Sommar, sommar, sommar.

Sommaren är här!
Köp en påse folkisar så drar vi ner till Halland och de ändlösa stränderna! Någon har gitarren, någon har brädan och alla mår förbannat bra. När solen sakta lägger sig i blöt vid horisonten börjar den tropiska natten som senare kommer refereras till som "the bäst night ever"! Varenda kotte är plötsligt världsbäst på stämsång och de som lirar på gitarrerna gör det leende.
Tack Cain & Beesh Band för den här utflykten i mitt permafrosthuvud!

Ibland fattar man att folk har en grym talang och egentligen bara vill lira musik, vilken stil det än må vara. Painfield är som bekant ett stenhårt band. Man tänker på stenar, grottor och mörker. Det är inte kolsvart utan mer mörkgrått.
Att sångare Cain den här söndagen sitter på Jord och drar i väg leende efter leende till tonerna av hawaiiansk sommarmusik kan vara den största överraskningen sen Stanly hittade Doctor Livingstone.

C&BB är bandet jag verkligen vill skall spela på sommarens alla fester, de sjunger glatt om gamla tvserier, i smittsamma "Couch potato" radas serierna upp: MacGyver, Knight Rider och A-team. Publiken är med och skapar en fin fin kör. Stämningen är på topp och om jag inte känner fel så stiger temperaturen flera grader.

Det här är den andra sidan av surfkulturen. Den som inte handlar så mycket om sport utan mer om att hänga. Att bara njuta av livet, lägga hittepå stämmor på kompisens nya låt.

Allt inramas av att bandet verkligen gillar att göra det här, de ler och ler och ler...

Bäst är Waikiki, så bra att vi alla skriker att de skall spela den en gång till. Tyvärr är tiden slut men i våra huvuden rullar orden igen: (om man snabböversätter) "Samla alla du känner Glöm dina bekymmer När du kommer till Waikiki."
Det kan lika gärna vara Östra Stranden i Halmstad, Skrea Strand i Falkenberg eller Apelviken i Varberg.
Tyvärr funkar det inte lika bra med klippor...



Att stega upp som band två efter dylikt publikfrieri är ingen lätt uppgift. Kazakstan försöker med sin emopop. Men de är för kontrollerade, för amerikanska. Alltså den där amerikanska indiesidan som ingen egentligen vet var den kommer från.

Fast det är här bara orättvist, om inte de där leende surftomtarna varit först hade jag förmodligen gillat Kazakstan lite ändå. Det är ett gott hantverk.
Jag ber att få återkomma.

Vårens första "samla in pengar till Faktum" är över. Inte snormycket folk men trevlig och det hela är ju för en god sak.

Tillsist:
Ni som har tid kan gå till Jazzhuset idag. Koloni ordnar fest och bland annat bjuds det på The Manor. Läs vad jag tyckte om dem här.
Sen ska Join our club-Johan spela skivor... med tanke på hur god smak den snubben har så kan det bli kalas!

Jerry Boman

Skivan sa Nej men konserten sa Ja.

Kanske hör jag fel men sjunger inte snubben:

They talk about religion
They talk about work
They tell you to give up your life eight hours a day
But I don´t want it
I´m burning your trash
Well, I don´t need it
I´m a rock´n roll star!

Det står något annat i texthäftet men jag hör det där när Anderas Fredriksson i The Louis Cyphre Band vänder sig in och ut. Det kan verka naivt och kaxigt att sjunga så men Andreas är den stora behållningen, kanske den enda. För det kan inte vara annat än en stor talang och stjärna som i ett rum med runt 45-50 små nickande/vickande personer gör stor rock. De flesta andra skulle kört på halvfart men Andreas verkar inte kunna det.

Jag kanske skall förklara var jag var.
Bellmansgatan är helig mark i musik Göteborg, även innan jag kom till stan. Men för egendel så minner den lilla gatstumpen om otaliga konserter på Bommens Salonger. En i alla avseenden perfekt lokal, och att jag sedan blev hej och tjäna med den lille bartendern gjorde inte saken sämre. Han såg som sin plikt att se till att mitt ölglas alltid var fullt, även om mina pengar var slut.

Nåväl, Bommens salonger är sedan länge borta så den här kvällen är det något annat som drar mig till den där gatan. Mina vänner har anordnat en fest, stor fest. Tema är "Röd" och det har hela församlingen gått in för! Alla är kläda i den smakfulla kombinationen rött och svart. Stiligt!
Vännerna har också fixat dit The Louis Cyphre Band.



När jag för en tid sedan fick TLCBs skiva och lyssnade på den så var det inget som riktigt fastnade. Lite mesigt faktiskt.
Att jag sedan skulle få se bandet på en privat fest gjorde mig ännu mer skeptisk, det är lätt att det blir lite avslaget.
Men vad bättre är att TLCB verkligen är ett liveband! Inte så att de gör stor show utan musiken är helt annorlunda live, och då menar jag till det bättre!

De målar mörker med siluetter av noicebrus. Något avstamp i psykadelikan som borde landa i efterfest man aldrig vill ska ta slut. Ett urspårat fyllekalas med danska skallar som gör hål i väggarna.



TLCB live är hårdare och mer modern oljudsrock än det där mesiga på skivan. Andreas är precis som lagom avståndstagande som de flesta rocksnubbar vill vara, läs Mando Diao. Resten av bandet gör inte större intryck men Herr Fredriksson kommer vara värt varenda peng ni lägger ner på att se dem.
Men rådet är att inte lyssna för mycket på skivan. Detta är skall se live och Andreas skall vara full. Punkt.

Tillsist:
Idag Jord.
Cain & Beesh Band och Kazakstan.
Alla pengar går till Faktum. 20.00 öppnar det och 21 börjar musiken.
I höstas (läs lite här och här) blev det hela 20.000 kronor insamlade, pengar som alltså går till tidningen Faktum och deras jobb för att göra livet för Göteborgs alla hemlösa lite drägligare.
Arrangerar gör Wonderlandrecords. Trevligt med saker som inte bara går ut på att dra in stålars till redan rika. Wonderlands direktör Sebastian gör en fin sak! All heder!

Tillsist2:
Ronderlin är numera det svenska Pet Shop Boys. Nya skivan är riktigt fin! Snygga ljudhav som ger mig drömmar om våren. Och klubbkvällar.
"Aside" på nya skivan "The Great Investigation" är ljudet av en cykeltur mitt i natten, genom staden nyvaken efter regnet.

Jerry Boman

90 minuters regeln.

Jag trodde verkligen att jag hade koll på de där oskrivna reglerna. Den där överenskommelsen mellan publik och arrangör som står skrivet i det blå.
Det handlar om när ett band egentligen börjar spela.

Ni har säkert gjort tabben många gånger själv, gått till ett ställe på utsatt tid bara för att finna att man är helt ensam med en massa öl. Väntan kan bli lång. De oskrivna reglerna säger att ett band aldrig börjar när det är utsatt.
Alltså försöker man genom att vara ute en herrans massa hitta den optimala tidpunkten när man skall gå till stället, inte för tidigt inte för sent.

Jag hade fått för mig, genom träning och tusentals "vänta i baren" timmar, att ett band aldrig startar tidigare än 90 minuter efter utsatt tid. Det har min helt ovetenskapliga undersökning bland scenerna i Göteborg lärt mig. Det har funkat väldigt bra, kommer man 90 minuter efter utsatt tid så blir allt perfekt.

Det här gällde tills igår.

Jag tänkte besöka Koloni och lyssna på Saralunden. Enligt utsago så skulle hon börja 20.00. Detta enligt hennes Myspace sida.
Enligt Koloni så skulle det hela börja 19.30 men Saralunden var att betrakta som ett "efterband" dvs det skulle vara saker innan henne.
Jag gjorde en liten överslagsräkning och kom fram till 21.30. Halv tio skulle jag vara på plats om allt stämde.

Ni smarta där ute har ju redan räknat ut vad som hände, när jag kom fram hade Saralunden redan kört igång... och då blev jag inte så sugen på att betala 100 pix för en halv konsert.

Jag föreslår följande: Vi inför samma system som i London. Där börjar bandet spela på den tiden det är utsatt. Inget larv med väntetider (som jag fattar finns där för att lura folk att dricka mer öl under tiden de väntar) Man kan tex skriva att det öppnar 20.00 och bandet spelar 21.30. Sen håller man det!

Jag tror att de flesta har tröttnat på att bli utnyttjade i sin väntan, vi går inte på det där med att komma tidigare för att dricka massa öl innan konserten.
Summasummarum så gjorde Koloni rätt. Det var jag som gjorde fel i och med att jag är skadad av alla andra klubbarstidslarv.

Men en kväll på Kellys är inte fel det heller...även om det var lite väl många som spillde ut öl på mig...

Tillsist:
I kväll spelar jag skivor och kollar på The Louis Cyphre band. Festen har temat Röd och det är i ett ordenshus....så förmodligen kommer jag dricka blod.

I morgon går jag till Jord. Wonderland fixar band och samlar in pengar till de hemslösa. OCH de skriver ut när banden börjar! 20.00 öppnar det och första bandet 21.00. Tack!

Världspremiär!

Varsågoda vänner, They Live By Nights Factory!
Mycket svärta och Tim Burton känsla. Och väldigt väldigt snygg!
Förmodligen är det första gången någonsin som en musikvideo har premiär på en blogg! Såklart är det Musik enligt Jerry som tar täten!


UPPDATERAT: Nu ännu bättre bild!

Tack Razzia som gjorde den här premiären möjlig.
Se mina bilder från inspelningen av videon här.

För en gångs skull kan jag med eftertryck säga: Komihåg var ni såg den först!

Jerry Boman

I think I'm gonna start a band.

Henric de la Cour får varenda kotte i publiken att vilja starta ett band. Alla med minsta dröm att en gång stå på en scen med ljuset i ögonen får energi. Han personifierar drömmarna och klär dem i svart.
Just nu kan vi andra bara se på och ryckas med i Strip Musics mörka gothsyntpop.

Ärligt talat så hade jag faktiskt inte jätte förhoppningar om Strip Music. Jag menar, inte ens årtusendets band Broder Daniel lyckades ju ombilda sig och klara av 2000-talet. Eller ja det var väl inte helt kass, men du fattar vad jag menar. Det är svårt för band, även de svinbra, att hålla lågan brinnande genom åren.

Att Yvonne la ner och omorganiserade sig (läs föryngrade sig) kan ha varit det bästa som hänt sedan någon sprejade wasabi på jordnötter!
Varenda låt på Storan är ett upprop, ett crescendo och ett ungdomligt drev mot tråkiga spelningar. Henric är äldre men känns som vilken novembernatt som helst 1996. Storan blir en industrikyrka, aldrig har kristallkronan känts mer rätt! Vi vill ta och känna på allt det där stora, alla tankarna som föder rysningar längs med benen. Vi knyter våra händer, höjer armarna i kramp och håller med! Satan vad vi håller med!

Sen måste det ju sägas, Desperation är ju bättre än de flesta Yvonne låtar. Den är större, den är större än störst. En popmelodi gömd i ett bårhus stort som Scandinavium. Den är faktiskt en av de bästa låtarna man kan höra.



Plötsligt ter sig den där andra Henrik som en trött kille, de la Cour har inte på långa vägar nått sin peak! Han är ständigt på väg uppåt. Berggren är nu i skuggan och påväg neråt. Men jag gillar honom mest ändå…

Men kanske ligger det något i min lilla hobbytes, att band bara borde få släppa tre fyra album för att sedan omformas eller hitta på något nytt. Här har vi exemplet på att det funkar!
Så nu väntar jag med spänning på att Henrik med K gör samma sak som Henric med C, drar in några nya slynglar och döper om sig.

Precis när jag tror det är över så kommer kanonkulan: Only Dancing! En gammal Yvonnelåt får taket att lyfta! Jag hade glömt att jag kunde texten, men vi är alla med.

Tack gode gud för att det finns människor som kan åldras med stil.
Nu vill jag ha ett band!
I can call you Betty, And Betty, when you call me, You can call me Al!

Tillsist:
Ta och lyssna på The Craschlanders. Nu!
Diamantglimrade pop från sena nätter i Malmö. På svenska och på engelska.

Jerry Boman

Riff, piss och postpop.

Jag gillar saker som är nya.
Jag gillar inte saker som är gamla.
Det är en enkel filosofi, klart värdig att sättas på enkronorna om jag vore kung. En profilbild på mig och filosofin i Helvetica 10 punkter runt mitt huvud.
Jag skulle bli en bra kung. All musik som är mossig och gubbig skulle förbjudas. Det måste finnas möjlighet till dans.
Det första jag skulle göra som nybliven kung är att stänga ner Klubb Cody. Samtidigt skulle jag ge arrangörerna ett purpurhjärta av fjärde graden för deras mod. Deras enormt stora mod.
Att starta klubb och nästan bara lira emotionella rifflåtar kräver stort jävla mod.

Senast jag var på Röda Rummet kan ha varit tre fyra år sedan. Då snurrade klubben Hot topic där ibland. Bra band och bra skivor. Störst intryck gjorde Compute, jag slirade ut på Järntoget den kvällen med ett leende från öra till öra.

Men det som gjorde mest intryck på mig var toaletterna. De var rent ut sagt för djävliga. Piss upp till knäna, nåja det var iallfall ett golv dränkt av urin att plaska runt i.
Så igår var jag lite rädd när jag var tvungen att gå...Tada! Vad får jag se på toa den här gången? Ett golv dränkt av piss upp till knäna!
Hallå! Skärpning! Det är inte värdigt ett enda popsnöre att gå in där. Fuck vad äckligt! Och då är jag ändå inte så känslig...

Flight kommer från Stockholm. Men de skulle likväl kunna komma från vilken ort som helst, vilken håla som helst som har en festival. Valfritt köping i landet Svenne med langosdränkt stadsfestival, där tidens populäraste band får uppträda på sina eriksgator genom åkerlandskapen.

På Flights stadsfestival uppträde Kent och David and The Citizens. Men båda banden äter för mycket tårta i logen varpå de tjocka rullar ut på scen och gör ett slentrian gig. Mycket svävande grädd gitarrer och känslor som bara rinner av likt smält choklad.

Nu har ju Flight ett annat problem att tampas mot, två högtalare som är totalt sönder spelade.
Det är så gubbigt och tråkigt att klaga på ljudet men igår var det rent av synd om bandet. Det förstörde så mycket, folk höll för öronen. Inte för att det var högt utan för att det lät illa.

Men nog med onda ord, sista Flightlåten ger hopp. En riktig känsla och skrik från avgrunden. Riktigt riktigt bra! Det kan omöjligt varit samma band som harvade sig igenom resten av spelningen! Plötsligt fanns glöden där! Det var åtrå och spänning! Mer av det!

Nä, jag stod faktiskt inte ut längre. De mossiga intetsägade rifffesterna fortsatte ljuda från djbåset. Någon kommer förmodligen e-posta mig och säga att Tar...Feathers gjorde fullmånen rättvisa eller nått.
Men det skiter jag i för i min värld är jag kung och då blickar jag framåt.

Ikväll: Storan och Stripmusic. Samt med all säkerhet dansvänliga låtar från djbåset.
Och de la Cour är ju alltid de la Cour.

Tillsist:
Just nu lyssnar jag sönder "En av de där dagarna" med Lola. Det bör du också göra! Jag befaller dig!

Tillsist2:
12 april stannar Göteborg. Elmo spelar på Sticky och du kommer var där!
Undertiden kan du kolla in nya videon:



Jarvis Cooker har en snygg lillebror!
12 april alltså. Göteborg blir sig aldrig likt efter det.
Hör en intervju med killen här.

Tillsist3:
The Animal Five har redan fixat ihop en cover på Säkerts "Vi kommer att dö samtidigt du och jag". Helt briljant!
Saker går fort nu förtiden. Det måste betyda att coverälskarna i afterskibanden har en halveringstid på runt 45 minuter.

Tillsist4:
Man hittar ALLT på Myspace också!

Jerry Boman