Thermostatic-Charlie och helgens sevärdheter.

Vox i våras.

I helgen är det så mycket saker att se att du kommer bli helt snurrig.
Om vi börjar i fel ände med Söndag så kan (läs SKA) du gå till Jord och kolla in Thermostatic och Hellsongs på The Circus.
Som du vet går alla pengar till de hemlösa och det blir akustisk musik. Hellsongs spelar hårdrocksklassiker i oväntade tappningar (så här såg det ut när jag träffade Hellsongs för ett tag sedan. Ett tvinslag och två live-musik-videos blev det ) och Thermostatic bjussar på ”nästa” akustiska versioner av sina låtar.

Det är det där ”nästan” jag undrar över. Alla som hört Thermostatics dansanta popsynth kan ju räkna ut att den här spelningen kommer bli något speciellt.
Jag blev så till mig av nyfikenhet om hur det skulle låta att jag var tvungen att ringa upp ” Charlie”.

- Först blev vi livrädda! Men vi har nog fått lite dispens att köra något elektriskt piano. Huvudsaken är att det är avskalat och att man inte har 46 miljoner saker på backtrack. Så kommer vi ha gitarr och någon Casio pryl för att göra några ”karaktärsljud”.
Men vi vet inte riktigt hur det kommer att gå!

Ja, han heter egentligen något annat men jag gillar artistnamn.
Om hela bandet, som heter saker som "Vox, "Scipher" och Tin", skall vara med är lite oklart.

- Vi kommer att ha en grunduppsättning på tre personer men vi är inte riktigt klara över vem som gör vad faktiskt.

Klart är iallfall att det kommer bli en del nytt material.

- Några nya saker kommer det att bli, vilka eller vad beror på hur det funkar när vi repar sista gången inför söndagen. Men annars kommer vi så klart spela mycket från skivan.

- Det har faktiskt inte varit så svårt att göra om låtarna, vi har ändrat tonart och lite annat på några ställen. Våra låtar är ju poplåtar från början, de bygger ju på ett konsept som fanns långt innan det fanns synthar.

Hur det låter får vi alla höra på Jord på söndag då. Om du inte går dit kan du sitta hemma och vänta på bandets nya singel som kommer ut någon gång i början av nästa år.


Helgen är ju fler dagar och nätter än söndag:

Fredag: Sticky Fingers och The Manor. Svävande rockpop med svarta djur framför ögonen.

Lördag: Klubb Populär och Deportees. Klassiska pop arrangemang som man kan nicka på huvudet till. Äh, det låtar bättre än jag kan förklara… Och Populär är ju alltid Populär, hemmet 2.0 för mig och mina vänner.

Eller:

Koloni på Underjorden. Film och fin, billig öl. Ja just det, det blir ju såklart noga utvald musik också. Den här gången med baland annat Shiu – Yeung Hui från nykungarna Maher Shalal Hash Baz!. Han har ju varit på plats tidigare, så här tyckte jag då.

Tillsist:
Poppis i Podden är just nu Miss Li! Hårt och magiskt bra!

Det blir Popadelica 5 maj om jag förstått det rätt! Det var ju trevligt förra året så…

Jerry Boman

Andra bloggar om: Thermostatic, Hellsongs, Koloni, The Manor, Miss Li, Popadelica, Klubb Populär, Musik, Göteborg

Alla har varit små.

Sagan går alltid igen, det börjas på någon liten scen iför polarna. Kanske på en förfest.
Ryktet går, fler vill höra, scenen blir större, människorna fler och musiken sprids.

Lars Winnerbäck känner alla till idag men våren 1992, för 14 år sedan, var Lars en liten kille som skulle spela på Rockkarusellen i Linköping. Tävlingen bestod av mest hårda band…och så lille Lars med sina visor.

Titta och njut på filmerna här under, vänner! Min kollega jobbade i början av 90-talet på TV Lindköping och spelade in en då ung Winnerbäck. Tack vare kollegans fantastiska minne kan du nu se den ensamme Lars på den stora, stora scenen. Tack Mats, du är en hjälte!





Så här i efterhand så kan man ju säga att killen hade något speciellt redan då…

Tillsist:
På fredag är det The Manor på Sticky.

Jerry Boman

Andra bloggar om: Lars Winnerbäck, Musik, Göteborg

Superensamma killar med gitarr.

Kolla på bilden ovanför.
Det är Ramona Cordova. Med gitarr.
En ensam kille med gitarr.

Amerikanska Ramona (som snurrar runt i Elephant 6 kollektivet) och Shugo Tokumaru från Japan är ute på europaturné. På dylika rundor är ett stopp på Pustervik obligatoriskt. Klart stans fickor och pojkar behöver lite mer ensamma killar med gitarr!

Ok, jag pangar på direkt: Jag tycker Ramona är helt ointressant. Visst, han sjunger med hög röst och ser lite sorgsen ut, men det är inte bra melodier. Det verkar vara fler som inte bry sig, alla fortsätter prata runt omkring mig. Jag brukar tycka det är väldigt ohyffsat och det är det fortfarande, men vad skall man göra när killen som sitter på scen faktiskt inte betyder något.

Han gör små sånger och sjunger. Thats it! Det finns ingen hook, ingen tråd, ingen...ingenting. Men jag förstår att Ramona är hjälte i några läger. Han berättar själv om en kille som står i publiken, att just den killen sprang han på under en spelning i något beneluxland. Killen hade tydligen kommit ända från Sverige bara för att se Ramona...

Jag kan faktiskt inte förstå det.



Nästa ensamma kille med gitarr är Shugo Tokumaru. Genast blir det mer intressant. Här hittar man något, minimalistiska låtar lätta som moln. Sagor på Japanska och med en fantastisk närvaro. De Japanska harmonierna har blandats med Texas och Paris. Tunn haiku musik, texter om enkla dagar och om solen, vinden och vattnet. Shugo sjunger på japanska men detta internet, detta internet...

De flesta fortsätter att dricka och skråla runt mig, men jag hamnar i en bubbla med hjälp av Shugo. Ofta är det väldigt vackert.



Mitt i allt det här kommer Göteborgs bästa kille med gitarr upp på scen. Jovisst, Jens Lekman är på plats för att hjälpa sin polare under en låt. Jens spelar på tumgitarr (någon som har en aning om vad det instrumentet heter?). Tyvärr låter det inte speciellt bra eftersom Lekman får spela in i en mic pga tekniska problem. Men om jag tänker bort det kassa ljudet så var det väldigt fint.

Kvällen kan sammanfattas: Snubbar med gitarr kan vara tråkiga, ointressanta, sömniga och alldeles alldeles...underbara.
Lite som livet självt.


Tillsist:






Själv skall jag försöka likna en elak fågel ikväll.

Jerry Boman

Mellantid, ilska och gitarrsolon.

(den här bilden måste du klicka på)

Jag börjar tveka på att Trädgårn´ är ett bra ställe för band att spela på. Om man inte är ett mega-universum-stort-band. Det bli aldrig fullt, lokalen är ett svart hål. Ljudet studsar runt och det brukar för det mesta sluta med väldigt höga, slitande toner. Summasumarum infinner sig inte ”känslan” den här kvällen heller, trots goda förutsättningar i Johnossi, Kristian Antilla och Love Kills.
Men lite bra bilder med pocketkameran blev det iallafall.



Håkan Hellström har som bekant semester. Det sa han iallfall att han skulle ha när året började, men alla vet ju hur den studsbollen till man är.
Hursomhelst är det inte lika mycket att göra för de musiker som brukar backa upp Håkan. Inte så att de är arbetslösa, men kreativitet kan inte ta semester.

Under sensommaren körde Oscar Wallblom, som då brukar lira bas med Håkan, ihop ett ”gött” gäng på den lilla scenen på Henriksberg och kallade det hela Augustifamiljen. Med hjälp av bland annat Daniel Gilbert (även han hänger ju med Håkan, även om jag mest vill minnas honom som en i Broder Daniel) och en massa sköna gästartister skapade de ibland himmelriket på klubben Baddaren.

Nu är sommaren slut och Oscar och Daniel fortsätter hitta på saker. Nu har de tagit med en annan ”Håkanmusiker”, Jonas Kernell. Honom har man också kunnat lyssna på i Her Majesty. Eller när han lirar skivor runt om i stan.
Allt var krattat framför herrgården Succé…

Jag vill inte säga att det var dåligt, för det var det inte. Alla tre är underhållare och goda musiker. Har en jäkla stor erfarenhet helt enkelt.
Det var bara det att det var lite mycket…ballader. Sanningen är att varenda låt med Love Kills är en episk ballad. Vuxen, fet, mogen musik som svävar runt. Det är duktiga sånger som inte säger mig ett skit faktiskt. Man sjunger om att det ”cuts like a knife” och Gilbert kör på med lite E-bow över strängarna. (om ni vill veta hur en sån manick låter så kan ni lyssna på ”Broder Daniel Forever”)

Alla tre delar på sången och gör det bra, men det fattas något. En spets. Som penetrerar röken på scen. Som får mig att minnas den här konserten.
Någon låt får igång publiken men det är mest billiga gitarrpoänger.
Det här var bandets andra spelning och kanske tar det sig, men just nu behöver de här killarna en ”Håkan” , en ”Henrik” eller en ”Måns”.
Kanske skall man bara se det här som något mellanspel för alla tre.

Det är ju i alla fall roligt att komma fram.



När jag såg Kristian Antilla i Huskvarna (Popadelica) i våras så frågade någon om jag ville ligga med honom. Eftersom jag skrev så mycket gott.
Och ja, Kristian är en fin kille och jag håller honom som en av det bästa vi har. Jag fattar fortfarande varför det inte toklyfter för Antilla.
Killen har det mesta: Bra låtar, handklappsvänliga refränger, ett vackert yttre och en närvaro på scen som smittar.



Varför inte hela Sverige fattar att ” INGENTING, INGENTING... INGENTING!!!” är en klassiker som borde spelas minst en gång per kväll överallt, eller att ”Sjävmordsblond” har en av de bästa texterna in da hood, övergår mitt förstånd.
Kanske är det för att Kristian är skrämmande. Han är lite för smart, skriver inte så där lätta texter. Det som jag gillar, att texten faktiskt kan ha flera bottnar, kanske inte är det ultimata när man skall gå igenom bruset. Det är jäkligt synd. Inte för Kristian utan för alla ni som missar honom.



Kanske är det för att Antilla är lite tvär. Han går inte på vad som helst och börjar inte spela officiell bingo i Nordstan för att ”nå nya publikgrupper”. Han står liksom över sånt.



Just den här kvällen blev det lite extra spännande eftersom tekniken krånglade. Inte för att det är roligt men Antilla taggades upp och blev som ett tomtebloss. Han var inte elak men drevs på av krånglet och hoppade lite extra. Det regnade svett samtidigt som Kristian flåsade fram sångerna och kickade sin lilla synt ner i backen.
Hade det här varit på Pusterviks lilla scen kunde det blivigt inskrivet i historieböckerna, nu ekade lite för mycket…Synd.



Johnossi är ett märkligt band. För något år sedan dök vännerna John och Ossi upp från intet. Tre små spelningar och skivkontraktet var i påsen. De turnerade med Soundtrack, gjorde 200 spelningar i världen, hyllades av alla, spelade på festivaler... Kort sagt var överallt. Deras staccato-pop-blues hördes i alla delar av musikmänniskornas kroppar och ”Man must dance” hördes mest av allt…

Sen blev det rätt tyst. Knäpptyst. I alla fall på hemmaplan, de två åkte runt i Europa och någon sväng till New York.

Nu så är de plötsligt tillbaka. Det verkar inte ha något nytt album att komma med, men lite nya låtar iallfall. Det hela ter sig en smula märklig, fast på ett bra sätt. Jag får ju se Johnossi utan att något skivbolag lagt in det i sin planering.

John och Ossi hösten 2006 är i mångt och mycket samma band som innan. Det låter oftast likdant.
Men något har ändrats. Borta är popen och den är ersatt med…hårdrock. Kanske inte precis som man tänker sig den, utan mer i influenserna.
Lyssnar man på de nya låtarna så är gitarrsolon (det var ta mig tusan målfoto på om John skulle gå ner på knä…), hårdare vräkigare trummor och mer skrik.

Mest blir det såklart gammalt material och det är ju helt fantastiskt! Nämnda ”Man must dance” är en partystarter och jäkligt snygg.
Det där nya som alltid skall vara så bra känns i det samanhanget lite blekt. Som det inte är riktigt färdigt.

Ossi står iallfall för kvällens bästa mellansack:

Ossi: -Det är så skönt att vara hemma igen, i sin hemstad!
John: -Va, är du från Göteborg?!?!
Ossi: -Ja, jag har alltid velat vara från Göteborg…

Appåd.

Tillsist:
Är det här verkligen ”den” Daniel Gilbert? På violin?

Tillsist2:
Jag vill bara nämna att det är helt okej att låna/stjäla/länka mina bilder här på bloggen. Det enda jag kräver är att du/ni slänger iväg ett litet brev till mig, jerry.boman@tv4.se, så jag vet var bilderna blir av. Eller framförallt för att jag ju såklart vill läsa mer om musik på tex din blogg!
Glöm inte, alla bilderna här är klickbara.

Jerry Boman

Långlördag.

Jag skall sluta klaga på att det är dyrt med konserter. De bör alla göra. Det gäller bara att veta var musiken finns.
Igår fick jag uppleva kultur av bästa snitt för 80 spänn. Då var det ändå två olika event och en massa band.
Har svårt med motivationen för Juliette and The Licks som tar 260 pickadollars. Även om det är lönehelg.

Lördagen började tidigt. Redan vid fyra snåret var det dax för Skånes smartaste kille att hoppa upp på Pusterviks scen.
Emil Jensen är en ung man med många ord. Med förmågan att förvalta dem. Han är smart och rolig. Inte ramla på ändan rolig utan rolig på ett...smart sätt.

I Emils värld existerar inte de vanliga fysiska lagarna. Smaka på följande briljanta text:

Jag har stått med golvet upp till knäna.

Emil vrider och vänder på begreppen, ut kommer en skildring av Sverige som ofta är svart. Inte som i kol utan som i den klara natten. Under stjärnorna sökande efter meningen på allt. Hur vi skall klara av livet. Svart med värme.

Med sig på scen har han Edda Magnason, hon spelar smått på pianot och sjunger väldigt vackert. En viktig del av upplevelsen. Hennes röst låter dekadens och på samma gång skärpa.

Ni är inte vackrast i världen, världen är vackrast i er.

Låten "Inte vackrast i världen" är så väldigt fin att jag börjar rysa. Den där meningen borde delas ut till varenda elev på landets alla högstadium. Som ett besked från framtiden, om det som man vill veta då men bara kommer på senare i livet. Det skall vara läxförhör och inpräntande av den där meningen. För förr eller senare så fattar man det där.

Ni är inte vackrast i världen, världen är vackrast i er.

Det skulle bli en bra tatuering.



Jag reste till Indien för att hitta mig själv.
Jag slarvade bort mig kom hem likadan.

Eftermiddagens mesta känna-igen-sig-jobba-skratt kom i "Spela roll". För hur många är inte de som tänker att sanningen om en själv finns långt bort. Att det skulle vara något samband mellan avstånd och personlighet. Ju längre bort desto större chans att hitta sig själv.
Så kommer alla hem och fattar att jaget tydligen låg längst in i byrån i sovrummet. Inte något att berätta för kompisarna men bra man hittar det.

Jensen har släppt tre skivor, "Jag har splittrats", "Kom hem som någon annan" och "Orka då", fyllda musik. Bra musik och framför allt bra texter. Förbannat bra och viktiga texter.
Inte hört talas om honom?

Jag vet inte vad folk är rädda för. Det kan vara att poesi är svårt. Att orden skrämmer. Kanske är man mer kommersiell än man vågar erkänna. Man vill ha det lätt och inte behöva ta ställning.
Emil Jensen brukar uppträda på poesi tillställningar. Det kommer en liten bunt med folk som älskar honom. Jag är en av dem. Jag älskar orden.

Jensen sjunger inte bara, han kör lite spokenword också. Eller kanske är det intelligent standup. För det är inte så mycket himlar, hav och förlorade kärlekar i Emils texter. Mer politik och feminism.

Kanske är det det som skrämmer bort människorna. Här gäller det att hänga med och tänka efter. Inte bara matas. Ta del av den vise herrens ord, vrida och vända på dem. Inget som ger sig självt, man får hitta sin egen sanning om det han berättar.

Skall man sammanfatta så är Emil Jensen inte det bästa musikaliska framträdandet du kommer att se, men det bästa för hjärnan. Huvudet snurrar på i ljusets hastighet efter Emil och Edda gått av scen. Saker stannar kvar.
Sluta vara rädd och gå och se Emil nästa gång han kommer till stan.

Efter det blev det tid för matpaus på Silvis. Palestiskt småplock som gör munnen glad.

Del två i Långlördag.

Ni som följer med här vet att jag ser Underjorden i Gamlestan som mitt andra vardagsrum. Jag är där hälsosamt ofta. Det kan ju inte vara något dåligt med bra musik, även om den är på samma ställe hela tiden.

Den här kvällen var det de Vahla Gött som fixade.
Knöckat med folk och skämt som "-Oj vad mycket folk, har barnbidraget kommit idag?" och "-Nu kom det många på en gång, stängde Fritids nyss?".
Men egentligen skitsamma. Bättre att människor får lite bra musik än att de får dålig.



Första bandet är ett paraply. Ett regnskydd i handen på en göteborgare i höststorm. Det vinglar fram och tillbaka, man svär på det. Vänder sig utochin och tappar funktionen. Men man kommer ändå fram till att det är en väldigt bra grej att ha.

The Book of Daniel åker fram och tillbaka, det är mörka långsamt jazziga källare och champangepop längst upp i Gothiaskrapan. Enkla saker görs svåra och svårt blir lätt.

Jag får inget grepp alls, det halkar mig ur händerna. Jag gillar det! Storpop som strålar åt alla håll. Saxofonen, med Adam "50 Hetz" Svanell blåsades, glider mellan årtiondena. Ibland i dansläge och ibland eftertexts 80-talsserie läge.

Tänker på cirkus. Med alla i manegen på en gång, det stora finalnumret. Hästar, clowner, jonglörer och trapetsen svävande ovanför.
Man svär på det, det är så rörigt. Men kommer fram till att det är väldigt bra.
Något mot alla höststormar.



Kort paus och sedan de där två ynglingarna som är mer punk än de erkänner. My Darling YOU! spelade magiskt bra på Populär härom veckan...

Tyvärr blev det platt fall den här gången. Stackarna hörde inget på scen och allt blev tokigt. Distad gitarr och skränsång. Ingen kontroll.
De avbryter efter en kort stund, de försöker verkligen. Lägger bort bas och gitarr och sjunger bara. Inget hjälper.

Jag skulle kunna skriva det det var den nya punken vi såg, men det gör jag inte. För det här var inget bra alls. Tråkigt. Jag vet att de kan så mycket men den här kvällen var inte deras kväll.
Tack för att ni avbröt. Underjorden gjorde er inte rättvisa.
Till er som inte gillade det ni hörde, ge MDY en ny chans.
Det här var inte ens en chans.



Öppet brev till sista bandet:

Kära Almedal.
Käraste Almedal.
För fan Almedal!!!
Jag älskar er!
Ni har tagit det bästa från sjunga-med-poppen och blandat med socker. Trimmat hushållsmixern och hällt i. Gräddat i ugnen Charm och Personlighet under några få korta minuter.

Ni är den totala motsatsen till Emil Jensen.
Förlåt Almedal, men era texter betyder inget.
Ni har gjort något mycket större. Ni har satt "La" i "LalalllallaaaaaaaAHAHA". Det är väldigt fint och något som jag börjar dansa till. På riktigt! Näven i luften och vi mot staden och alla gatorna! Korta låtar som börjar med ett crescendo och ökar uppåt.

Ni säger att ni hyllar Håkan men frågan är om inte han snart bör hylla er. Han säger sig sjunga ur hjärtat, men ni spelar skiten ur mig direkt från hjärtat. Jag behöver inte koncentrera mig ett dugg för att det skall bli bra. Det är bara att ryckas med i er spelglädje.



Så jag säger som jag brukar säga efter en konsert med Almedal:
Tack för er! Tack! Tack! Tack!

Er för alltid tillgivna
Jerry


Tillsist:
Tjuvlyssnat på 11:an hem från Gamlestan igår kväll:

Resenär ett: - Fan, vad folk det är! Så jävla trångt!

Resenär två: (kollar surt på MDYs bas och gitarrcase) - Ja va fan, om alla bara spelade laptopmusik så hade vi ju fått plats tio till här inne!

Jerry Boman

Andra bloggar om: Emil Jensen, The Book of Daniel, My darling YOU!, Almedal, Underjorden, Gamlestan, Göteborg, Musik

Om att bestämma sig.

När Gyllene tider släppte "Puls" -82 var jag en liten fjant. En blond pojk som året innan fastnat för "Flickan i en Cole Porter-sång". En solig dag i fars vita, "pimpade", Fiat hörde jag den och fastande.
Anledningen var att de sjöng om min hemstad, Halmstad.
Det är stort när man är en liten fjant.
Kanske även när man är en "stor" liten fjant.

Gessle och Co var också väldigt oförargliga. Inget jag blev rädd för.
Någon liten blond kalufs, ett språk man kunde och mjuka melodier.
Men på "Puls" fanns det plötsligt en låt som var skrämmande.
"Upphetsad".
Bredbent och kantig.
Där skulle pojkarna från min hemstad vara hårda och coola. Så här i efterhand kan jag ju förstå vad som gjorde mig rädd, jag hajjade ju inte riktigt låten då kan man säga. Men i "Upphetsad" försöker poppojkarna vara tuffa, fast de egentligen är mjuka. Mer skinjacka än rakpermanentat hår.
Sånt skrämmer små pojkar. Sånt skrämmer stora pojkar.
När band inte bestämmer sig.



Jag älskar band som sjunger på svenska. Det finns en simpel anledning till det: Det är väldigt svårt att sjunga på svenska. Inte så att det är tekniskt svårare utan för att varenda kotte som lyssnar vet exakt vad vartenda ord står för. Det finns ingenting att gömma sig bakom. Man kan inte ljuga.

Så om man nu sjunger på svenska gäller det att vara smart. Kanske lite smartare än de andra.
2004 var "ingenting" det smartaste man kunde hitta. På våren släppte de sin ep "Ingenting duger" och jag höll på att svimma när de spelade "De svåraste orden" i Emmaboda.

Just där, just då stod "ingenting" för det smarta, det egna och det nya.

Nu är det ett annat år. Tiden går fort när man har roligt. [ingenting] har varit tysta ett tag, men nu är en ny skiva här. Alla som har radio har hört "Släpp in solen", en eter vänlig feelgood sång.
Det är precis där det vänder. När "ingenting" blir just ingeting. För de kan inte bestämma sig.

Ett platt fall, en undanskymd plats. Jag blir besviken. Det finns ju så mycket där. Ta "Punkdrömmar" till exempel. Här visar sig det nya "ingenting", ett lite mer skränigare. På scen funkar den här låten hyggligt, men det är också den enda nya som gör det. Numera verkar det mesta handla om att försöka vara tuffare. Tyvärr stannar den mesta rocken och tuffheten i bandets huvud. Jag tror att de själva har yttrat ord som "Den här låten rockar!"
Det är skrämmande.

Eftersom de inte bestämt sig om de skall vara hårda eller mjuka blir det lite rörigt. På scen försöker de "rocka" till låtarna och det funkar... sådär. I radio skall de fortsätta vara mjuka.
Jag börjar fundera på om de är för uträknat.
Vara mjuk och tillgänglig i radio, hård och svår på scen. Båda sakerna funkar om du vill ligga.

"Mamma jag har gjort så mycket som du inte vill veta om" handlar om hur man vill vara. Man vill ha något att berätta, något att bräcka polarna med.
Men också något att minnas. Att se tillbaka på, att man var skön en gång.
Det är också "ingenting"s bästa låt. Här har de lyckats utveckla låten, mot ett hårdare "ingenting". Skall det fram på riktigt så är det faktiskt de äldre låtarna som är de bästa, det känns som allt det nya är ihopsnurrade idéer. Lite dåligt repat, inget man spelat inför publik.

"ingenting" måste bestämma sig.
Hård eller mjuk.
Skinjacka eller rakpermanent.

Tillsist:
Lite roligt att sångaren Christopher Sander på scen har samma tröja hösten -06 som han har i videon från -04. Hoppas han har flera som ser likadana ut...


2004


2006

Tilsist 2:
Emil Jensen och De Vahla Gott på samma lördag. Kan bli historia det här!

Tillsist 3:
Det här är jäkligt roligt! Johan på Labrador recenserar skivrecensioner!
Som Jens brukar säga:

If I'd be your psychologist, who would be the psychologists psychologist?

Jerry Boman