Stockholm i mitt hjärta.

Mr Pedro, en frukt och farfar.

Det är en stor skillnad att hänga på småspelningar i Göteborg och Stockholm.
Det handlar om ålder.
Om man går ut i Göteborg och skall kolla in något fint litet popband så är jag med all säkerhet äldst på stället. Det är ju bra ändå för vi har ju samma intresse.
När jag nu i helgen var på Parklife, en liten endagsfestival vid Skanskvarn/Gullmarsplan som hade premiär förra året, så var jag nog rätt nära snittåldern. Och så hade väldigt många med sig sina barn. Ja, ni läser rätt, det var värsta familjedagen!
Fast det där är ju rätt sympatiskt, att indiegenerationen växt upp. Och bara för att man får kottar behöver det tydligen inte innebära att man stannar hemma och kollar på Idol.
I Göteborg börjar jag faktiskt undra.

Jag lyckas såklart missberäkna hur lång tid det tar att förflytta sig i Stockholm och missar första grejen på festivalen. Jag hinner i alla fall se lite grann. Hon heter Julieanne McCambridge och har norra Europas starkaste och finaste röst. Hon tar över hela stället. Inte ens tunnelbannevagnarna som omringar området överröstar hennes själfulla sånger.
Det skumma är att om man lyssnar på det hon spelat in så är det väldigt mesigt. Live är det stenhårt och högt.


Din stalker.

Om man nu gör musik på sin dator så ställs man inför en del problem när man skall framföra det hela live. Man har typ två lägen att välja på, antingen kör man på som inget har hänt och hymlar inte med att allt är på hårddisk. Eller så försöker man köra vissa saker live.
Hannes Stenström, som man hittar i Slagsmålsklubben, kallar sig Din Stalker när han kör solo. Det är ju såklart mycket elektroniska pryttlar iblandade när han gör musik. Hannes inleder med att hälsa oss välkomna och berättar att nu blir det ”eftermiddagstekno”. Det visar sig vara en väldigt bra beskriving.
För även om det är sväng i absurdum så passar det bra att sitta ner och dricka öl till. Det knorrar fint analogt och dunkar på bommulsmjukt. Inte alls så hårt som det brukar vara.
Men det funkar förmodligen precis lika bra på ett dansgolv i hamnen.

Han bjuder på roliga samplingar, ibland en banjo och ibland en finurlig gitarr. Och så detta Slagmålsklubbflörtande med gamla datorspel.
Hannes gör ingen sak av att allt är inspelat och klart. Han skulle lika gärna stå och slösurfa på sin dator samtidigt som Itunes spelar upp hans låtar. Mot slutat spelar han visserligen lite på ett piano men annars står han mest rakt upp och ner.
Hur som så är det ju skönare än TTA vevande med armarna. Ärlighet varar längst och jag vill få min egen stalker.

Jag har väldigt svårt för konstlade röster. Det där uträknat konstiga. Sir Eric Beyond and the Avant-Garde är en snubbe och ett band. Snubben har kallats Stockholms ”känsligaste man” men mig rör han inte i ryggen. Han sjunger i falsett mest hela tiden och det låter helt enkelt jävligt skitnödigt. Ibland plockar han fram sin vanliga röst och då låter det fint.
Musiken låter mest som en arty-jam-session på en dekadent konstskolebakgård. Och så denna falsett. Sir Eric må vara hur känslig han vill, men han ljuger med rösten. Än en gång, ärlighet varar längst.


Taxi, Taxi

Next up kommer med mamma i släptåg. Jag tror det var en mamma i allfall. Men nu skall vi inte hänga upp oss på ålder, tvillingarna Miriam och Johannas i Taxi, Taxi! må vara unga men de gör musik som alla kan smälta till. Bäst är de lite snabbare låtarna, det är där deras unika känsla för melodier kommer fram. Visst, Johannas röst bär mycket men de lugna låtarna blir lite för klena för att någon skall bry sig.
När de börjar spela ukulele i smyghitten Old big trees kan man inte annat än utbrista Hurra!. Då är det som självaste Stephin Merritt klonat sig själv till två flickor i svarta pottfillor.

Sen blir det tråkigare. Mr Pedro har remixat några av senare tids bästa ”veckans bästa poplåt” bland annat My Darling YOU!s "Please Don’t talk to me I fall in love so easily". Tyvärr har han inte gjort det snyggt alls. Det är tråkigt. Förstöra sån bra musik borde vara straffbart.
Live är det också tråkigt. Det blir liksom inte roligare än att en jättejordgubbe dansar med en gubbe på 170. Med röd rullator. Det är nybuskis.
Låtarna blir sjaviga Ibiza mixar med alldeles för mycket alkohol. Funkar kanske på under 18 skumparty mega delux.

Fina First Floor Power var rikligt representerade den här lördagskvällen. Det där bandet innehåller fan Sveriges mest begåvade artister under samma mössa.
Först hittade men Jenny Wilson bakom skivspelarna, sedan spelade hon med Sir Eric. Och så var det då Karl-Jonas Winqvist som kör solo med namn Blood Music.
Det är lika lekfullt som FFP, humor är ett instrument. Ibland blir det absurda vardagligt, psykedeliskt lagom.
Jag vet inte. Jag tror jag fick nog av det här i First Floor Power. Det kan vara Karl-Jonas röst. Så där gäligt ironiskt, som ”I don´t care but I sing so listen”.
Men det är spännande ändå, han är ju begåvad killen. Jag kanske inte bara var mottaglig just den här kvällen.


Louise Mason.

Jag gillar när människor som står på scen verkar vara menade för varandra. När man ser att de här är av samma skrot och korn. De är ett band.
The Victorian English Gentlemens Club får mig att bli rädd. Basisten Louise Mason har en blick som kan döda, kanske är det något med efternamnet. Emma Daman spelar trummor i finaste balklänningen, men det lyser igenom att hon skall dra med sig sin kavaljer bakom byggnaden och mörda honom. Var man har Adam Taylor kan man aldrig veta. Han kan vara en av de få procent som hoppar upp på bilar och slänger saker efter dig. Ja, du fattar det är väldigt närvarande det här bandet.
Låtarna är ibland skrik, ibland stilla vågor. Upp och ner och upp igen. Och plötsligt en liten melodi här och där. Allt till vansinnes trummande. Konstmusik ligger när tillhands att skriva men vad är det?


My Darling YOU!

Sist och störst av alla one minit pandas dundrar My Darling You! upp på scen. Bandet som gjort stor konst i korta, kärnfulla låtar. Alla har hört och älskat ” "Please Don’t talk to me I fall in love so easily".
Det blinkas till åttitalets dekadenta slit och släng. Finslipade synthljud. När man bara dansade med överkroppen. Det passar för övigt väldigt bra att dansa just så till MDY. Allt skall vara över på någon kort minut, för vem har tid med mer när livet väntar.
Det är bara vad alla vill att musik skall vara, jag menar sluta krångla och sätt fart framåt. Ut med känslorna och låt hjärtat vara med.
Så börjar överkroppen dansa. Sen kommer en vindpust och hela popdängan är borta. Det var här och nu, en natt i Stockholm.

Efter det tänkte vi att det kunde vara kul att röra på sig i Stockholms natten. Åkte buss och tunnelbana, jag har ingen aning var vi var men jag tror jag såg Rosenbad. Alla sukhak ställen stängde vid ett så det blev tråkiga miner. Jag försökte springa längs långa gator men fick bara vänta på de andra.
Natten slutade med en torr fralla från SevenEleven. Dumma huvudstad!

Tillsist:
Jo, jag hoppar på vagnen till Gamlestan ikväll… eller gör jag det inte.


Jerry Boman