Ett tält med kärlek.

Poptältet
Resan är lång. Från norr till söder. Genom hela Stockholm. Till Söder. Förbi söder. Byte till buss. När vi tillslut är framme vid Gullmarsplan är jag övertygad om att vi kommit till minst Norrköping. Någon skriker ”Hammarby!” när vi går ut genom de pysande dörrarna. Det är säkert helt rätt.
En liten promenad genom betong och förbi Sveriges fulaste sporthall och vi är framme vid en väderkvarn… I vakten sitter Niccokick- Andreas och släpper in oss. Fast vinflaskorna får vi lämna i gräset utanför.
Området är inte stort men väldigt funktionellt. En veranda med två jätte tält och stolar så det räcker till alla. I ena tälthörnet hittar man scenen som är ungefär 7 centimeter hög. En bar som säljer öl i plastflaska och goda falafel. (Vad är plural på falafel?) Bakom tältet rusar tunellbanan förbi, fulla med helt vanliga människor. Som förmodligen är på väg till helt vanliga fester med helt vanlig musik.
Då känner man sig utvald. Att få höra bra musik.

Det första vi hör den här kvällen är Andrev Berglund, kompad av den lille Speedmarket Avenue- Isak (även kärleksfullt kallad ”Lilla sheriffen”). Det är bra fast ändå inte. Lite tråkigt. Roligare blir det när bror Källs förklarar att det är deras mosters man som en gång tiden lärt Andrev spela gitarr. Även om Andrev själv inte kommer ihåg just den perioden i sitt liv.
Vi får tag i några stolar och sätter oss mitt på verandan. Det visar sig vara en helt utmärkt plats att avnjuta Mixtapes And Cellmates. Deras drömska pop passar fint till en kall i handen och en stol under rumpan. Låtarna byggs upp som ett Lupo som sträcker sig lite för högt. Det svajar ibland men på det hela är det vackert.

En rädd kille

I publiken sitter en liten rädd kille. Han ser jäkligt rädd ut i sin pullover. Om man skall ropa på honom så får man ropa Erik Halldén. Den lilla rädda killen gör hur som helst något av den bästa musiken du kan lyssna på just nu. När han väl tar plats på scen, fortfarande med ett ängsligt uttryck i ansiktet, får han hjälp av sin keyboardist att stämma gitarren. Jag tycker det är lite sött på någotvis.
Erik gör angelägna låtar. Det låter lite hillbilly ibland, det är fint. Strå i mungipan och Jens Lekman i kulisserna. Lofi pop.
Jag är kär! Jag blir helt betagen av den här musiken. Den lille rädde killen sjunger om sin mamma kommunisten, Kurt Cobain och om Ektorp. Det är helt rakt in i själen.
Jag stod faktiskt och övervägde om jag skulle ge killen en kram under spelningen, men jag väntade till efteråt.
Tack Erik för att du vågar. Du ser rädd ut. Man sätt dig alltid på en scen. Vi kommer hålla dig under armarna. Du kan inte misslyckas eller ramla. Tack.

Agent Simple

Efter den smygande urladdingen blir det en svår uppgift för Agent Simple tänkte jag. Men han gör det med den äran. Killen som gav en sång till Jordbromotet. Det är lite mer tempo nu. Lite som Suburban kids. Fast utan Ba ba ba:andet. Att sjunga så glada sånger, med ledsam text, så sorgset kräver sin man. Det är en snurrig beskrivning jag vet men lyssna på början av I Wouldn´t know så fattar du. Handklapp går alltid hem.

Trångt tält

Tältet i kvarnens skugga är nu fyllt med folk, förmodligen för att det spöregnar över Stockholm. Fast jag tror mer på Sambassadeurs uppenbarelse på scen. Nästa Göteborgsband som faktiskt trängt sig in i huvudstadens cred djungel. Det är mjuk pop med trummaskin och alla lirar sträng instrument. Ser väldigt…väldigt…speciellt ut. Men det gör inget, det är bra bra bra.

I programmet stod det ”22.25 Överraskning”. Indiepubiken brukar tycka sånt är löjligt. Stadsfest-ish. Men den här kvällen blir det fullt ställ under duken, för överraskningen består av Hell on wells! Lika otippat som att nummer 84 blir kung Keno! Yeah! Äldre folk gör också bra pop!

Efter det händer väldigt många saker väldigt fort.
En kul stockholmare i vårt gäng blir utkastad.
Det börjar vräka ner.
Jag gör bassisten Speedmarket lite brydd när jag konfronterar sångaren Isak om han verkligen "Är en liten jäkel i replokalen".
Det regnar in i mina guldskor.
Efter det är vi trötta och drar oss hem genom den mörka stan.
Som av en slump träffar vi på den utkastade själen på pendeltåget mot Sollentuna.
Vi lägger en olåst cykel runt en pinne.
Efter dunder-stark-tabasco-natta-mat och avtrillade från stolar går jag och lägger mig.

I huvudet spelar fortfarande den lille rädde killen.
Jag har sett och hört något stort.
Erik Halldén.

Jerry Boman

Inga kommentarer: