Män med långa pagefrisyrer gör saker tillsammans.

0 kommentarer



Egentligen skall man inte ens uppmuntra dem genom att skriva om dem.
Deportees var ju bra en gång, iallafall hyggliga.

Men nu!

En bunt snubbar som har långa pagefrisyrer och för trånga kavajer. Pendlar mellan pinsam falsett och Amerikanska rockepos. Den lilla soul som fanns förut försvann när håret behövde balsam.



Jag klarar inte av att skriva mer, jag gick faktiskt bort från scenen efter typ fem låtar. Hörde resten på håll, det blev inte bättre. Det kändes som Storan blivit Ullevi!
Nä, bättre än så kan ni! Ni lurar mig inte en gång till.



Men som vanligt var Anders trevlig och alla andra jag kände, även om de var betydligt färre än en normal Populär kväll.

Tillsist:


Alltså, jag har svårt för Embassy men den här videon är helt jävla genial!

Jerry Boman

Andra bloggar om: , , ,

Dystopi.

0 kommentarer



När Stanley Kubrick tog sig för att filmatisera Anthony Burgess "A Clockwork Orange" valde han musik som helt krockade med innehållet. Skulle det utövas ultravåld skulle det ske till tonerna av klassisk musik.
Folket upprördes, skakades om och blev förbannade.
Jag håller "A Clockwork Orange" som den bästa film jag sett. Den är vacker och skrämmande. Den slår mig i magen samtidigt som jag blir illamående. Den berör väldigt.

The Manor berör mig på samma sätt, en punch i magen och illamående. Inte så att jag mår illa för att det är kass, utan för att det rör om inom mig. Allt svart tränger fram och jag blir helt stel. Det är stort.

Christofer Wallins viskande sång bildar på egenhand ett instrument. En del av det stora, smyger runt hörnet men hoppar inte fram och skrämmer dig. Ungefär som varför den första Alien filmen är bäst, man får inte se det hemska monstret men man förnimmer det hela tiden. Wallin skulle kunna skrämma skiten ur oss allihop om han efter några låtar plötsligt sa "Buhu!" men då skulle magin vara bruten. Nu kan vi bara känna rädslan och veta att någonstans i lokalen finns den.



Det är överhuvudtaget väldigt mycket film när man lyssnar på The Manor. Jag ser bilder. Återigen är det skrämmande, svarta träd som tar tag i mina händer och leder mig in ett elektroniskt stålverk. Svetsloppor bildar ett regn av eld i takt med den organiska orgeln. Det mesta går i slowmotion, hackar som ett filmklipp nerladdat med dålig uppkoppling. Allt är diffust och därför väldigt skrämmande.

Hade inte Stanley valt den musik han nu gjorde borde han valt The Manor. Klippt om filmen och tryckt på ordentligt med svärta i bilderna.
Då hade vi suttit här med The Ultimate Horror Movie. Allt hade bleknat i jämförelse.

Ett råd till er som i början av december kommer köpa The Manors nya skiva skulle kunna vara att inte lyssna på den när du mitt i natten går hem genom Slottskogen. Risken finns att du blir väldigt rädd och ser saker som inte finns där i mörkret...eller är det någon där?

Tillsist:
Ikväll bär det av till Storan och imorgon Jord. (läs intervju med "Charlie" i Thermostatic här) Glöm inte att lyssna mer på Miss Li!

Jerry Boman

Andra bloggar om: , , ,

Thermostatic-Charlie och helgens sevärdheter.

1 kommentarer


Vox i våras.

I helgen är det så mycket saker att se att du kommer bli helt snurrig.
Om vi börjar i fel ände med Söndag så kan (läs SKA) du gå till Jord och kolla in Thermostatic och Hellsongs på The Circus.
Som du vet går alla pengar till de hemlösa och det blir akustisk musik. Hellsongs spelar hårdrocksklassiker i oväntade tappningar (så här såg det ut när jag träffade Hellsongs för ett tag sedan. Ett tvinslag och två live-musik-videos blev det ) och Thermostatic bjussar på ”nästa” akustiska versioner av sina låtar.

Det är det där ”nästan” jag undrar över. Alla som hört Thermostatics dansanta popsynth kan ju räkna ut att den här spelningen kommer bli något speciellt.
Jag blev så till mig av nyfikenhet om hur det skulle låta att jag var tvungen att ringa upp ” Charlie”.

- Först blev vi livrädda! Men vi har nog fått lite dispens att köra något elektriskt piano. Huvudsaken är att det är avskalat och att man inte har 46 miljoner saker på backtrack. Så kommer vi ha gitarr och någon Casio pryl för att göra några ”karaktärsljud”.
Men vi vet inte riktigt hur det kommer att gå!

Ja, han heter egentligen något annat men jag gillar artistnamn.
Om hela bandet, som heter saker som "Vox, "Scipher" och Tin", skall vara med är lite oklart.

- Vi kommer att ha en grunduppsättning på tre personer men vi är inte riktigt klara över vem som gör vad faktiskt.

Klart är iallfall att det kommer bli en del nytt material.

- Några nya saker kommer det att bli, vilka eller vad beror på hur det funkar när vi repar sista gången inför söndagen. Men annars kommer vi så klart spela mycket från skivan.

- Det har faktiskt inte varit så svårt att göra om låtarna, vi har ändrat tonart och lite annat på några ställen. Våra låtar är ju poplåtar från början, de bygger ju på ett konsept som fanns långt innan det fanns synthar.

Hur det låter får vi alla höra på Jord på söndag då. Om du inte går dit kan du sitta hemma och vänta på bandets nya singel som kommer ut någon gång i början av nästa år.


Helgen är ju fler dagar och nätter än söndag:

Fredag: Sticky Fingers och The Manor. Svävande rockpop med svarta djur framför ögonen.

Lördag: Klubb Populär och Deportees. Klassiska pop arrangemang som man kan nicka på huvudet till. Äh, det låtar bättre än jag kan förklara… Och Populär är ju alltid Populär, hemmet 2.0 för mig och mina vänner.

Eller:

Koloni på Underjorden. Film och fin, billig öl. Ja just det, det blir ju såklart noga utvald musik också. Den här gången med baland annat Shiu – Yeung Hui från nykungarna Maher Shalal Hash Baz!. Han har ju varit på plats tidigare, så här tyckte jag då.

Tillsist:
Poppis i Podden är just nu Miss Li! Hårt och magiskt bra!

Det blir Popadelica 5 maj om jag förstått det rätt! Det var ju trevligt förra året så…

Jerry Boman

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Alla har varit små.

15 kommentarer

Sagan går alltid igen, det börjas på någon liten scen iför polarna. Kanske på en förfest.
Ryktet går, fler vill höra, scenen blir större, människorna fler och musiken sprids.

Lars Winnerbäck känner alla till idag men våren 1992, för 14 år sedan, var Lars en liten kille som skulle spela på Rockkarusellen i Linköping. Tävlingen bestod av mest hårda band…och så lille Lars med sina visor.

Titta och njut på filmerna här under, vänner! Min kollega jobbade i början av 90-talet på TV Lindköping och spelade in en då ung Winnerbäck. Tack vare kollegans fantastiska minne kan du nu se den ensamme Lars på den stora, stora scenen. Tack Mats, du är en hjälte!





Så här i efterhand så kan man ju säga att killen hade något speciellt redan då…

Tillsist:
På fredag är det The Manor på Sticky.

Jerry Boman

Andra bloggar om: , ,

Superensamma killar med gitarr.

4 kommentarer



Kolla på bilden ovanför.
Det är Ramona Cordova. Med gitarr.
En ensam kille med gitarr.

Amerikanska Ramona (som snurrar runt i Elephant 6 kollektivet) och Shugo Tokumaru från Japan är ute på europaturné. På dylika rundor är ett stopp på Pustervik obligatoriskt. Klart stans fickor och pojkar behöver lite mer ensamma killar med gitarr!

Ok, jag pangar på direkt: Jag tycker Ramona är helt ointressant. Visst, han sjunger med hög röst och ser lite sorgsen ut, men det är inte bra melodier. Det verkar vara fler som inte bry sig, alla fortsätter prata runt omkring mig. Jag brukar tycka det är väldigt ohyffsat och det är det fortfarande, men vad skall man göra när killen som sitter på scen faktiskt inte betyder något.

Han gör små sånger och sjunger. Thats it! Det finns ingen hook, ingen tråd, ingen...ingenting. Men jag förstår att Ramona är hjälte i några läger. Han berättar själv om en kille som står i publiken, att just den killen sprang han på under en spelning i något beneluxland. Killen hade tydligen kommit ända från Sverige bara för att se Ramona...

Jag kan faktiskt inte förstå det.



Nästa ensamma kille med gitarr är Shugo Tokumaru. Genast blir det mer intressant. Här hittar man något, minimalistiska låtar lätta som moln. Sagor på Japanska och med en fantastisk närvaro. De Japanska harmonierna har blandats med Texas och Paris. Tunn haiku musik, texter om enkla dagar och om solen, vinden och vattnet. Shugo sjunger på japanska men detta internet, detta internet...

De flesta fortsätter att dricka och skråla runt mig, men jag hamnar i en bubbla med hjälp av Shugo. Ofta är det väldigt vackert.



Mitt i allt det här kommer Göteborgs bästa kille med gitarr upp på scen. Jovisst, Jens Lekman är på plats för att hjälpa sin polare under en låt. Jens spelar på tumgitarr (någon som har en aning om vad det instrumentet heter?). Tyvärr låter det inte speciellt bra eftersom Lekman får spela in i en mic pga tekniska problem. Men om jag tänker bort det kassa ljudet så var det väldigt fint.

Kvällen kan sammanfattas: Snubbar med gitarr kan vara tråkiga, ointressanta, sömniga och alldeles alldeles...underbara.
Lite som livet självt.


Tillsist:






Själv skall jag försöka likna en elak fågel ikväll.

Jerry Boman

Mellantid, ilska och gitarrsolon.

0 kommentarer


(den här bilden måste du klicka på)

Jag börjar tveka på att Trädgårn´ är ett bra ställe för band att spela på. Om man inte är ett mega-universum-stort-band. Det bli aldrig fullt, lokalen är ett svart hål. Ljudet studsar runt och det brukar för det mesta sluta med väldigt höga, slitande toner. Summasumarum infinner sig inte ”känslan” den här kvällen heller, trots goda förutsättningar i Johnossi, Kristian Antilla och Love Kills.
Men lite bra bilder med pocketkameran blev det iallafall.



Håkan Hellström har som bekant semester. Det sa han iallfall att han skulle ha när året började, men alla vet ju hur den studsbollen till man är.
Hursomhelst är det inte lika mycket att göra för de musiker som brukar backa upp Håkan. Inte så att de är arbetslösa, men kreativitet kan inte ta semester.

Under sensommaren körde Oscar Wallblom, som då brukar lira bas med Håkan, ihop ett ”gött” gäng på den lilla scenen på Henriksberg och kallade det hela Augustifamiljen. Med hjälp av bland annat Daniel Gilbert (även han hänger ju med Håkan, även om jag mest vill minnas honom som en i Broder Daniel) och en massa sköna gästartister skapade de ibland himmelriket på klubben Baddaren.

Nu är sommaren slut och Oscar och Daniel fortsätter hitta på saker. Nu har de tagit med en annan ”Håkanmusiker”, Jonas Kernell. Honom har man också kunnat lyssna på i Her Majesty. Eller när han lirar skivor runt om i stan.
Allt var krattat framför herrgården Succé…

Jag vill inte säga att det var dåligt, för det var det inte. Alla tre är underhållare och goda musiker. Har en jäkla stor erfarenhet helt enkelt.
Det var bara det att det var lite mycket…ballader. Sanningen är att varenda låt med Love Kills är en episk ballad. Vuxen, fet, mogen musik som svävar runt. Det är duktiga sånger som inte säger mig ett skit faktiskt. Man sjunger om att det ”cuts like a knife” och Gilbert kör på med lite E-bow över strängarna. (om ni vill veta hur en sån manick låter så kan ni lyssna på ”Broder Daniel Forever”)

Alla tre delar på sången och gör det bra, men det fattas något. En spets. Som penetrerar röken på scen. Som får mig att minnas den här konserten.
Någon låt får igång publiken men det är mest billiga gitarrpoänger.
Det här var bandets andra spelning och kanske tar det sig, men just nu behöver de här killarna en ”Håkan” , en ”Henrik” eller en ”Måns”.
Kanske skall man bara se det här som något mellanspel för alla tre.

Det är ju i alla fall roligt att komma fram.



När jag såg Kristian Antilla i Huskvarna (Popadelica) i våras så frågade någon om jag ville ligga med honom. Eftersom jag skrev så mycket gott.
Och ja, Kristian är en fin kille och jag håller honom som en av det bästa vi har. Jag fattar fortfarande varför det inte toklyfter för Antilla.
Killen har det mesta: Bra låtar, handklappsvänliga refränger, ett vackert yttre och en närvaro på scen som smittar.



Varför inte hela Sverige fattar att ” INGENTING, INGENTING... INGENTING!!!” är en klassiker som borde spelas minst en gång per kväll överallt, eller att ”Sjävmordsblond” har en av de bästa texterna in da hood, övergår mitt förstånd.
Kanske är det för att Kristian är skrämmande. Han är lite för smart, skriver inte så där lätta texter. Det som jag gillar, att texten faktiskt kan ha flera bottnar, kanske inte är det ultimata när man skall gå igenom bruset. Det är jäkligt synd. Inte för Kristian utan för alla ni som missar honom.



Kanske är det för att Antilla är lite tvär. Han går inte på vad som helst och börjar inte spela officiell bingo i Nordstan för att ”nå nya publikgrupper”. Han står liksom över sånt.



Just den här kvällen blev det lite extra spännande eftersom tekniken krånglade. Inte för att det är roligt men Antilla taggades upp och blev som ett tomtebloss. Han var inte elak men drevs på av krånglet och hoppade lite extra. Det regnade svett samtidigt som Kristian flåsade fram sångerna och kickade sin lilla synt ner i backen.
Hade det här varit på Pusterviks lilla scen kunde det blivigt inskrivet i historieböckerna, nu ekade lite för mycket…Synd.



Johnossi är ett märkligt band. För något år sedan dök vännerna John och Ossi upp från intet. Tre små spelningar och skivkontraktet var i påsen. De turnerade med Soundtrack, gjorde 200 spelningar i världen, hyllades av alla, spelade på festivaler... Kort sagt var överallt. Deras staccato-pop-blues hördes i alla delar av musikmänniskornas kroppar och ”Man must dance” hördes mest av allt…

Sen blev det rätt tyst. Knäpptyst. I alla fall på hemmaplan, de två åkte runt i Europa och någon sväng till New York.

Nu så är de plötsligt tillbaka. Det verkar inte ha något nytt album att komma med, men lite nya låtar iallfall. Det hela ter sig en smula märklig, fast på ett bra sätt. Jag får ju se Johnossi utan att något skivbolag lagt in det i sin planering.

John och Ossi hösten 2006 är i mångt och mycket samma band som innan. Det låter oftast likdant.
Men något har ändrats. Borta är popen och den är ersatt med…hårdrock. Kanske inte precis som man tänker sig den, utan mer i influenserna.
Lyssnar man på de nya låtarna så är gitarrsolon (det var ta mig tusan målfoto på om John skulle gå ner på knä…), hårdare vräkigare trummor och mer skrik.

Mest blir det såklart gammalt material och det är ju helt fantastiskt! Nämnda ”Man must dance” är en partystarter och jäkligt snygg.
Det där nya som alltid skall vara så bra känns i det samanhanget lite blekt. Som det inte är riktigt färdigt.

Ossi står iallfall för kvällens bästa mellansack:

Ossi: -Det är så skönt att vara hemma igen, i sin hemstad!
John: -Va, är du från Göteborg?!?!
Ossi: -Ja, jag har alltid velat vara från Göteborg…


Appåd.

Tillsist:
Är det här verkligen ”den” Daniel Gilbert? På violin?

Tillsist2:
Jag vill bara nämna att det är helt okej att låna/stjäla/länka mina bilder här på bloggen. Det enda jag kräver är att du/ni slänger iväg ett litet brev till mig, jerry.boman@tv4.se, så jag vet var bilderna blir av. Eller framförallt för att jag ju såklart vill läsa mer om musik på tex din blogg!
Glöm inte, alla bilderna här är klickbara.

Jerry Boman