Det hände något i år. Något skrämmande. Saker som jag har svårt att förklara varför de plötsligt var där. Emmaboda förändrades, festivalen förlorade oskulden. Vitt byttes mot svart. Emmaboda blev till viss del kallt. Om det berode på den nya inricktingen med band som Neverstore, Kid Down och Raised Fist vet jag inte men obehagligt var det. En festival skall vara kul, inte ett ställe där man känner tryck och press. Eller får blod på tröjan. Inte ett ställe där folk går bannanas på husvagnscampingen (som annars brukar vara festivalpensionärernas fristad).
Är det nya här för att stanna? Kanske sätter det hela sig till nästa år. Rädslan finns där att det eskalerar, obehaget, och Småland tappar sin själ.
En annan väldigt stor skillnad var att festivalgeneral Håkan körde med slips...
Jag försökte hålla kvar själen genom Indiedagis... läs längre ner hur det gick.
De tre dagarna börjar oväntat, jag går och kollar på CK. Det beror till stor del på att jag ändrat inställning till honom. När han var på Storan för en massa år sedan skrev jag att det var som att se Hiphop Idol och personen som åkte ut i första omgången. CK läste det och sökte upp mig... och var vänligheten själv! Så skön snubbe! Han bara accepterade att jag inte gillade hans musik. Tänk om alla tog lika lätt på livet! När sedan han och Jonk startade klubb gick jag dit och möttes än en gång av öppna armar. CK spelade också den bästa musiken som fick mig att dansa i timmar. På onsdagsnatten ser jag samma kille gå runt på campingen och sälja sin cd, han har en fin liten skylt på magen och pratar med alla. CK är helt enkelt en väldigt skön person. Då förtjänar man all uppmärksamhet!
Nu kunde jag ju spä på det här med att jag plötslig gillar att CK gör, men så är det inte. Jag har fortfarande svårt för hans musik, inte min påse. Men jag ser vad andra ser, han är trevigheten själv på scen. Utan att bli smörig. Han bryr sig om fansen, mycket. Och sen är nya låten "Äger" bra! Inget snack om den saken! Tokbra! Sitter som en smäck, hela festivalen sjöng på den hela helgen. Jag med!
Som så många gånger förr finns det alltid ett band med det där tokroliga namnet på Emmaboda, detta år Boris and The Jeltsins. Om det är ett "and" eller ett "och" verkar vara olika, men skit samma. Här hittar jag folkhemmets punkidoler. Sanningsägarna som kommer åkande i bil och pekar med hela fingret. Talar rätt och ger dig fel när du gör fel. Rakt ut. Tänk på blått, men tänk på den varma färgen i blått. Den där hårda men rättvisa sanningen. Mycket härligt! En av festivalens bästa!
Han ger sig på Pie Jesu! Han sjunger Pie Jesu! Det är modigt och helt underbart! Moto Boy står på scen med hårt yttryck och ger oss den mjukaste rösten. Mäktigt!
Men sen händer något, det blir för mycket finsång. Varje låt är en total musiklektion i rätt tonläge. Lite för bra. Jag vill ha skit! Låtarna flyter in i vandra och jag kan inte riktigt hålla isär begreppen. Det är väldigt vackert visst, men men vackert är inte allt. Det blir för mycket modemagasin, och lite för lite innehåll. Ungefär som när gratistidningarna skriver glatt om något företag som gör persienner.
Men han gav oss Pie Jesu i sommarsolen, det glömmer jag aldrig.
Äntligen fick jag se dem, jag har skrikigt om Cobra Charlie så länge att jag nästan tröttnat...
Navid Modiri är en trevlig kille som har begåvats med den största talangen: ombytlighet. Du känner såklart igen honom från Filmkrönikan, eller Navid Modiri och Gudarna, eller från poetryslam eller från radions Kvällspasset eller... Ja, det är samme kille, men olika lägen. I Cobra Charlie är han den obehaglige killen, som fascineras av blod, spyor och skott i ansiktet. En dystropi målas upp med detaljerade penseldrag, det är träffsäkert och så intelligent att jag backar. Med på scen är också Vanessa Liftig. Jag är tvungen att Googla och hittar att hon varit med på operan m.m... Husomhelst är hon skrämmande bra, hon skriksjunger och är obehaglig. Riktigt riktigt bra!
Cobra Charlie är teater, en kolsvart musikal. Inget för barn. När de sedan samplar Detektivbyrån blir krocken total, det mjuk snittas ruffigt upp och får helt nya former. Orden väller ut ur Navids mun, Vanessa skriker nere från samma brunn som du hittar i The Ring och gitarren skär dig med sina rostiga toner. Kortsagt: Det hela är skrämmande. Jag är glad att detta inte utspelade sig på natten...
Marcus Krunegård gör det igen, han bränner av en i det närmaste perfekt popkonsert på svenska. Men jag upptäcker en sak: bra konserter skall man inte kolla på förmycket. Jag har sett honom... en gång förut. Det är ju bara en gång, och den gången var det ju helt fantastiskt. Så varför inte denna gången?
Jag tror att det handlade om Marcus mellansnack. Han var som en gnällig tant på Konsum, så puttrar på om att allt är fel. Frukten är rutten, mjölken är gammal och personalen kompletta idioter. Här står han på scen och gnäller om att stolen till pianot är för liten. Kanske skulle det vara humor, men det blev bara drygt.
Men ändå! Låtarna är så bra så bra. Som vanligt. Sist kommer Stjärnfallet och då är alla divaliteter borta och jag smälter igen.
Natten bjuder på Familjen, jag är på tokbra humör och dansar/studsar in i evigheten. Om den där konserten var bättre eller sämre än något annat vet jag inte, det var som vanligt, Familjen vet hur man får till en dans. Förmodlingen har det aldrig någonsin varit så mycket folk framför Skogen scenen!
Av någon outgrundlig anledning kollar jag in Elf Power... vi håller det där...
Fredagen började med väntan, lilla lilla Frukostpopscenen hade ingen ström och diverse fel. Många många hann samlas innan Kristian Anttila tillslut gav upp och körde ändå, trots att gitarrerna mest lät "schitzzzzzz". Bandet skulle med ett flyg men ville inte svika publiken... Och vilken konsert de bjuder på! Anttila med band är punk, de är rörigt och mullrigt men det skvätter om spelglädje. Låtarna går snabbare än någonsin och hela gänget ler från öra till öra. Jag tror att Kristian verkligen var ärlig när han efter en stund säger att det hela gav honom stor glädje, att det var roligt att spela trots att det mesta gick fel.
Jag älskar artister som finner sig! Man kan snacka om att det är professionellt, men här tror jag även att det är något annat. De gillar att spela, de älskar att stå där och de älskar sin publik. Vi älskar dem tillbaka!
Förmodligen håller väl inte Kristian med men det där kan ha varit den bästa konserten jag sett med Anttila. Nu kunde man verkligen höra vilken kraft hans låtar har, de lever sitt eget liv och tål vilken behandling som helst. De pallar med att dras i smutsen, att sparkas på och att kastas in i väggar. Låtarna kommer ut helskinnade från va fan som helst. Stor pop!
Ser First Aid Kit och hittar tidlösa låtar, evergreeens som känns oöverskådligt bra. Varje låt har viktiga budskap, de har självförtroende och styrka. Jag har aldrig hört något liknade! Inga märkvärdigheter, men det är klassiska låtar. Här snackar vi livslängder på årtionden. Systrar Klara & Johanna är redan nu stora. Shit, de är bara 15 och 17 år gamla! Vad skall det sluta! Bevare oss väl! Var hittar de allt, när jag var femton skulle jag knappt fått ihop en liten text om att jag var sur på att det var punka på hojjen. Här står de här två och sjunger om saker som brukar ta många många många år att fatta, än längre att förklara för andra. Ojoj...
Martin Elisson är en märklig person. Ingen kan se så sliten ut och samtidigt be ödmjuk om ursäkt för förseningen. För att sekunden senare bränna av ett knippe sånger som är så bra att man smäller av! Kanske är det faktiskt så att Hästpojken mår bra av att inte dynga ner sig, att inte vara fulla och bröla. Nej, jag vill inte säga att de mår bra av att växa upp, för då kan det genast bli tråkigt. Här håller de sig balanserade, ger allt men håller ändå inne. Låter inget segla iväg helt okontrollerbart. Hästpojken är de högutbildade som spelar idioter. Originalet som visar sig vara miljonär men ändå samlar på burkar. En baglady med modeblogg.
Snacket inför Emmaboda rörde mycket Justice, årets största och kanske märkligaste bokning. Det laddades å det grövsta vid vagnen kan jag lova... Vi tar plats framför scen... vi väntar på att två gudar skall stiga ner... så tänds korset och... folk blir helt jävla galna. Inte galna som i glädjegalna utan galna som i aggressivt galna. Justice verkar plocka fram det sämsta i dansglada människor, folk slåss och kastar saker.
Jag pallar med några låtar innan jag otroligt besviken ser mig tvingad att glida ut mot kanten, det är ett slag i mitten. Väldigt obehagligt!
Istället blir det samtal om feministteorier med Elenette bakom en bod. Varför finns det så få kvinnor som gör gitarrsolon tex... Långt mycket trevligare och givande! Jävla fransmän!
Sista dagen var både bäst och sämst:
Det börjar med Almedal. Och ja... bakfylla gör ingen glad. Men äh, det är och kommer alltid att vara stans, Sveriges, bästa finaste band. Alltså, med en sådan lägsta nivå, det var i ärlighetens namn flera hundra gånger bättre på Midsommarfestivalen, så kan man inte annat än hoppa. Väldigt bra ändå! Men det märktes att några var lite trötta... Nu ser jag ännu mer fram emot Almedal på Kräftskivefestivalen, för det här bandet behöver kicken att stå öga mot öga med publiken.
Tikkle Me blir bättre och bättre, hårdare och hårdare, större och större. Frida Herchenröther utvecklas och rösten blir märkligare för varje gång, det är landets bästa röst just nu. Frågan är när hon får göra en duett med någon? Tänk Frida och Karin Dreijer...
De nya låtarna är mer komplexa, kanske en aning mörkare, men med samma underbart klarsynta aggressiva texter.
Egentligen trodde jag inte det var möjligt men Palpitation var bäst. De var bättre än jag någonsin hört dem, säkrare, mer kraft och hårdare blickar. Doppa en spetskjol i stearin, tänd på och gå kicka ner folk på stan. Vackert, visuellt och helt eget. Jag håller mig kvar, det är bland det bästa jag hört.
(om ni undar varför det blir kortare texter här, så beror det på att jag har sett några band många gånger och ja, det är roligare att lägga bokstäver på nya saker. Därmed inte sagt att de sakerna som inte får så många ord är sämre, precis som en låt på en minut kan vara bättre än en låt på tre minuter...)
Thermostatic har gått från att vara det viftade synthbandet till något större, de är mer tyngd bakom nu. Mognare men också storslaget. Nya låten Driving kommer sist och det är där jag fattar hur bra "det nya Thermostatic" är, mäktig låt som alla gillar. Den kommer hålla länge, en klassiker. Annars är det som sagt ett snyggare band, borta är lekstugan. Det är i sammanhanget något bra, för Thermostatic hade kunnat utvecklats till ytterligare ett skojjigt synthband med roliga ljud. Nu satsar med på bra melodier och bra låtar. Utan att tappa i originalitet.
Och ja, ni såg rätt, Herr Skivbolagsdirektören dansade faktiskt en smula!
Detektivbyrån har också mognat, numera låter det väldigt vuxet. De flyttade in från skogen och tog plats på dansbanan. Det nostalgiska finns kvar, men nu mer i en uppdaterad förpackning. Som om de tider musiken handlar om flyttat framåt, från jordbrukssamhället till sjutiotalets gröna våg. Det är på inget sätt förknippat med sjuttiotalets musik, utan beskriver mer känslan. Det finns fler bilar, det finns fler maskiner och någonstans i gryningen kan man skymta en dator. En ny era är på väg, borta är naiviteten. In på arenan kliver ord som "produktionstakt" och "effektiviseringar". Jag gillar det nya! Utvecklade och modigt!
Detektivbyrån har också festivalens bästa mellansnack! På skön dialekt!
Festivalens besvikelse var Lacrosse... men det berodde inte på bandet utan på den här killen:
Universums sämsta ljudsnubbe! Hörde du inte att Lacrosse har många röster som skall höras? Fattar du inte att vi inte vill höra gitarrerna högst av allt?
Borde det inte vara krav på att ljudtekniker borde lyssna in sig en smula på banden de skall mixa? Tydligen inte.
Du, Herr Ljudkille, förstörde ALLT!
Där slutade min festival, resten av kvällen innehöll massa märkliga ting såsom evighetsreggae och stenhård idiotimusik...
Ja, så var det det här med Indiedagis:
Som ni ser, jäklar vad det kom folk! Jag räknade till mellan 60 och 90 pers varje dag! Tack som FAN! Fina Småländska tidningen Barometern hälsade på, läs här. (kolla inte för mycket på bilden, jag skyller på att jag inte tvättat mig på tre dagar...)
Stort tack till banden som spelade, stort tack till publiken och stort tack till alla snälla campinggrannar som kom!
Indiedagis i korthet:
Roligast: Svart som gick ut i publiken, runt publiken, runt en husvagn, runt en husvagn till...
Hårigast: Olle i Spring Johnny!
Varmaste applåden: Nancy Star efter Glimmerstjärna.
Håret-reste-sig-på-armen: Papitation med Too Soon To Give Up.
Högsta allsång: Carl du lever i en dröm med Svart.
Snyggaste gitarrer: Spring Johnny!
Snyggast ljud: Papitations trumpet.
Ärligast: Nancy Star.
Tillsist:
Förtydligade, jag vill inte sträva bakåt, jag vill inte gå tillbaka till det gamla Emmaboda med gittarpop endast. Jag vill ha en blandad festival, men jag vill absolut inte ha våld! Ingen musik som uppmanar till våld. Vill någon ha det?
Tillsist2:
Kolla gärna min fotoblogg från festivalen...
Jerry Boman
