Stockholm i mitt hjärta.

0 kommentarer


Mr Pedro, en frukt och farfar.

Det är en stor skillnad att hänga på småspelningar i Göteborg och Stockholm.
Det handlar om ålder.
Om man går ut i Göteborg och skall kolla in något fint litet popband så är jag med all säkerhet äldst på stället. Det är ju bra ändå för vi har ju samma intresse.
När jag nu i helgen var på Parklife, en liten endagsfestival vid Skanskvarn/Gullmarsplan som hade premiär förra året, så var jag nog rätt nära snittåldern. Och så hade väldigt många med sig sina barn. Ja, ni läser rätt, det var värsta familjedagen!
Fast det där är ju rätt sympatiskt, att indiegenerationen växt upp. Och bara för att man får kottar behöver det tydligen inte innebära att man stannar hemma och kollar på Idol.
I Göteborg börjar jag faktiskt undra.

Jag lyckas såklart missberäkna hur lång tid det tar att förflytta sig i Stockholm och missar första grejen på festivalen. Jag hinner i alla fall se lite grann. Hon heter Julieanne McCambridge och har norra Europas starkaste och finaste röst. Hon tar över hela stället. Inte ens tunnelbannevagnarna som omringar området överröstar hennes själfulla sånger.
Det skumma är att om man lyssnar på det hon spelat in så är det väldigt mesigt. Live är det stenhårt och högt.


Din stalker.

Om man nu gör musik på sin dator så ställs man inför en del problem när man skall framföra det hela live. Man har typ två lägen att välja på, antingen kör man på som inget har hänt och hymlar inte med att allt är på hårddisk. Eller så försöker man köra vissa saker live.
Hannes Stenström, som man hittar i Slagsmålsklubben, kallar sig Din Stalker när han kör solo. Det är ju såklart mycket elektroniska pryttlar iblandade när han gör musik. Hannes inleder med att hälsa oss välkomna och berättar att nu blir det ”eftermiddagstekno”. Det visar sig vara en väldigt bra beskriving.
För även om det är sväng i absurdum så passar det bra att sitta ner och dricka öl till. Det knorrar fint analogt och dunkar på bommulsmjukt. Inte alls så hårt som det brukar vara.
Men det funkar förmodligen precis lika bra på ett dansgolv i hamnen.

Han bjuder på roliga samplingar, ibland en banjo och ibland en finurlig gitarr. Och så detta Slagmålsklubbflörtande med gamla datorspel.
Hannes gör ingen sak av att allt är inspelat och klart. Han skulle lika gärna stå och slösurfa på sin dator samtidigt som Itunes spelar upp hans låtar. Mot slutat spelar han visserligen lite på ett piano men annars står han mest rakt upp och ner.
Hur som så är det ju skönare än TTA vevande med armarna. Ärlighet varar längst och jag vill få min egen stalker.

Jag har väldigt svårt för konstlade röster. Det där uträknat konstiga. Sir Eric Beyond and the Avant-Garde är en snubbe och ett band. Snubben har kallats Stockholms ”känsligaste man” men mig rör han inte i ryggen. Han sjunger i falsett mest hela tiden och det låter helt enkelt jävligt skitnödigt. Ibland plockar han fram sin vanliga röst och då låter det fint.
Musiken låter mest som en arty-jam-session på en dekadent konstskolebakgård. Och så denna falsett. Sir Eric må vara hur känslig han vill, men han ljuger med rösten. Än en gång, ärlighet varar längst.


Taxi, Taxi

Next up kommer med mamma i släptåg. Jag tror det var en mamma i allfall. Men nu skall vi inte hänga upp oss på ålder, tvillingarna Miriam och Johannas i Taxi, Taxi! må vara unga men de gör musik som alla kan smälta till. Bäst är de lite snabbare låtarna, det är där deras unika känsla för melodier kommer fram. Visst, Johannas röst bär mycket men de lugna låtarna blir lite för klena för att någon skall bry sig.
När de börjar spela ukulele i smyghitten Old big trees kan man inte annat än utbrista Hurra!. Då är det som självaste Stephin Merritt klonat sig själv till två flickor i svarta pottfillor.

Sen blir det tråkigare. Mr Pedro har remixat några av senare tids bästa ”veckans bästa poplåt” bland annat My Darling YOU!s "Please Don’t talk to me I fall in love so easily". Tyvärr har han inte gjort det snyggt alls. Det är tråkigt. Förstöra sån bra musik borde vara straffbart.
Live är det också tråkigt. Det blir liksom inte roligare än att en jättejordgubbe dansar med en gubbe på 170. Med röd rullator. Det är nybuskis.
Låtarna blir sjaviga Ibiza mixar med alldeles för mycket alkohol. Funkar kanske på under 18 skumparty mega delux.

Fina First Floor Power var rikligt representerade den här lördagskvällen. Det där bandet innehåller fan Sveriges mest begåvade artister under samma mössa.
Först hittade men Jenny Wilson bakom skivspelarna, sedan spelade hon med Sir Eric. Och så var det då Karl-Jonas Winqvist som kör solo med namn Blood Music.
Det är lika lekfullt som FFP, humor är ett instrument. Ibland blir det absurda vardagligt, psykedeliskt lagom.
Jag vet inte. Jag tror jag fick nog av det här i First Floor Power. Det kan vara Karl-Jonas röst. Så där gäligt ironiskt, som ”I don´t care but I sing so listen”.
Men det är spännande ändå, han är ju begåvad killen. Jag kanske inte bara var mottaglig just den här kvällen.


Louise Mason.

Jag gillar när människor som står på scen verkar vara menade för varandra. När man ser att de här är av samma skrot och korn. De är ett band.
The Victorian English Gentlemens Club får mig att bli rädd. Basisten Louise Mason har en blick som kan döda, kanske är det något med efternamnet. Emma Daman spelar trummor i finaste balklänningen, men det lyser igenom att hon skall dra med sig sin kavaljer bakom byggnaden och mörda honom. Var man har Adam Taylor kan man aldrig veta. Han kan vara en av de få procent som hoppar upp på bilar och slänger saker efter dig. Ja, du fattar det är väldigt närvarande det här bandet.
Låtarna är ibland skrik, ibland stilla vågor. Upp och ner och upp igen. Och plötsligt en liten melodi här och där. Allt till vansinnes trummande. Konstmusik ligger när tillhands att skriva men vad är det?


My Darling YOU!

Sist och störst av alla one minit pandas dundrar My Darling You! upp på scen. Bandet som gjort stor konst i korta, kärnfulla låtar. Alla har hört och älskat ” "Please Don’t talk to me I fall in love so easily".
Det blinkas till åttitalets dekadenta slit och släng. Finslipade synthljud. När man bara dansade med överkroppen. Det passar för övigt väldigt bra att dansa just så till MDY. Allt skall vara över på någon kort minut, för vem har tid med mer när livet väntar.
Det är bara vad alla vill att musik skall vara, jag menar sluta krångla och sätt fart framåt. Ut med känslorna och låt hjärtat vara med.
Så börjar överkroppen dansa. Sen kommer en vindpust och hela popdängan är borta. Det var här och nu, en natt i Stockholm.

Efter det tänkte vi att det kunde vara kul att röra på sig i Stockholms natten. Åkte buss och tunnelbana, jag har ingen aning var vi var men jag tror jag såg Rosenbad. Alla sukhak ställen stängde vid ett så det blev tråkiga miner. Jag försökte springa längs långa gator men fick bara vänta på de andra.
Natten slutade med en torr fralla från SevenEleven. Dumma huvudstad!

Tillsist:
Jo, jag hoppar på vagnen till Gamlestan ikväll… eller gör jag det inte.


Jerry Boman

Lite bilder medan ni väntar.

0 kommentarer

Jag lägger upp lite bilder så länge. Text kommer ikväll.
Några små ord på vägen bara:

I Stockholm är det helt legitimt att ta med sig barnen på spelningar.

I Stockholm är det helt legitimt att ta med sig rullatorn på spelningar.

I Stockholm är det helt legitimt att stänga barer vid ett.

I Stockholm, mina vänner, är det HELT legitimt att skriva busstidtabeller som inte beskriver vilka hållplatser bussen stannar på.

Men som sagt, mer om Parklife kommer senare. Håll till godo med bilderna så länge.


Rullator var det ja...


Om blickar kunde döda.


Kungarna av Skanskvarn.


Systar i musik.


Jag tror han surfade...



Tillsist:
Hittar ni en kille i en park i Göteborg nu på morgonen, iförd kostym, så skall han hem. Han hittade inte hem själv i natt.
Han bor vid Landalatorg.


Jerry Boman

Andra bloggar om: , , ,

Stockholm får besök.

0 kommentarer



Imorgon bär det av till Parklife i Stockholm. Förra året var ju väldigt trevligt vid Skanskvarn så jag har stora förväntningar.

Saker jag mest ser fram emot:

My Darling YOU!
Blood Music
Åka tunnelbana
Taxi, Taxi

Sen hoppas jag på en spontan spelning av First Floor Power eftersom Blood Music och Jenny Wilson har med det hela att göra och finns på plats. Kom igen nu då!

Läs (och lyssna) om alla artisterna här.

Tyvärr blir det bara jag helt ensam. Men känner du någon i Stockholm som skall dit så be dem säga hej till mig.

Tillsist:
Det var en väldigt ljuvlig torsdag…Tyvärr förlorade jag pengar i och med det.

Jerry Boman

Mycket Ullevi och lite polisonger.

0 kommentarer



Jag har sagt det förr, Sticky Fingers är så sunkigt nuförtiden. Och då menar jag inte "sunkigt" som i vackra "sunkhak" utan sunkigt som i Finlandsbåt. Vad hände med musiken?

Klubb Summer Camp trotsar tyngdlagen och tvingar in oss i det slitna svarta varje onsdag hela sommaren. Igår var det They Live By Night, Insert Coin och Lions of Swe som skulle bringa ljus.

Det verkar som de gigantiska konserterna på utsålda Ullevi har börjat sätta smak bland betydligt mindre akter. Både LoS och IC låter som de står på en jättescen. Mycket "stadiumreverb" och biffiga melodier som dras ut lite extra.



Om jag börjar med Lions of Swe. Här är det stadiumpunk. Riktigt duktigt. Inte precis någon revolt mot kapitalet utan mer i samma forsränningsbåt som storklipparna. En röd fana vajar över musiken men tyvärr är det färgblint. Inte kul alls. Var är hjärtat?



Snabbt över till Insert Coin och vi håller oss kvar på den stora arenan. Och kvar på de brittiska öarna. Jag hör Oasis, utan droger, där inne någonstans. Det svulstiga. Komplett med två stora stora halv akustiska gitarrer.
Ibland är det "Whats the story..." ibland "Standing on the shoulders..." så det är lite upp och ner. Blixten träffar bredvid hela tiden men man blir rädd ändå.



Sist ut var They Live By Night...Jag avhåller mig från att säga hur det där var eftersom jag är jävig. Men på Emmaboda går ni alla upp ur ert tält och får hoppfull musik från avgrunden. Bara Biffen på trummor är värt hela pengen!



Göteborgs största och finaste polisonger har gått hädan. Martin i TLBN är pretty good looking for a boy-utan-polisoner!

Tillsist:
Den här torsdagen kan vara en väldigt sympatisk dag. Jag känner det på mig.

Jerry Boman

Andra bloggar om: , , , , ,

Var blev maten av?

0 kommentarer



Lite tips inför veckan:

They live by night spelar på Sticky på onsdag. Visst, stället har sett sina bästa dagar men TLBN lovar nya låtar och en jävla show.

Tillsist:
Vad skall jag leva av nu då? Alla falafelvagnarna på Kungstorget är BORTA!
Dumma EM-fest!

Jerry Boman

Göteborgs sämsta bartender!

1 kommentarer


Samma bartender tidigare på kvällen.

Igår lät jag mig övertalas att gå med till ett av de där konstiga ställe nära den stora gatan. Stället som har samma namn som din före detta.
Inte överdrivet med folk...kunde man tro när man gick in, men på terrassen var det proppfullt. Närmare människor än så kommer man inte utan att ha sex.
Och med så mycket folk borde ju bartendern vara på hela tiden, eftersom ingen gillar att vänta.

Nu till vad det var som gjorde att denna tjej i baren numera kan stoltsera med epitetet Göteborgs sämsta bartender.
För precis när det är som mest törstiga i baren så ställer hon sig och serverar sin polare. Inget fel i det OM det inte vore för att hon började småprata med polaren i fem minuter! Maken till nonchalans mot gästerna har jag då aldrig upplevt! Skäms!

Det var dumt gjort både mot bargästerna och mot dina kollegor som fick jobba extra mycket för att du skulle snacka skit med polaren.

Tillsist:
Längst ner i källaren var det också en bar. Men det var så kass musik och så mycket överklass där att jag gick upp igen.

Jerry Boman

Andra bloggar om: , ,

Irene är hemma.

1 kommentarer


klicka för större bild

Det är bara Bobby a.k.a Tobias Isakasson som kommer undan med att mitt i en låt viskande prata/sjunga: Baby I miss you, wereever you are.
Ingen annan hade fixat det. Eller ens kommit på tanken att försöka.

Efter att jag numera sett den Bohuslänska stenkusten fler gånger än jag behöver, är
det skönt att få lite riktig västkust framför ögonen.
Apelviken och Varberg visar upp sig i bästa gåbort kostym, det är en sagolikt vacker sommarkväll.

Utslängd mitt i viken, fast på land, ligger Majas vid havet. Det är hit man skall gå om man skall få sig en behövlig dos pop mitt i sommaren.
Eller spela en runda rundpingis.

Efter pingpongrunda 46 ställde sig Irene från Göteborg på scen. Och när ett band som skall döpa sin skiva till Apple Bay skall spela i Apelviken tänker inte jag missa en sekund. Det är bara för många rätt.
Tillsaken hör att bland annat sångare Bobby från början kommer från Varberg. Så det här kanske man kunde kalla den stora hemvändar kvällen.



Första låt ut är Little Things (That Tear Us Apart).
En enkel poplåt. Precis som alla andra Irenes låtar.
Jag älskar hela ballunsen!
Det är lite handklapp, lite blås, lite koklockor,lite gitarr och så Bobbys enormt sköna sång. Tänk Suburban Kids med Brian Wilson. Eller kanske mer tvärt om.
Inget verkar utstuderat eller "cred jagerier".
Som om hela bandet var skickliga skyttar och verkligen kunde skjuta coolt från höften men ändå träffa helt rätt varje gång.

Mest liv i luckan blir det när singellåten, kom ut i början av året, Baby I love your way spritter fram. Säga vad man vill men den står ut en del från det andra. En virvelvind över sanddyner och surfbrädor.
En hyllning till de där ändlösa somrarna och de i teorin ändlösa sommarförälskelserna.

Jag har sett Irene växa upp, från de första muntliga stegen, via debuten på Pustervik och nu till den saltstänkta spelningen i Varberg.
Och som tur är blir det bättre för varje gång, det blir mer på riktigt och klart framför mina ögon.
Emmaboda, snälla festival, starta nu! För då skall alla som är där krypa/gå/springa och se Irene. Det kommer bli det bästa, näst efter kylskåpskall öl, under den varma småländska solen.

Tillsist:


För er som bor där bland klipporna, så här skall det se ut när man skall ner och bada.

Jerry Boman

Andra bloggar om: , , ,

Höst nu!

0 kommentarer



Nej, jag har inte somnat in för evigt.
Det är bara en uppförsbacke på musikmotorvägen.
Men på tisdag skall alla ta sig till kurorten Varberg, och bli helade av Irene. Bobby och de andra spelar i Apelviken. Nya låtar från kommande skivan Apple Bay. Kan bli en klassiker!

Tillsist:



Denna skall man kolla på med värmeljus och vid plus fyra grader.
Låt det bli höst NU!

Jerry Boman

Andra bloggar om: , , , , ,

Stämningen.

1 kommentarer

Egentligen känner jag mig bara så här just nu:



Det är en bra video. En av de bästa.

Jerry Boman

Stumfilm version två.

0 kommentarer



Jag vet inte riktigt hur man förhåller sig till filmer. Jag försöker bara förhålla mig till musik, live eller på skiva.
Att bedöma och skriva om filmer lämnar jag åt andra.
Men jag kan säga att det var en väldigt trevlig kväll igår i Gamlestan.

The Polyester Prince Road Show är en väldigt sympatisk tanke. Det är en kringresande filmfestival för indipendent filmer, vars mål innerst inne är att få folk att göra mer film. Att få alla på fötter och gör små låg budgetfilmer till höger och vänster. Motot är: -Alla kan göra film!
Den ambulerande festivalen har snurrat jorden runt sedan 98, med olika filmer hela tiden. Paolo Davanzo och Lisa Marr åker planeten runt och visar film...och spelar bingo. Ja, vi får bingobrickor och så delas det ut priser. Väldigt avbeväpnande och skönt!

Filmerna som visas är av skiftande kvalitet, allt ifrån animeringar till små kortfilmer på 1 minut. Min favorit blir "6 Astronauts" som är en väldigt söt stop-motion film om 6 astronauter i ett kylskåp.


Det riktigt spännande börjar när några filmers soundtrack skall framföras live. Först ut är Göteborgsduon i Hell Yeah!. Tomas och Miriam använder bara en ståbas, lite brus-eko-effekter och Miriams röst för att skapa ett musikaliskt, eller rättare sagt ett ljudligt soundtrack till några av filmerna. Det kan låta vanskligt men det blir faktiskt väldigt bra! Och man känner att man är med om något unikt.
Miriams röst är inte av denna värld, hon sjunger inte på det det vanliga sättet utan gör mer fina ljud.

Hell Yeah! spelar också tillsammans med amerikansk/svenska bandet Baby Grand. Då blir det lite mer instrument och inte så mycket improvisation. Resultatet är ibland bättre ibland sämre.
Men känslan av att det skapas här och nu vinner över allt! Plötsligt har filmen fått live konserternas nerv, man vet att det kan gå åt helvete när som helst.

Innan själva filmfestivalen visar Mr Koloni him self Christian lite filmer, bland annat några musikvideos. Klart bäst är Hello, Goodbyes fantastiska film där de använt sig av konsertbilder från ett riktigt smaklöst powerballad band. Riktigt kul! Var hittar han allt!
Även filmen med musik av "Testbild!" är väldigt bra. Fast rätt hemsk.


Sen kan jag ju nämna Scott Sinclair. Han "spelade" "musik" först av alla. Fast det var inte musik, mest oljud.
En benämning på vad som är musik kan vara upprepning, att alla musik måste innehålla någon form av repetativt element.
Om man går efter det så var inte Scotts klickklockbrus musik.
Det var i vissa stunder bara plågsamt.

Tillsist:
Som jag sagt tidigare vänner, det är en konstig sommar.


Komunen har tröttnat på en stadsdel, kanske byta mot Kniv-Söder från Stockholm?


Det här ser jag från mitt fönster. Det ger mig styrka.

På måndag är det dax att åka till...Gamlestan! Jo, då är det Cosy den som håller hov och gästas av ingen minde än Gery Olson från favvobandet Ladybug Transistor.
Jag borde få eget säte i gamla arbetarteatern.

Jerry Boman

Andra bloggar om: , , , , ,

Var är musiken?

1 kommentarer



Musik på sommaren är lika med festivaler. Inget mer. Det är helt dött i stan.
Jag vill ju verkligen krypa in i en källare, lägenhet eller en gammal teater och lyssna/se på bra musik. Nu är man hänvisad till en bar som kanske visar någon dum fotboll.

Varför skall en tv som några skall kolla på förstöra kvällen för alla andra? Det är ju inte så att om jag och några polare vill se ett band så ställer baren upp bandet på uteserveringen. Med förstärkarna på max. Då skulle det bli miljontals klagomål.
Men när det gäller masspsykosen fotboll så går det tydligen hur bra som helst att brassa på med storbild och ett svinhögt ljud.

Men nu är det tydligen så att det hela är över på söndag.

På lördag blir det nog Gamlestan…igen. Jag får snart ta och flytta dit om kära Koloni skall hålla på så här.

Tillsist:
Må djävulen ta de gubbar som klockan halv sju idag på morgonen började riva ner en bygnadsställing utanför mitt fönster!
Alla måste inte gå upp lika tidigt som er för att ha tid med att dricka öl på fredagskvällen!
Skäms på er!

Jerry Boman

Andra bloggar om: , , ,

Att jag aldrig lär mig.

1 kommentarer



Allt är som en upprepning av förra gången. Det är fint väder, mycket folk och Gud har löjlig hatt.
Och så alla dessa musikintresserade människor jag aldrig ser annars. Jag ser dem bara på Accelerator.

Men man skall inte klaga. Absolut inte efter att fått höra världens vackraste röst igen. Sasha Bell har en röst jag vill gå till sängs med. Det finns några röster jag verkligen gillar. Det har inget med personen bakom rösten, utan bara ljudet i sig.



När Essex Green går upp på scen står jag där långt fram, på vänster kant. Hon brukar ju ha sina klaviaturer där, och jag vill vara nära den fina rösten.
Även den här gången smälter jag totalt.


Vi får några nya låtar och en drös gamla. Jag gillar de gamla bättre, som "Julia" och "The late great cassiopeia". Den sista verkar resten av festivalen också gilla.



Men innan allt detta händer har jag totalt gått sönder i atomer för en kvinna som gör det värt att leva. Regina Spector är den coolaste, söta, bästa och smartaste människa som jag sett på en scen. Pianot verkar vara en del av hennes kropp, och rösten är ett instrument som hon leker med.
Hon är klassiskt skolad pianist och kommer från Moskva men har växt upp i Usa. Kanske är det hennes ryska gener som gett henne den underfundiga svarta humorn.

Det blir låtar och hur hon hör att några ligger med varandra till ljudet av en av hennes låtar, sånger om tillfälligheter och så denna "Us". Den är en så stor, så stor sång om vad det skall bli kvar av oss.
Om vem som bryr sig sen.

Hon överger också pianot en stund för att spela på en fin pastelgrön gitarr. Såklart blir det på hennes eget vis, vad annars. Det vrids ut ljud som jag inte trodde fanns i gitarrer.



Annars innehöll faktiskt inte kvällen så mycket att skriva hem om.
Jag kollade in Spinto band. De var ju bara ett i raden av alla anglosaxiska "tackatackataickticktick" band som förmodligen hajpats upp i NME. Men de har en bra låt, "Oh Mandy". Den slår ner som en molotov i det torra tråkiga gräset. Mer sånt!



Och så var var det ju såklart Love is all. Jag gillar dem, speciellt gamla favoriten "Make up". Det är galet popsväng och så Josephines skriksång. Skönt.

Jag kollade in Silver Jews, som var trista. Hängde lite på Death Cab For Cutie och det kändes som att äta majonäs.

På det hela taget så undrar jag varför jag var på Trädgårn igår, den här kvällen hade jag klarat med utan. Jag står fast vi de saker jag skrev förra året.
Men jag är väl för feg för att strunta i det nästa år, för man vet ju aldrig...

Tillsist:
Du som kom fram till mig i baren och sa att vi setts hos Christian Pallin...Jag kan fortfarande inte placera dig och jag vet inte om jag någonsin kommer kunna det. Kanske var jag ohövlig när jag inte kunde det. Men om du vill så kan du ju höra av dig och reda ut var det var du menade.

Jerry Boman

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Please don’t sing for me I fall in love so easily. *)

0 kommentarer



Tänk dig Rågsved 1977. Tänk er Oasen.
Ebba Grön spelar och det är fullt pådrag. Det väser ur förstärkarna och taket funderar på att lyfta.
Alla i publiken sitter ner. Pimme Thåström skriker för full hals "Profit Profit!!" Det är uppror...eller vänta nu? Nu var det något som inte stämde här va, vadå ALLA SITTER NER?
Nä, det var nog ingen som satt ner då. Det skulle ju liksom inte funkat.

Det här scenariot utspelade sig i Gamlestan idag. För även om Deltahead är mer blues än punk så passar det liksom inte att sitta ner. Det är tokdrag hela tiden och jag känner mig väldigt obekväm med att sitta i en skön fåtölj. Det är bara fjärrkontrollen som fattas.

Jag har sett Deltahead två gånger förut, på Storan i Göteborg och på Popadelica i Huskvarna. Då var det roligare.
Men Benjamin och David, nästan direkt från Roskilde, gör inget fel och inget dåligt. Det är lika svettigt som vanligt. Vi i publiken får rökelse och godis. Och musiken är så bra och punkblå som den kan bli. Man åker som vanligt i väg i tankarna och södra, varma, USA uppenbarar sig.

Men det är det här med att sitta ner. Jag gillar Gamla arbetarteatern annars, men den här spelningen funkade det inte.
Sen förstår jag inte varför de envisas med att spela "Don´t Move To Finland" på radion när "My Mama Was Too Lazy To Pray" är så mycket bättre!



Innan Deltahead släpade upp sin ljudanläggning, kallad "Aset", på scen så smög sig We are soldiers we have guns fram.
Då passade det perfekt att sitta ner.
Malin Dahlberg (Laurel Music bla) sjunger så vackert att jag sjunker ner en meter i stolen. Och hennes medhjälpare (annars i Doglas Heart, Franke mm) ramar in det hela med svarta, metaliska och luftiga ljud. De använder sina gitarrer och cymbalen för att göra ljud, inte bara spela på dem. Ett backtrack snurrar på ibland med hårda lo-fi takter.

Det är väldigt, väldigt vackert.

Jag är helt betagen, jag blir kär, och glömmer tid och rum. Min stol flyger sakta över nedsläckta städer. Sommarmörker. Det kan vara England.
Det är varmt och jag ser människor på håll. Någon textrad försöker skjuta ner mig men skotten går i slowmotion så jag hinner hela tiden styra undan. Inget rör mig.

I våras såg jag WASWHG på Café Publik på Andra Lång. Det var väldig bra då också men det här smällde högre. Eller så smällde det lägre och det var det som var själva poängen.

Tillsist:


Deltaheads turnébuss är helt fantastiskt rolig!


Också hade en stadsbuss från Stockholms Länstrafik parkerat i Gamlestan.
Det är en konstig sommar vänner...

*) Tackar My Darling YOU! för den lilla stölden i rubriken.

Jerry Boman

Andra bloggar om: , , , , ,

Två minus i sommar Göteborg.

2 kommentarer



Saker jag inte gillar just nu:

1.Det är helt smockfullt på vagnen och olidligt varmt. Tydligen beror det på att en fotbollsgalen, tatuerad muskelknutte från England skall ”sjunga” på Ullevi. Ut med åbäket på någon ö istället!

2.Tar ingen bort ”Boten Anna” från radions spellista så kommer jag att gå till domstol! Låten får "Hej, Hej Monica" att framstå som musik. Fick just reda på att snubben som ylar på "Boten Anna" kommer från min hemstad…Tänka sig, det är han och Gessle.

Nu går jag och lyssnar på bra musik i Gamlestan.

Jerry Boman

Rastlös och makalös.

0 kommentarer



Jag är en rastlös människa. Tröttnar väldigt fort.
Det kan vara bra det kan vara mindre bra.
Om man är på klubb utan livemusik är det mindre bra.

Det var ju typiskt att det skulle bli sista gången för säsongen innan jag tog mig upp för backen vid Stigbergstorget. Man har ju hört så mycket gott.


(klicka på bilden för en jättevy)

Join our club
är en riktigt trevlig upplevelse. Trevliga människor, bra musik och...ja, det är väl det man behöver.
Men det finns några saker som gör det hela lite bättre:

1. Utsikten. Ja du, har du inte varit där och sett det hela så fattar du inte. Har du varit där så känns alla andra ställen väldigt instängda. Hisingen ser väldigt mäktigt ut i sommarnatten. Makalöst!

2. Bartendern. Hon är ett energiknippe och väldigt "precis". Det flyger flaskor överallt. Snurras snyggt högt och lågt. Allt med elegans och ett svalt sinne. Göteborgs mest underhållande bartender! Jag vill ha mer mer mer!

Den enda skumma saken på Henriksberg är ljudsystemet. Tydligen funkar det så på övervåningen att om det överskrider en viss ljudnivå så knäpps det av...och blir av i flera minuter! Ingen kan knäppa på igen!
Det blir väldigt märkligt eftersom det knäpps av flera gånger under kvällen, även vid måttliga ljudnivåer. Visst, det är ju för dina och mina öron skall må bra men vi är inga barn. Är det för högt så säger vi nog fan till Mr/Mrs DJ. Bort med den funktionen!

Sen är det ju det här med klubb utan konsert. Jag vet, Join our club brukar bjuda på livemusik, men inte denna kväll.
Det slutar med att jag inte har en toppenkväll. Jag dricker för mycket och känner mig tråkig och inte på alls.
Men, Johan och Jens, med lite konsert så kommer jag tillbaka i september igen! Jag tar polarna med mig, alla måste se utsikten och höra all musik! Om det nu inte knäpps av...

Tillsist:
Ikväll kanske man skulle hasa sig ner till Klippan, Banehagsgatan, och kolla runt lite. Inte för utsikten utan mer för någon insikt kanske.
Men mest lutar det åt The Kick på båten.
Fast man måste ju vila lite inför söndagen i Gamlestan.

Jerry Boman

Andra bloggar om: , , , ,