man ibland kan hitta små pärlor från den men nu vet jag inte längre. Får man inte ha lackbrallor på sig om man är under arton år? Vad jag vet är man byxmyndig (kul va?) i Sverige när man är femton, men strunt i det. Jag och de andra Synthklubbsarrangörerna anser oss inte vara gubbsjuka (eller gumsjuk då i Louises fall, hon heter så, inte Vox) på något sätt och jag hoppas och tror inte att vi uppfattas som det. Att vissa synthtjejer väljer att klä sig i mer eller mindre utmanande är inget jag funderar på, så har det varit sedan länge och det är ingen väl egentligen ursäkt. Jag har dock aldrig hört någon säga: ”Du måste ha lackkorsett på dig annars kommer du inte in”, utan det är väl för att de helt enkelt tycker det är snyggt, vilket inte jag personligen håller med om. Vid ett tillfälle såg jag en en utstyrsel enbart bestående av eltejp, inte snyggt men personen ifråga verkade nöjd. Nog om det, utseendedebatter utmynnar bara i pajkastning, Romo-style och det betackar jag mig för.

West End Girls (Ja de heter ju faktiskt det, inte West Side Girls) har under senaste året lämnat det stora elaka skivbolaget som lät dem ta de så fruktansvärt hemska bilderna (den med djuren på hemsidan är ju rent av bedrövlig, tänk vilka associationer man får) och de har även ändrats både till besättning och framtoning, svårt att veta då deras hemsida inte uppdaterats på ett tag (antageligen beroende på uppbrottet med skivjätten) men med lite påläsning hade man kunnat luska fram det.

Nåväl eget material är på gång men det tar en stund till då tjejerrna är upptagna med musikstudier och annat så det verkar ju inte som de halt att exploaterats sönder. Jag kan dock även lugna dg med att tjejerna var rejält påpälsade på scen, i och för sig i Fred Perry- och Adidaströjor och inte indieyllekoftor, och gömde sig effektivt bakom svarta peruker och solglasögon. De hade dessutom målsman i form av Isabelles farsa på plats så inga äckliga gamla synthgubbar stötte på dem.

Jag tycker det är synd att du inte var på plats för West End Girls och Mobile Homes gjorde två helt fantastiska konserter och under Mobile Homes låt Close sade Anders till mig att det blir inte bättre än så här, det här är det bästa någonsin och jag hållar nog med. Fast jag tycker mer synd om det dryga femtiotal som inte kom in på klubben för att det var knökfullt innan midnatt. Peter Sjöholm uttryckte sin beundran för West End Girls genom att gå hem innan Mobile Homes, han var helt enkelt nöjd och mätt efter deras spelning. Walle i Mars TV sade att han aldrig fått så mycket armbågar i ansiktet någonsin, allt med ett leeende på läpparna.

Förrutom euforin i Mobile Homes extranummer I Know I Will Die så var kvällens höjdpunkt när Anders övertalade mig att vi skulle spela Laibach – Life Is Life, en riktigt Chalmerssynthrökare ska du veta, huga. Låten är långsam och går i någon slags udda marschtakt och det var allsång och Patrik Brun på Mobile Homes övergick från att packa synthar på scenen till någon slags marschering med olika delar av synthställen i högsta hugg, klart sevärt!

På tal om så kallad Chalmerssynth så blir det en rejäl dos sådant nästa gång Synthklubben har klubbkväll på Storan. Då besöker nämligen EBM-gubbarna i Project-X oss och bjuder på stenhård body med nytt material från deras kommande platta. Ska säga åt medlemmarna att lämna lackbrallorna hemma, inte för att de är unga och inte bör ha sådant på sig utan för att de nog inte passar i det.

Du är alltid välkommen att stödja (jo det stavas så) Synthklubben Jerry, för det är nämligen alla välkomna till oss oavsett lackkläder eller inte.

Med väniga hälsningar!
Fredrik på synthklubben
kontakt@synthklubben.se

PS Du brukar alltid vara så ordentlig med länkar, även om du inte gillar det du sett men denna gång lyckades du beskriva varför du INTE gick på en klubb med tretton rader text utan någon som helst länk så de kommer här istället:

www.synthklubben.se
www.westendgirls.se
www.myspace.com/westendgirls1
www.myspace.com/themobilehomes

DS
-----------------------


Mitt svar:

-----------------------
Hej Synthklubben.

Jag går rakt på sak: Visst man får ha lackkläder om man är under 18. Klart man får. Men jag kan inte undkomma, och det kan förmodligen inte du heller, de röda kläderna som WEG ha på sig är ett medvetet val för att man vet att det säljer. Det blir uppmärksamhet, det anspelar på sex. Det är en väldig skillnad om de här tjejerna har de kläderna privat, det lägger jag mig inte i. Men när de rör sig i offentliga sammanhang måste man tänka efter lite mer, framförallt bör skivbolaget tänka efter lite mer.

Kritiken är inte riktad till er på Synthklubben, den är riktad till musikbranschen som stort, en branch som i många fall utnyttjar unga människors vilja att lyckas. Det är ju inte ni som satte lackläder på WES. Men tyvärr skvätter en del av skiten jag kastar på er då ni bokade in dem.
Nu har jag ju ingen klubb, men hade jag haft det och fått frågan om WEG, så hade jag tackat nej och gett vederbörande en liten arg monolog att ta med sig hem.

Om det nu är som du säger, att bandet bytt stil, varför inte stänga ner sin hemsida och lägga det där bakom sig? Eller är det kanske så att man själva vet att det säljer och skapar uppmärksamhet?

Det jag inte gillar, och det jag alltid kommer ha väldigt starka känslor emot, är när man exploaterar unga människor med anspelningar på sex. Detta gäller både pojkar och flickor. Jag tycker och kommer altid att tycka det det finns bättre sätt än det.Speciellt i det här fallet, det är ju bra låtar som alldeles säkert är underbara live. Varför man då väjer att promota artister med anspelningar på sex vet jag inte. Hade det inte varit för det hade ju jag kommit på stört, vem vill inte höra PSB klassiker?!

Men nu kommer det: musikbranschen i stort är väldigt gubbsjuk. Det är mest tjejer som exploateras med sex. Det speglar samhället i stort, med mannen som norm och kvinnan som objekt. Jag vill ha igång en debatt om varför det är såhär, hur kan vi som rör oss i musikkretsar ändra saker och ting på vårt sätt. En del i det är att undvika unga artister som puschats fram med hjälp av sexanspelningar. En annan är att hela tiden diskutera de här och inte blunda för problemet, musik är en del av samhället och jag är en del av musiksamhället. Då känner jag att jag på mitt sätt försöker påverka.

Jag vet ju att ni som anordnar Synthklubben på alla sätt är bra människor, några känner jag rätt mycket. Det var därför jag blev väldigt förvånad när jag fick reda på vilken den hemliga artisten var. Det blev ett dilemma, skulle jag tiga i tysthet och låta det passera? Skulle jag gå dit och bara ignorera WEG? Jag har ju inget mot er, inte det minsta. Men precis som alla mina vänner så får de ibland lägga huvudet i giljotinen när de i mina ögon gjort fel. Precis som jag ibland får lägga huvudet på samma ställe.

Tyvärr kan jag inte blunda för det som jag anser orätt mina vänner. Jag kan inte byta ut mina känslor för vem jag är och vilka frågor som jag tycker är viktiga.
Man måste alltid ställa sig frågan: Vilka signaler sänder den här bokningen ut?
I just det här fallet, anser jag, att det sände ut helt fel signaler. (Visst, man skall i första hand gå på om det är bra musik men det finns även andra frågor som bör spela in enligt mitt tycke)
Men jag är övertygad om att ni inte tänkte er för. Det är okej, jag kommer inte hålla det mot er i en evighet. Men jag kommer aldrig stryka människor medhårs bara för att jag lär känna dem. Kanske förödande för mitt sociala liv men bra för jämställdheten och könsdebatten. (Och bara så ni vet, när jag gillar något, en klubb eller en konsert, så spar jag inte på orden för att säga det)

Och jo, det är en stor sak i min värld med något så litet som en förbandskonsert i Göteborg i slutet av september. Den dag vi släpper på garden kommer många år av kamp för kvinnornas rättigheter till 50% av musikscenen, på samma villkor och med samma respekt som männen, gå förlorad. Jag kommer alltid kämpa för en jämställd värld. Jag är villig vilken dag som helst, vilken tid som helst diskutera det här med vilken bandbokare och klubbägare som helst.

(Och OK då, det blev lite stavfel, som det alltid blir när man är dyslektiker som jag. Det blev en del fel i texten, kanske för att det var en fråga som rör mig på fler sätt än bara musik.)

Jag kommer fortsätta gå på Synthklubben, ni skall inte tro att ni kommer undan så lätt!

---------------------


Vad tycker du? Kommentera gärna.


Tillsist:
"Tre månader sen idag" med Säkert är en väldigt obehagligt låt, samtidigt väldigt smart. Kanske en av Annikas bästa.

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Slagsmål.

Nä, det blev inte Synthklubben. Anledningen är väldigt enkel: Jag kan omöjligt stödja en klubb som tar in artister likt West End Girls. Det kanske inte är något större fel på deras musik, mest välgjorda PSB-covers, men att anspela på sex i marknadsföringen av tjejer som när de slog igenom var typ 16 är inte rätt. Kolla bara på bilderna som finns på gruppens hemsida. Kom inte och säg att de där lackkläderna inte är väldigt uträknade för att passa in i en gubbsjuk synthvärd. Visst, på bilderna kanske kanske de här artisterna är 18 men det är ändå helt idiotiskt och spär bara på könsförakt och ojämställdheten inom musiken. Bilderna säger bara rakt ut att "tjejer ni får gärna spela synthmusik, bara ni är sexiga på scen". En väldigt obehaglig och dålig sida av musikbranschen.
Jag hoppas och tror att detta bara var en tillfällig svacka för Synthklubben, att de helt enkelt inte riktigt tänkte sig för.

Det blev Kolonis tillställning i Gamle Stan istället. Jag börjar gilla det där Berget, eller grottan inuti berget. Det är ett väldigt bra ställe, det rymmer mycket folk men det är är också så fint ordnat att även om det är lite folk så känns det inte helt tomt. Kanske är det alla gångarna som gör det.
Och när vi ändå är inne på hur fint det är ordnat så måste jag ge en stor eloge till maten! Soppa som var supergod och burritos som smakade gud. Tack! Billig öl är också bra...

I dörren mötes man dock av det tråkiga beskedet att Toxic Lipstick ställt in. Tråkigt men de skall vara på plats nästa fredag i stället.



Först ut göteborgarna i Tread New Traumas.
Skrikrock som i väldigt goda stunder är bra...väldigt goda stunder. Jag vet inte men den här kvällen lät det mer aula än klubb. Mer oklart än färdigt och snyggt.
Meningen är nog att det skall vara skitigt opolerat, men nu blev det bara halvklara stompiga låtar som seglade förbi oss och inte fastnade.



Band två, all the way from Canada, The Creeping Nobodies. Och det var lite samma stil som TNT, experimentrock och mycket ljud. Skillnaden var dock att TCN verkar har jobbat fram lite eget ljud, det är mer spännande att lyssna på... inte för länge, för efter en stund kommer man på sig själv med att tänka "Är det här samma låt som innan?".

Nu låter det här ju väldigt kasst och helt superkritiskt mot alla inblandade. Men jag fick mycket ut från kvällen ändå, båda banden berörde mig även om jag inte gillade deras sitil så mycket. TNT verkade lida av dåligt ljud, jag hatar att klaga på sånt det är mest larvigt, men den här kvällen spelade det roll.
TCN stoppade upp hela kvällen genom att, dels före spelningen men även under, ta långa pauser. Sånt gör ingen människa glad.

Sen blev det väldigt obehagligt en stund, två snubbar rök ihop så bord och stolar flög. Det var ett riktigt dräng slagsmål. En lampa gick också sönder...
Jag fattade aldrig vad som utlöste det hela, men att inte killarna fick åka hem och skämmas var konstigt. Resten av kvällen gick jag runt och var rädd så fort någon av killarna gjorde en hastig rörelse.
Jag har aldrig sett något liknade på någon av Kolonis grejjer, jag trodde att slagsmål var till för icke tänkande personer och de brukar inte dyka upp på Kolonis händelser. Men idioter finns tydligen överallt nuförtiden. Skäms på er!

Sista bandet fick klara sig utan mig, det var nog det där slagsmålet och den stämningen som tog död på kvällen...Ingen skugga över arrangörerna, men de där killarna kan ni ju porta nästa gång.

Stor guldstjärna till JOC-Johan som spelade grym musik och det var väldigt underhållande att se honom dansa loss i DJ-båset.

Tillsist:
Ikväll spelar Kyte på Magnus & Magnus. Bra pop och stans finaste innergård. Bara det inte blir regn...

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg