Så var det då plötsligt tvärtom.



Nu är det helt klart: Jag kan inte lita på mig själv mer.
Hur skall jag kunna göra det när jag ena kvällen inte gillar ett band...så plötsligt ser jag dem igen, lite mindre ställe lite mer folk och jag gillar det jag hör! Förklara det den som kan...

Tänk om jag nu bara struntat i Love Kills efter den där tråkiga gången på Trädgårn, då hade ju Daniel, Jonas och Oscar föraltid förpassats till ett tråkigt gubbrockigt hörn i min hjärna dit jag aldrig öppnar dörren.
Nu sitter de istället på pidestal och "göttar sig" över min nyvunna kärlek.

Som vanligt handlar det känslor, igår var jag upplagd för lite svart. Lite ontgörande svart och ballader om smärta. Det var en sådan kväll.
Så nu gillar jag Love kills, som fan! Mycket märkligt...

Egentligen borde jag kanske gjort det förra gången också, de är ju tre duktiga snubbar som spelar. Meritlistan går ju från både Broder Daniel, Håkan och Her Majesty. Men den där gången var det inte riktigt läge.

Nu var det som sagt annat läge, plötsligt var låten som jag tror heter Cuts like a knife en stor bra låt. Som gjorde ont. Inte det minsta skitnödig. Och Herr Giberts Ebow spelade värmde i december natten.
Jonas Kernells pianoballader var inget annat är superbra!

Det hela är väldigt märkligt. Vad tänkte jag på förra gången? Lita aldrig på mig igen när det gäller duktiga snubbar utan trummor.



Kvällen på Pustervik var ett samarbete mellan en bunt klubbar i stan. Pengarna från kvällen skall förhoppningsvis gå till att bygga en ny scen på stället, man vill helt enkelt byta plats på scen och bar. Jag tror det kommer bli super! Då kanske man utan problem kan ta sig från trappan, till baren och SEDAN kolla på musiken. Nu kan det vara lite knepigt. Och ingen blir gladare än jag om man slipper den illa placerade "Pelaren"...

Det stod på diverse ställen att det skulle vara "Hemlig gäst" och nog var han helig alltid. För plötsligt så ploppade José González upp. Tre låtar körde han och försvann lika fort... Det hela kändes som en storm en stilla dag. Pang bom bara.
Jag vet inte riktigt vad jag skall tycka, det var inte hans bästa låtar som spelades. Kanske var de nya. Kändes lite snopet faktiskt.



Sista bandet jag såg var Samurai cities.Och det var ju väntat: Fulgrungen är tillbaka i elektronisk form. Mörkt och skrikigt med rutig skjorta. Jäkligt tråkigt, tappade sugen helt. Det hela verkar vara någon form försök till att spexa till det. Att vara lustig utan att vara kul, bara för att kunna säga "men ni tog det väl inte på allvar?". Ett enkelt sätt att skjuta saker från sig.
Sen gick jag hem.

Just det, Woody-Kim spelade fantastisk musik på övervåningen under hela kvällen! tack för det!

Tillsist:
Baddaren är tillbaka! 14 december och 20 december bränner det till på Jazzhuset. Jag kommer i allafall inte missa den 20 då Magnus Carlsson (Weeping Willows) gästar bandet.
I sommras var det nästan alltid fantastiskt! Läs här, här och här.

På pluskontot:
Universal Poplabs nya skiva "Uprising" är helt makalös!

På minuskontot:
Herr bussförare på 60-bussen, han går även under namnet "Onskan" och har gjort sig känd för att vara sur på allt, tyckte vi behövde mer regn inomhus och öppnade takluckan under en blöt färd mot berget idag. När någon påpekade detta skrek han i högtalaren att "bussen skulle överhettas om han stängde luckan!"
Jag hoppas "Onskan" aldrig kör buss mer!

Och ja just det: I dagarna fyllde den här bloggen två år!! Fyrverkeri!!
Tack alla som bryr sig och som läser. Det är jättekul, och jag lovar att fortsätta springa på konserter och skriva om den bra musiken. För stan är proppfull av bra musik!
Även om jag då ibland ändrar mig i om vad som är bra musik...

Jerry Boman
-som snart skall ha "kalla det inte parmiddag för då klipper jag till dig" fest.-

Andra bloggar om: , , , ,

2 kommentarer:

Kaiser sa...

Jag vet att man inte ska sparka på de som redan ligger...men ibland är det ju bara FÖR kul:" Kändes lite snoppet faktiskt" är ju en fantastiskt freudiansk felstavning...

Jerry Boman sa...

Haha allt för att du skall ha kul Kalle!