He travels around the world in a private jetand he´s got fingers long enough to reach 14 fretsHe´s got a cooler guitar then I havea silverish Les Paul whit a gig bagHe knows the chords that I´ve ain´t ever heard ofHe´s rich and famus and he´s tall
Så där sjöng skapop bandet Fudge Wax i mitten av nittiotalet. Låten handlar alltså om tjejen som väljer en annan kille eftersom han är bättre på att spela gitarr. Om killarna i Fudge Wax varit på Heriksberg igår så hade de förmodligen sett killen som låten borde handla om, de hade tappat hakan framför Oscar i Spectroscop. Inte för att han hade en "silverish Les Paul" men hans gitarrspel är det mest konstiga och fantastiska jag någonsin sett. En José González på speed, fingrarna var överallt på gitarren, samtidigt. Ljuden kom fortare och fortare. Ett tag trodde jag att han skulle dra av strängarna med hjälp av enbart friktion.
Om Oscar bara satt sig och spelat gitarr på det där viset, med huvudet djupt bland strängarna hade jag imponerats. Men han nöjde sig inte med det. Killen spelade samtidigt bas med fötterna! Ett sorts stort piano som han i strumplästen lät fötterna snabbt flyga över. Dvs två instrument på samma gång... samtidigt som killen ler och ser helt obesvärad ut!
Jag fattar det inte. Vänner som är betydligt duktigare på gitarr än jag själv fattar det inte. Ingen i lokalen är oberörd inför den här övermänskliga gitarristen. Hur gör människan?!?
Lyssna på bandets låtar, gitarren som låter är alltså live och på riktigt. Makalöst och övernaturligt bra.
Nu är de ju två personer till i bandet, Frida och Janne. Frida känner vi igen från bla Tikkle Me och hennes röst och kvalitéer som låtskrivare vet ju hela världen om. Hon har en helt egen röst och ett eget tilltalssätt, finurliga berättade sånger. Små sagoliknade sånger med klara budskap. Moderna fabler, ibland skrämmande, ofta vassa analyser.
Sen sitter du Janne bakom special special trummor och våra hakor ramlar ner igen. Han spelar så exakt att det nästan blir generande. Pinnarna är på fem ställen samtidigt och han bygger ut det inspelade materialet till en upplevelse.
Med de här tre komponenterna hade Spectroscop lätt kunnat avfärdats som ett "musikhögskoleband". Det är ju så jävla duktiga! Men Oscar, Frida och Janne har lagt till något annat, de gör musik som du inte hör någon annanstans. Det är fragment av stilar, det låter samplat och upphugget. Men när man ser det hela live ser man att allt görs i realtid, här och nu. Som sagt, jag har aldrig sett något liknade. Det är den perfekta korsningen av dansmusik och singersong. En fin kombo konstmusik och popmelodier.
Band två är ett av mina favoriter till årets band 2007. This Is Love är ett enkelt litet band som visar att det inte krävs en massa krångel för att göra berörande musik.
När Annika Forsberg drar igång gitarrintrot till Superwomen vet jag att allt jag tänkte är sant: Det där är typ årets låt! En stor utmärkelse men den där låten har allt man behöver, den är så smart gjord att allt annat bleknar. En snygg gitarrslinga som gör att man stannar upp, en text som är sorglig med självförtroende och en helhet så perfekt att jag inte riktigt förstår varför den inte finns i varenda mp3spelare.
Nu är This Is Love mer än en låt (ta tillexempel Too Late, som också är en hejdundrade låt), det är också glädje och kamratskap. Jag har sagt det förr, ett bra band behöver alla delarna. Om man i publiken kan se att de där uppe på scen älskar att stå just där, då blir det så mycket bättre. Stefan, Martin, Annika och Philippe utstrålar verkligen glädje.
Jag mår bra efter att sett This Is Love. Riktigt bra.
Synd synd att Klubb Perfekt inte hade fler besökare den här kvällen. Men det är svårt att konkurrera med Timo nere på torget...
Almedal-Adam hoppade in och spelade skivor en stund. Bra skivor!
Bara konstigt...
Tillsist: I kväll kan man gå till Henriksberg igen och kolla på Sinicess. De delar scen med Texas Terri Bomb... Så här gick det till när Sinicess spelade på Bengans för ett tag sedan.
På torsdag går vi till Café Stanna och lyssnar på Fantasikrig. Under-täcktet-blipp och dockhustexter.
Det är över på en sekund, det där ögonblicket som kan kallas fint. Egentligen är det inte ett ögonblick utan mer en pausering. Ett uppehåll, hade kunnat vara i flera sekunder, eller i ett helt liv. Det gick till ungefär så här:
You bite me off when a push my luck And you pull me back when you want us to (paus samt litet leende) fuck
Just den där pauseringen rymmer allt som Irene inte får med på skiva, allt som gör att de just nu seglade upp som höstens konsert.
När jag för ett tag sedan gick på Irenes släppkalas blev jag orolig. Bandet var nervöst och inte samspelta. De hade uppenbara problem med mängden människor på scen (just nu kan man räkna till 12 personer). Den gången tog det sig inte förrän en bra bit in i konserten.
Nu var det lördag i stället för onsdag och klockan blev mer två än tolv. Men vilken skillnad! Irene ställer upp med glädje direkt, pang bom in med femte kalasväxeln.
De sorglösa låtarna från första skivan är uppskruvade till glädjepiller deluxe, det är leenden och små interna hintar. Man anar att det numera är ett väldigt bra kompisgäng som gör något som de älskar. Och de älskar varandra. Varje person räknas och tillåts ta plats, det är detaljerna som gör helheten, personerna som gör gruppen.
Även i de mer eftertänksamma låtarna från nya skivan är allt bättre. För samtidigt som det är allvar så finns hela tiden självdistansen och tanken på den egna litenheten där. Allt är viktigt och oviktigt på en och samma gång.
Och nu kan jag ju säga det här, Tobbe har aldrig sjungit bättre än den här kvällen. Han släpper allt och bara låter rösten ramla på. Borta är all osäkerhet och alla nojjor. Han sjunger och det är inget mer med det. Viktigt och oviktigt på samma gång.
Varje gång jag ser Irene så har det tillkommit en ny medlem. Förra gången var det som sagt ett problem, inte med de nya personerna utan helheten svajjade. Nu är läget ett annat. Mitt i blåssektionen hittar man numera en genomtrevlig skåning som kallas Nils.
Jag vet inte om det är praxis, men "som vanligt" när Irene utökar så får den nya familjemedlemmen en stund för sig själv och tillåts presentera sig. Därför är det ju helt naturligt att spelningen innehåller ett saxofonsolo. Trevligt och snällt.
Och: Snart vill jag ha tillbaka min kidnappade tamburin...
Sist måste jag ändå släppa ut det här. Anders och Mattias kommer förmodligen bli ledsna men: Det har börjat spelas tråkig musik på Storan. Det är rätt märkligt för den här förvandlingen har kommit stegvis. Jag vet ju att herrar DJs sitter inne med en massa skön musik, men de senaste gångerna har det liksom inte fått till det. Tillbaka till musiken ni spelade för typ ett år sedan och ni skall få se på dans!
Sen kan man ju undra varför en fotbollsmatch (som innehöll ett gäng blågula losers,som var losers både före och efter matchen) skall påverka så mycket...Klockan tolv var det kanske 20 pers på Storan...
Tilsist:
Tack vare Googels mål att regissera allt på nätet hittade jag det här (det hela är ett svar på mitt öppna brev till Almedal):
---------------- 2006-10-29
Öppet brev till Jerry Boman:
Du är den totala motsatsen till Almedal. Förlåt Jerry Boman, men dina texter betyder inget.
Jag lovar mig varje månad att aldrig läsa nån av dina texter igen, men det slutar alltid med att du skriver nåt om något jag gillar, och att jag läser det, och att det är distanserad skit och att jag blir sur.
Du tar musiken och allt som betyder så sjukt mycket och försöker paketera den som nån sorts jävla skit som andra ska tycka om bara för att du skriver det. Hypa det så fort som möjligt så det blir månadens grej och sen vidare och hypa nästa sak. Som tur är tror jag inte det är så himla noga vad du skriver, de flesta vet att inte lyssna på profeter. Men det är tröttsamt med allt tjöt, som om det var det det handlade om, som om det är det man ska bry sig om. Jag har egentligen inget emot dig som person. Bara rollen du helt i onödan spelar, tillsammans med Belfrage, Lindquist och Virtanen och alla dom andra. Vad ni skriver och om vilka spelar ingen roll, det är samma skit alltihopa. Ni vill ta det vi älskar och sälja tillbaka det till oss. I utbyte vill ni ha bekräftelse i form av vår respekt. Ni GÖR ingenting. Ni bidrar med ingenting.
Fortsätt gärna gå på bra spelningar, fortsätt gilla musiken och allt annat. Men sluta försöka reducera det till nåt man ska ha en åsikt om.
Jag tror faktiskt att du gillar Almedal på riktigt. Gött, fortsätt med det. Men det känns som du bara försöker plocka poäng på allt du ser och vad du tycker om det. Det är meningslöst. Livet är ingen tävling och dina poäng du samlar ihop betyder ingenting. Så slappna av, softa lite.
If you put down your pen, leave the worries behind then the moment will come and the memory will shine
/Jon Erik ----------------
2007-11-19
Öppet brev till Jon Erik:
Ja, du har faktiskt helt rätt. Mina ord är inget. Det är bara ett luftslott. Att ens försöka jämföra mina små ord med tex Almedals är ju rent ut sagt idiotiskt. Inget att be om ursäkt för, jag är fullt medveten om det här.
Men jag vill ändå skriva några rader till dig och förklara...eller kanske lägga ut orden lite.
Jag skriver om musik för att jag gillar musik så in i helvete mycket. Jag har ingen annan plan, inga poäng att ta och vill inte spela någon roll. Jag vill faktiskt bara skriva ner vad jag känner. I början när jag skrev den här bloggen visste ingen vem jag var. Det var rätt skönt faktiskt. Men ju längre tiden gick så började folk bli "Hej, du och tjäna" med mig när jag gick ut. Det var obehagligt. För plötsligt började folk ta mina små ord på allvar. Många började förlita sig på att det jag skrev om faktiskt var bra. Jag kan ju erkänna att det var roligt att folk läste, men när de började ta det på alvar så blev jag rädd. Vem är jag att bestämma? Vem är jag att hissa någon till skyarna? Riktigt allvarligt är det när band lägger ner bara för att jag möjligtvis inte gillar dem.
Jag har själv aldrig haft speciellt mycket till övers för folk som skriver om musik. Speciellt inte de som skriver om konserter. Vad är meningen egentligen? Att skriva om ett unikt tillfälle, de som redan var där vet hur det var och de som inte var där kan ju aldrig uppleva samma sak. Rätt meningslöst att lägga massa tid på att beskriva hur det var, eller hur?
Jag har ingen annan förklaring till min blogg än det faktum att jag faktiskt älskar musik, och har under långa tider omgivit mig med människor som inte riktigt förstått hur mycket det betyder för mig. Hur mycket de går miste om, alla bra saker som händer i Göteborg, alla bra band som hela tiden poppar upp. De kommer aldrig förstå att jag inte kommer sluta älska musiken och livet där ute. Till vis del handlar den här bloggen om att mina chefer och kolegor på mitt vanliga mediadayjob skall få upp ögonen för ett liv som pågår i Göteborg men som de aldrig ser. De, som anser sig ha koll på världen och de som ibland tror sig ha koll på "nöjeslivet". Det är dem jag vill skaka om och väcka.
Den här bloggen är helt meningslös för dig Jon Erik. Den är helt meningslös för dina vänner, ni som fixar så mycket bra. Er som jag avundsjuk ser på och önskar att jag var. Den är helt meningslös för alla er som jag på håll ser och önskar av hela mitt hjärta att jag var. Att jag hade den där energin och den här härliga hänsynslösheten inför livet. Jag har aldrig haft den känslan. Möjligtvis kan den där känsla uppenbara sig när jag står framför scen och ser ett band som uppenbarligen älskar allt de gör. Då kan jag om så än bara för några sekunder glömma allt och bara älska. Det är för de stunderna jag lever.
Jag skriver för de människor som inte ens tar sig tid att gå på konserter, som inte fixar bra fester, som inte älskar och som inte kan ge sig hän inför det faktum att en låt eller ett band kan förändra hela ens världsbild. Jag skriver här för att jag vill visa för dem att det finns alternativ.
Det här vet ju både du och dina vänner redan om. Så jag förstår att mina ord inte betyder ett skit för er. De betyder inte ett skit för mig heller, jag vet ju också om alternativen. Men för de som redan vid 25 stelnar till ,för de människor vilken bakfylletisdag bara är ett svag minne, för de som hävdar att allt redan är gjort, för de som åkte på en festival "för att få det gjort", för de människor som tycker att livet innehåller en massa måsten, för de människor som tycker att man måste göra saker i rätt ordning och framför allt för de människor som tycker att 16 personer i en publik inte är något att hänga i granen. Det är för dem som jag skriver, för att de skall vaka och för att jag kanske kanske har chansen att rädda livet på någon stelnad person. Få den personen att gå ut, springa på en Almedalspelning och inse att livet inte är över bara för att man köpt lägenhet.
Kanske är det så att vi två ändå har något gemensamt. Vi älskar stunden och vi älskar musiken. Förmodligen vill du inte ha något gemensamt med mig, men du skall veta att jag har den största respekt och beundran för det du/ni gör. Vad nu min respekt kan betyda.
Jag älskar Almedal. Dock gillar jag inte Belle & Sebastian.
Med hälsningar Jerry Boman --------------
Nu var nog det här brevet inte en så bra idé ändå... Men se det inte som att jag försvarar något. Det enda som behöver försvaras är allas rätt att göra va fan de vill. När de vill. Och det finns alternativ.
Tillsist2: På onsdag spelar jag skivor på Sticky! Nu skall äntligen det där högtalarna få sprida lite bra musik... Mer info här.
Det här kommer bli ett socialt kamikazeuppdrag, en harakiri på smidigheten och älskvärdheten. Men jag kan inget annat än ärlighet när det kommer till musik. Ni får förlåta mig men nu kommer det: Irene var dåliga igår.
Det är alltså så här: jag är personlig vän med några i bandet, de andra älskar jag men ser kanske inte lika ofta. Man kan sträcka sig så långt som att jag har en relation till nästan hela Irene. Det här sätter mig i en knipa just nu. Man skall ju peppa sina polare, man skall peka på att de är bäst och att just de är värda allt.
Precis så här har jag ju länge tyckt om Irene, långt innan jag lärde känna dem. Jag älskar Irene. De har fångat mycket av den musiken jag gillar, ett tilltal och en banalitet mitt i det seriösa. Handklappsvänliga sånger och indiehittighet.
Igår var det släppkalas på Pustervik, ny skiva och nya låtar. Sanningen är att skivan är jättebra! Den innehåller några låtar som med all säkerhet blir klassiker...
Irene på scen igår var inte bra.
Jag kan förklara, eller försöka förklara. Irene har växt, de blir fler och fler för varje dag som går. Polare får plats, vänners vänner får plats och familjen växer. På skivan skapar det här större möjligheter, ett tjockare ljud. Men på scenen funkade det inte. Borta var svetten, glädjen och spontaniteten.
Eller det var inte bra under första halvan av konserten, bandet som spelat sig runt överallt nu, verkade nervösa. Låtar började fel, det var på sina håll ofocuserat. Inte så att någon enskild var kass, utan mer bandet som kollektiv. Det satt liksom inte ihop.
Men sen kom Waterfront och då tände det till! Resten av spelningen, det borde varit mer än halva, jobbade bandet upp stämningen. När sista låten kör igång, helt fantastiska By Your Side, är stämningen på topp. Den där låten är på top tio över de bästa låtar jag hört, på riktigt! Blåset är bättre än någonsin, kören superb och Tobbe sjunger så jag får rysningar. Vändningen efter 2:59 ger svimmkänslor och är precis så bra som jag hoppades att den skulle vara live. Här visar Irene att de är ett förbannat bra live band. Slutet bjuder man indieschlager av bästa bästa sort! Yohooo!
Jag vet ju att Irene kan så mycket bättre än det här och det är kanske därför jag vågar vara ärlig med dem. Det kommer ta sig och förmodligen kommer jag stå där på Storan och ångra allt jag skrev här. För jag har sett Irene göra stordåd på scen innan, och när man tänker efter: Vem fan är beredd när familjen plötsligt växer? Som att få fyrlingar samtidigt som katten få barn. Men det löser sig.
Nu kan ni ta och titta in Irenes nya video, den är sann poesi och så intelligent gjord att jag inte vet vilket ben jag skall hoppa på. Jag tror jag hoppar på båda...
Tillsist: Som jag skrev in förra inlägget, jag ångrar att jag inte gick och kollade på Håkan. Och nu ångrar jag mig ännu mer! Fick ju höra att han kört en Almedalcover och nu finns den på Youtube. Kör kniven i mig bara!
Så här lät Almedalcovern när han gjorde den i Halmstad...man behöver ju inte vara geni för att räkna ut att det var ännu bättre på Liseberg...Skit också...
Tillsist2: Fredag: Autisterna på Pustervik. Avig pop på svenska...jag faller.
Emanuel Blume släppkalas på Underjorden. Den där snubben är en stor underhållare! Man skrattar och förfasas på samma gång. Gratis är det också. Så här tyckte jag när han spelade i Rådanefors.
Let Your Hair Down-släppkalas på Brew House. Förmodligen det viktigaste arrangemanget som hänt sedan elden.
Tillsist3: Jag är fortfarande helt betagen av Palpitation! Jag vill veta vilka de är! Var kommer dem i från, vad vill de och varför spelar de inte på en scen nära mig?! Men egentligen...bara jag får höra Norway Disappear en gång i timmen är jag rätt nöjd...rätt nöjd... Det är ju värre än syskonen Drejjers hemligheteskonster.
Tillsist4: Missa inte Dauerwelle! Tvärflöjt är den nya melodican. Och missa inte Save Me Robinbobby! Saknaden efter Björns Vänner blev just lite mindre. Lyssna på "Sen bodde vi i Berlin". Eller "Sofia". Börja gråta. Upprepa tills du är helt tom.
Först och främst måste jag fråga: Vem i hel-te kom på den briljanta idén att lägga in en heltäckningsmatta i en pub?! Så fel, så äckligt och så "det känns som lim under foten hela kvällen". Som att inreda med ryamattor i hem för allergisjuka, som att köpa platttv till sin blinda kusin eller som att köpa marsvin åt små små barn. Men annars är ju det där "nya" därnere på Henriksberg bättre, större bar och större dansgolv. Och ljudet var bättre. Samt att CK rasslade iväg en herrans massa rolig musik att dansa till, det blandades friskt mellan Justin och StereoTotal. Skönt med avslappad attityd till skivspelande, vi är ju där för att ha skoj och skoj har man när man dansar. Klubb Perfekt har fattat!
Vi spelar gladpop som Håkan Hellström och Jakob Hellman Vi sjunger på svenska till trummor, bas och elgitarr Vi kan bara stå still fast vi inte vill
När vi spelar låter det automatiskt som något annat Som andra svenskar som sjunger på svenska och spelar pop Vi kan bara stå still fast vi inte vill
Texten ovan är från Sibirias "Sibiria gräver sin egen grav" och beskriver med all tydlighet många människors behov att förklara ny musik med gammal musik, allt är redan gjort och allt låter likadant. Jag försöker ha alla taggar utåt för att hålla mig i från dylika skriverier, allt nytt är nytt och är för det mesta nya intryck. Det tillför alltid något. Varför skall människor läsa musikteori som inte innehåller tusentals timmar på klubbar? Det borde vara krav på det i kursplanen, för den här dagen är i 99% bättre än gårdagen. Åtminstone är i dag och i morgon en del av något progressivt, en rörelse framåt.
Nu har vi då Den Stora Sömnen. Kisar man eller har kassa brillor låter det ju som en herrans massa annat...men det skiter jag i, för Den Stora Sömnen är en underbar upplevelse. Det är snygg poppunk med skönt smarta texter på svenska. Tårtkastning åt alla möjliga håll och egotripparna avlöser varandra. Vi är de roliga, ni är det konstiga typ.
Någonstans finns en värme, en självinsikt om att allt bara är underhållning och inte att tas på allvar. Det är inte skrikigt och "taplats"-igt, mer från höften. I "Som på tv" beskrivs till exempel lilla orten Ånge. Konsum har fått espressomaskin och alla känner sig lite coolare. Det kan man ju tycka är lite sött. De pekar på att det faktiskt är roligt, man anar en hatkärlek till hemorten. Innerst inne skulle de nog bara vilja flytta dit hela bunten, och plötsligt vara coolast på stan. Eller svulla tårta på just Konsum.
Vidare var Herr Basspelare bättre i det här bandet än i Everyday Sensations. Punkt.
Mer dans, mer öl på mattan och mer "du, nu får du ju ge dig! Likna SMK med 047 va! Vad menas?!" samtal...
Familjen. Familjen. Familjen. En så lysande spelning som i fredags är svårt att klå! Nävarna var i taket, svetten sprutade och varenda människa var på tå. Hopp, dans och dans, hopp. Familjen är live Johan T Karlsson (såklart...) och elektronicakungen som är överallt: Andreas Tilliander. Att just utöka med en gubbe live gör det hela mer spännade, tempot trissas upp och låtarna får mer dynamik. Det händer grejer här folk!
Jag gillar Familjen av tre skäl: dans först och främst. Det är poetiska texter på svenska, ovanligt inom genren och Johans ödmjuka inställning. Verkar också vara rätt ovanligt i genren. Jag menar: hur många elecropopband har ni sett med genuin självsäkerhet? De flesta verkar bara ändra nervositet till kaxighet. Johan verkar vara en skön typ.
Det flämtar till, det blinkar till i ögonvrån. Vi skriker och vi svettas. Mest och bäst allsång är det i "Det snurrar i min skalle". Och det är ju klart, med början "jag gjorde upp en eld för dig, och nu brinner hela skogen" kan stället inte annat än gå bananas. Ljuden är snygga och känslorna utanpå, och så kommer jag på en grej. Familjen är den digitala tidens Håkan. Så fort går det, Hellström är kvar bland de analoga känslorna (ABSOLUT inget ont om Håkan, läs inte in en massa saker som jag inte skriver vänner) och Familjen har sitt hjärta mitt i bland neongasen.
Där har vi det, Familjen är så här och nu att jag blir tårögd. Lev för dagen. Tack.
Och än en gång, tack CK för alla låtarna på dansgolvet. Men tro inte att jag kommer förstå mig på din musik för det, blink blink...
Tillsist: Ja, okej då, jag ångrar lite att jag inte gick och kollade på analogkänslo-Håkan. Fick höra att han spelade en Almedal-cover! Herregud! Vilken grej! Adam skall tydligen darrat som ett asplöv. Jag förstår honom. Som om Henrik sjungit något som jag skrivit...
Tillsist2: Ja, det kunde man ju räkna ut med sina bara fötter: Kolonis Varannan Måndags klubb får inte längre hålla till på Cafe Publik. Någon granne har klagat... men att klaga på sexklubbarna är det fan ingen som göra verkar det som! Idioti!
Jag vill egentligen bara berätta att Indiedagis vuxit till sig och blir i år dubbet så stort som förra året! Som vanligt blir det akustiskt och gemyligt brevid husvagnen.
För er som nu inte förstår något alls kommer här en liten berättelse:
Indiedagis startade förra året på Emmabodafestivalen. Det hela kan beskrivas som festivalen i festivalen. Det hela utspelar sig vid min husvagn och är konserter i all enkelhet med Sveriges bästa artister. Akustiskt och nära. Förra året innehöll Indiedagis bara ett band, Irene. Men vilket band, vilken konsert! Läs mer här.
I år så blir alltså Indiedagis dubbelt så stort! Än så länge. Fler band kan ju tillkomma...
Men för er som skall till Emmabodafestivalen 26 - 28 juli kan ni hålla följande i minnet:
Torsdag 26 juli runt 12.00: Almedal på Indiedagis! Almedal fattade nog inte själva vad det var de startade när de smällde ihop en hyllning till Håkan Hellström. Med livsbejakande pop rakt ut i nerverna och livespelningar bättre än allt har de frälst allas hjärtan. Jag håller fortfarande deras premiärspelning i Gamle Stan som en av de bästa jag sett...någonsin. En riktig klassiker. På Indiedagis kommer det bli akustiskt och det kommer bli magiskt! Garanterat.
Lördag 28 juli runt 12.00: Kristian Anttila på Indiedagis! Kristian Anttila behöver förmodligen ingen närmare beskrivning, det har ju gått några år sedan har för första gången slog knock på oss med sin svartapoetiskagladpop . I år spelar han överallt, inte mer än rätt tycker jag, här har vi fan i mig en av Sveriges bästa artister! Varenda låt är helt superb och pop på svenska kan förmodligen inte bli bättre än så här, jag blir så glad när jag hör det! Kristians tredje platta kommer när som helst, eftersom de två andra har visat hur man kombinerar uppåtpop med svartatexter så är förväntningarna höga. Att Kristian nu spelar vid min husvagn är inget annat än ett mirakel, får man skriva att det är en "drömbokning"? Att få höra hans låtar i enkelt utförande är en unikt tillfälle att komma närmare texterna, att gå in under huden på musiken. Inte missa! Jag möte Kristian i studion för ett tag sedan, kolla in här för att se och höra hur det gick. Se hela intervjun här. Riktigt intressant tycker jag, men jag kanske är partiskt...
Spelningarna kommer äga rum runt 12.00. Jag kommer sätta upp posters på strategiska ställen så du inte missar något. Håll utkik efter Indiedagisloggan.
Tyvärr kan jag här och nu inte säga exakt var det hela äger rum, det beror ju på vilken plats min husvagn får på husvagnscampingen. Men Emmabodas husvagnscamping är inte så stor så du lär hitta vagnen lätt...Den är silvrig med ett orange förtält och kommer vara belamrad med Indiedagisloggor typ.
Jag säger det igen, de här spelningarna vill du inte missa! Ses där vänner, alla är välkommnna! Gratis är gott och musiken kommer bli den bästa!
(Du vill inte heller missa något på "den riktiga" festivalen...Vilken lineup det är i år!)
(om någon vet vem han är så fram med det! Förmodligen snurrar han väl som alla andra runt i Göteborgpopens underjord…)
Tillsist: CosyDen är tillbaka! Som vi väntat! Ett av banden har jag skrivit om innan, typ förra sommaren. Jag gillade dem inte…Men nu skall vi inte tänka på forntiden, saker kan ha hänt! Gå dit och kolla själv! Det skall jag göra.
Jag slängde iväg några frågor till CosyDen-Mattias inför denna återkomst:
Vad har Cosy Den-crew hittat på sen senast? (senast var i en lokal i Majorna med bla Rough Bunnies... strålade kväll!)
Inte alltför mycket, för att vara ärlig! Det har varit ganska skönt med en paus. Om Cosy kört vidare på Underjorden var ju planen att göra det lite mer småskaligt igen, det kändes som att hela grejen höll på att rinna mig ur händerna där ett tag. Nu blir det åter småskaligt, åtminstone ett tag framöver.
Kommer gamla besökare att känna sig hemma, när Göteborgs bästa klubb är tillbaka?
Får väl börja med att tacka för det omdömet... Annars hoppas jag förstås att man kommer att känna sig hemma. Det är alltid svårt att veta med en ny lokal, hur saker kommer att fungera. Men jag tror det blir bra. I den mån Cosy Den har varit grymt tidigare, så har det ju varit mycket på grund av stämningen som besökarna medverkat till. Så jag har gott hopp om fortsättningen.
Om du skulle beskriva "Cosy Den-andan", hur blir det då?
Haha, vilken svår fråga! Jag gillar väl själva grejen med att försöka locka en publik som är intresserade av att se bra livemusik i första hand, en publik som inte bara råkar ramla in på klubben utan är där av en anledning. Sen kan jag väl säga att jag vet otroligt få klubbar där man får intrycket av att den som bokar artister gjort det främst för att hon/han är sugen på att se spelningen. Jag minns en gång på Underjorden när ingen av de som hjälpte till med entrén och baren ville göra det under spelningarna. Det slutade med att jag fick stå längst bak och hålla ett getöga på dörren. Det är väl främst Koloni som jag tycker ger det intrycket av klubbarna i Göteborg just nu.
Vad kan du säga om banden som kommer på lördag?
The Electric Pop Group är ett band som tjatat rätt länge om att få spela, fast på ett väldigt trevligt sätt. Under tiden har deras låtar växt och växt, och nu tyckte jag att det var dags. Väldigt snygg musik, tycker jag. After-School Sports fick jag tips av en kompis om. Och det är jag glad över. För den som var på Cosy Den sist och såg Rastlös spelning, kan man väl säga att det låter en del som Rastlös, fast mer poppigt och inte lika lo-fi. Dessutom sjunger Alice helt fantastiskt.
Exakt HUR stora är förväntningarna på Johan Hedberg?
Alltså, Johans förmåga att snickra ihop poplåtar har jag inga som helst tvivel på. Inte längre, haha. Jag minns hur det var när jag hört "Love will" och "Trumpets & violins" med Suburban Kids, då undrade jag om det verkligen kunde komma mer grejer som var lika bra. Sen spelade Johan upp "Rent a wreck" för mig. Du kan ju själv tänka dig hur det kändes. nygubbe4.mp3 fick jag skickad på msn, den är fortfarande inte helt klar, men jag skickade den till några kompisar utan att säga något till Johan. Och nu senast spelades den ju i P3 Pop, precis som "Love will" en gång gjorde. Är det en bra låt sprider den sig alltid... Det här blir ju Johans första spelning på egen hand, och det är klart man har förväntningar, men samtidigt tror jag det är helt rätt förutsättningar för att det ska bli grymt!
Det där låter ju ju super!
Fick precis just nu en länk till Hedbergs senaste låt. Sköna el-ljud och grym text…IGEN! Ahhha lördag kommer bli SÅ kul!
Bara en sån sak som att man kan få veta vad låten "Nygubbe4" egentligen heter...eller om den skall heta just precis så.
Tillsist2: På valborgsmässoafton smäller Almedal upp sig i det blå. Någonstans vid Stigbergstorget…
