Inför fredag kväll.

Helt i linje med den rekordvarma september så är det sommarmusik som stått högt i kurs senaste tiden. Allt sedan press och andra fått tjuvlyssna på Irenes debutalbum har betygen varit lika höga som graderna. Stora artiklar i stora tidningar, hyllningskörer på nätfanzines och även er bästa musikblogg älskade varje sekund av den korta, korta skivan.

Imorgon är det släppkalas för skivan ”Apple Bay” och Irenes sångare, tillika min vän, Tobias ”Bobby” Isaksson är lite…sur.

- Äh, vi har fått så dåliga recensioner.

VA?!

Men det är ju precis som vanligt i Tobias värld, för som han själv uttrycker det:

- I typisk Bobby-anda har han hittat två recensioner som är dåliga och då snöar han in på dem. Typiskt Bobby.

För Tobias vill att allt skall vara perfekt. Allt skall bli det bästa det bara kan bli. Då svider två texter, som verkar gå emot resten av landets kärleksförklaringar.
Även om det står 15 - 2 till Irene.

Men efter lite snack så är Tobias på banan igen med positiva nyheter.

- Det är på gång saker i utlandet! En person i England som håller på med musik i film skrev att vi lät som Stephin Merritt (The Magnetic Fields) på speed! Han älskade plattan! Personen var tydligen högt upp i de som håller på med att få in olika låtar i filmer och annat. Så det borde ju smälla till med en Irene låt i någon film eller serie!

- Jag efterlyser lite mer cred för kvaliteten på låtarna, att det är ett klassiskt träslöjdsmässigt sätt att skriva låtar. En internationell kvalitet.

- De flesta av våra låtar hade ju Van Morrison varit nöjd med…

Jag är inte riktigt säker på om han driver med mig eller inte.
Men jag tror honom.

Skivan kom ut i onsdags och på fredag kan du själv bilda dig en uppfattning hur bra Irene är, kalaset börjar 22.00 på Storans baksida. Kom i tid, vänner, det lär bli fullt!

Tillsist:
Ni som mot förmodan inte vill gå till Storan kan ju rusa bort till Henriksberg och Join our club. Inget nerköp att gå uppför backen om man säger så. Tillmanns på scen är värt hela pengen. Se vad jag tyckte om dem här.
Göteborgs mest smakfulla J:n, Jens och Johan, spelar såklart musiken alla vill höra.
Hela kvällen.

Tillsist2:
Kan det här bli kul eller kan det bli kul?!

Jerry Boman

Andra bloggar om: Irene, Tobias Isaksson, Storan, Join our club, Tillmanns, Jens, Johan, Getup, Göteborg, Musik

Ingen spårvagn till himlen.

Det kom ett brev från Rasmus som snabbt kan sammanfattas så här:

Luxuryfesten i helgen är inställd.
Nytt datum blir 4:e november och ny plats Oceanen vid Stigbergstorget.
Se mer här.

Ah, så tråkigt!!
Vad skall jag hitta på nu då på lördag, vänner!

Glädjen i det hela är att det blir en annan lördag, och att det blir förmodligen lika bra band ändå.
Och billig öl.

Jerry Boman

Klassiker!

Alla band har sina influenser. Alla påverkas de av någon.
Vissa hymlar med det (minns historien om Kent och Visage.)
Andra ståtar med det (minns historien om Weeping Willows och Depeche Mode.)
Någon tredje gör helt enkelt en hyllningsskiva helt inspirerad av sin favoritartist.

En natt i maj fick jag en skiva i handen. En fin liten platta med tre låtar på.
Bandet kallade sig Almedal och hade gjort skivan som en hyllning till Håkan Hellström.
Som med alla bra kärlekshistorier kommer jag alltid komma ihåg det där.
Kvällen när Almedal kom in i mitt liv.

Nu är det ett drygt halvår senare och platsen är Underjorden i Gamlestan. (jag har nästan flyttat dit...). Adam och Love skall ha släppkalas för sin nya skiva "och utan en massa skit". Det är dax för den stora kärleksförklaringen till Håkan!

Foajén är smockfull och det liras Hellström på högsta volym. Kom igen Lena dansar oss i rätt läge.
Sen brakar Almedal loss.

Det kan jag ju säga med en gång: Det här ligger i samma serie som Håkan! Om Hellström är kungen av pop i Sverige så är fan Almedal prinsarna! Love och Adam har med sig sina bästa polare på scen och det är allsång från början. Jag tappar greppet. De korta, snabba låtarna blåser bort hela huvudet på mig!



Tänk dig det mest euforiska med Håkan, tryck till körerna lite extra, spela ljusaslingor på gitarren och addera en hejarklack. Där har du Almedal!

Folk fyller scen och det blir festen man aldrig vill ska ta slut! En gång gjorde Håkan det här med mig i Lisebergs hallen, jag blev hög på musiken. Almedal är så nära, så nära samma sak. Med ett uns av finslipning kommer den här poppunken riva ner varenda ställe i Sverige! Alla kommer älska er!

Som om inte alla de vanliga låtarna var nog så kör Almedal ett extranummer...Och ja, det slog ju hela högen till marken! De har fräckheten att köra "Snygga tjejer"! Simon i Silverbullit har skrivit texten och tillsammans med Håkan sjunger de i det mytiska bandet "Snoppcity". DET är vad jag kallar extranummer deluxe!

Almedals släppkalas i Gamlestan den 23 september 2006 är redan en klassiker. Du som inte var där kommer ångra dig.
Nu väntar jag på hyllningsskivan till Almedal...


(kan ni inte se videon så ladda hem Flash player 9 så löser det sig)




Innan Almedal dunkade sönder hösten så kom en kille från Stockholm upp på scen. "Ring snuten" kallar han sig och är långsmal.
Han gör väldig fina små låtar och sjunger vackert. Låter Ted Gärestad i samma rum som Space Age Baby Jane. Enkelt och opretentiöst.
Jag tyckte om det.

Tillsist:
Årtusendets linup:



Obligatorisk närvaro!

Jerry Boman

Andra bloggar om: Almedal, Håkan Hellström, Ring snuten, Gamlestan, Musik, Göteborg

Lounge på lunchen.

Jag har alltid varit lite rädd för hårdrock. Arga tjejer och killar som skriker och vevar med armarna under stenhårda låtar.
Klart killen blir rädd.
Så, om inte jag kan komma till hårdrocken så får hårdrocken komma till mig.

Jag kan nästan tycka att det är lite skämmigt att gå in i en skivbutik nuförtiden. Det är som att sätta en lapp på ryggen där det står "Knuffa mig, jag har ingen koll". För det är ju trots allt så att skivbutikerna verkar mer och mer i en föråldrad tid.
När väl plattan landar i butiken är den redan gammal. Artisten har ofta lagt ut låten på Myspace eller på annat ställe och så har man lyssnat där. Då finns ju liksom ingen mystik kvar när man köper den.

På lördagen gick jag iallafall in på Skivhugget på Andra lång. I den numera väldigt lilla butiken vimlade det av...Nä, jag kan inte skriva hur de som var där såg ut, ni kommer bara tro att jag har fördomar och drar alla över en kam.
Men ok då, det vimlade av äldre rockers... män. Helt sant.

Anledningen till mitt besök var Hellsongs. Gruppen från Göteborg som gör sköna hårdrockscovers med egen känsla. På ett helt nytt sätt faktiskt.
Harriet, Kalle och Johan kallar sin musik för "lounge metal". Väldigt passande.

De har helt enkelt tagit några av hårdrockens bästa låtar och gjort om dem. Till sköna/softa sånger, det låter lite progg ibland och det är väldigt svängigt.
Ett bra exempel är Iron Maidens "Run to the hills". I Hellsongs tappning blir den låten väldigt känslosam. Originalet har iallafall för mig varit lite otillgängligt, men nu...men nu.
Det blir helt tyst i lokalen. Harriets fantastiska röst, hon låter lite som Anna Ternheim, skär genom luften och berättar den väldigt hemska historien om hur de vita tog över prärien.
Det är en grym, elak text det där.

Även låtar som Alice Cooper "School's out" får en helt ny känsla. Det är riktigt snyggt gjort och trion är skönt charmiga hela vägen. Varenda cover är gjord med glimten i ögat och med en innerlig kärlek till originalet.

Bäst blir sista låten: We're not gonna take it. I original med hårt sminkade Twisted Sister känns den väldigt grabbig. Här, och med Harriets sköna utstrålning, blir den plötsligt en feministisk kampsång. Hon påtalar själv att många av de låtar de stöpt om blir feministiska kampsånger bara man byter ut "han" mot "hon".
Det är intressant.

Kanske är myten sann ändå. Att hårdrocks killarna, det är mest killar i de där stora banden, är väldigt mjuka och känsliga varelser.
Synd då att de gömmer sig bakom dubbelpedaler och gitarrsolon.
Bra då att Hellsongs visar upp deras storhet.

Senare:
Allt om Almedals släppkalas!

Låter som en kvällstidningsrubrik det där...

Jerry Boman

Andra bloggar om: Hellsongs, Göteborg, Musik

Plågsamt ensam i Gamlestan.

Casiotone For The Painfully Alone kan vara det bästa bandnamnet för alltid! Beskriver precis musiken och kommer åt en känslig del av våra hjärtan. Säg det högt någongång: I´m Painfully Alone.
Prova att inte börja lipa.
Jag klarar det inte.

Det börjar litet med Tiny Well-Placed Bleep Hon tar inte mycket plats. Lillieanne från Sandviken, numera Bergsjön, har med sig gitarr och en mikroskopisk mp3spelare.
Det kan ju sägas direkt, hon har snöat in på Xylofon.

Lillieanne börjar med Important things. Det var det värsta!
När kvällen är slut kommer jag inse att jag fick det bästa med en gång. Det är tur att jag inte vet det då, för då hade jag ju gått med en gång...

Låtarna handlar ofta om ensamhet. Ljuden är melodiska, liksom hennes röst. Små pärlor som rullar runt bland oss och fyller lokalen med mjuka känslor. Det kan gå sönder när som helst. Brytas mittitu under en vers. Eller kastas till stjärnorna efter en refräng.

Xylophone song presenterar hon som sin "hit". En Myspace hit.
Det är ju sant, den har laddas 1243 gånger just nu.

Everything sounds sad on a xylophone
I want to make it happy
I want to sing about happy things like love and lemontrees
But I don't know how to do it
So screw it

Om bara fler hade den självinsikten.

Sen läser Pär Thörn en liten saga om alla "om". Vad som kan hända när man öppnar dörren.
Pär är väl annars känd som killen som auktionerade ut sin röst i EMU valet...
Sagan är fin. Men störs av alla som pratar högt. Idioter!

Platanos gör rockbillypunk på högsta fart. Skriker, gapar och gör sig till. Det kan vara så att de hittat på ett eget språk, eller så sjunger de i kod. Helt meningslöst. Kanske funkar det i en bunt med fulla drägpunkare. Som river i varandras tipex-pyntade skinjackor. Och som sagt, är dyng fulla.



Sen lugnar det ner sig.
Joakim Pirinen är mannen som skapade Socker-Conny. Det finns snart inte en människa som inte haft en bild av nämnde Conny på väggen, hållandes i ett järnrör.
Joakim och sidekicken Mikael Strömbergs nya grej handlar inte alls om någon våldsam snygge utan om... fåglar.

De har hittat på en massa fågelarter, som Stålhättan, och berättar om dem. Det är kreativt som satan. En liten text funkar så att Joakim läser den, samtidigt som ett backtrack rullar där han läst in samma sak baklänges... Ja, ni fattar va?

Det blir lite Stefan&Krister goes Snillen Spekulerar. Humor på ett smart sätt. Väldigt underhållande!


Sen blir det musik igen.
Jag tror jag hittade en ny musikstil i och med The Dead Science.
Improvisations rock.

Sam Mickens röst glider högt upp och runt, runt våra halsar. Stryper oss sakta. Jherek Bischoff håller våra lemmar hårt med basen och Nick Tamburros trummor hamrar in verkligheten i skallbenet. Det är tyst och högt. Snabbt och långsamt. Så blandar du ner allt i en cementblandare.

Nick på trummor genererar kvällens tjuvlyssning:
Tjej typ 18år: - Alltså, han på trummor är ju så...fin.
Tjej två typ 18: - Nä, han är inte fin alls...
Tjej typ 18: - Nä, kanske inte...men han spelar trummor så kul!
Tjej två typ 18: JA!
Tjej typ 18: Jag vill ligga med honom!
Tjej två typ 18: Jag med!
Tjej typ 18: -Humm, fast fin är ju faktiskt inte...

Det är ju sant hela saken, Nick behandlar HELA trumsetet. Han spelar på kanten, på sidan, underifrån och med olika saker. Det kommer en herrans massa ljud från pukorna. Kvällens duktigaste kille.

Musiken är som sagt väldigt spontan, eller låter så iallafall. Det är massa ljud och en snygg röst som hoppar runt ovanpå. Men de får ihop det i slutet. Precis när man tror att det går åt helsikes så vänder låten och hämtar hem en fin melodi.



Klockan är väldigt sent när kvällens huvudattraktion hasar upp på scen. Casiotone For The Painfully Alone heter egentligen Owen Ashworth och har ett kompaktskägg. Riktigt kompakt.
Han gör dansat musik på synthar och dränker allt i trummaskiner.

Live låter det som Compute UTAN Ulrikas fina röst. Owens live röst är mystisk. Han mumlar och ligger fel. Men musiken är ibland upplyftande och folk börjar dansa.

Vad är det som gör att det här har blivit sån hype? En förklaring hittar man i dansen, alla vill ju dansa. Sen hittar vi tragiska små historier i texterna.
Viktigast är kanske den känslan av tidlös 80-talsmusik. Ja, det låter ju som en paradox men några små saker kan komma från en viss tid men ändå bli tidlösa.
Owen lyckas med den bravaden.

När jag senare väntar på vagnen hem ser jag en av Göteborgs popgenier på väg åt andra hållet, mot Kortedala. Han går själv. Undrar om han kan skriva under på "Painfully Alone"? Det får vi aldrig reda på...
Jag vet bara att jag är det.


Tillsist:



Bra musik i foajen! Join our Club killarna vet hur man gör! Tack!


Poppis i Podden:

Dreams End/Baby2006

Jerry Boman

Skönt men inget man minns.

Längst fram till vänster sitter en kille och blundar. Han verkar inte trött utan han bara blundar och njuter. Tomas Denver Johnsson är helt sant musik att blunda till.

När man lyssnar på det som Tomas spelat in så blir det lätt associerat till singer/song country. Inte riktigt något jag fastnar för så där direkt. Lite uttjatat.
Men jag hörde helt fel.

När han går upp på den lilla scenen, i skyltföntret, på Kafé Stanna (in the heart of Majorna) så tror jag att det kommer låta som på skiva. Han har ju ändå rutig skjorta.
Jag har helt fel. Totalt.
Live och helt själv har Tomas hittat sitt eget lilla hörn i musiken. Visst, det låter fortfarande lite Nashville men inte så det stör. Det är ett eget fint ljud.

Speciellt Tomas röst kommer till sin rätt där i fönstret. Den liksom flyter ovanpå hela härligheten och lever sitt eget liv. Samtidigt är den ett med musiken. Speciellt bra blir det när han går upp i falsett och inte sjunger utan mer nynnar.

En sak som jag lägger märke till, fråga mig inte varför, är att det är ont om barréacord i Tomas låtar. Annars brukar singer/songwriter gössla med dylika, det är ju den enkla vägen till kompet. Och så blir texten det viktiga.
Tomas har sin egen stil när det gäller gitarrspelet. Svårt att förklara, men det böjs på fingrar som jag aldrig sett någon göra innan. Av det blir det helt fantastiska toner. Det är varmt och mjukt.

Under en låt kommer Björn Kleinhenz upp och kör duett. Hans ljusa röst klarar sig utan förstärkning och allt blir väldigt fint.

Alltså, allt det här var ju väldigt bra men det finns ett problem. Jag minns inte en enda låt. Inte vad de handlade om, inte hur de lät. Kanske är jag skadad av alla handklappspop med tydliga historier.
Jag lyssnade verkligen noga på Tomas, men minst faktiskt inte något alls. Det rinner bort samtidigt som jag går från Majorna.

Jag kommer bara ihåg att det var skönt och behagligt.
Musik att blunda till.

Tillsist:
Shit vad jag hatar tvapparater med fotboll i baren! Det plockar fram det mest idiotiska hos människor. Se den här webbsidan som en svartlista från mig!

Jerry Boman

Andra bloggar om: Tomas Denver Johnsson, Kafe Stanna, Majorna, Göteborg, Musik