Tidsuppfattning.

Efter en hel hög med konserter som innehåller oetablerade band har jag kommit fram till en del saker. Det blir ju så att man jämför de här spelningarna med varandra. Ett mönster som är väldigt tydligt är den optimala längden på en konsert. Nu snackar vi alltså längden på en konsert med ett band som inte är så stort, de där stora kolosserna bryr jag mig inte om hur länge de spelar. De handlar om att de har en massa grejjer runt omkring sig som gör att de kan hålla på lite längre.
Det optimala längden på en konsert med ett nytt band är 25 minuter. Från de att de går upp på scen tills dess att de går av. Punkt.
Om det är kortare känns det märkligt, som bandet inte riktigt ville vara med. Är det längre börjar man tröttna och de vill ju ingen.
25 minuter. Inte mer eller mindre. En utsökt aptitretare och ångan hålls uppe.

Jacob Johansson höll på i 55 minuter.
55 långa minuter. 55 ofokuserade minuter.
Jag kan egentligen inte finna ord för hur lång tid 55 minuter är.

Nu var det ju bara inte tiden som gjorde att jag inte fastnade för Jacob och hans band.
Jag förstår inte vart Jacob vill komma, vilket mål han har. Visst, han vill lira musik det är klart. Och ibland är det lite småmysigt fint sådär. Men oftast är det svajjigt och ofokuserat. Ingen som pekar och säger "Lyssna på mig!". Ingen mening och ingen slinga som biter sig kvar. En tandlös tiger. Inge fart och tiden står bokstavligt still.

Jag tror också att Jacob skulle klara sig bättre utan sitt band. Hålla ner tiden lite och köra på själv.

Jag skall erkänna, jag gick på toaletten mitt i konserten. Men eftersom den var så lång, så lång så var det inga som helst problem att hinna. Det kändes inte som jag missade något.

Nu verkade detta inte bara handla om mig, även resten av Klubb Existens publik tröttnade efter typ 20 minuter...



Nåväl, efter en dryg timme efter det att Jacob börjat fladdrar det till på scen. Upp kommer fyra taggade snubbar och verkligen river ner oss allihopa.
Samtidigt Som har premiärspelning, och ta mig fan, taket lyfter! Vilken energi och hänsynslöshet. De här minuterna är i klass med vilken Almedalspelning som helst. Med mer poppunk då.

Samtidigt Som är en helvändning från Jacob, det är fokuserat och målet är klart. Herravälde! Det började på Henriksberg, snart Göteborg och sedan Sverige. Varenda låt är en dröm, bankar skiten ur mig och fotbollskörerna skvätter om öl och galenskap. Korken flyger ur flaskan och känslorna svämmar över!

Att göra punk med pop i blodet kan bli fel, det kan ses som lätt men gränsen mellan katastrof och framgång är hårfin. Samtidigt Som har framgången i sin hand, jag vill "Dansa Köping!" och glömma bort allt runt mig! Aaaaa Aaaaa lalalaaaaaa!




Bäst är "För jag tror att ingen annan kan känna så här för dig" , en genomspolning av hela huvudet. Lyssna på början på den låten och undvik att le! Inte en chans va?

Samtidigt Som spelade i 25 minuter.
Japp, så var det med det. Precis lagom och inget mer att önska. Hatten i luften, tack och ajö.

8 november har ni chansen att se Samtidigt Som på Svanen (Jazzhuset). Ta chansen, drick lagom mycket, lossa på hängslena och skrik dig hes !


Kul att de kom så mycket folk till Klubb Existens, förra gången var det ju lite glest...


Tillsist:
Jag tror jag har korat vem som är årets marknadsförare. Han har skivbolag och lyckas sälja in varenda artist han har i sitt stall. Det sprutar idéer och konsertupplägg. Samtidigt som han inte är påträngande.
Jag beundrar denna människa. Verkligen.
Han skulle kunna lära ut ett och annat till storskivbolagensbolagens "Nä, men du vet Xxxxx gör ingen press just nu, och konserten på onsdag blir bara tre låter lång. Det är ju mer en promotiongrej. Men det fattar du va? Sen kan jag ju säga det att om det skall bli någon intervju med bandet så vill jag att du intervjuar deras kusiner också, de spelar i ett annat band."

Tillsist2:
Sveriges ensammaste röst Ulf Sturesson på onsdag på Wish. Det var ett oväntat kort!
Bara han kör "Jag hoppas".... Men även det nya är ju helt briljant!


Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Tid, poesi och förbannat dumma bilder.

Så var det samma visa igen. Jag har skrivit om det förr, att det är lite rörigt att veta när saker och ting börjar. Igår hände det igen, jag missade en konsert jag ville se för att ett ställe inte höll sig till de oskrivna reglerna här i stan. De där reglerna skrivna i luft om att ingen konsert börjar tidigare än 1,5 timmar efter utsatt tid. Funkar så bra så bra på 99% av alla ställen. En tyst uppgörelse med publiken.

Men nej nej, inte då att Pustervik denna torsdag skulle följa det inte, första konserten började redan en kvart efter utsatt tid. Vad är det frågan om? Tror ni att det är någon form av sportevenemang ni håller på med?! Försten hem vinner!

Ingen skugga över Parapluie, tydligen var det ett arrangemang i samarbete med Pusterviks Teatern, och teatrar skall jag alltid vara såååå speciella...


Att Marcus Birro skulle ställa sig på en scen och vara rolig verkade galet. Så galet att det blev intressant. Jag håller Birro högt, hans böcker är som att springa längs gatorna, historierna rusar fram mellan bokstäverna. Samtidigt är han väldigt bra på scen, har en intensitet och närvaro som gör att man inte kan värja sig.

Nu skulle han då vara rolig. Och visst, han ÄR rolig.

Birro har växt upp och gör upp med alla och allt. Han kastar skit på "normala människor", han kastar dynga på "kultureliten" och han kastar skit på sig själv. Det är stundtals väldigt roligt, för någonstans där inne förstår man att han är precis som du och jag. En rädd liten jävel. Skillnaden är kanske att Birro är väldigt medveten om det.

Nu skall man inte förväxla det här med standup, det är inte de stora gapskrattens kväll. Jag ser det mer som Marcus använder scenen och tillfället som ett terapeutiskt samtal med publiken. Han pratar av sig, går igenom sitt liv och sina värderingar. Ibland blir det tokkul och ibland blir det bara skönt att höra på. En berättelse om en rätt vanlig människa, med en ovanlig talang, som aldrig gett upp. Aldrig släppt sina storslagna tankar, jobbat på och tillslut får den där upprättelsen.

Birro behöver snacka, berätta sin historia och visa att han är annorlunda nu. Han vill helt enkelt växa upp. Inte vara den där ilskne göteborgaren som tillsammans med sin bror tycker till om allt och alla. Som slänger sig med svåra ord och skuggiga författare. Marcus har blivit "vanligt folk".

Kanske är det just där som det riktigt roliga ligger, att Marcus blivit just den där som han innan förkastade och hatade. Han berättar till och med att ha skriver revyer...

En sak blev dock lite obehaglig och tvär. I slutet läser Birro lite ur sin senaste bok, det blir bland annat en dikt om hur det är att förlora ett barn. Det blir knäpptyst i lokalen, skratten fastnar i halsen. Det tvära kastet blir lite för mycket. För dikten handlar om Birro själv, han har förlorat ett barn. Samtidigt inser jag att Birro är som bäst när han skriver om allvarliga saker. När saker och ting är viktiga. När allt gäller liv och död.



Efter den alternativa standup stunden befolkas scenen, drygt tio personer kommer upp. Boy Omega har växt, när jag såg honom (Martin Gustavsson) senast 2004, så var det typ just bara han. Nu är det som sagt en bunt med människor. Bland annat hittar man på höger flank Adam Svanell spelades saxofon samt en stråksektion som jag sett förr men inte kan placera.

Som vanligt när band gör så här, växer, så blir det maffigare. Och musiken har växt. Ibland är det riktigt bra men i det stora hela är det inte så kul. Jaja, sluta tjata om Boy Omega, de är duktiga och gör allt rätt. Men det är inget som gör det "Boy Omegianskt", jag skulle inte kunna plocka ut en låt och säga att det var just dem.

Allt blir en enda americana-alternative-pop föreställning. Inget som gräver sig in, inget som förstör mig, inget som lyfter. Jag försöker verkligen hitta något men nej... Jag har väl fått för höga krav.

En sak bara:
Hallå, publiken! Det är riktigt elakt att bara gå hem sådär efter Birro! Jag menar, det var ju inte precis sent och ni kunde väl stannat och lyssnat på Boy Omega? Kanske hade någon av er gillat det och hittat nya intryck. Nu gick mer än halva publiken hem och bäddade ner sig i sin egen förträfflighet och tyckte förmodligen att de varit alternativa som sett Birro. Kultursnobberi!

Kvällens roligaste: Kille i svart polotröja... snorfull...med rödvinsglas i handen! Är det poesi rockenroll så är det poesi rockenroll!

Tillsist:
Jag blev så uppröd när jag gick hem att jag nästan kokade över:



Nu får ni fan i mig ge er! Skäms, skäms, skäms Hard Rock Café! Hoppas det blir upplopp och demonstrationer, för det här är den osmakligaste och mest idiotiska postern jag någonsin sett. Fy fan! Jag hoppas verkligen ingen går dit, jag hoppas på mänsklighetens intelligens och jag hoppas på att de här planscherna, och den som anordnar det hela, får brinna i helvetet.

Tillsist2:
I kväll kan ni välja på två bra poppunkband som sjunger på svenska: Samtidigt Som eller Den Stora Sömnen.
Det första på Henriksberg och det andra på Sticky.
Så här skrev jag om Den Stora Sömnen när de var i stan senast.

Tilsist3:
Att fråga mig om var man fixar droger i stan är som att fråga en blind om vägen till cockpit...

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Jonas rör om.

Alla har väl hört historien vid det här laget, hur Martin Elisson ringde Jonas Lundqvist och meddelade att Bad Cash Quartet inte fanns längre. För Jonas som växt upp i det där bandet blev den närmaste tiden svår... Men men det där har du ju läst på alla andra ställen där bokstäver samlas.

Jonas omvandlade sorgen, ilskan och förvirringen efter uppbrottet till något positivt, han började skriva låtar. Igår kom skivan och igår var det släppkalas på Styrbord Barbord. Jonas själv sa att han skulle bli glad om "de närmast sörjande" kom...

Jonas Game (som han kallar sig numera när han gör musik) är en upplevelse live, det är ungdomens frustration inkapslat i en kille som håller på att komma ifatt livet. Jonas slänger sig ut i publiken, ställer sig på trummorna och han är helt närvarande från första sekund. Inget tvivel om att det här är viktigt.

En sak är också säker, Lundqvist vet hur man syr ihop en riktigt bra låt. En sån där låt som man vill höra flera gånger. Om och om igen. En låt man vill rasera världen till, som man vill bygga upp densamma med. Det är näven i luften!

Bäst blir ADHD och New City Love, vissellåtar med eget liv. Frågan är om inte de låtarna är större än Jonas, för om sanningen skall fram så är några av de andra låtarna bara förlängningar av BCQ. Inte för att det skulle vara något kasst.

Han har klippt till med två superverk och kan inte riktigt tävla med sig själv. Men men, live är det väldigt befriande. Upplopp och kaos.

Kanske tar de andra låtarna sig, nu satte han allt krut på just det två låtarna. Men frågan är om någon pallar med den intensiteten en hel konsert?
Äh, vad det blev invecklat nu. Jonas Game är en av stans bästa band och en av stans bästa konserter just nu. Inte missa när han kommer hem till Göteborg nästa gång, just nu delar vi med oss av honom till resten av landet en stund.

Här nedan kan du se min intervju med Jonas som sändes i Nyhetsmorgon Göteborg Väst idag. Bara för dig som läser den här bloggen så är det en förlängd version, dvs en del extra material. Saker som inte kom med i tv...




Tillsist:
Inte missa Samtidigt Som på fredag. Klubb Existens är platsen!

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Kent har löst årskort.

Så kom jag på det, hur hade jag reagerat om Kent släppt Tillbaka till samtiden utan historia? Om det här var ett band som kommit fram just här just nu. Som faktiskt spelade på Bengans, med kasst ljud och en publik som mest stördes i sin jakt på ny musik. Hur hade jag tänkt då? Hur hade jag känt om jag använt det sista på Västtrafiks rabattkort för att få höra Kent?

Precis som skivans namn så vill Jocke och de andra ligga rätt i tiden. Göra avstamp i idag, sätta en fläskig stämpel på tiden.
Det är svulstigt, tänk er scenen när Anna Skipper i "Du är vad du äter" visar deltagarna hur mycket smör de satt i sig under fyra veckor. På bordet ligger ett berg av smör, stort nog för att gömma en familjebil. Tillbaka till samtiden är summan av allt drypande musiksmör som Kent satt i sig under åren. Bilden växer, ljuden blir dyrare och det direkta tilltalet försvinner i dubbelhakorna.

Nu är det ju ändå så att Jocke Berg är en helt fantastisk textförfattare...MEN nu börjar det bli paradi. Det flyter inte på lika smidigt längre, de utvalda orden stoppar upp. Känns sökta på sina ställen. Att börja en skiva med "dom pratar om dig via kortvåg så mycket kommer jag ihåg" är trots allt väldigt snyggt. Sedan går det faktiskt utför, Bergs är trött. Var är hans karakteristiska online:ers? Var finns de där små meningarna som vi älskade att sätta sin signatur längst ner i våra e-brev? Var finns de små små orden som jag kunde tänka mig att tatuera in på underarmen?

Tillbaka till samtiden är en "somna in" skiva för värmeljuspar. Något att slå på under parmiddagen, eller när det är dax att damma av glasskåpets pokaler och bröllopsfoton. En radda sånger som man utan att skämmas kan låta rulla på repeat samtidigt som man stickar sin brorsons vantar. Lagom distraherande musik som passar perfekt till en avig, en rät. Musik som funkar när fokus behöver vara någon annanstans.

Men nu skulle jag försöka tänka mig hur jag hade reagerat om Kent varit ett helt nytt band, ett band som inte spelat i tält och inte släppt hundratusen skivor.
Jag tror jag hade gillat texterna, skrivit något om att de var intressanta och öppna för tolkningar. Kanske hade jag tyckt att Berg kunde slängt bort musiken och siktat in sig på poetryslam, gjort en Emil Jensen och cyklat runt landet. Men istället för Jensens gitarr kunde Berg ha med sig en liten plastig trummaskin och en liten batteridriven förprogramerad synth.

Samtidigt hade jag nog tyckt att Kent var ett band som missade tiden precis, som fast de sprang bara han se dörrarna på vagnen stängas. Ett band som i sin iver att vara här och nu blev omsprungna i samma sekund som de spelade in de första tonerna. För jag kan inte hitta något att hänga upp mig på i tex singellåten "Ingenting". Det är ett månadskort ger en företräde till hela vagnen javisst, men det finns ingen inbyggd spänning som ett nästan slutkört 100-kort ger. Den där lilla delen i ens liv, de få sekunderna när man inte vet om man skall få följa med i dag. De få sekunderna när allt skall avgöras, vingligt gå hem eller härligt försöka hålla sig vaken på nattvagnen hem.

Kent har löst biljett till enorma framgångar, de har satsat allt på ett årskort. Man får några småsköna sittplatser, som i Columbus. Men på det hela taget är spänningen borta, man vet att man måste utnyttja det där dyra årskortet. Att varje dag det närmaste året kommer vara likadan. Sitta på vagnen, jobba, hem på vagnen. Inte ta några risker, inte leva för dagen och köpa små glädjestunder var och varan dag. Tryggt veta att biljettautomatens skärm alltid kommer visa grönt.

En sak är iallafall viktig just den här veckan: de sista 40 sekunderna i låten Sömnen. Hade Kent tagit avstamp i de ljuden, de tankarna, hade det här varit en intressant skiva.

Tillsist:
Ikväll går ni och lyssnar på Jonas Game och i morgon ser ni en intervju med honom på Nyhetsmorgon Göteborg Väst. I kväll börjar det runt 22 på Styrbord Barbord och i morgon runt 09.15 i TV4.

Tillsist2:
Jaha du, nu har det hänt saker med TIAC, nya medlemmar och nya låtar. Så här tyckte jag 2005 på Emmaboda... och det kan jag ju säga, låtarna man hittar nu är bättre bättre bättre!
Klubb Populär är platsen att återupptäcka TIAC på. Lördag är dagen.

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Nya budskap.

Det är fotoförbud under konserter på Konserthuset i Göteborg. Så det blir lite märkligt i dessa tider när man är van vid att varenda människa glider runt med en stor digital systemkamera och tar biler av stans alla band. Eller alla som för den delen tar bilder med mobilen.
Men jag trotsade förbudet och tog en bild ändå, i hemlighet. Du ser resultatet här ovanför. Jag tänkte att det måste väl ändå vara själva bandet det är fotoförbud på? Inte stället?
Gjort är gjort, hoppas inte Neeme Järvi kommer sättandes och sticker sin dirigent pinne i ögat på mig som straff. Eller att hela stråksektionen väcker mig på söndag.

Snabb rundup för er som undrar: Igår spelade Hellsongs tillsammans med 60/40 och delar ur Göteborgssymfonikerna på Konserthuset. De körde hårdrockslåtar. I ny tappning.

Det är rätt kluvet det här med Hellsong. Å ena sidan så gör de ju "bara" covers. På en massa hårdrockshitts. Låtar som varenda kotte har hört om och om igen (då gillar jag ändå inte hårdrock). Det är liksom öppet mål.
Å andra sidan är Harriet, Johan och Kalle übermench när det kommer till att förvalta, omarrangera och plocka fram helt nya djup i de här sönderspelade låtarna. De lägger in egna budskap, förpackar om och gör framförallt dängorna till sina egna.

Ta exemplet med Iron Maidens "Running Free". När orden kommer ur Harriets mun blir det, som hon själv säger det, feministisk gubbrock. Och det är ju helt sant, för med Hellsong kommer orden fram, de tar plats. Budskapet blir till viss de ett annat, ett bättre.

När man gör såna covers är allt förlåtet. Hellsongs har tagit låten till sina hjärtan, levt med den, kramat ur, älskat med den och snurrat runt den. Ut kommer samma låt men men i ett helt nytt sammanhang.

Samma sak med kvällens bästa låt "We're Not Gonna Take It". Den låten blir plötsligt en ordentlig kampsång för alla förtryckta kvinnor, en kampsång mot gatuvåld och en kampsång för Burmas munkar. I Hellsongs version, med vackra stråkar och storslagna långsamma cellostycken, en generations låt. En sång att kasta i ansiktet på kvinnomisshandlare, rakt i nyllet på människor som fortsätter sparka på 16-åriga killar när de ligger ner, en sång att med kraft kasta över de människor som slår munkar med käppar och berövar dem deras värde.

We've Got The Right To Choose And
There Ain't No Way We'll Lose It
This Is Our Life, This Is Our Song
We'll Fight The Powers That Be Just
Don't Pick Our Destiny 'cause
You Don't Know Us, You Don't Belong

oh We're Not Gonna Take It
no, We Ain't Gonna Take It
oh We're Not Gonna Take It Anymore

Jag börjar nästa lipa, det är väldigt starkt. Harriets end of the line-röst raspar sönder hela Stenhammarsalen. Nu får det vara nog! Det är tid att se saker som de är, hur överjävliga folk kan vara. Det är hög tid att stå upp och skrika NEJ!

Det är inget som helst tufft i det där. Originalet med Twisted Sister riktade sig till en generation som möjligtvis stod upp för sin rätt att dricka öl och kasta dart på vardagar istället för att gå i skolan. Här blir budskapet något helt annat. Plötsligt får låten en intelligent inramning.

Skönaste killen på scen är han som gömmer sig bakom slagverken. En krullhårig gemytlig man som spelar lite här och där, alltid på exakt rätt ställe och på exakt rätt instrument. Han spelar på slagverk som jag aldrig har sett och än mindre känner till namnet på och han ser ut som han leker sig fram. Svävar lätt runt bland stänger och pukor. Underbart att se och höra!

Även resten av det utbyggda bandet ger ny tyngd och dynamik. Det är ju trots allt roligare att höra live stråkar än synthstråkar.

Jag har sett Hellsongs några gånger förr, här och här.
Sen kan du ju kolla in mitt tvinslag med dem här...och där hittar du också en två exklusiva "musikvideos"...Bara på Musik Enligt Jerry.

Tillsist:
Skall vi ha en tävling?

Hur lång blir kön till Bengans på tisdag när Kent kommer?

1. Två kvarter.
2. "Ända till Röda sten jag lovar!"
3. Större,längre och oändligt mycket plågsammare än livet självt.

Tillsist2:
Pen Expers meddelar att de nu går in i studion och spelar in sin andra skiva.
Jag längtar redan tills att de kommer ut igen.
23 oktober spelar de på Henriksberg...Fel fel av mig: 20 oktober spelar Pen Expers på Henriksberg...

Tillsist3:


2:a Långatan är bra fin ändå...


Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Pärlor.

Dagens bokmärken:

Låsas katten

Ibland sitter jag ner och funderar ut saker som jag skall skriva om. Det är tankar om böcker, låttexter eller pretentiösa prosategelstenar. Ibland får man ihop något men ofta inte. Orden trycker på men kommer inte ut som jag vill...
Så kommer då Låsas Katten och sätter allt på plats. Direkta texter, inget krångel. Vill du säga något så säg det precis som det låter. Sångerna heter "Jag älskar dig verkligen", "Hur kunde nåt som va så bra bli så dåligt", "Den här stan är inte stor nog åt oss båda" o.s.v...
Vardagspoesi som är jäkligt svår att få till. Låsas Katten lyckas!


Sad day for puppets

Låten "Long Gone" är enkel. Lite instrument och enkla röster. Den gräver sig in i mig, river runt och trasar sönder. Ett våldsamt lugn. Stormpiskad stillsamhet.


Eisenhower

Gamla hemstaden framstår mer och mer som popstaden nummer ett, det pyr underifrån. Spirar upp nya band hela tiden, och man hittar underbara små pärlor i varje hörn av internet.
"Halmstad - staden med tre hjärtan". Det är två mer än alla andra...


The San Marios

Indieswing at its best! De små ploppiga ljuden i början av "Super Sexy TV girl" vänder allt! Sen är texten tänkvärd...

Okej okej ett sista band nu då, något att somna in till:

Hari and Aino

Ta täcket över huvudet och glöm allt ont. Lyssna på "Finland" och dröm dig bort...


Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg