Äntligen!

Nu kan du äntligen se intervjun med Pascal. Som du har väntat!



Själv har jag knappt landat, gruset är kvar i håret och ögonen skvallrar om lite sömn.

Tillsist:
Ni som snodde våra stolar från husvagnen i lördagsnatt: Hoppas ni har användning för dem. Alla fyra stolarna kostade runt 40 spänn så ni måste verkligen vara fattiga och usla ni som tog dem.

Jerry Boman

Ett "nytt" Kent.

Det är få stora band som kan överraska mig. Ofta vet man precis vad man får, det kan vara ungdoms nostalgi eller ”samma sak som innan men med större ljud”. Man står där och känner sig lagom glad och allt är lagom trevligt.
Jag trodde Kent hade slutat överraska. När jag gick på senaste megastora tältturnén kändes allt bara så uträknat och platt. Inget som skakade om.

Eftersom ni är smarta, kära läsare av denna blogg, så förstår ni vart jag vill komma.
Kent slog mig om inte till golvet så ryckte de min axel ur led ikväll! Plötsligt är alla fjantiga discoflörtar och mjuktisljus borta. Kent plockar fram grottljudet igen! Eller igen och igen, de har faktiskt aldrig riktigt haft det där maffiga soundet. Men jag tror att så som det lät ikväll vid Hulingen, så har det låtigt i Berg och Co:s hjärnor hela tiden.

Det är bra tryck hela vägen, utan att dumflörta med hårdrocken. Det är för att använde lite Kent-iska :”Svintungt med stil”. Sami Sirviös gitarr har fått sig en välbehövlig genomgång i ett gjuteri. Plåt mot plåt har han hasat runt med gitarren. Det är laserskuret och väldigt smart.



Det blir lite överraskningar även i låtvalet. In på scen kommer en gammal orginalmedlem, numera manager för Kent, Martin Roos. Han får lira akgitarr i en ännu äldre Havsänglar låt, Vintervilla. Även den blytung.
Efter det kommer kvällens topp. Den låt som först visade vägen från Eskilstuna och hela biten till allas hjärta. Och Blåjeans har aldrig låtigt bättre! Jag har hört den några gånger nu, varje gång har den blivigt mer och mer nostalgi, mer och mer trött. Ikväll var den pånyttfödd och väldigt vital.
Byxor på Viagra med ett slagträ i näven! Phu, en riktig pärs!

Men det fanns mörka moln på sommarhimmelen över Kent.
Alltså, Jocke Berg, det finns inget försvar för att du inte kan texten på några låtar! Du har en, EN, spelning i år och då är det fanimej dit jobb att lära dig det hela! Skärpning! Kom inte dragandes med grejer att du är gammal, det bli bara löjligt.
I minst tre låtar fick Berg huka sig ner och bläddra i sin pärm för att kolla av texten. Dumt och väldigt onödigt.

Jag trodde verkligen att Kent var uträknat efter Vapen och Ammunition. Skivan var platt men radiovänlig. Gick som åt som vatten i en öken på Statoil.
Sen kom Du och jag Döden. Den visade på en ny riktning, tyvärr så blev konserterna inte riktigt lika svarta som skivan.
Och så nu då. Det var ett ”nytt” Kent som skapades här ikväll, ett band som faktiskt visar att det går att låta ”mer” även om man redan är störst. Tack för det Kent!



Efter Kentmangel gick jag för att se The Gray Brigade på lilla Rookiescenen. Bandet som är ”nästan” lika många på scen som Jönköpings-Jesus och hans klass.
Avslutningen på min festival blev i solens tecken, TGB gör solskenssoul med pop i blick. Riktigt bra!
Bli inte förvånade om de dyker upp nästa år på riktig scen.



Tidigare i dag gick jag in i Teaterladan en stund för att kolla in The Gossip. Det ångar jag inte! Skön girrrlriot-soul-blues med en väldigt ”fin” attityd. Beth Ditto har begåvats med en stor röst, en stark röst som hon använder fullt ut. Rösten tar över hela rummet! Det är fullt pådrag från början.
Skönt att för en gångs skull lyssna på någon som på riktigt kan ta ifrån tårna.

Tillsist:
Nu har solen gått ner över årets festival, det börjar glida mot slutet. Allt skall rivas ner och packas undan. Det är lite tråkigt men ändå skönt.
Det har varit den varmaste festivalen jag någonsin upplevt, inte en enda molntuss och runt 30 hiskeliga grader. Samtidigt var det ett väldigt svagt startfält i år. Inget att skriva i historieböckerna om.



Men jag har haft några bra dagar, stundtals fått höra en herrans massa bra musik. Nu väntar resan hem imorgon.

Hoppas ni som läst mina som inlägg från Småland har haft någon form av glädje av det. Jag gillar er alla var och en skall ni veta!

Nu återgår jag till Göteborgs musikscen och kommer jaga livet ur mig för att hitta den bästa nya musiken, och allt kommer jag att tjata håll i huvudet på er om.

Jerry Boman

Gud steg från himmlen ner.

Nog har han en liten självlysande aura runt sig?

1973 upptäde Elvis på Hawaii. Showen sändes via sattelit till en hel värld.
Elvis popularitet peakade och han visste om det. Han visste att han och ingen annan var The King. Det räckte med att han lyfte armen så skrek folk.

2006 händer ungefär samma sak på Pampas i Hultsfred. Henrik Berggren (Broder Daniel) är hela världens indieikon och när han ställer sig på scen räcker det med att han lyfter på armen för att alla skall skrika. Han är Gud och han vet om det.
Nu skall jag inte på något sätt likna Henrik vid Elvis. För där The King fläskade på med stråkar och grejjer så kör Henrik den här kvällen avskalat.

Med bara en svart gitarr drar han igenom en hel drös odödliga poplåtar från Broder Daniel. Det är som vanligt väldigt vackert.
Fast den här gången är Berggren tyvärr lite för full och slinter ofta på strängarna. Det är väldigt tråkigt.
Han försöker sig också på lite omarrade versioner av låtarna, vilket gör att trycket i allsången avtar.

Men som vanligt älskar jag honom ändå! Det är så vackert och svart att man glömmer solen en stund. Han sjunger om sin mamma i When we were winning och mina ögon tåras. Det gör så ont.
I Shoreline, kanske det bästa han någonsin skrivit, kommer allsången igång och når himmelska höjder.

Broder Daniels saga kanske är slut, men deras låtar kommer för alltid tala om saker för mig.
De handlar om mig.
Men de handlar om dig också.

Ett bevis på Broder Daniel och Henriks storhet: Just nu sitter minst fem personer i presstältet runt mig och nynnar på låtarna. Det har inte hänt efter någon annan konsert…


Tillsist:
Tro det eller ej, men ert eget lilla indiepoppretto ser faktiskt fram emot Kent. Jo, för jag kommer ihåg hur galet bra det var förra gången på Hawaii.


Bara så ni vet försöker jag som en galning att få upp Pascal snacket här på bloggen… Den som väntar på något gott och så vidare…


Jerry Boman

Uppför.

Nu är det uppför här.
Först var det Datarock, norrmän från Bergen.
Dansant rock med datorer och gitarr. Lite likt det Quit Your Dayjob gör.
På mig fastnade det inte. Det var liksom inte roligt alls. Inget heller gripande. Det var inget alls faktiskt.
Men Ane Brun stod i publiken och verkade digga det.



Nästa flopp var Tupelo Honeys. Det utlovades handklapp och tamburiner, me like a lot!
Men kocken kunde inte leva upp till menyn, det blev mer ”för” perfekt pop. Som ett band på en TBV-festival.
In i replokalen och börja om!
Fast tjejen sjöng bra och var söt som Cardigans-Nina.

Grej tre som är tråkig är att jag inte få upp videon med Pascal intervjun. Jag fattar inte varför, men det verkar vara nätverket som kopplar ner…

Som för att toppa det här har jag fått sås på min byxa….


Men snart är det Gud på Pampas!


Jerry Boman

Snart blir det Pascal.

Jag tog en snabbkoll på The Strokes. Det var tråkigt kan man säga.
Märktes väldigt tydligt hur mycket bättre första skivan var jämfört med den nya. Inte bara för att man känner igen de gamla låtarna utan för att de nya är förutsägbara och kassa. Tråkig rock med andra ord.

Fast det är ju fantastiskt roligt att sångaren ser ut som min granne!
Fast lite äldre då.

Extra:
Snart kommer det upp ett samtal med Pascal. Vi pratar religion och sprit.
Håll muspekaren på uppdatera och lämna inte din stol!
UPPDATERAT: Ja det strular med internet uppkopplingen här så det tar nog ett tag...

Tillsist:
På tal om religion: Idag spelar Gud. Alltså den riktige Gud.
På Pampas klockan 17.30 stannar världen.

Jerry Boman

Motsatser.

Det var ju bara en fråga om tid.
Innan någon fattade att piano är det nya gitarr.
Frida Hyvönen plockade fram det tunga vapnet för ett tag sedan nu och ingen har riktigt hängt på. Kanske är det för att ett piano är tungt som satan att bära runt på.

Nu har i alla fall Blind Terry gett sig på att försöka. I skuggan av Lou Reed så sattsar det på…nä de sattsar inte alls faktiskt. Otroligt lamt!
Här har man bra melodier och världens chans. Vad gör bandet? Kör på halvfart.
Jag kan ju nu inte veta om Blind Terry kanske låter så här live, om det är fallet är det tråkigt. Jag tror, och hoppas, det hela berodde på att det var varmt.



Jag tog mig bort från Rookiscenen och gick för att ge den gamle en chans.
Lou Reed är ju ändå Lou Reed.
Men även där var det lamt. Det enda roliga är att jag nu kan skriva Blind Terry och Lou Reed i samma mening. Båda är lika lama.
Hallå Lou! Vi är en publik här! Tjohooo! Kolla hit!
Nähä, det var tydligen roligare att kolla på sin intill perfektionistiskt bra musikerpolare på scen.

Som tur var väntade större saker.



Jag förstår inte varför det inte kom fler till Pascal. Jag menar att vi här har allt man kan tänkas behöva.
Ett jävla ställ, ta ifrån tårna mentalitet, publikkontakt, bra låtar, stenhårda bra texter och ett band som har skoj. Vad är problemet?
Någon kanske blir rädd för att det här bandet verkar mena allvar. De vet att deras tid är nu och då gäller det att ta vara på den.
Vi få som är där får en omklädningsrum-varm spelning. Det ångar om de tre på scen, både fysiskt och psykiskt. Då kan man ju bli rädd för det är inte många som tar i så. Isaak är en av det nya Sveriges bästa sångare. Kanske inte tekniskt men inlevelsen är i topp.
Resten är också bara känsla, pang på bara.

Imorgon blir det en liten intervju med Pascal här på bloggen.



Så kan jag presentera snubben som har festivalens otacksammaste jobb.
Ljudnivå kontrollanten.

Gör han fel så får folk ont i örat och klagar. Gör han rätt så klagar folk för det är för lågt. Gör han något mittemellan så klagar någon galen myndighet.
Inte lätt läge.


Dagens mest malplacerade är dessa äldre svartklädda herrar:



Jajemän, det är Torgny Melins. På någon form av safari på området.
Tragist och inte magiskt.

Tillsist:
Vad skall jag kolla in nu? Inget verkar superpiggt…


Jerry Boman