Kent har löst årskort.

Så kom jag på det, hur hade jag reagerat om Kent släppt Tillbaka till samtiden utan historia? Om det här var ett band som kommit fram just här just nu. Som faktiskt spelade på Bengans, med kasst ljud och en publik som mest stördes i sin jakt på ny musik. Hur hade jag tänkt då? Hur hade jag känt om jag använt det sista på Västtrafiks rabattkort för att få höra Kent?

Precis som skivans namn så vill Jocke och de andra ligga rätt i tiden. Göra avstamp i idag, sätta en fläskig stämpel på tiden.
Det är svulstigt, tänk er scenen när Anna Skipper i "Du är vad du äter" visar deltagarna hur mycket smör de satt i sig under fyra veckor. På bordet ligger ett berg av smör, stort nog för att gömma en familjebil. Tillbaka till samtiden är summan av allt drypande musiksmör som Kent satt i sig under åren. Bilden växer, ljuden blir dyrare och det direkta tilltalet försvinner i dubbelhakorna.

Nu är det ju ändå så att Jocke Berg är en helt fantastisk textförfattare...MEN nu börjar det bli paradi. Det flyter inte på lika smidigt längre, de utvalda orden stoppar upp. Känns sökta på sina ställen. Att börja en skiva med "dom pratar om dig via kortvåg så mycket kommer jag ihåg" är trots allt väldigt snyggt. Sedan går det faktiskt utför, Bergs är trött. Var är hans karakteristiska online:ers? Var finns de där små meningarna som vi älskade att sätta sin signatur längst ner i våra e-brev? Var finns de små små orden som jag kunde tänka mig att tatuera in på underarmen?

Tillbaka till samtiden är en "somna in" skiva för värmeljuspar. Något att slå på under parmiddagen, eller när det är dax att damma av glasskåpets pokaler och bröllopsfoton. En radda sånger som man utan att skämmas kan låta rulla på repeat samtidigt som man stickar sin brorsons vantar. Lagom distraherande musik som passar perfekt till en avig, en rät. Musik som funkar när fokus behöver vara någon annanstans.

Men nu skulle jag försöka tänka mig hur jag hade reagerat om Kent varit ett helt nytt band, ett band som inte spelat i tält och inte släppt hundratusen skivor.
Jag tror jag hade gillat texterna, skrivit något om att de var intressanta och öppna för tolkningar. Kanske hade jag tyckt att Berg kunde slängt bort musiken och siktat in sig på poetryslam, gjort en Emil Jensen och cyklat runt landet. Men istället för Jensens gitarr kunde Berg ha med sig en liten plastig trummaskin och en liten batteridriven förprogramerad synth.

Samtidigt hade jag nog tyckt att Kent var ett band som missade tiden precis, som fast de sprang bara han se dörrarna på vagnen stängas. Ett band som i sin iver att vara här och nu blev omsprungna i samma sekund som de spelade in de första tonerna. För jag kan inte hitta något att hänga upp mig på i tex singellåten "Ingenting". Det är ett månadskort ger en företräde till hela vagnen javisst, men det finns ingen inbyggd spänning som ett nästan slutkört 100-kort ger. Den där lilla delen i ens liv, de få sekunderna när man inte vet om man skall få följa med i dag. De få sekunderna när allt skall avgöras, vingligt gå hem eller härligt försöka hålla sig vaken på nattvagnen hem.

Kent har löst biljett till enorma framgångar, de har satsat allt på ett årskort. Man får några småsköna sittplatser, som i Columbus. Men på det hela taget är spänningen borta, man vet att man måste utnyttja det där dyra årskortet. Att varje dag det närmaste året kommer vara likadan. Sitta på vagnen, jobba, hem på vagnen. Inte ta några risker, inte leva för dagen och köpa små glädjestunder var och varan dag. Tryggt veta att biljettautomatens skärm alltid kommer visa grönt.

En sak är iallafall viktig just den här veckan: de sista 40 sekunderna i låten Sömnen. Hade Kent tagit avstamp i de ljuden, de tankarna, hade det här varit en intressant skiva.

Tillsist:
Ikväll går ni och lyssnar på Jonas Game och i morgon ser ni en intervju med honom på Nyhetsmorgon Göteborg Väst. I kväll börjar det runt 22 på Styrbord Barbord och i morgon runt 09.15 i TV4.

Tillsist2:
Jaha du, nu har det hänt saker med TIAC, nya medlemmar och nya låtar. Så här tyckte jag 2005 på Emmaboda... och det kan jag ju säga, låtarna man hittar nu är bättre bättre bättre!
Klubb Populär är platsen att återupptäcka TIAC på. Lördag är dagen.

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg