Musik på hallmattan

Det har regnat in skivor genom min dörr det senaste, här är några:

Feldt

Feldt kommer från Blekinge som så mycket annat bra just nu (Kusowsky, Franke osv). Men det finns inget speciellt ljud från det lilla landskapet på undantag. Feldt blandar gitarrrock med synthar, pop men trummaskiner, fina luftlätta melodier som låter dockhus mixas ihop med hårda vassa distade ljudmattor. Det här är tvspel på semester, ett 8bitars med en drink i handen. Framför tven i solstol. Feldt tar det osociala i spelandet och ställer ut det på trottoaren, tar binäriteten och gör den folklig.

Gustav och Daniel gör tre underbara låter på den här skivan. Men det är två låtar till och här förstår jag inte riktigt. De frångår allt och drar till med en pianoballad och en akustiskgitarr macka. Det är inte lika roligt. Men allt är förlåtet. De tre första är fina små pärlor som kommer rulla i mitt huvud. Bäst är ”My future in your plans”, för energin. Den slår ömsom smeker. Mycket fin orgel! Jag blir glad när jag lyssnar på Feldt!
Bandet spelar på Midsommarfestivalen ser jag, det luktar framgång för den lilla festivalen!

Delacroix

Nu blir det märkligt, jag får en skiva från Delacroix. Skrikpop från typ hela landet, folk bor i Stockholm, Bollnäs och Gävle. Men det är inget mot ljudförvirringen, på skivan låter bästa spåret ”Midnight boy in the city delights” rätt mesig. Platt och ja, jag bryr mig inte. Går in på bandets myspace, där de fördelaktigt lagt just låt två först. Förmodligen kom de på att den faktiskt är bättre. Och här låter det större, skitigare och det mullrar mer. Låten rullar över mig på ett helt annat sätt! Kanske är det myspaces bristande ljudkvalitet som helt enkelt passar för den här sortens desperationslåtar? För det är mycket som skall ut, och då pallar i allfall inte jag höra varenda nyans av en låt. Det måste finnas ett filter, en hinna som inte släpper igenom allt. Med den där filten över högtalaren är det en grym låt, tror att jag skulle gilla den ännu mer live! Ett rockigare Bye Bye Bicycle!

Spår ett ”Wait is all we do” låter Ram Di Dam fast helt utan känslan. (ja jag gillar att likna saker vid saker som är aktuella inte saker som var intressanta förut, för visst, jag vet det är tex The Strokes det låter som)

The Tension

Det finns två rum på Jazzhuset, lilla och stora. I båda står det ett djbås, där diverse spelar skivor. Jag gillar mest att spela skivor i lilla rummet, mest för närheten till folk och för att det liksom inte är ett krav på att man måste ”hålla golvet” dvs alla måste inte dansa hela tiden. Man kan spela de där låtarna som alla efter ett tag kommer fatta är den danslåt, men den just nu, i stadiet nyfödd, inte riktigt får alla att röra på påkarna.

”Bury the old” med The tension är en Lilla rummet låt. En snygg låt som är svängig utav helvete, om man lyssnar några gånger. En danslåt. Och den distade synthen (jag börjar se ett mönster bland banden som är just nu) med slingan är så bra! Det blir näven i luften till ”wanna meet you somewere underground”!
Så mycket mer finns inte att säga, det här aspirerar på kvartalets låt.

Så kommer dp låt två på skivan, ”Put me on the dancefloor” och ja, här fortsätter framgången. Jag tycker det här väldigt mycket bättre än 90% av de band som folk envisas med att bjuda hit från England bara för att de är från just England. Gräv där du står Mister bandbokare! ”Put me on the dancefloor” är mer radio än dansgolv. En snygg låt!

Tillsist:
En bild som förklarar typ allt om hur roligt det är att spela Göteborgspop i Stockholm, hur förbannat roligt det är att ha en Göteborgsklubb på Knast i Stockholm!


Foto: Alexandra Rodell

Eller kanske en annan bild som också visar hur det var:


Tillsist2:
På fredag spelar jag skivor mellan 02:20 och 02:40 på Styrbord, jag är med på Extra Indie och jag har ingen susning om vad jag skall spela. Alltså, 20 minuter. Jag har en tanke men jag vet inte om jag vågar…

Tillsist3:

Roligt att spela skivor på Pingisklubben i måndags! Bra med folk och faktiskt, en hel del dansade mitt i pingpongen! Jag (aka DJ Fotvård) och Vit katt (aka Border-Elin) har inte precis samma skivor, men det var nog en väldigt bra blandning.

Jerry Boman

Crazy days!

Oj oj, dagarna går fort när man har skoj!
The tram sessions har fått en flygande start, kolla här:

GP (var på första sidan i del 3 i onsdags)
GPtv
SR P4 Göteborg
Navid bloggar på GP
Gorillan bloggar
It´s a trap
Popponny
Frigopop
(klicka för att läsa, titta och lyssna)

Sen kommer det ett inslag i P1/P2s program ”Mitt i musiken” och i kväll hänger Västnytt på oss när vi spelar in Bonnie & Clyde… Förmodligen har jag missat en del bloggar också.

Makalöst roligt! Aldrig kunde jag väl tänka mig att SÅ många skulle ha intresse i det här med musik på vagnen. Tack alla för era snälla och uppmuntrade rop! Tack.
Fortsätt komma med tips på band som ni vill se på vagen:
thetramsessions@gmail.com

På tal om Bonnie & Clyde, i lördags var det tid för andra ”Klubb 031-the number of the beast” på Knast i Stockholm. För er som inte vet är det min och Åsas klubb där vi uteslutade spelar musik från Göteborg.
Å vilket kalas det blev, lite segare inledningsvis men mot slutet blev det ett riktigt kalas med bla stockholmsdjlegendaren Gustav Gelin spelandes luftgitarr på bardisken! Och inte att förglömma de två flickorna i fina fina sjömanshattar. Tack för att ni kom igen och förgyllde vår klubb igen!

B & C spelade live och det var helt fantastiskt! Det är en ynnest att få plocka upp så fina artister till Stockholm!
Jag hade en grym kväll!

I kväll spelar jag skivor på Pustervik och det är Pingisklubben. Brevid mig står Vit katt aka Border-Elin! Det kommer bli svinkul! Kom och lira pingis!

Tillsist:
Ladda batterierna med att lyssna på The Tension!

Tillsist2:
På fredag spelar jag skivor på Styrbord barbord. Under 20 minuter kommer jag spräcka huvudet för att leverera den bästa musiken! 02:20 till 02:40 spelar jag.
Det är alltså ett DJ maraton och det kommer bli snorskoj!

Jerry Boman

Att få feeling 2009.

Du vet att allt du gör har en ond baksida. Att det kan gå åt helvete vilken sekund som helst, att det kommer göra ont. Att dina läppar som en gång var lyckliga kommer förseglas och kanske aldrig mer yttra de ord som någon vill höra. Du säger att du är lycklig men innerst inne brinner elden av oro. Du ställer frågorna du inte vill ha några svar på, du kastar upp bollar du aldrig tänker fånga och din kropp kanske går bakom ryggen på dig.
Men det gör inget. För kärleken är större än så, och då är det så mycket som inte spelar någon roll.

Steget gör sin första spelning. Matilda Sjöström och Nils Dahl går ödmjuk ut på scen. Ett piano, två mikar och sedan är de i gång. Vilken premiär det är!
Om Anna Järvinen la beslag på alla känslorna 2007 så kommer Steget göra det samma 2009. Det är raka texter som om oron. Om den grå sidan av vardagen. Om den hårda längtan efter en kram. Verser om det hopplösa företaget att ge sig hän. Blotta sig totalt.
Steget är en omkullkastade upplevelse. Inga stora gester, inga fyrverkerier. Bara en gudabenådad textförfattare som borrar in stora svarta pilar i mig.

Jag lutar mig mot pelaren och gråter. Steget är svart, ont och orättvista. De berättar saker man inte vill höra, men samtidigt finns det hopp. För allt löser sig och kärlek är vacker. Låten ”Magiskt” talar rakt till mig, overkligt nära mig. Den sitter på min axel och är jag i varje ton. Sista låten, ”Kom igen” får duon hjälp av diverse personer bla Niels Nankler från Roenik, Joel Magnusson som spelar med Timo, Fredrik Kurzawa som spelar med Antilla, Kuzowsky med mera. (Den siste hjälper till lite då och då under konserten.) Det blir en uppvisning i glädje, som ändå bygger på frustration. En magnifik avslutning!





Ja just det, Pelle Ossler spelade också. Visst det var mörkerpop men en besvikelse. Trist. Lät ju bra från början.

Tillsist:
The tram sessions har fått en flygande start! Det är helt galna dagar, igår var jag med i GP (första sidan del 3!!!), i dag träffar vi GPTV och SR P2 (sic!), i morgon är vi med i SR P4 mellan 10 och 11 och träffar TV4 och på måndag är det Västnytt som följer oss på vagnen. Galet galet! Men så jävla kul!!! Speciellt för alla härliga band som spelat, som ska spela och som vi vill skall spela. Det är för er vi gör det här, för att vi älskar er och det ni gör. Tack!

Tillsist2:
Fredag: Nöjesguidenfesten
Lördag: Klubb 031-the number of the beast på Knast i Stockholm. Min och Åsas klubb som bara spelar GBGpop och denna gång spelar Bonnie & Clyde live! Gött!
Måndag: Jag och Border-Elin spelar skivor på Pustervik. Det är Pingisklubben och vi kallar oss ”Vit katt & DJ Fotvård”! Det blir fyrverkerier!
Nästa fredag: DJ Marathon på Styrbord Barbord. Jag spelar mellan 02:20 och 02:40. Innan mig spelar Almedal och innan dem spelar Border-Elin. Sen är det typ sju åtta andra som spelar under kvällen. Kommer bli så jävla kul! 20 minuter av det bästa av det bästa kan ni tänka er!

Tillsist3:
Skriv upp 23 april, då är det premiär för Kavalleriet på Svanen! Ny låt uppe också... ni vet att ni gillar dem!

Jerry Boman

Att överleva en hit

Raymond & Maria hade en monster/sommar hit med "Tröjanlåtan". Låten spelades flera gånger varje dag, sommaren 2004 VAR "Ingen vill veta var du köpt din tröja" överallt. I radio, i tv, på stranden, i bilen och i din sängkammare. Vi tröttnade. Det blev för mycket. R&M av uttjatade redan innan de börjat andas på riktigt.
Så kom skivan, "Vi skall bara leva klart". Ingen ville ha den, alla visste ju precis vad det var. R&M var ett one hit wonder och skulle så förbli.
Jag köpte skivan och hittade Sveriges mest underskattade samtidsmisantroper, en skiva som dryper av antisvensson, målar upp det oöverstigligt jobbiga i att övertyga någon att gå upp på morgonen när dagen som väntar ändå bara är skit. Ett knippe låtar så svarta att varje låt borde ingå som huvudämne i emoskolan. R&M skär rakt i medelklassarmen, de sliter av vardagsådrorna och låter 9-till-5-blodet flöda.
Inte många håller med mig. De flesta har fastnat på "den där tröjanlåten", eller snarare fastnat i att den låten var överallt. Förmodligen har ingen riktigt läst texten, även den sotsvart och jag lyssnar numera med fuktiga ögon. Precis som jag gör när resten av skivan snurrar.

Cecilia Nordlund har varit runt länge, i Souls, Monkeystrikes, Sunshine Rabbits (läs vad jag tyckte om dem här). Hon sjöng duett med Marit Bergman, har fixat med Popkollo och ja, hon har varit överallt. Gemensamt för alla de här projekten är budskapet. Ett budskap som kan sammanfattas i "Ta för dig". Det är feminism och humor. Inte buskis utan glädjespridande humor.

Jag gillar det mesta som Cecillia gör. Hon bjuder. Hon är viktig.

Den här kvällen på Jazzhuset börjar Cecillias nya band, Cilhili, redan vid nio. Därför missar många den här släppkalasspelningen. Det är synd. För det här är viktigt och väldigt bra. En perfekt soppa på poplåtar med budskap. Mellan låtarna visas små videor, tänkvärda ord från "Tantdraken". Det där sista är svårt att förklara när man inte ser det, men det är roligt med extramaterial på spelningar.

Cilihili är på allvar. Även om hela bandet har mössor så de liknar blommor (det är en överjordiskt rolig upplevelse i att se Cardigans-Magnus Sveningsson på bas iförd en blomma på huvudet!!!). De mest ler hela tiden. Ta för dig. Så avslappnat. Du är viktig men det är jag också. Det är skrik och gap javisst, det är avigt, tvärt. När andra rör sig framåt rör sig det här gänget på sidan.

Det är då jag blir rädd. För de nya låtarna är så bra att de snart kommer i en radio nära dig. Vad händer då? Går de one-hit-wonder ödet tillmötes? Pc Rape är en väldigt bra låt. Kommer medlemmarna sitta i Så skall det låta, laga mat hos Per Moberg och klippa sig offentligt?
Jag hoppas verkligen inte det. För det här måste ni nog faktiskt ta till er. Bländas inte av ljuset.



Den Stora Sömnen är på ett sätt samma sak. Det är viktiga texter... Till att börja med måste jag ge en stor eloge till bandets nya skiva (ute 4 mars), där ingen mindre än Torsten Flinck läser, ja läser, texterna. Alltså, skiva ett är en vanlig skiva men skiva två är det då texterna lästa av bland annat Herr Flinck. Ett dubbelalbum 2009! Allt är helt i sin ordning, för det är bland orden man hittar rätt.

Det är rått, ärligt och skrevsparkar mot etablerade ting. Hybris och ångest trängs i samma meningar. Musiken är ryckas-med-vänlig likt dunket från ett godståg på väg mot natten. Jag är bäst men också sämst. Jag vill stanna kvar bland er, mina vänner, men jag vill också fara åt helvete och lämna er i sticket för ni är inte regndroppar värda. Jag älskar er men hatar er. Ni tränger er på mig men jag klarar inte det här utan er. Ni är allt och inget. Luft och betong. Såpbubblor och napalm.

Den Stora Sömnen är poplyriken när den faktiskt är som bäst. Den som söndras framför våra öron. Den som påverkar oss, längre än efterfesten. DSS är bakfyllan som aldrig riktigt vill gå över. Ångesten över att allt var fel, uppvaknandet i fel säng, på fel gata, i fel stadsdel. DSS är rädslan. Över att mista allt. Allt som man inte erkänner att man bryr sig jävligt mycket om. DSS är förlovningsringen som bränner i fickan.

Men samtidigt, vad händer när DSS blir sommarens plåga? För det är nära nu. Väldigt nära.

Se ett klipp med DSS i förra inlägget.

Tillsist:
I morgon måndag kommer det en stor nyhet för alla er som älskar kollektivtrafik och musik... Tryck på uppdatera här från 01.00 typ. Jag lovar du kommer älska det!

Tillsist2:
På aviga vägar har jag fått fram Way out Wests första bokning. Jag får inte yppa det, då kommer folk döda mig på riktigt, men jag kan säga så mycket att det kommer bli en storslagen upplevelse i Slottsskogen i sommar. Du kommer lipa. Och musiken kommer hålla så hög klass, det är faktiskt Sveriges bästa band som är inblandat. Verkligen.

Tillsist3:
Bra grej som klubb Livet (Ritz) håller på med, de skall köra 50/50 mellan könen i djbåset. Bra!
Väldigt bra! Kan ett ställe som Ritz behöva...eller hela Göteborg behöva.

Jerry Boman

Jo, men jag står för det!

Okej, det var ytterligare ett band från samma gäng. Nu kommer kommentarerna hagla om att samma lilla klick styr allt, om att några få gubbs har hand om alla musik i Göteborg och att vi som bor här gillar dem bara för det. Men vad skall vi göra? Det där gänget snurrar på så fort och utvecklas till höger och vänster, så jag tänker skriva att det var bra. Hata mig om ni vill, kalla mig gbgpatriot om ni vill. De rör sig ni står still… (ja, förlåt för den parafrasen)

Utah Rangers har gått från monotomi till dans. Tokdans. Eller dansen har alltid funnits där, men nu tar den över allt. Det är både bra och… nä dåligt är det inte, det är bara en förändrig. Bra och förändring. Två goda ting.

De riktiga trummorna är borta sedan länge, nu är det snabbfotade maskiner och maskiner som gör rundatoner, men som låter pixlat. Det låter som ett skämt, och kanske är det just så. UR lever på kanten, det kunde bli buskis men blir inte alls det. Ett band att ta lika mycket på allvar som på skoj. Egentligen borde man ta alla band så, det är ju bara underhållning vi bjuds på.

Det är hur som helt en massa fin energi som når mig, även om de har en hög bra nya låtar så går det inte att komma undan ”You and me in a rented car, two small bags and a plastic gutiar”. Mest hopp då.

Precis som titeln på den sången är lång är de flesta texterna, eller de är långa sjock med många ord utan komma. Orden hopar sig och trängs fram, det blir effekten av att trycka ihop luft genom en tratt, en jävla fart helt enkelt. Man klappar gärna med vänner!

Little man tate är alla brittiska klyshor du kan komma på. Jag tror jag hör inte mer än tre låtar introduceras med ”ja, den här låten handlar om när jag träffade en tjej men hon hade redan en pojkvän så…ja”. Här är bandet som verkligen inte hört Glasvegas och den nya engelska musiken. Little man tate lever kvar i går och i förgår… Riktigt hitigt men bedövande tråkigt och gjort. Mitt sällskap kommer fram till att det enda bra med bandet, enligt dem, är att trummisen är någotlunda liggbar.

Tillsist:

På fredag är det släppkalas för Samtidigt Som på Sticky, du går dit! Punkt! Årets skiva!

Lite SS-Nytt: Bas-Erik har opererat handen och ser ut som en cyborg, därför går Powerblade-Alex in på bas och Bas-Erik skall spela synth på fredag… Kan bli nått det!

Tillsist2:

Lyssna på Jonathan Johanssons nya skiva här! Och vänta tills den 19 mars då det smäller på Svanen! 2000-talets riktiga Eldkvarn är här!

Tillsist3:

Imorgon tisdag fyller Almedal-Adam 17 år. Eller nått.

Tillsist4:

Mycket kommentarer på det här inlägget. Vad tycker du?

Jerry Boman

Tilde or die

Ibland kommer man i situationer då man inte vet om man skall påpeka saker för folk eller inte. Det kan vara när någon har mat mellan tänderna, personen kan bli väldigt stel när tankarna på hur länge den lilla dillkvisten suttigt där kommer. Det kan vara stunder när en bästa vän uppenbarligen har dåligt omdöme vad gäller pojkvän/flickvän, då kan man komma i cirkeltankar om att var och en gör sina egna val men som vän vet man att man kommer lida när allt går åt helvete. Ja, ni förstår saken, det finns många saker, skitsaker, som vi har lite svårt att berätta. Den här torsdagen var inget undantag, mer om det längre ner…

Tilde kom som en järnkula och räddade oss. Hon bröt muren vi byggt upp, som vi trodde på. Den med graffiti stort färglatt, berättade allt vi redan visste. Den muren blåstes sönder i torsdag på Pustervik. Vi trodde att vi visste, att inga nya saker kommer hända. Alla former på moln är redan gjorda, och de tar form av varandra. Vi tänkte att… eller nej, vi tänkte inte alls. Vi var inskränkta. Förlåt oss, vi glodde på den där muren och dess budskap, tillslut var vi så förljugna att vi trodde på våra egna känslomässiga lögner. Förlåt oss våra synder Tilde, du stod över det. Du har räddat en hel stad från undergången. Du visar att enkel talang finns precis framför ögonen. Med det menar vi att du är lite för stor för oss, vi skäms för att du får stå på Pusterviksscen, bevittnad av mestadels vänner, när du egentligen borde stå på Konserthusets stora scen, uppbackad av inte bara ditt band, utan även av den stora fina orkestern som brukar bo där.

Tilde har rösten. Ta exemplet ovan, hon sjunger att någon skall hålla hennes hand. Det kan man göra på många olika sätt, några bättre och många sämre. Tilde litar jag på, hon vill verkligen att den här personen som hon vill hålla i handen skall fatta att det är just så. Lyssna på klippet, typ 2:30 in i klippet, och försök att inte få gåshud. Herrejävlar! Där pratar vi sanning och desperation, håll min hand annars dör jag goooddamn!
Jag skrev en gång för länge sedan att en vän till mig hade en röst jag ville ligga med. Alltså, jag ville inte ligga honom utan med rösten. Jag vill ligga med Tildes röst. Den slår den andra med milslängder.

Tilde är inte Göteborg, Tilde är inte Mint Condition, Tilde är inte Svanen, Tilde är inte ett ämne att ens ta upp här i bloggen. För du är redan långt borta, större än allt. Att sedan inte alla har fattat det än är deras förlust. Jag säger tack för att jag fick chansen att höra dig , nästa gång är det inte säkert att jag kommer. Det kommer förmodligen bli fullt och jag kommer inte få någon biljett.

Så var det den här saken om att säga till eller inte säga till… De stora samtalsämnet efter Tilde var, förutom att alla var helt till sig hur bra det varit, var…gylfen. Ja, det är buskis och allt men gylfen var öppen Tilde. Ingen sa något, jag tror alla var lite rädda som jag, säger vi til kommer magin brytas. Vi kommer kastas ut på torget och allt kommer vara måndag hela veckan. Samt att det kommer regna. Jag ber om förlåtelse, att jag inget sa, det kanske var elakt… Men jag visste inte bättre.

Tillsist:
Stort pris till de personer som stod längst fram med vita tröjor där det stod "Tilde or die". Jag skriver under på det!

Tillsist2:
Det var sista Minten. Tobbe kommer man hitta på Badges på Ritz, Nils kommer man hitta bakom en sax och Gaston kommer man hitta överallt. Tack för alla bra kvällar!

Jerry Boman

Från hemlig lokal

Smak är något väldigt eget. Ja, det kanske inte var världens bästa inledning eftersom det är så vida känt. Jag vet tex folk som med glädje dricker vinäger blandat med vatten, en dryck som gör att min tunga krullar ihop sig och liknar ett russin. Jag vet andra som tvunget skall ha salt i kaffet, marmelad och kaviar på samma macka och sen finns det folk som lyssnar på The Rasmus. Men det är ju allt sånt där som gör det så roligt att lyssna på musik och höra helt olika saker.

Det är onsdag kväll och runt en byggnad stryker små grupper av människor runt. I det svaga skenet som några få lampor ger och med tågen mullande förbi söker dessa människor en lokal. Vi är bara några få som är inbjudna, lokalen svår att hitta men när väl dörren öppnas är allt perfekt. Det är fina väggprojektioner, en liten liten skivaffär och så det lilla lilla rummet där all magi skapas.

Jag är alltså på en småhemlig tillställning, jag kommer inte säga var det är eftersom arrangörerna inte vill det. Men det spelar ingen roll egentligen. Det viktiga är musiken. Först ut är Diego...

Det larmar, det rundar och det skriks. Många trycker in öronpropparna i början av bandets första spelning, de håller sig för öronen likt 60+:are på Håkan Hellström. Diego höjer ljudet ett snäpp ändå, det rundar än mer och sedan lägger de en matta av bröl ovanpå hela skiten.

Och det är här det märkliga händer, för när de sedan börjar spela framträder ett mönster, små snirkliga popmelodier. Om öronen kunde kisa så skulle det här vara underbar pop. Nu skrämmer den folk till vansinne. Och det är såklart väldigt uträknat, för precis som hela eventet vill vara småskaligt och unik, så vill också Diego att bara någar få skall höra storheten.

För stort är det. Väldigt vackert till och med. Om bara folk kunde höra det. Nu sprids småsura miner i lilla lilla rummet, det känns som att vara på Partillerocken med ett gäng bönder som bara gillar Miss Spears. Det klagas på ljudet, fysikt och med kroppsspråket.

Men låt det vara då, du kanske inte är öppen nog. För Diego är under allt slammer en strålade popjuvel. Att klaga på det är som att förringa solens existens bakom moln av gifter. Att inte se skogen för alla bilar, att inte uppleva nuet för framtiden ter sig mörk.



Mudboy live är att kliva rakt in i en film. Att bli en del av konserten, vara varje gen och varje darrande ton. Det är inte en konsert, det är en lofi-teater. En skräckinjagnade föreställning som är barnförbjuden. Den äter upp dig.
Mudboy går inte att beskriva men jag ger er några stödord:

Syrsor.
Vatten.
Blå lysdioder.
Massa rök.
Värme.
Uthuggna ord.

Jag tröttnar efter en stund. Kanske är jag inte öppen nog efter Diego. Det blir för mycket. Alla intryck tar så mycket plats, jag hör inget, jag ser inget.
Men det jag såg var roligt men inte mer.

Och som ni ser så tog jag sedan plats utanför det lilla lilla rummet. (om det inte ändras så ligger en liten film med mig på Mudboys hemsida)

Jerry Boman

På okänd mark och mår gott.

Det är när man besöker konserter man egentligen aldrig skulle satt sin fot på som man växer. När man får se en annan värld, en värld som innehåller helt andra människor än den värld man är van vid. Fredag kväll blev det Front 242 på Trädgårn… ja, Jerry gick på bodysynth. Tror jag att det heter för jag har fan inte den minsta aning, hade på sin höjd hört namnet på bandet.

Att jag som total novis inom den här genren skall säga om det var bra eller dåligt blir löjligt, jag vet bara att jag faktiskt blev positivt överraskad! I sina stunder så var de här nära 50 år gamla Belgarna riktigt bra! Det som överraskade mig var melodierna, för mitt i all effektiv dansmusik, hård metalskrikade dansmusik hittade jag melodier. Små finurliga saker som kom fram live, växte runt mig och omslöt mig. Nu är ju inte Front 242 kända för sina melodier tror jag, men jag gillade vad jag hörde. Det här var lugnt en av de bästa synthkonserter jag varit på! Man känner enorm skillnad i klass mot mycket annat.



En annan fin sak var att dessa, som sagt, rätt gamla snubbar inte försökte spela unga. De gjorde vad de var bästa på och inget mer. De spelade inte spelat ”Kolla vi är 21!” utan tog det lugnt. Inte så att de stod still men de verkade vara rätt softa med sin situation.

Bäst blev det i stora hitten (japp, man kan snabb läsa på, tex på Wikipedia) Headhunter, mäktig allsång och en väldigt bra låt faktiskt! Speciellt live! Billiga texttrick ja visst, men bra ändå! Just texterna är väl inte något man egentligen skall bry sig om med det här bandet, jag hoppas inte det i alla fall.

Det fanns lite grejjer jag inte gillade: på slutet kom det in en tjej och dansade magdans… Kiviks Marknad ringde och ville ha tillbaka sin dåliga smak typ. Märkligt och väldigt löjligt!

Oöverträffat roligt att bandet hade ”bekväma skor”. Passade inte alls med resten av kläderna men ja, det är väll ok, de har ändå hoppat runt på scener i Europa i typ över 20 år. Då är man förtjänt av bekväma skor.

Nåväl, på det hela taget var det en rolig upplevelse. Jag rekommenderar nu alla synthare i stan att komma med till tex Mint Condition, Svanen eller en fredag på Pustervik. Jag tror ni också skulle växa och må bra! Vi är trots allt samma folk!


Roligt att Trädgårn ALLTID misslyckas med ljus och rök... Antingen såg det ut så här eller var det ingen rök alls. Skärp er!


Svart är det nya... eh svart?

Nu går jag till Styrbord Barbord och dansar till Indiehits!

Jerry Boman

Vilken kväll, vilken natt och vilket djset!

Gårdagen var helt underbar! Vilken kväll! Det är ju fantastisk idé att låta flera köra dj, det blev ju inte tråkigt en sekund, alla kunde bränna på med sina bästa låtar och ja, det blev helt fantastiskt! Väldigt bra var när Klara Grape körde i Lilla rummet, när EDGE? körde i Lilla rummet, när Frasse hoppade sönder Lilla djbåset till Ça plane pour moi/Jet boy-jet girl, EDGE? i Stora rummet, Mint i stora rummet, Ramdidam i Stora rummet...Äh allt var så bra hela tiden! Perfekt med 30 min på varje!

Men bäst var ändå mitt Broder Daniel set, 30 minuter endast Broder Daniel. Golvet var helt galet! Folk stagedivade, Jon-Erik strippade och alla dansade på varandra! Tack, jag hoppas ni hade lika kul som jag!
Lika roligt var det under mitt set i lilla rummet, jag körde endast klassikmusik. Förmodligen första och sista gången ni hörde de låtarna på Jazzhuset. Totalt idiotiskt men som sagt, väldigt roligt!
Bäst var att folk kom fram och önskade Mozart och andra klassiker! Och att Sir Kevin lyckades dansa till Rigoletto! Underbart!

Här kommer låtlistan:

Johann Pachelbel - Canon in D
Johann Sebastian Bach - Jesus Bleibet Meine Freude
Wolfgang Amadeus Mozart - Die Zauberflöte
Wolfgang Amadeus Mozart - Eine Kleine Nachtmusik
Giuseppe Fortunino Francesco Verdi - Rigoletto
Georg Friederich Händel - Messiah
Antonio Lucio Vivaldi - Le Quattro Stagioni

Broder Daniel halvtimmen bestod av följande:
Whirlwind (extended remix Boman)
I'll Be Gone
Go My Own Way
Luke Skywalker
Misery And Harmony
Underground
When We Were Winning
Shoreline

Tack alla snälla människor som gillar det jag gillar!
Jag tror på förklubb med klassisk musik och champangedrinkar 2009!



Så var det äntligen dags för They Live By Night att spela på hemmaplan i nya sättningen. Och jag tror folk börjar fatta nu med tanke på responsen! Det har tagit tid, men det går inte att undgå längre, TLBN sitter på några av 2008 år bästa låtar. Videogrammisnominerade Catching Up är en klassiker redan nu, kommande singelsläppet (eller vad man kallar det i digtaltider) är en simpel låt med stora ambitioner. En smart text och visselvänligt. Rent allmänt är det låtskrivande av stor klass, verkligen. Jag vet faktiskt ingen av alla ni andra i Göteborg som gör det bättre. Snart sitter de här tre killarna, de är förstärkta live, och har gjort låten som blir en vårhit eller varför inte sommarhit? Potentialen finns! De är den perfekta hybriden mellan kommersiellt dravel och småskaligt replokalsband.



Den här kvällen var det bättre än på Debaser tidigare i år, och det är precis som det skall, stora låtar mår bättre i trånga rum. Samspelet mellan sångarna Joel och Christoffer funkar bättre än någonsin, så snyggt så snyggt.

Som vanligt är jag väl partisk när det gäller They Live Ny Night, ni får lyssna själva och rösta på Catching Up till videogrammis!



Läs mer om vad jag tycker om TLBN här.

Jerry Boman

Sista natten med gänget

Det börjar tidigt, en liten skara människor samlas på Storan för att ta farväl av Klubb Populär. Inget märkvärdigt, bara en klubb som skall läggas ner... Så känns det enda till Anders börjar med orden "jag skall inte hålla något tal" men ändå början har prata och orden fastnar på vägen. Han känner nog samma som vi som sitter där, plötsligt blev allt så stort. Man vet inte vad man har förrän det är borta.

Tre band på sista kvällen:



The Spiritual Negroes är två uttänkta snubbar som kallas Kiki och Jovo. För även om det är fantasifullt, lekfullt och skojigt hela tiden så känns det tillrättalagt. Likt en reklamare som spelar Guitarhero. Dansversionen. Det blir aldrig på riktigt. Det är för smart killar, för lite stolpe ut. TSN är en optimerad kod utan skavanker, ett monster helt utan liv. Eller livet finns där men det är så renderat, en 3D dröm som aldrig liknar något annat än en kopia av skoj.



De finns folk som avfärdar Peter Sjöholm. De känner inte Peter. Han är den varmaste killen jag vet. Många gör anspråk på att stå med vardagen upp till knäna, men det är precis det Peter gör. Ändå är han storslagen på scen, en bländade person. Självsäkerheten sitter mellan raderna i hans inte så sällan träffsäkra texter. Musiken är synthhaiku, bortskalat allt överföd och fokus på det enkla. Med orden berättar Peter om det lilla livet, som vi andra kan skala upp och projektera på oss själva.



Peter gör också tänkvärda covers. Alltså, hur briljant är inte "Flickvän i koma"! Den blir så att säga väldigt obehaglig i Sjöholms tappning. Kvällens roligaste och en av Peters främsta egenskaper, att plocka upp små saker från andra låtar, kom i och med textraden:

Flickor tänker på jobb och skola
Pojkar tänker på Jerry Boman

En tjusig rip från Människor utan Gränsers "Tjejer som aldrig dör", dock inte snott rakt av utan med en ännu större humoristisk tvist. Tack Peter, du gjorde min kväll! Och tack Jon-Erik för originalet!



Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag sett Kristian Anttila, hittade nyss en gammal cd med bilder från 2003, jag var frälst redan då. Anttilla har allt, precis allt: The looks, musiken, texterna och rörelserna. Han är precis som han sjunger, kittlande på alla jävla sätt som finns! Låtarna är överkommersiella samtidigt som Kristian förmodligen aldrig kommer bli folkkär, han är lite för kittlande för massan. Antttilauniversum är blod, sex och en massa dårar.

Den här finalkvällen slår han på stora trumman, på scen står alla artister som varit med på senaste skivan: Vi hittar bland annat Martin Modin som vi känner igen från Detektivbyrån, vi ser Nils Börén från Irene, vi ser Andreas Lindh från Love Is Not My Only Crime m.m. Ett riktigt superband som får allt att bli den där underbara sista kvällen med gänget som vi alla ville att det skulle vara!

Precis när jag tror att det inte kan bli bättre kommer låten, Ingenting, Ingenting...Ingenting! Bättre slut på fina Klubb Populär kan omöjligt finnas! TACK!

Men kvällen var inte slut där, jag fick dansa till Broder Daniel också, nog så viktigt i kristider. Att taxin lurade mig på pengar gjorde inte så mycket, allt annat var så perfekt!

Så var det då över, stort tack tack tack till Mattias, Mattias och Anders för de här åren! Jag vet inte hur ni gjorde det, men ni gjorde det med kärlek till människor. Klubb Populär har varit livet själv, saker har fötts där, saker har dött, folk har bråkat, folk har blivit vänner men framför allt tror jag att Klubb Populär stod för anspråkslöshet. Varannan lördag fanns ett ställe dit man kunde gå och känna sig hemma. Tack väldigt mycket för det, ni tre glädjespridare. och TACK alla besökare som jag lärt känna!

Tillsist:
Lyssnar just nu på en fantastisk version av Hellströms "Bara dårar rusar in", den är inspelad tillsammans med Göteborgs symfonierna och är öppningsspår på en skiva som alla nyfödda i Västra Götaland ska få.
Låten är fin från början, men här sjunger Håkan så mjuk att jag kan skära med slö kniv genom orden. Ibland viskar han nästan.

Universum är ett monster
men det har sparat dig och mig
jag gör vad som helst
för att få ditt liv
att verka bättre

Ni som funderar på att skaffa barn, det kan vara värt att göra det bara för att få spela upp den där låten för den nyfödda.
Nepp, skivan går inte att få tag på om man inte har en nyfödd i famnen. Eller om man har de rätta kontakterna (som jag har längtat efter att få skriva den meningen!).

Tillsist2:
Schlatta ger ut en bildbok med över 500 konsertbilder, överskottet går till Cancerfonden.
Där har du årets julklapp! Några av bilderna var utställda på Storan i lördags och jag är imponerad. Väldigt väldigt fina bilder som spänner över en lång tid, Fredrik Svensson (som han egentligen heter) valde bland över 100.000 (sic!!!) bilder som han tagit sedan 1993. Imponerande är fan bara förnamnet! Klicka in och beställ!

Tillsist3:
25: Dapony Bros gör som traditionen bjuder, spelar på Sticky! Kommer bli ett helvetes party som vanligt!
26: Kontiki har bartömning... Ja, du kan ju tänka dig.
27: They Live By Night spelar på Svanen och jag spelar skivor på samma ställe. Det är typ 10 dj:s/klubbar som samsas/bråkar i djbåsen på Jazzhuset. En halvtimme i lilla baren och en halvtimme på Storagolvet får man, och jag lovar dig: När jag kör kommer du märka det! Några saker har du garanterat aldrig hört på Jazzhuset för. Eller på någon annan klubb heller.
Alla kommer vara där, bara så du vet!

Tillsist4:
Jag tycker ni skall lyssna på "1 just happend" med Fouls. Fick skivan tillstuken på Ritz häromkvällen... Så in i helvete svart, så Manchester och så överbra! Ge mig mer, ge mig allt nu! Död och pina har aldrig upplevts så bra från Göteborg! Klubbägare, boka NU!

Sist av allt:
God jul alla bloggläsare! Ni är alla värda en stor kram! Ni räddar mig!

Jerry Boman

13 år och redan bäst

Nu skall ni få höra något som kommer få er att smälla av:

JuniAndrea.

Där har du framtiden. Hon är bara 13 år och gör låtar som du skulle dö för.
Favourite Pop Song (tror jag den bör heta) fattar jag inte hur hon får till. Vilken poppärla!

Som en bonus: Lyssna på Back Off. Tydligen ett Popkolloband som kallade sig De otroliga Gummistövlarna. Här snackar vi Black Kids klass!
Som sagt, de är fan bara 13 år!



När du hämtat dig från den chocken tar du och lyssnar på:

Elfi.

Så storslaget spött! En indiehjältinna vid namn Linda Larsson sitter och trycker i Lund!

I december behöver man dansa:

The Octopus Projekt
Lyssna på Truck och försök sitta still! Tänk dig in på ett dansgolv, 100 blinkande lampor och lagom med sprit. Jag kommer dansa mig död!

Kinetica
När du ändå är inne på dans men inte riktigt orkar längre, då lyssnar du på Starlight med Kinetica. Passar i vilken transatlantisk bar som helst.

The Tinycakes
För att avsluta det hela med klass drar du på dig finkjolen och tar en klassisk sväng om till Huge Spinning Ball.

Tillsist:
Imorgon går alla till Hagakyrkan och ger de hemlösa en värdig jul. Alla pengar går till Stadsmissionen. Fint initiativ. Att be om växel tillbaka tycker jag att du skall strunta i denna kväll.
Det hela börjar 19.30 och spelar gör:

Audrey
Old Seed (CAN)
Euphoria and the lazy boy
Björn Kleinhenz
Lost Room
Hajen

Så här var det fösta gången 2006.

Jerry Boman

031-en framgångssaga.

Att spela skivor ute är en väldigt märklig sysselsättning. Man profiterar, både mentalt och ibland ekonomiskt, på andra människors talang utan att ge dem något tillbaka. Visserligen försöker jag vara väldigt noga med att köpa all min musik, det är liksom det minsta man kan ge artisterna, men annars får de ju inte ut något extra. Jag menar, om jag spelar en Håkan låt så får ju inte han ligga mer för det, men jag däremot kanske get lucky in Kentucky.
Just nu skiter jag i allt sånt, för lördagen på Knast var en av de bästa kvällarna jag haft! Jag har aldrig haft så mycket energi, aldrig varit så glad och aldrig känt mig så i centrum. Då fick jag ändå inte ligga.



Vi börjar i torsdags, ett stillsamt besök på Svanen med trevligt sällskap och C.Aarmé på scen. Jessie Garon och hans killar har lagt ner flera gånger, återuppstått och rullat runt på nio. Det tycker jag är bra, allt ska hänga på den sköraste tråden. Det passar dem.

Nu skall jag reda ut en grej, jag kan inte lyssna på C.Aarme på skiva. Det går inte, helt olyssningsbart och till viss del onödigt. Att försöka trycka in en massa energi i mina små inearlurar går bara inte. Dynamiken går bort, det stora lilla väsen som är C.Aarme äts totalt upp av mediets begränsade tillgångar.

Jag skulle dock offra en hel del för att få se C.Aarme live. Här spirar kraften...eller här kastar de kraften på oss. Allt är förgängligt, snett och precis på gränsen till parodi. En fin gräns som pareras underbart. Och som vanligt när det gäller band på gränsen finns inget mittenläge, jag har sett dem många gånger nu och nä, de kan inte göra en dålig spelning. Man märker att de alltid tänker "Nu skiter vi i det här, vi lägger ner, en sista kväll bara, för att det är kul att banka skiten ur trummorna/spela hyffsen ur gitarren/döda basen och spotta micen översvämningsvåt.

Men som sagt, det är nära avgrunden hela tiden. Det går att jämföra C.Aarmé med Krav Manga, detta närstidssport som många inte riktigt vet hur de skall förhålla sig till. Det är en sport visst, ett optimerat sätt att träna, men samtidigt är det ett effektivt sätt att döda. C.Aarmé är den effektiva vägen till energi, samtidigt som det är en väldigt slimmad väg mot självförintelsen. Det går liksom inte att spela så här hela tiden, någon måste dö och i det här fallet är det bandet. De är för... inte hårda men för deffade för sitt eget bästa.

Så förmodligen kommer det nya påbud och C.Aarmés död, jag kommer sörja lika mycket varje gång.


Sen kom fredag och den var lugn. Trevligt sällskap även här. (låter som jag driver med sällskapet men ja, någon kanske fattar vad jag menar)




Foto: Martin Kumlin

I bilen på väg upp mot Stockholm och min fösta klubb i huvudstaden slår det mig, här sitter jag i en liten bil, där bak skojbråkar 3 killar Portrait Painters gemytligt och i framsättet sover Irene-Tobbe tryggt. Det är där och då jag tänker efter, hur fan hamnade jag här? Var någonstans vände det?

Jag har inget svar men fylls av en enorm ödmjukhet, här sitter jag och får vara med om en massa roliga saker för att jag...tycker till om musik? Har något så menlöst som en blogg? För att jag spelar skivor ibland? Jag vet inte, men jag uppmanar alla att ibland stanna upp mentalt och tänka efter. Jävlar vad bortskämda vi är!

Nåväl, framme i Stockholm snurrade allt fort, vi åkte vilse hundra gånger (fuck Google maps i mobilen), fick se Globen tre gånger men tillslut var klockan tio och jag tryckte play första gången...

Det som sedan händer under de närmaste timmarna kan omöjligt beskrivas, det är som ett enda stort rus. Hela kroppen pumpas full av energi, jag och Åsa spelar den bästa musiken från Göteborg och ja, jag dansar på högtalarna, folk kysser mig, jag dansar på högtalarna igen och sen dansar jag mig full igen. Herrejävlar vilken fest! Tokmycket folk, och många hade följt vår upp maning att klä sig enligt sjömansmodet. De var väldigt söta hela gänget! Själv lyckades jag tränga mig ner i en sjömanströja och sätta en prinskrona på mitt huvud.

Lördagen den 6 december var natten jag upptäckte hur man egentligen skall spela skivor. Det gäller att vara så inne i det att tid och rum försvinner. Att spela så jävla mycket teater att man tror på det själv. Jag tror att de flesta i rummet hade en svinrolig kväll, jag vet att jag och Åsa hade det!

Tack alla som kom! Jag är helt stum, det var så mycket folk jag kände men ännu fler jag inte kände. Hur de fått reda på att Göteborg kom till Stockholm har jag ingen aning om, men tack tack tack ni var bästa och finast!


Bild snodd av Åsa, fast det kan vara Martin som tagit den...

Nu vill jag bara göra om alltihopa, Klubb 031-the number of the beast bör komma tillbaka! Skriv till ditt lokala ställe i Stockholm och önska oss för fan! Vi lovar att du kommer älska det!



Jag brukar hålla mig från att skriva så mycket när ett band spelar på något som jag är involverad i. Den här kvällen var det som sagt Portrait Painters. Ni vet redan att jag älskar det där bandet, Alex kommer bli den största stjärnan från den här staden sedan...ja Martin Elisson. Kvällen på Knast var akustisk, kanske inte det bästa av ljud men det är så överbra att man nästa skäms.

Ni som var där och lyssnade lite extra noga, grattis till er. För det här var nog rätt unik, PP kommer nog inte att göra många så här små spelningar längre, nästa gång i Stockholm lär det bli på betydligt större scen.

Tillsist:
Nu måste ni bara kolla in Sveriges bästa blogg, nämnde Martin Elisson är ett stort geni när det gäller att skriva. Drypande, underfundiga sarkastsika texter om livet som Martin Elisson. Helt jävla underbart! Du är bäst Martin!

Tillsist2:

En liten bonus för er som är starsuckers...

Tillsist3:

Vet inte riktigt vad man skall säga faktiskt...

Jerry Boman

Göteborg i Stockholm får sällskap!

Det är med STOR glädje jag kan släppa uppgiften att det blir livemusik på "Klubb 031 - the number of the beast" på Knast i Stockholm den 6 december!
Det blir ingen mindre än Portrait Painters som bränner av lite go Göteborgspop till alla 08:ors glädje mellan de röda väggarna. Kommer bli så bra så bra!
Med ny, fenomenal, singel i fickan kommer Alex med vänner ge oss liv och tvinga upp våra armar mot taket!

För er som inte vet det, jag och Åsa från Djurö (hon bor i en sjömansbod på en ö utanför Stockholm) har klubb på Knast den 6 december. Vi kommer bara, jag skriver det igen, BARA spela musik från Göteborg. Du fattar att stället kommer gå i taket av glädje! Alla vet att huvudstaden tittar surt på västkusten för vår goda smak och underbara pop.
Evenemanget finns på Facebook, adda på och framför allt, missa inte Klubb 031 - the number of the beast den 6 december!

Jerry Boman

Energifältet och jag.

Kvällen kunde slutat i katastrof. Jag skulle ta en kort kort sovpaus, glömde ställa klockan och sov i några timmar. Vaknade helt snurrig och trodde för en sekund att det var lördag morgon. Största ångesten den här veckan!
Nu blev dock kvällen tvärt emot katastrof, det blev en av de bästa kvällarna den här sidan 00-året.

Jag har som ni vet väldigt svårt att anpassa mig efter min ålder, det kan verka patetiskt som fan och det är det säkert också, men jag vill inte stela till. Är livrädd för det. Jag blir hög på energin som finns där bra människor finns, en energi som jag inte har den blekaste om hur människor finner bland soffor,barnvagnar och "fredagsmys". Fan, fredagar skall vara en kamp! Nåväl, den här kvällen innehöll allt, bra gamla vänner, bra nya vänner, två band på toppen och en efterfest som jag kunde stå ut med. Vilken jävla tur att jag inte försov mig totalt...



Samtidigt Som är en uppviglade popmaskin. Var än de ställer sig blir golvet galet. Den här kvällen inget undantag, en kille försöker fyra gånger hoppa ner från scen, ner i publiken. Ingen fångar honom. Ändå försöker han igen. Förmodligen för att han tänker "om SS nu är så här bra i kväll så måste jag bjuda till!". Och SS är precis så bra! De spottar och fräser, rämnar mitt itu och blåser ut alla ljus. Frasses gitarrband går sönder, han sätter sig på knä och kör vidare. Aldrig ge upp, allt måste ut nu!

Samtidigt Som är idioten. Den renade känslan av att svinga sig tillbaka till apstadiet. SS är fyllan som inte tar slut, när världen är med en och rustningen faller av. Det kommer vara glömt i morgon men vem fan bryr sig. SS är nog det band som skulle passa bäst på en kryssning där baren var fri och alla nakna. Riktigt underbart blir avslutningen med Liket Levercovern "Levande Begravd". Efter mycket knuffade får vi upp Almedal-Adam på scen och han avslutar magnifikt vid micen!



Den Stora Sömnen kan ses som Samtidigt Soms storebror. Lite smartare, lite mer beläst och lite större helt enkelt. DSS är helt enkelt kostymen, Stefan levererar samtidsanalyser med en sådan skärpa att det mesta verkar dumt och naivt i hans närhet. Det är uppriktigt obehagligt ibland. Lätt att snöa in på det svarta hos DSS, men sanningen ligger i överblicksperspektivet. Bandet har förmågan att se sig själva i sammanhanget, de sätter inte sig själva på piedestal utan hymlar inte för en sekund med sina svagheter.

Musiken har mer själ än punken, samtidigt är det pophöjningar i parti och minut. Det har också soulat till sig. (Fråga mig inte om det ordet finns, eller nu finns det!). Texterna är uppgiva, ibland dubbelironiska men aldrig att de slår knut på sig.



För er som undrar, den stora kameran mitt i klippet tillhör SVT. De följde med DSS till Göteborg för att dokumentera bandet. Det hela kommer sändas i UR en fredag någon gång. Det är humor i det: Den stora sömnen i Utbildningsradion! Skulle kunna tänka mig att betala tvlicens bara för det!

Det var länge sedan publiken var så härlig på Pustervik! Är det Jonk-effekten? Club Slacker-effekten?

Festen rullade på, det var drinkar och det var drama. Hamnade på Vallgatan, hamnade på bild, hamnade i en soffa innan jag så sakta gick hem genom stan.
Det är då man tänker på att det ändå är fint att alla de här människorna faktiskt kan ha med mig att göra. Jag som i deras ögon är lastgammal, stundtals ohyggligt osocial och jag som varje vecka ömsöm älskar deras musik ömsom hatar den. Men samtidigt är det precis så här jag vill leva. Tack för att jag får vara med på ett hörn vänner.

Jerry Boman

En spårvagn döps.

Jag skall erkänna, jag var länge tveksam till Skansros. Det hela kändes skapat. Uträknat av den onde för att vi skulle älska det. Geografiska låtar om vår stad, en gnutta västkustromantik för dig utgjuten. Här, ta en del av Morrissey kropp och dela den med dina lärjungar. Besjung hatkärleken och längtan härifrån.

Det här var 1000 år FL. Tusen år före jag såg Skansros live. Före Live. Nu är det hela en annan skola. Det beror på en enda man, Felix Andersson. Resten av bandet ser man inte så mycket av. Men Felix står där mitt i regnet och väller ut sina ord. Då blir allt så mycket bättre, för när orden blir kött och blod förstår jag att ja, vad skall denna kille annars sjunga om än sitt liv? Han kan ju gärna inte sjunga om något annat, och att han tagit smak av sin omgivning kan han inte hjälpa.

Denna Göteborgskväll föddes en stjärna, en kille som folk kommer att referera till. Det kommer att viskas på spårvagnshållplatserna på fredagskvällar att "man borde gå dit Felix går". Han kommer bli stadens stora. För efter fem sex låtar känner vi Felix och det känns som han känner oss. Förmodligen har han 1200 vänner eller mer på Facebook, förmodligen börjar det i dagarna nålas upp bilder av honom i diverse lokaliteter. Om något år skall du inte bli förvånad om vagnen kommer ner för backen från Stigbergstorget och blänkande förkunnar att den minsann heter "Felix Andersson". Sen rullar det på, snart får Felix ett eget litet vitrinskåp inne på Evertmuseet och sen blir han en stjärna i betongen på Erik Dahlbergsgatan.

Men som sagt, resten av bandet minns jag inte alls.

Jerry Boman

Nu är det dax: IndieTV!

Ikväll händer det! Klockan 00.15 ungefär blir det direktsänding här på bloggen! För första gången någonsin: IndieTV! Direkt från Klubb Svanen på Jazzhuset med Skansros!



Så här gör du:
Se först och främst till att du har senaste flashspelaren. Ladda ner här.
När klockan börjar närma sig 00.15 så kan du behöva trycka på uppdatera i webbläsaren för att det hela skall dra igång. Du behöver också trycka på den stora playknappen.
Om bilden skulle "frysa", prova även då att trycka uppdatera.
Det här kommer bli grymt!
Det blir två låtar med Skansros. Håll till godo!
(om du gillar Skansros så tycker jag du glider in på Itunes eller Klicktrak och köper skivan. Inte jävla ful laddade!)

Om det inte funkar i spelaren KLICKA HÄR! (så kommer du till en annan sidan där spelaren finns)

Om inget annat funkar så kommer klippet upp här strax efter jag spelat in det:



Jerry Boman

Indietv!

På torsdag kommer en helt unik händelse att äga rum här på bloggen. Cirka klockan 00.15 kommer jag sända live från Jazzhuset och klubb Svanen. Skansros kommer bjuda på två låtar.
Ja, du läser rätt, det är en livesändning! Den första livesändningen någonsin från en liten popkonsert! Indietven är född! Hurra!
Så du som inte har möjlighet att vara med oss på Svanen kan alltså kolla in hur det hela går till, i direktsändning!

Sammanfattning:
Skansros live från Svanen
Ca 00.15 på Torsdag

Magiskt!

Tillsist:
På fredag går du till Pustervik, Den stora sömnen och Samtidigt Som spelar. Galet bra!
På lördag väljer du mellan Dapony Bros på Sticky eller Joel Alme i foajén på Stadsteatern.
Nu vet du.

Tillsist2:

Tack för att jag i allafall fick höra lite Glasvegas via telefon igår. Det var väldigt vackert...

Jerry Boman

Följ er ledare

Nu vet jag vad ni kommer att göra när Facebook börjar bli tråkigt: Kolla var jag befinner mig!
I högerspalten nästan högst upp ser ni en karta, och den röda pricken är jag. Kan bli kul!
Jag är Jerry och ni är FRA typ.
Zomma in i kartan för att få bättre koll.

Ikväll blir det Pustervik och Djuret, Raketmaskinen och Johan Hedberg! Gott! Följ pricken dit.


Johans första spelning! Jag var där, och Cosy Den höll fortfarade till i Göteborg...

Jerry Boman

Broder Daniel är större än allt.

Vilken allsång! Vilka kläder! Vilken musik!
Saturn körde BD-kväll i lördags och säga vad man vill om Haket, olika åldrar och Saturn men Broder Daniel går över alla gränser. Så bländade vackert! Så skön stämning hela kvällen, BD drinkar med fina namn som Cadillac och Lemon och personalen hade klätt sig i sina finaste kläder med stjärnor på kinden och allt. Jag hörde rykten om att folk åkt från både Trollhättan och Emmaboda för den här kvällen. Lätt värt! 5 timmar konstant med BD låtar är precis lagom…


Jag ger mig inte ens in på att försöka förklara varför det är just Broder Daniel som skapar så bra kvällar. Ni fattar eller så gör ni det inte. De är större än allt.

Tillsist:
Det finns en chans att Stockholm kommer få smaka på den bästa musiken. Mer än så säger jag inte, ni lär bli varse, ni i huvudstaden.

Tillsist2:

Ni som missat min gäst Åsas fina musik: Hatis Romans. Gör inte det. Landets trevligaste matrissa (den kvinnliga varianten av matros) skriver så sköna texter. Nu tycker jag alla skriver brev till henne och tvingar fram nya låtar!

Jerry Boman

Stor lyrik, stor låt och stor pojk.

Bilden här ovan tycker jag är kul. Klockan är runt kvart över ett, det är lördag utanför Debaser Medis i Stockholm. Klubben Send in the clowns stänger tre. Det kostar typ 100 pix och gå in. Ändå är det världens längsta kö! Och typ helt fullt där inne.
Sån´t händer inte i Göteborg. Rätt skönt ändå.



För typ ett och ett halvt år sedan släppte They Live By Night sitt debutalbum. Mycket var väldigt bra, tex låten Factory som hamnar på topp 20 över de bästa låtarna jag hört. Ärligt, den här helt unik.
Nu släpper TLBN sin andra skiva. Fast egentligen är det precis som sångare Joel Sjöö påpekar från scen: "Nästa vecka släpper vi vårt andra debutalbum". Det ÄR ett nytt TLBN vi ser, det ÄR ett nytt TLBN vi hör. Fyra blev tre som blev sex pers på scen.

Det som såddes i Factory, finurligheten, finns kvar. Här handlar det inte om raka spåret till hitten. Ändå är det precis det som växer fram, hitts. Det är som de tre som utgör kärnan vänt på hela pannkakan, satt sig ner och tänkt "Nu gör vi låtar som ingen kan värja sig emot!". Lättare sagt än gjort. Men ärligt, det är precis det som kom ut!

Ta låten Ctrl Alt Delete my heart, en låt som förmodligen de flesta i lokalen aldrig hört förut. Ändå är responsen enorm! Jag vänder mig om och ser folk sjunga med för full hals, då tittar jag både till höger och vänster, tittar bortom bandets polare. Folk sjunger med direkt. Det är en smocka till låt! Med en finurlig text.

När jag första gången fick höra "det nya TLBN" höll jag på att ramla av stolen. Plötsligt var inte bandet ett "band", de var något större. En del var att det numera är två sångare, Christoffer Byström har hoppat över trummorna (något som jag inte kunde fatta när jag hörde det eftersom han ändå är en av Sveriges bästa trummisar med ett rätt unikt sätt att spela) för att i stället köra akustisk gitarr och sjunga. Han har en galet bara röst! När han och Joel tar i. för tar i gör de mest hela tiden, så sitter duetten som en smäck. I perfekt klang.

Ja, just det, som ni förstår elgitarrerna är utbytta mot akustiska gitarrer. Inte hela tiden men nästan. Det för tankarna till det här med låtskrivandet igen. I grund och botten handlar det om att en låt är inte bättre än var den är, även om man kan dölja en del med elgitarr. Alltså verkar TLBN signalera att nu är det låten i centrum och inte ljudet. Nu ska du inte tro att man bara kan spela mesigt med akustiska gitarrer, Christoffer och Joel vispar upp takter värdiga ett sambatåg.



Just samba är något man också kan hitta, speciellt i sista låten Catching up. Då vänder sig Christoffer om och börjar spela tummor igen, samtidigt som Mathias Söderlund (från Niccokick) fortsätter spela. Ja, du kan hajja hur mycket trumma det blir då, fyrhändigt på trumman är uppfunnet! Galet sväng!

Jag vet, det är inte hela Catching up, jag blev så ivrig över att det var bra att jag var tvungen att sluta filma för att kunna hoppa. Klubbvärdar Sandra Bergman och Erik Dellgren som ni ser en bit in i klippet får stå för känslan i lokalen...

Tilläggas bör att livefiol bör förekomma mer i popsammanhang!



Vad är Parken? Pojkromantik i den meningen att han har gubbkeps, sjunger om ett bandylag och om diverse kärlekar? Eller är det ny-ska? Kanske är det ren och skär svenskregge som INTE tar avstamp i Peps?
Parken sätter griller i huvudet. Det är bra! Det är hur som helst en väldigt fin stund han bjuder på, Pelle Lindroth. Svängigt är det, men det är också ett uppklippt sväng. Kalla det digitalt om du vill. Jag blir inte riktigt klok på det.
Det enda jag vet är att jag gillar det!



Men sen kommer klumpen i magen, det är ändå något som inte stämmer. Som gör att jag inte kan svimma precis hur som helst till Parken. Det är lite för manligt. Lite för mycket fotboll, lite för mycket öl med polarna och lite för mycket "åh det är synd om mig men jag försöker dölja det en glad låt".

Men det är nog bara jag.

13 november kan du lyssna och se med egna ögon, då kommer Parken till Svanen. Jag tror det blir grymt! Gå dit!



Ni vet vad jag tyckte om Nordpolen när han var i Göteborg häromsistens.
Jag tycker inte mindre om det nu om man säger. Pelle Hellström kommer sluta som ikon. Han vinglar, gömmer sig, svävar, haltar, hoppar och vevar runt helt omstrukturerat. Struntar i att sjunga på en massa ställen. Man kan bli sur på sånt, men jag älskar det just här. För låtarna är så bra, har sån kraft att de inte spelar någon som helst roll. Nordpolen går rakt in i mig och jag... Nä, jag vet inte varför. Hur fan förklarar man något sådant. Som att beskriva kärlek med hjälp av svartvita legobitar.



De finns de som tycker att Nordpolen är skit. Som är så förbannade, ställer sig undrade till hur det gick till när den här tjommen fick ge ut en skiva. Jag säger: Ni har inte fattat ett dyft vad det handlar om. Jag tänker inte förklara det för er heller, era poppretton. Jag hävdar att Pelles lyrik är det största sedan Berggrens "Lemon" eller "Luke Skywalker" . Ni fattade inte då och ni fattar inte nu heller.

11 december går ni till ovan nämnda Svanen och kollar på framtiden i form av Nordpolen. Punkt.

Rätt skön kväll Send in the clowns fick till där, man fick så att säga lite av varje: låtskriveri genier, klassiskt sväng och en massa känsla. Väldigt bra blandning. Tack!

Tillsist:
Hittat på Stockholmscentral.

(Klicka på bilden)

De är för roliga, de där Stockholmarna.

Tillsist2:
Lyckades tydligen ta mig från stora staden precis i rättan tid. Phu.

Tillsist3:
Är "nya" Hemliga klubben samma som Hemliga klubben under Kortedala torg?

Jerry Boman