Märkliga saker och Tokiga Torsdagen.

Det här var konstigt. Väldigt märkligt.
Alltså, när jag lyssnar på Anna Andersson på Myspacesidan kan jag gilla det. Speciellt Darkman.
Men när hon står på scen gillar jag det inte alls.
Märkligt.
Det är som två helt olika människor, två olika saker.

Hon kallar sig Salvadori Fantastico när hon kör solo och spelar annars i bandet med katten, Misto.
Hon har ett väldigt mjuk uttryck. Jordnära men ändå hård. Detta tillsammans med en svart/vit Flying V blir en skön krock.
Men nej. Från scen ger det mig inget alls.
Mina vänner gillar det. Mycket. Det kommer meningar som:
"-Hon är den bästa osignade artist jag vet".
Jag skulle kanske hålla med om jag bara lyssnade på Myspace.

Äh, jag är nog orättvis nu. Anna är bra, jag hör ju det. Kanske berodde det hela på att hon var nervös. Och det faktum att den där gitarren inte passade så bra. Än en gång, det låter bättre på nätet. Lyssna där.

En sak som är intressant och som gör det spännande: Sättet hon sjunger "Day" på.
"Daiy".
Anledningen till att jag påpekar denna lilla lilla detalj är att jag gillar den sjungna engelskan som Anna har. Den liknar ibland Anna Ternheims och Harriet Ohlssons (Hellsongs). De har alla fångat upp något svenskt där. Det är något med de där "Daiy":sen. Det är fint. Sållar agnarna från vetet. Vi andra säger ju mest "Deej".

Tillsist:
Tokiga Torsdagen är här:

En konsert för de hemlösa i Hagakyrkan.
Fina Hello Saferide, vackra Vapnet, magiska We are soldiers We have guns m.m tolkar julenssånger klockan 19.00 och alla pengar går till de hemlösa. Kommer bli så vackert så vackert! En lisa för själen.

Beat Agency vinkar ajö på Respekt.
Sevärda, underbara, uttrycksfulla Zeigeist och superhärliga Hey Willpower spelar och vi andra lyssnar samtidigt som vi önskar Emil lycka till på nya jobbet.
Hoppas vi får någon ny som fixar bra konserter...

Alkberg på Sticky.
Så kommer han då hit igen, den där smarte norrlänningen och lillguden Mattias Alkberg. Punken är på uppväxt.

Ja, men se på den där kvällen! De som säger att det är kasst i Göteborgs konsertliv kan dra en säck över huvudet och flytta...
Något av alla sakerna skall jag se, kanske till och med två.
Lloyd, I'm ready to be jättetrött på fredag.

Tillsist2:
Imorgon torsdag (denna dag!) kan du kolla in Ida Olsson på TV4 Göteborg. Kvart över nio börjar vi, Ida kommer spela runt fem över halv tio.

Tillsist3:


Eftersom folk undrade: Jo, såklart är de lika kära i varandra som vanligt. Den där videoinstallationen som Pauline gjorde (läs förra inlägget) fångade nog ett väldigt väldigt ovanligt ögonblick i hennes och Joels liv.

Jerry Boman

Andra bloggar om: Salvadori Fantastico, Misto, Musik, Göteborg

Friends getting old.

Theodor Jensen var alltid Broder Daniels propre kille. Alla de andra var man lite rädd för, när som helst kunde de flyga upp från scen och klippa till en i ett drogdränkt ögonblick. Teo verkade inte syssla med sånt. Han stod över dem, kontrollerad frustration.

The Plan krymper, först var de tre sen två och nu är bara Teo kvar. Visst, live är de ett helt band men det är Teo som så att säga är "bandet". Han bestämmer.
Det märks. Livemusikerna, med bland annat Jari Haapalainen, är skuggor. Egentligen bryr man sig inte om dem. Jag tycker det är elakt. "Allt ljus på mig" kan ju vara bra men i The Plan finns ingen gruppdynamik alls.
Nu vet jag inte om det skulle blivit bättre eller sämre om de spelade lite mer tillsammans, om de var ett riktigt band. Men han är elak.



Jag gillar The Plan. Att det utvecklas hela tiden, inte en platta som är lik den andra. Händer saker hela tiden. Tyvärr funkar inte det nya materialet speciellt bra på scen, det är lite för...långsamt. Blir grötigt och onyanserat. Plötslig verkar det som idéerna är slut. Att Teo återvänder samma gamla bredbenta rasp för att utrycka sig. Äldre låtar som Mon Amour och kvällens höjdpunkt Embrace me beauty funkar mycket bättre. Det finns en energi i dem. Annars verkar just energin saknas hos Teo den här kvällen. Kanske är det så att den propre killen just är bara...proper. Lite väl kontrollerad frustration.



I stumbled and crawled these streets
With the people passing by
I never knew how to act
I never knew how to meet their eyes
And I couldn't tell you the reason why
I just wanna light up the sky

Även om nu Embrace me beauty var kvällens topp så är jag lite tveksam, jag hade trott på dig mer för tio år sedan Teo.

Tillsist:



Det här gjorde ont.
Min vän Joels flickvän Pauline (ja, hon är min vän också, gillar inte när någon bara degraderas till att vara bihang till någon annan) går på Fotohögskolan och de hade igår vernissage på Galleri Monitor.

Temat var Offentligt/Privat och Pauline hade gjort en videoinstallation där två kameror filmat henne och Joel. Meningen var att de skulle prata om "vad som helst" framför kameran... Det som sen händer på videon är riktigt obehagligt, Pauline och Joel börjar bråka och är sura på varandra. På riktigt. Klump i magen är bara förnamnet.
Jag vill ju att de skall vara glada och lyckliga hela tiden.
Naiva tanke.
Kanske har det att göra med att jag hatar att bråka.

Faktiskt var Paulines verk den enda grejen som riktigt grep tag i mig. Fast fotografierna som var uppsatta i trapphuset, som visade diverse män under rubriken "Okända män i mammas fotoalbum", var väldigt roliga. Även lite obehagliga när man tänker efter...

Kolla in utsällningen tycker jag du skall göra iallafall. All info här.

Jerry Boman

Andra bloggar om: The Plan, Fotohögskolan, Göteborg, Musik

Bra snedstreck Bra!

Från Wikipedia:
"Tecknet " / " anger alternativ i vissa kortare texter där utrymmet är begränsat, till exempel i blanketter, och ersätter då ordet "eller". I löpande text bör man inte använda snedstreck på detta vis."

Okej... men så är inte Surplus People ett vanligt band heller.



Brus / Tystnad
Högt / Lågt
Bas / Dist
Genomblåst / Igentäppt
Stilla / Dans
Megafon / Mikrofon
Kommers / Inbundet
Metalliskt / Organiskt
Likt / Olikt
Uppskattat / Hånskrattat

Magdalena Ågren sjunger, skriker och låter. Ibland i en megafon.
Petra Kiiskinen gör brus, melodier och spelar orgel.
Helena Engarås spelar bas, ibland tokdistad brus bas.
Ut ur det här kommer oftast dansant musik. Helt genialisk musik!



Det är en jävla cirkus när SP spelar. Inte så att de likt SMK-Frej tvunget skall hoppa runt och veva, utan mer små rörelser. Mimspel. De förför och förgör. Som tar oss med till den elektroniska skogen, dit mormor aldrig skulle släppt oss. Träd likt stålverksskorstenar tillverkade av träpanel.
Det är skrämmande samtidigt som det vaggar oss i trygghet. Man blir inte speciellt rädd, kanske blir man tveksam. Aldrig rädd. För SP är helt genialiska!



Musikaliskt är det skäggiga damen samtidigt med högklackat och diamanter. Glamor möter smörjgrop och stad möter land den här tisdagen på Kellys. Jag kan se M, P och H likväl i en lada som i en mörk lokal nära Röda sten. Hemma och borta.



Jag blir hypnotiserad av deras monotona rytmer och omskakad av alla vridningar. Än är det trombon, än är det en orgel som är kusin med Deltaheads "Aset" eller än är det ett snörpt trumpet. Vid ett tillfälle sjunger Magdalena med så pipig röst att jag tar skydd...tänker att stämband i pannan gör ont.



SPs trummmaskin låter väldigt snäll, ett musikaliskt mysdjur att somna med. Ryggraden i tre spretiga figurer, någon som håller ihop det hela och ger liv. Trots sin binära tankebana är den där maskinen det mest mänskliga. För de andra tre gör rent övermänskliga saker, som vi kanske är för små för att förstå.

Jag fattar bara att jag älskar det.

Älskar / Älskar



Tillsist:
Det här är ju gulligt så det gör ont:

P.a.r.v.a.n.t.e.n.

Alltså, kom igen!!!
Ser jag några med den där på händerna kommer jag säga ifrån. På skarpen!
Ge er!

Tillsist2:
Här hittar ni vilka låtar jag spelade på Join our club. Rulla några inlägg ner...
Hoppas jag får göra det igen! (blink, blink till alla...)
Galet roligt var det iallafall...

Tillsist3:
Det här är lika roligt som det jag skrivit om tidigare, nämligen det här.
Alltså, vad är det hela på väg? Var det inte meningen att musik skulle vara kul? Tror inte Ledin skulle lida så mycket om någon råkade ta en bild på´n. Tror inte heller att Yran skulle gå i KK om de släppte in Vapnet lite oftare.
Det hela vittnar bara om distanseringen till själva kärnan: Musik skall vara roligt.


Jerry Boman

Andra bloggar om: Surpluspeople, Kellys, Joinourclub, Göteborg, Musik

Så var det då plötsligt tvärtom.

Nu är det helt klart: Jag kan inte lita på mig själv mer.
Hur skall jag kunna göra det när jag ena kvällen inte gillar ett band...så plötsligt ser jag dem igen, lite mindre ställe lite mer folk och jag gillar det jag hör! Förklara det den som kan...

Tänk om jag nu bara struntat i Love Kills efter den där tråkiga gången på Trädgårn, då hade ju Daniel, Jonas och Oscar föraltid förpassats till ett tråkigt gubbrockigt hörn i min hjärna dit jag aldrig öppnar dörren.
Nu sitter de istället på pidestal och "göttar sig" över min nyvunna kärlek.

Som vanligt handlar det känslor, igår var jag upplagd för lite svart. Lite ontgörande svart och ballader om smärta. Det var en sådan kväll.
Så nu gillar jag Love kills, som fan! Mycket märkligt...

Egentligen borde jag kanske gjort det förra gången också, de är ju tre duktiga snubbar som spelar. Meritlistan går ju från både Broder Daniel, Håkan och Her Majesty. Men den där gången var det inte riktigt läge.

Nu var det som sagt annat läge, plötsligt var låten som jag tror heter Cuts like a knife en stor bra låt. Som gjorde ont. Inte det minsta skitnödig. Och Herr Giberts Ebow spelade värmde i december natten.
Jonas Kernells pianoballader var inget annat är superbra!

Det hela är väldigt märkligt. Vad tänkte jag på förra gången? Lita aldrig på mig igen när det gäller duktiga snubbar utan trummor.



Kvällen på Pustervik var ett samarbete mellan en bunt klubbar i stan. Pengarna från kvällen skall förhoppningsvis gå till att bygga en ny scen på stället, man vill helt enkelt byta plats på scen och bar. Jag tror det kommer bli super! Då kanske man utan problem kan ta sig från trappan, till baren och SEDAN kolla på musiken. Nu kan det vara lite knepigt. Och ingen blir gladare än jag om man slipper den illa placerade "Pelaren"...

Det stod på diverse ställen att det skulle vara "Hemlig gäst" och nog var han helig alltid. För plötsligt så ploppade José González upp. Tre låtar körde han och försvann lika fort... Det hela kändes som en storm en stilla dag. Pang bom bara.
Jag vet inte riktigt vad jag skall tycka, det var inte hans bästa låtar som spelades. Kanske var de nya. Kändes lite snopet faktiskt.



Sista bandet jag såg var Samurai cities.Och det var ju väntat: Fulgrungen är tillbaka i elektronisk form. Mörkt och skrikigt med rutig skjorta. Jäkligt tråkigt, tappade sugen helt. Det hela verkar vara någon form försök till att spexa till det. Att vara lustig utan att vara kul, bara för att kunna säga "men ni tog det väl inte på allvar?". Ett enkelt sätt att skjuta saker från sig.
Sen gick jag hem.

Just det, Woody-Kim spelade fantastisk musik på övervåningen under hela kvällen! tack för det!

Tillsist:
Baddaren är tillbaka! 14 december och 20 december bränner det till på Jazzhuset. Jag kommer i allafall inte missa den 20 då Magnus Carlsson (Weeping Willows) gästar bandet.
I sommras var det nästan alltid fantastiskt! Läs här, här och här.

På pluskontot:
Universal Poplabs nya skiva "Uprising" är helt makalös!

På minuskontot:
Herr bussförare på 60-bussen, han går även under namnet "Onskan" och har gjort sig känd för att vara sur på allt, tyckte vi behövde mer regn inomhus och öppnade takluckan under en blöt färd mot berget idag. När någon påpekade detta skrek han i högtalaren att "bussen skulle överhettas om han stängde luckan!"
Jag hoppas "Onskan" aldrig kör buss mer!

Och ja just det: I dagarna fyllde den här bloggen två år!! Fyrverkeri!!
Tack alla som bryr sig och som läser. Det är jättekul, och jag lovar att fortsätta springa på konserter och skriva om den bra musiken. För stan är proppfull av bra musik!
Även om jag då ibland ändrar mig i om vad som är bra musik...

Jerry Boman
-som snart skall ha "kalla det inte parmiddag för då klipper jag till dig" fest.-

Andra bloggar om: Love kills, Samurai cities, Jozé Gonzales, Göteborg, Musik

Hårdare tag.

Som musiker och artist har man en oändlig arena att föra ut sina tankar på. Det går att säga precis det man vill och få människor in på andra spår. Omvänder man en människa är det något väldigt stort.
Vissa förvaltar det här bättre än andra, ärligt talat så borde man efter ett liv i poppen vara en jäkel på kärlek. Jag borde ju faktiskt, rent teoretiskt, veta precis hur det INTE skall vara…
Nu finns det ju andra ämnen än förlorad, kass kärlek. Det finns veganism.

Jag tänker inte tjata på om att Christer Lundberg har ett radioprogram, att Hans Olsson brukar spela med Timo eller att Paul Lachenardiére svänger med mina favvisar Dapony Bros.
Det är ju inte viktigt just nu. De tre är Universal Poplab och de har en ny, magiskt bra platta och har släppkalas.

Om man blandar de här genierna kan det ju faktiskt inte bli så mycket fel. Christer skriver texter som berör mig, texter som är väldigt smarta och personliga utan att bli obehagligt privata. Paul gör det hela dansant och Hans adderar pop har jag för mig. Summan blir ett stycke glittrande synthpop som jag bara vill ha mer av!



På scen är UP sköna att se. De har inte mycket till manér, inga inövade poser. Känns som de bara går och ställer sig där. Säger: ”Kom alla vänner, vi har något att säga och vi hoppas ni gillar oss. Nu kör vi!” Väldigt avslappnat och självklart.

Om man lyssnar fort så är det väldigt luftiga, lätta melodier som sätter sig PANG. Men den lättviktigheten blir fantastisk med Christers texter.
Ok, jag säger så här: Man kan se Vamprie In You som humor. Man kan vifta bort den och hoppas att det är Slagsmålsklubben som hittat på något hyss. Inte så att den är lika skojfrisk rent musikalisk utan mer känslan.
Men det är allvar vänner. Det är stenhård politik i glimrande guldpapper.

Slice it up and let dig in
Let the funeral begin
From the cage to the plate
Their blood on your hands

Tack Christer för de orden! Nu talar du i och för sig redan till en som inte äter kött men jag hoppas någon verkligen tar till sig de orden. Det borde du, du och du göra! Ja, även du där bakom pelaren på McD!
Universal Poplab har fattat det där som jag dillar om i början av den här texten, att musik är en oändlig scen, som bara ligger där och väntar. Att man kan föra ut saker man tror på och förändra världen på ett vackert sätt.




UP hösten 2006 är ett hårdare band än våren 2004 (när förra plattan kom ut). Det är mer självförtroende, mer djup och rejälare tag. Det är mer uppläxning än mjuka ord om att alla är OK.

I Soma Generation ger sig UP på ett generationsproblem som breder ut sig, med människor som försoffar sig och inte får saker gjorda. Att man bygger upp mentala spärrar och litar mer till andra än sig själv.

T-shirt slogans are as close
As we get to revolution

Soma är en påhittad drog som figurerar i Brave New Word, en bok från 1932 som beskriver en mörk framtid. På ytan kan det se ut som det perfekta samhället med dekades och bekymmersfrihet. Men så klart mår folk kass i allt detta underbara.

Soma är ”drogen för massorna”, något man tar för att slippa allt dåligt. Man kan dra vissa paradeller med nutida användande av Prozac, det antidepressiva undermedlet som gör alla glada.

Det hela skapar ju såklart ett samhälle där mer droger behövs för att döva nya obehagliga känslor, där alla jagar det perfekta livet. Tillslut sitter alla och är inbillat lycklig utan egna tankar.
Inbillat lyckliga människor som inte får mycket uträttat. Förslavade av syntetiska medel.

Då är det fint att UP vill ge kärlek till den här mängden människor som håller på att gå förlorade. En kram är ju trots allt det som alla behöver, inte piller.

Och mitt i allt det här uppläxandet lyckas Paul, Hans och Christer peta in studsiga, handklappsvänliga synthmelodier! Jag ler mest hela tiden och dansar…




Förlåt Emmon, aka Emma Nylén som är med i utmärkta Paris, din musik skall man lyssna på i mörka lokaler där man kan dansa tills solen går upp. Nu blev det i och för sig väldigt fina och estetiskt tilltalande videokonst stycken men inte så mycket mer.



Jag återkommer när du spelar på mindre scen och i skymningsljus. Det var orättvist att vara förband till UP den här kvällen. Jäkligt orättvist.



Tillsist1:

Jag var bara tvungen! Tack Christer för den insatsen på min arm.
I guldbokstäver och allt!

Tillsist2:
Jag har tänkt på det sedan i söndags: Varför stod vakten på Storan och lekte med en fjäderbatong? På en söndag? Och är inte dessa olagliga på allmänplats?
Jag har en olustig känsla över hela grejen, jag menar NÄR behöver en vakt på en klubb som Storan en FJÄDERBATONG?
Obehagligt och löjligt macho.

Tillsist3:
På tal om Dapony bros, den 25 december smäller det Sticky! Nu är det lika stor jultradition som barmark!

Jerry Boman

Söndag (uttalas Svart).

De flesta dagar i veckan har sin musik. På måndagar behöver man något att starta igång på, typ Las Palmas. Lagom distanserat så man tar sig igenom dagen. Tisdag och onsdag kör man på med musik man inte behöver anstränga sig så mycket för, som någon gammal indiehit med Wannadies (fatta att det är snart 17 år sedan fösta fullängdaren!). Fram på torsdagens kväll är man helt slut, då passar det med några dansanta synthsteg från Thermostatic. Sen kommer då helgen och bjuder en på massa ny musik... förhoppningsvis. Sista dagen i veckan kräver musik för de sista stunderna. Som Dimbodius.

Jag tycker om musiker och band som viker sig dubbla inför sin publik. Som gör en massa extra för att alla skall må bra.
När jag kom in på Storan igår kväll möttes jag av värme. Som en stor mjuk famn, omslutande och inbjudande. Levande ljus och fina saker på scen.
Scenen liknade förresten mer ett mysigt vardagsrum än en spelplats. Tydligen hade det tagit en stund att fixa, bandet hade fått be om att bli insläppta i lokalen tidigare så de kunde fixa allt.
Det var väldigt fint gjort. Tack Dimbodius! (då menar jag hela bandet och alla som hjälpte till på klubben) Precis vad man vill ha en söndag.

På den fina scenen placerade sig några sköna människor. Bassisten satte sig djupt ner i en stor fåtölj, en kille satte sig framför en väldigt vacker vit tramporgel och en kille stoppade ett "ägg" i strumpan och tog plats ovanpå en låda. Den där siste snubben var trummis och körde helt enkelt ett akustiskt trumset med hela kroppen. Makalöst!



Sist upp på scen kommer Marcus Dimbodius. Han ger ett ödmjukt intryck, tar av sig sina glasögon...
Med ens blir det väldigt svart. Mörka dimmor väller in, känslor går på grund och förhoppningar förliser. Vemod och ensamhet inför det stora livet. Desorienterande sånger på ett allt för stort hav.
Det pampiga från skivan finns kvar även denna kväll fast bandet kör på med en mer akustisk, varm sättning.



Det är i texterna det sitter, Marcus kapslar in alt det där onda som vi andra inte vill möta och han sänder ut det med känslor i retur.

nobody stays - nobody waits no one ever knows the way your feeling nobody stays - nobody waits no one really cares and then you're gone

Från fantastiska From a Stone. Det var den låten som fastnade mest förra gången med. Det här är den långsamma Henrik Berggren, den lågmälde, en outcast från kylan. Som inte skrika och vifta för att synas.

the greater the promise the greater the loss

Fy fan. Det gör ont. Jag vet att jag sårat folk på det där sättet. Att andra sårat mig på det där sättet.
Det börjar snurra.

once this heart was so much younger and the looks you gave so bright now your eyes have lost their colour yeah the light is almost out can't you tell it from the way

this madness grows the more you say it's nothing the more I know it's time I let you go

Från låten Exit.
Det blir bara bättre och bättre ju fler gånger jag hör honom.

Alla de här orden serveras med en röst som inte är den bästa, han sjunger som han måste. Det här måste ut, då har man inte tid för tävlingar och pedagoger.



Föråkare den här vackra söndagen var Johan Heltne.
Det sägs att killen lärde sig spela gitarr vid 21 års ålder, att han bara gjorde det. I skenet av det, detta skulle då ha varit runt år 2000, så gör han väldigt fin musik. Lite väl fin.
Som så ofta krånglar människor till det, staplar vackra ord och vändningar på varandra. Bygger mot taket till hela korthuset rasar.

Heltne är en duktig artist. Präktig och sann. Han sjunger säkert också direkt ur hjärtat.
Men jag tror honom inte, sånger känns inte som hans språk. Mer något som är lånat och måste lämnas tillbaka innan 18 imorgon.

Jag tror att Johan skulle vinna i mina öron om han bara började sjunga. Inte tänkte så mycket, han sjunger ju fint och det är härlig mysstämning så bara han började sjunga så blev detta något underbart.

Låt orden flöda, lita på att du kan Johan! Strunta i de vackra meningarna och snygga orden. Du har något att säga, du kan förmodligen säga det snyggt men just nu döljs det bakom murar vad tankeverksamhet.


Tillsist:
Bästa initiativet just nu: Rabatt på konserter för folk mellan 16 - 20! Bra grej ni som fixade det! Mer sånt!

Nästa lika vackert som Cosyden-Mattias solidariska: - Är du pank kan du betala tio kronor istället för 60 spänn.

Ju fler vi är där framför scen desto bättre för alla. Det handlar ju ändå om gemensamma känslor och upplevelser i grupp.

Tillsist2:
Nu är frågan om jag hittar till den där platsen, under ett torg, i Guldheden i morgon?

Jerry Boman

Andra bloggar om: Dimbodius, Johan Heltne, Storan, Göteborg, Musik