He travels around the world in a private jetand he´s got fingers long enough to reach 14 fretsHe´s got a cooler guitar then I havea silverish Les Paul whit a gig bagHe knows the chords that I´ve ain´t ever heard ofHe´s rich and famus and he´s tall
Så där sjöng skapop bandet Fudge Wax i mitten av nittiotalet. Låten handlar alltså om tjejen som väljer en annan kille eftersom han är bättre på att spela gitarr. Om killarna i Fudge Wax varit på Heriksberg igår så hade de förmodligen sett killen som låten borde handla om, de hade tappat hakan framför Oscar i Spectroscop. Inte för att han hade en "silverish Les Paul" men hans gitarrspel är det mest konstiga och fantastiska jag någonsin sett. En José González på speed, fingrarna var överallt på gitarren, samtidigt. Ljuden kom fortare och fortare. Ett tag trodde jag att han skulle dra av strängarna med hjälp av enbart friktion.
Om Oscar bara satt sig och spelat gitarr på det där viset, med huvudet djupt bland strängarna hade jag imponerats. Men han nöjde sig inte med det. Killen spelade samtidigt bas med fötterna! Ett sorts stort piano som han i strumplästen lät fötterna snabbt flyga över. Dvs två instrument på samma gång... samtidigt som killen ler och ser helt obesvärad ut!
Jag fattar det inte. Vänner som är betydligt duktigare på gitarr än jag själv fattar det inte. Ingen i lokalen är oberörd inför den här övermänskliga gitarristen. Hur gör människan?!?
Lyssna på bandets låtar, gitarren som låter är alltså live och på riktigt. Makalöst och övernaturligt bra.
Nu är de ju två personer till i bandet, Frida och Janne. Frida känner vi igen från bla Tikkle Me och hennes röst och kvalitéer som låtskrivare vet ju hela världen om. Hon har en helt egen röst och ett eget tilltalssätt, finurliga berättade sånger. Små sagoliknade sånger med klara budskap. Moderna fabler, ibland skrämmande, ofta vassa analyser.
Sen sitter du Janne bakom special special trummor och våra hakor ramlar ner igen. Han spelar så exakt att det nästan blir generande. Pinnarna är på fem ställen samtidigt och han bygger ut det inspelade materialet till en upplevelse.
Med de här tre komponenterna hade Spectroscop lätt kunnat avfärdats som ett "musikhögskoleband". Det är ju så jävla duktiga! Men Oscar, Frida och Janne har lagt till något annat, de gör musik som du inte hör någon annanstans. Det är fragment av stilar, det låter samplat och upphugget. Men när man ser det hela live ser man att allt görs i realtid, här och nu. Som sagt, jag har aldrig sett något liknade. Det är den perfekta korsningen av dansmusik och singersong. En fin kombo konstmusik och popmelodier.
Band två är ett av mina favoriter till årets band 2007. This Is Love är ett enkelt litet band som visar att det inte krävs en massa krångel för att göra berörande musik.
När Annika Forsberg drar igång gitarrintrot till Superwomen vet jag att allt jag tänkte är sant: Det där är typ årets låt! En stor utmärkelse men den där låten har allt man behöver, den är så smart gjord att allt annat bleknar. En snygg gitarrslinga som gör att man stannar upp, en text som är sorglig med självförtroende och en helhet så perfekt att jag inte riktigt förstår varför den inte finns i varenda mp3spelare.
Nu är This Is Love mer än en låt (ta tillexempel Too Late, som också är en hejdundrade låt), det är också glädje och kamratskap. Jag har sagt det förr, ett bra band behöver alla delarna. Om man i publiken kan se att de där uppe på scen älskar att stå just där, då blir det så mycket bättre. Stefan, Martin, Annika och Philippe utstrålar verkligen glädje.
Jag mår bra efter att sett This Is Love. Riktigt bra.
Synd synd att Klubb Perfekt inte hade fler besökare den här kvällen. Men det är svårt att konkurrera med Timo nere på torget...
Almedal-Adam hoppade in och spelade skivor en stund. Bra skivor!
Bara konstigt...
Tillsist: I kväll kan man gå till Henriksberg igen och kolla på Sinicess. De delar scen med Texas Terri Bomb... Så här gick det till när Sinicess spelade på Bengans för ett tag sedan.
På torsdag går vi till Café Stanna och lyssnar på Fantasikrig. Under-täcktet-blipp och dockhustexter.
Hennes ögon på mig som bensin på mitt hjärta Jag kramar tändstickor i fickan bara ett drag mot plånet och jag är förlorad Hon är fantastisk den där fickan Det kommer aldrig bli vi/Kapten Hurricane
En svart text, balanserade nära pretentiöst men det blir känslosam trevande nattlivsångest. Alla har varit där, några kommer aldrig därifrån och andra minns saker tydligare än luft i minugrader.
Kapten Hurricane är ett väldigt sympatiskt band. När de den här kvällen spelar på Wish är de påtagligt spända. Eller rättare sagt taggade. Luften är fylld av frustration, det är så mycket känslor som skall ut den här kvällen.
Det hade som sagt lätt blivit pretto, jag menar, vem fan under 40 vågar slänga in en saxofon, ett piano och ett gitarrsolo i samma låt. Samtidigt linda in allt liknelse överlastade texter, sprakade ord som river söder varenda vits. För när bandmedlemmarna utanför scen är sköna typer med glimten i ögat så är de allvarliga i strålkastarljuset.
Låt kulan lämna loppet För helvete tryck av Du kan väl göra nånting ordentligt För din egen skull Låt de sista drömmarna/ Kapten Hurricane
En stor del av framgången bygger på Christian Johanssons texter, sång och intensiva pianospel. Han ger sina egna ord rum att växa i, pianot är uppskattat allergikliande på min hud. Rösten är en trummhinnedröm.
Men vadå säger du, det här är ju bara en massa tonårsprosa. Ett exempel på oförlösta känslor som bara stockar sig därinne för att sedan likt en hagelsvärm skjuta ner vem som än råkar komma i vägen. Saken är ju den att det är just precis så, men det är ju däri som tjusningen ligger. Att någon faktiskt vågar brassa på, ta ut svängarna och hejdlöst kasta sig utför. Kapten Hurricane som fenomen är förmodligen det mest ohippa du kan lyssna på just nu: de är trevliga, de är skojfriska och de skriver låtar som skulle passat i dina föräldrars kassetbandspelare på väg mot en antikmässa. Men de gör allt med hjärta, väljer inte bort någon. Vem som helst är välkommen att älska.
Jag älskar dem.
Det var roligt med riktigt piano men tråkigt att Christian då fick sitta med ryggen mot publiken...
På lördag har du en ny chans att uppleva Göteborg från sin bästa sida: Kapten Hurricane spelar på Kalejda (ni vet det där lilla hålet i väggen vid Stigbergstorget).
Tillsist: På fredag är det stort fyrverkeri på Klubb Perfekt, Spectrocope (med Frida från Tikkle Me) och härliga folket i This Is Love. Folk från Powerblade spelar skivor. Viken kväll det kommer bli, två bra bra band och så en jävla grej på dansgolvet! This Is Love spelade på JOC för ett tag sedan...
Annars kan man ju kolla in Äkta Kärlek på Sticky. Räfven gillar jag inte men Äkta Kärkek: Me like! Så här var det när de spelade på Kellys för hundra år sedan...
Förfestar gör man på Kontiki med hjälp av Taramasalas fina utbud av pop.
På lördag blir det kanske Scout Nibblett, sönderslagen singersong på Sticky.... eller så går man till Kontiki igen och drar iväg till le Brazil. Kommer nog bli en del spontandans där.
Eller: On Our Honeymoon fortsätter sin mission. Klubben som får en att tro på centrum och pop igen. Den här gången är det The Felt Tips på scen, pepparkakor och glögg på borden.
I tider som dessa kan man lätt få för sig att alla hantverkare är trevliga, vet vad de gör och framförallt är kommunikativa/verbala. Allt är televisionens fel. För i våra rutor rör sig hantverkare vant mellan olika rum och fixar snygga saker. Snabbt, enkelt och samtidigt som det pratar om vad de håller på med. De är välkammade och ser skön avslappnade. Visst, ibland kör det ihop sig men de skyller inte på någon annan utan biter ihop och får jobbet gjort.
I tider som dessa kan man lätt få för sig att alla musiker är duktiga, vet vad de gör och är visuella/sköna på scen. Ingens fel egentligen, men i vår värld snurrar det runt drösvis av datoriserade musiker som genom ”den senaste studiotekniken” får oss att tro på deras förträfflighet. Snabbt, enkelt och exakt vid rätt tid mixar de ihop en hit. De är välkammade och ser sköna ut på promotionbilderna som någon elev från gymnasiets medieprogram photoshopat vackra.
Som tur är finns det riktiga artister, folk som inte riktigt bryr sig men som ändå är väldigt, väldigt bra. Som bara genom sin närvaro får en att känna trygghet om musikens framtid. Band som genom sitt sätt att vara, på och utanför scenen, bevisar att det inte finns några korta vägar till en bra låt. Att ett band aldrig kan bli större än en trevlig känsla.
Efter att ha sett Children Come On på Storan i lördags så fattar jag. CCO är precis ett sånt band. De är en bunt sköna typer, var och en med sina egenheter, men där summan blir fanimig magisk. De sitter inne på en hög med låtar som funkar så bra live att man kan börja lipa. Det är glädje, men inte överdåd. Det är sorg, men inte kommersiell tragik. Det är England, men ingen taxfreekopia på vägen dit.
På tal om att lipa, jag började ju inte gråta som jag trodde. Istället stod jag där med ett fånigt leende. Hela konserten. Den eventuella folkölsfyllan som skönt infunnit sig ökade och blev en mjuk matta runt mitt huvud. Samtidigt som sinnena skärptes.
Bäst var Damn this little town, ett ärligt försök att göra upp. Med hjärtat i handen och ödmjukheten i en ryggsäck. För egentligen, vems är felet när en stad inte funkar? Ja, precis…
Lite senare kom det ”hemliga bandet” upp. Gorillakillarna… Jag kan sluta skriva här, det är inte min sak att bedöma om en bunt testosteronstinna barbröstade punkare som blandannat drog i väg Ebba Grön-covers är bra eller inte. Jag hade ingen snefylla den här kvällen… Ett plus dock för den totala närvaron och faktiskt finliret. Ett extra plus för den otroliga blandningen på live band. Det är modigt.
Ett stort jävla mega plus till Populär-Anders den här kvällen! Han drog iväg låt efter låt som var tokbra! Jag saknade någon att dansa med… Så allt snack om att det har spelats dåliga låtar på Populär tar jag härmed tillbaka. Har också fått en lite sorglig förklaring till varför det eventuellt har varit en dipp i skivspeladet under hösten.
Tillsist:
Med risk för att bli utskrattad och utan humor vill jag bara säga att Maskinens låt ” Alla som inte dansar” inte är speciellt kul. Det är en catchig låt jo jo… men det är inte okej att ta kraften från ett ord som våldtäkt. Jag tror ju inte att det går runt så många våldtäkts män på våra klubbar, sifforna är nog inte värre där än någonannanstans. Och jag tror såklart inte att herrar musiker verkligen menar vad de sjunger...
Låten kommer spelas överallt och alla kommer sjunga med…och le. Det är fan inget att le åt! Ni får anstränga er lite mer om ni vill uppröra på riktigt, och eventuellt säga något.
Lägg av!
Alla som gör en sådan låt är väldtäktsmän. Sådär, nu fick ni tillbaka. För jag kommer inte dansa alltså sa ni samma sak om mig...
Tillsist:
Nu är det klart att den 19 december på Sticky blir en skön kväll! Kolla in här:
Alla kommer hjälpa dig skapa skön vinterstämning. Tobbe från Irene kommer bjuda på det bästa ur sin skivback. När han vilar tar jag över skivspeladet. Ingen danskväll, bara en kväll för modigt folk som vågar slappna av. Kom!
Två ställen och två band. Mycket att stå i med andra ord. Man det är ju ett mindre problem när musiken är bra. Då kan jag nog gå hur långt som helst, frysa fingrarna av mig flera gånger och bara le.
Kvällen började med Stereo Total. Françoise Cactus och Brezel Göring har på sitt sätt skapat en helt egen genre, humorelecto. För det är roligt att höra och se, det är dansant och det är altid eget. Båda har för länge sedan tappat respekten för hantverket, hur man gör en låt. Resultatet blir att man aldrig riktigt vet vad som kommer ut, man vet bara att det kommer ryka i benen och munnen kommer le.
Stereo Total är till vissa delar en LA show, fast i det lilla formatet. Jag underhålls. Ta till exempel låten när Brezel går lös på inredningen, hela riggen blir ett slagverk och inte en stålbit går säker. Han slår och sliter, skapar ljud där det inte finns. I slutänden har vi fått höra en låt som bara kan göras på Sticky. Ingen annanstans kommer den låten att låta likadant, för just de plåtbitarna finns ju ingen annanstans.
Och det är där som jag kommer till kärnan av varför ST är så bra, det är altid något nytt. Ibland ett ljud, ibland en extra vers ibland ett snabbare tempo. Jag underhålls.
Bäst är klassikerna: motorvägshymen Nationale 7, världens bästa cover Moviestar och sist men inte minst, Wir tanzen im 4-eck. Sista låten är förmodligen bandets bästa någonsin, den sammanfattar hela härligheten. En metatext och ett dansant elecrobeat. Det är humor.
Tyvärr verkar bandet till en början lite trötta, de nya låtarna får inte samma genomslag som de gamla. Kanske är det ändå dax att ge upp nu? Snart sitter de två på en sunkig bar och spelar covers på sina egna låtar...
Snygga stövlar!
Diverse väntan och jag är några sekunder från att åka med i en taxi mot Majorna för att sjunga karaoke (nej, ingen fara jag kommer inte avslöja vem du är. Du som sjunger i det där bra bandet och som skämdes för att du gillar att sjunka karaoke..). Som tur är står jag emot och vi blir ett gäng som går vidare mot Storan och Synthklubben. På scen står Northern Electric (försök att googla det namnet vänner..), tre personer som gör enkel fin synthpop. De är riktigt bra... men sen kommer då den där lilla detaljen som så många band missar live: sångeffekterna. NE gör strålande bra musik, Annliz Fohlin sjunger snyggt helt själv men Sten Claréus har inte den där toppen rösten. Nu gör det ju inget för inspelat är det snyggt effektsatt. Men så live har de plötsligt kört hans röst helt rent. Funkar inte alls, det stör en smula.
Det är inte så att han sjunger kass, det är bara det att hans röst skulle må bra av lite härliga effekter. Det skulle skapa skärpa och egensinnige. Men nu vill jag inte vara elak mer, NE gör väldigt bra musik. Jag blir glad av deras känsla för bra melodier. Lyssna på lilla klippet nedan och du kommer bli övertygad.
När vi ändå är på Synthklubben, stort plus till dem den här kvällen! Jag har ju tjurat lite över att de spelat för mycket Chalmerssynth. Men den här fredagen var det underbar musik! Tack!
Tillsist: Ikväll går du, du och du där till Storan igen. Children Come On kommer få dig att känna dig större och bättre. Handklappspop med England i tankarna, skitiga gator i sinnet och Fredrik har just nu stans bästa röst. Inte missa! Jag kommer svimma när Traces and tracks går igen... Ja, just det klubben heter ju såklart Populär... men det vet du ju vid det här laget...
Tillsist2: Så ramlade årets andra jullåt in, den här gången är det synthjälten från landet Peter Sjöholm som bjuder på en 80-tals känslig smällkaramell. Som vanligt är det vardag, känsligt och nära till tårarna. Peter tar upp ett viktigt ämne, att julen kan vara ett helvete. Jag är övertygad om att Sjöholm har Sveriges största hjärta.
Här kommer en bunt samlade saker att ta vara på, klippa ut och spara nära hjärtat.
1. Julie Venus kommer från Örebro. Eller Julia från Vrestorp och Samuel från Dijon...men det där kan ni ju själv läsa på deras Myspacesida. Det viktiga är låten Stumbling again, en riktig midipärla!
2. Nu kommer jullåtarna! Först ut är Moa. Oväntat men det är en bra låt, mycket känsla och fin sång... som vanligt. Jag har sagt det förr, varför får inte Moa spela någonstans? Jag tror det skulle bli hur bra som helst!
3. 30 november (det är imorgon fredag) kommer Elenettes skiva ut, och man ju hoppa upp och sätta en femma på att det kommer bli snack. Smarta texter som säger saker. Politik i snygg förpackning. Synthprogg. Gå in på Myspace sidan och lyssna på "extra spåret" Jag Hatar Män...
4. Universal Poplab har släppt en remixskiva...och vissa låtar har blivit ännu bättre! Bäst är Timos helt omgjorda Heart Apart. Riktigt snyggt! Även Thermostatics I Could Say I´m Sorry är en riktig rökare...löjligt ord men det passade här.
5. På lördag är det så dax för Göteborgs längsta kille och Göteborgs största röst att ställa sig på scen på Klubb Populär. Långa killen med rösten heter Fredrik Corander och bandet heter Children Come On. Var där eller bär fula byxor resten av livet!
Så här såg det ut när jag träffade dem i somras.
Och så här lät det när de gjorde en fantastisk spelning på Indiedagis (på Emmabodafestivalens husvagnscamping)
6. Det här var inlägg 400! Ja, vad säger man om det?
Tänk att saker än kan ske. Att drömmar kan slå in. Tellus about the moon var precis så bra som jag drömt om...eller de var bättre. Jag skall säga det direkt, jag blir nyfiken på band med bra namn. Kan ju låta ytligt men om man glider runt på nätet och lyssnar på hundratals band så skall det till ett bra namn ibland för att man skall fastna. När sedan musiken är underbar fastnar man ordentligt.
För TATM var det alltså premiär i lördags, på klubben On Our Honeymoon som hänsynslöst hänger sig åt brittiskt 80-tal/90-tals pop. Eller ja, de spelar ju annat oxå men ni fattar känslan.
TATM spelar med den känslan och de gör det förbannat bra. Det är hemtamt men ändå eget. Om jag skall göra en utflykt till seriös musikjournalistik så skulle jag skriva att det är en fin symbios mellan Smiths och Jens Lekman. Finurliga öppna melodier, små berättelser och en väldigt snygg röst.
Allt detta får de alltså in på sin premiär! Jag brukar tala om "färdiga band", de som bara går ut och är klara över vad de gör direkt. De som inte behöver någon startbana, ingen uppväxling. Så nu bestämmer vi det här och nu: Alla röstar på att TATM får spela på Rip It Up i Säffle nästa sommar! (om det blir en uppföljning på den fina festivalen...)
-Det är fan det bästa jag hört på länge! Han är ju en vit Stevie Wonder!
Irene-Tobbe håller inte inne på det speciellt länge, han älskar Harvey Williams lilla framträdande vid pianot. Jag gillar det oxå, fast jag börjar tänka på tvserien Cheers. På ett bra sätt.
Ja, nu vet väl alla hur det ligger till: Harvey har spelat i The Field Mice och är Another sunny day. Med andra ord har vi med en legend att göra. Men jag bryr mig inte så mycket om det, här och nu gäller. Och det är en helt fantastik liten spelning Harvey bjuder på. Att få stå där och höra de här sångerna får mig att känna mig lite bättre, det är underbart! Det är vackert, på sina ställen luftlätta melodier och det innehåller inte en enda svacka.
På något sätt kände jag mig utvald, jag är så glad att jag fått uppleva en sån där spelning. Tack ni som tog hit Harvey, det hade jag aldrig kunnat drömma om!
Tillsist: De flesta drar iväg ett elektriskt brev med en länk till en Myspace sida. Det kan ju vara bra med tanke på miljön och allt det där viktiga. Men så finns det andra som anstränger sig lite mer. Kolla på det här brevet som ramlade in i mitt postfack härom dagen.
Det kanske inte framgår tydligt på bilden men pappret är i silver! Och skivan är en liten liten cdskiva. En cdsingel på riktigt! Jag säger snyggt! Sen kanske jag inte gillar Mattias Tells musik helt, men det är en annan historia. Det är bra låtar men lite för bredbentrock för min smak. Men återigen: papper i silver alltså!
Tillsist2: Det här är roligt.
Diskbänksrealism fick en ny innebörd...
Tillsist3: Jag missade det själv: Bloggen har fyllt 3 år! Och rusar mot fyrahundra inlägg... Vem hade kunnat tro det?
Jag hade lyssnat på låtarna som Anna Järvinen har på sin Myspacesida. Suttit där och försökt förstå vad som var så häpnadsväckande. Vad som gjorde att folk skrek om årets platta, att de höjde volymen på språket och formade meningar om "Håkan känslor". Stilla började jag dra mig bort från den där sidan, jag förstod inte. Var det bara rädsla att stå utanför gruppen som gjorde att alla sa de där fina sakerna om Anna? Jag förstod inget. Det fanns inget där då som stannade min värld, inget som tog stypgrepp och fyllde mina nerver med lugnade medel.
Nu vet jag bättre. Anna har allt som man behöver. Hon stryper mig, en behaglig andnöd långt därinne i kroppen. Varenda innebodde lampa slocknar, mörkret sänker sig samtidigt som det fullsmockade Pustervik sjunker undan. Alla vännerna försvinner, jag försvinner. Stjärnorna tänds, oskuldsfullt för första gången. Ett kallt ljus sprider sig imaginärt i lokalen och kvar är bara den mest innerliga musiken jag hört. Fokus är på en punkt, ett epicentrum där alla stift ritar kurvor på papper och mäter det största utslaget på richter. Anna står i centrum lika självklart som solen i centrum av planeter. Vi andra kan bara cirkulera runt i det mörka, låta våra planeter skakas av jordbävningar, låta våra himlakroppar skadas och försöka läka.
Samtidigt vet jag att det är bedrägligt. Solen med sin starka dragningskraft, som får mörkret att verka ännu mörkare, kan när som helst sluka oss. Vi tar ännu ett varv och ber för en ny morgondag, att vi ännu en stund skall lyckas ta oss ur situationen. Inte skall solen få svälja oss i ett stort hål av gravitation.
Jag vet inte om jag lyckades ta mig ur banan. Järvinen live förklarade en massa och nu kommer jag vara dömd till en evig cirkulation runt den här solen. Kanske förgör den mig, kanske sliter jag mig loss. Just nu är rymden precis evighetsstor, drömmen finns i natten.
Jag funderade på att inte köpa skivan efter konserten. Tänkte att den aldrig någonsin kan leva upp till den här stunden. Jag tvekade länge men tillslut blev det en skiva i väskan. Sanningen är att det inspelade inte matchar live upplevelsen. Inte på långa vägar. Ungefär som ett 10 gånger 13 centimeter stort kort inte kan göra Himmelska fridens torg rättvisa...
Pinto var förband. Kanske var jag inte lika lyrisk den här gången, bandet saknades. Men Green leaves falling down var precis lika bra som förra gången. Även där stannar jag upp...
Men just nu kan jag inte säga mer än tack Anna. Och samlar nya krafter för att ta mig ner till On our Honeymoon...
Tillsist: Patrik Jensen bad om en adress, han ville sända över en liten låt. Patrik sjunger ju annars i Hospitalle men har nu börjat göra sånger på svenska. Jag såg/hörde hans nya musik, enkelt kallat "Pats" härom månaden. Det var bra med löfte om att bli helt strålande. För någon dag sen plingade det till i epostboxen. Ett brev från Patrik, text och bifogad fil...
Nu sitter jag här och kan knappt slita mig från låten. Det är en drömskt svävande poplåt. Tänk dig att en kör tar plats i något underjordiskt parkeringsgarage. De vill göra upp med sitt liv, starta om och göra rätt. Sången ekar, studsar mot betongen. Nära och långt borta på samma gång. Det är en låt som man dras in i, den utmanar och är underbart indirekt.
Låten heter Sanningen & Ångesten och texten går så här:
kära du ge mig ett råd det finns för många sätt att dö och leva på snälla ta mig bort härifrån jag har fått nog av apati och tomma ögon
mamma minns du när jag var fem på morgnarna hur du låg sönderslagen du sa att du älskade livet men jag vet att du drömde om himmelen den bilden kommer kanske aldrig gå att sudda ut och det kommer kanske aldrig bli ett lyckligt slut
men jag lovar jag försöker mycket mer nu än förut så spill ingen tår för mig bekymra dig inte alls för mig
Karin, Karin lyssna på mig -Åh nej här kommer sanningen & ångesten! du vet det där jag sluddrade till dig var inte mina ord -Håll käft och lämna mig! ja, jag vet jag inte har nåt alls som du vill ha men det känns faktiskt helt okej ibland så glömmer jag att varenda en av dom som vill ha mig är psychon och idioter så spill ingen tår för mig, bekymra dig inte alls för mig
Patrik sänder också med en bild som han tycker beskriver saker. Han förklarar att han har dåligt samvete för hur han har behandlat folk, att det här är en förklaring/ursäkt för alla som råkat ut för hans dåliga sidor.
Jag tycker det är vackert. Det gömmer stora saker i den där låten. Om det fortsätter så här kommer vi sitta med en popbomb i knät om ett tag... Det är väldigt vackert...
det finns för många sätt att dö och leva på
Vackert.
Tillsist2: Jag tror någon på kommunen inte får den uppmärksamhet han förtjänar.
I torsdags hade Allears klubb på Sticky...det gick väl sådär. Men men det var kul och de flesta verkade ha trevligt!
Jag börjar med det viktigaste, listan över vilka skivor jag spelade (meningen var att jag skulle länka till alla med det funkade inte...):
Låsas katten - Den här stan är inte stor nog för oss båda Spring Johnny - Riksväg 45 Blues Shiloh - Why do years go by? My Russian Father And A Dog Called Laika - Indiekids Cobra Carlie - Skrik om du brinner Fine Arts Showcase - Dance With Yr Shadow Popmusick - Senssles Sound Shoot Charlie - Junior/Senior Moa - In the spring Hospitalle - Hear them sing Johan H - Nygubbe4 Hatis Romance - Indieland Litte Big Aventure - Son Of St Jacobs Children Come On - Traces and Tracks Samtidigt Som - Jag tror aldrig någon kan känna så här för dig Vargpakten - Jantelagen SV:RT - Skulle inte tro det Tikkle Me - Beat This Man Palpitation - Norway Disapear Fontainebleau - Svenska fåglar Ultrasport - False Start City Fibi Frap - Chatrine Tiptoe arond the elecric chair - Spencer The Sweptaways - Kalla Mig Small Feral Token - Love Endless Glasvegas - Daddys Gone The Essex Green - The great late cassiopia Hundarna - Man med pistol Kusowsky - Dansa Saint Etienne - He´s on the phone 64 Revolt - C.A.P.I.P Cat Burgular - I Hate Morrissy Isaac Nyberg - Förortsbarn Lola - En av dom där dagarna Hemstad - Partik Sjöberg Hej Anita! - The answer is 42 The Animal Five - We gona die at the same time me and you Famlijen - Det snurrar i min skalle JohnE 5 - Comment ca va Marc Hamilton?
Spring iväg, invadera närmaste dator som har Google och sök upp alla de här banden. De är bra allihopa!
Sen spelade Tones of Home...och sen spelade Ema-Emil massa bra musik, bland annat Black Kids underbara "I'm Not Gonna Teach Your Boyfriend How To Dance With You". Den låten var bäst på hela kvällen! Eller så var det nya fyndet John´s Candy, som Emils kollega Carolina spelade...
Efter sista bandet så spelade jag också lite blandade plattor...jag avslutade med Broder Daniels liveversion av Shoreline och drömde mig tillbaka till vintern 2001, när jag själv dansade till just den låten, på just Sticky. Kanske drömde jag om att också en gång få stå i det där DJ båset... Nu dansade ingen men jag och Emil satt med ett fånigt leende på läpparna. Vi enades om att det där är en väldigt bra låt att sluta med. Tyvärr fick vi inte höra de sista 15 sekunderna, en kvinna kom och sa till på skarpen att nu fick vi lägga av för nu stängde dom. Klockan var 01.01...
Så några små ord om banden som spelade, först Tones Of Home. Inte min påse alls. Funkade inte live, för långt och faktiskt för tråkigt. Jag säger inte mer än så... Band två däremot, Swedish For Beginners, var ännu bättre än jag väntat mig! En stor del i det är Johan Signerts totala förvandling, från skön snubbe till...ja, ta mig tusan, han är den perfekta hybriden av Håkan Hellström och David Bowie! Han får igång de fåtalet i publiken med lika delar naiv charm som med de stora scenernas sexighet. Vid slutet av konserten finns det ingen i lokalen som inte fallit pang bom för bandet. Resten av bandet skiner av spelglädje, de fungerar som en enhet. Låtarna är på sina ställen helt briljanta, lyssna på Happy Factory eller This city is not for me! Det mest spännande är ändå hur varje liten del i SFB spelar roll, även om de är många på scen är alla lika viktiga.
Tillsist: Ibland blir allt så bra: Tellus About The Moon har flyttat sin spelning till i morgon lördag. Detta innebär att jag kan gå på både Anna Järvinen ikväll och på TATM på lördag. Underbart!
Tillsist2: På tal om Anna förresten: Pinto blir förband! Läs vad jag skrev om Pinto här... Det kommer bli en helt underbar kväll vänner! Anna och Pinto på samma natt! Uppdaterat: Pinto a.k.a Andreas Magnusson lovde nyss att han kommer spela "Green leaves falling down"... Jag skrev så här när jag hörde den senast:
Mot slutet kommer Green leaves falling down... Då överväger jag att sjukskriva mig i förskott, för att ha tid till den där låten i regnet hela natten. Vandra runt och uppfyllas av den där lilla underbara skapelsen till låt. Sluta mig in i mig själv och skita i att regnet kommer göra min kropp svag. Strunta i dagarna som kommer, låta natten ta över och fortsätta en envighets vandring som kallas mitt liv. Känna att ensamheten finns där mitt i flersamheten, att bara vara för sig själv. Det är en sådan där låt, som likt minuter här och där, får mig att känna mig levande och död på en gång. En känsla av dödlighet och odödlighet på samma split sekund. En vaggvisa och en visa som passar när solen går upp över husen i öster, som passar när västkusten visar sitt värsta nylle en höstnatt och som likväl kan plocka fram känslor av sommar i långsamma båtar på väg under bron.
Ja, ni fattar. Det är en väldigt fin låt.
Tillsist3: Jag tycker barn skall förbjudas på restauranger. Jag tycker morföräldrar som pratar högljutt bebisspråk med kypare (bara för att det är ett barn vid bordet) bör förbjudas. Det är när man för tjugotolfte gången tvingas höra en ungjävel skrika "Hej Anders (fingerat namn)" följt av ett högfrekvens skratt och bara inse att ungens föräldrar inte tänker göra ett skit åt deras skrikande avkomma, då får det vara nog. Föräldrarna äter lugnt vidare och snackar förmodligen om att det är så bra med vinterdäck och/eller senaste platttv köpet. Ni är inte hemma i ert kök nu! Jag gå för fan inte runt i bara kallingarna och spelar Broder Daniel på högvolym när jag är ute på lokal! Jag tycker barnvagnar skall förbjudas på spårvagnar och bussar i rusningstrafik. Nä, det är inte så att vanliga människor skall gå ut ut spårvagen bara för att ni skall få plats med er rymdraket stora barnvagn, som för övrigt har en vass kant där fram som skär in härligt i de övriga resenärernas hälsenor.
Jag äcklas vid tanken på att de här vuxna människorna tillåts yngla av sig. De har ju en form av social defekt som yttrar sig med den totala instängdheten i en bubbla, en uppfattning om att barnfödande är den totala toppen på hierarkin. Kom igen, visa världen lite respekt. Bara för att ni har bevis på att ni fått ligga så betyder det inte att ni äger världen! Nä, fram för körkort på födande av barn! Undertiden portar vi alla barn på restauranger och alla barnvagnar på spårvagnarna...
1. Onsdag kväll spelar jag skivor på Sticky. Emil från EMA spelar också skivor...Honom känner ni nog igen som Beat Agency-Emil om du är från Göteborg... Det är Allears som fixar med Live Giget och Klubben heter The Camp. Två band spelar, Swedish for beginners (Göteborg) och Tones of home (Kalmar). Kom dit och häng, ta en öl och framför allt lyssna på bra musik. Jag kommer spela ny och gammal pop. Mest ny pop då, låtar som du knappt hört innan men som du kommer att älska!
2. Cosy Den-Mattias har inte haft klubb på ett tag nu, han har fullt upp med skivbolag och att fixa klubbar i huvudstaden. Ibland åker han över till Finland och hänger med sina polare... Nu har han hittat ett helt nytt fantastiskt finskt band! Via MSN låter han hälsa att det är Henry från Cats On Fire och Jessika från Le Futur Pompiste som satt ihop ett band. (om jag inte ser fel så var de just de två banden som spelade på den första Cosy Den...). Strunt samma, bandet de två har ihop heter Burning Hearts. DE ÄR TOKBRA! Lyssna på I lost my color vision och bara älska! Magiskt!
Tillsist: På torsdag ser ni Kapten Hurricane i Nyhetsmorgon Göteborg Väst. Inte missa! Snurrig intervju och bra musik utlovas...
Tillsist2: Humm krock deluxe på fredag...Anna Järvinen på Pustervik eller Tellus About The Moon på Stars´n´bars (On our Honeymoon). Namnet på sista alternativet är ju helt briljant, och de låter ju så fint så fint... men samtidigt är man ju nyfiken på den där Anna det snackas om så mycket.
UPPDATERAT: On our Honeymoon är flyttat till LÖRDAG. Samma plats. Härligt, då kan jag gå på båda! Tack Gud!
Det är över på en sekund, det där ögonblicket som kan kallas fint. Egentligen är det inte ett ögonblick utan mer en pausering. Ett uppehåll, hade kunnat vara i flera sekunder, eller i ett helt liv. Det gick till ungefär så här:
You bite me off when a push my luck And you pull me back when you want us to (paus samt litet leende) fuck
Just den där pauseringen rymmer allt som Irene inte får med på skiva, allt som gör att de just nu seglade upp som höstens konsert.
När jag för ett tag sedan gick på Irenes släppkalas blev jag orolig. Bandet var nervöst och inte samspelta. De hade uppenbara problem med mängden människor på scen (just nu kan man räkna till 12 personer). Den gången tog det sig inte förrän en bra bit in i konserten.
Nu var det lördag i stället för onsdag och klockan blev mer två än tolv. Men vilken skillnad! Irene ställer upp med glädje direkt, pang bom in med femte kalasväxeln.
De sorglösa låtarna från första skivan är uppskruvade till glädjepiller deluxe, det är leenden och små interna hintar. Man anar att det numera är ett väldigt bra kompisgäng som gör något som de älskar. Och de älskar varandra. Varje person räknas och tillåts ta plats, det är detaljerna som gör helheten, personerna som gör gruppen.
Även i de mer eftertänksamma låtarna från nya skivan är allt bättre. För samtidigt som det är allvar så finns hela tiden självdistansen och tanken på den egna litenheten där. Allt är viktigt och oviktigt på en och samma gång.
Och nu kan jag ju säga det här, Tobbe har aldrig sjungit bättre än den här kvällen. Han släpper allt och bara låter rösten ramla på. Borta är all osäkerhet och alla nojjor. Han sjunger och det är inget mer med det. Viktigt och oviktigt på samma gång.
Varje gång jag ser Irene så har det tillkommit en ny medlem. Förra gången var det som sagt ett problem, inte med de nya personerna utan helheten svajjade. Nu är läget ett annat. Mitt i blåssektionen hittar man numera en genomtrevlig skåning som kallas Nils.
Jag vet inte om det är praxis, men "som vanligt" när Irene utökar så får den nya familjemedlemmen en stund för sig själv och tillåts presentera sig. Därför är det ju helt naturligt att spelningen innehåller ett saxofonsolo. Trevligt och snällt.
Och: Snart vill jag ha tillbaka min kidnappade tamburin...
Sist måste jag ändå släppa ut det här. Anders och Mattias kommer förmodligen bli ledsna men: Det har börjat spelas tråkig musik på Storan. Det är rätt märkligt för den här förvandlingen har kommit stegvis. Jag vet ju att herrar DJs sitter inne med en massa skön musik, men de senaste gångerna har det liksom inte fått till det. Tillbaka till musiken ni spelade för typ ett år sedan och ni skall få se på dans!
Sen kan man ju undra varför en fotbollsmatch (som innehöll ett gäng blågula losers,som var losers både före och efter matchen) skall påverka så mycket...Klockan tolv var det kanske 20 pers på Storan...
Tilsist:
Tack vare Googels mål att regissera allt på nätet hittade jag det här (det hela är ett svar på mitt öppna brev till Almedal):
---------------- 2006-10-29
Öppet brev till Jerry Boman:
Du är den totala motsatsen till Almedal. Förlåt Jerry Boman, men dina texter betyder inget.
Jag lovar mig varje månad att aldrig läsa nån av dina texter igen, men det slutar alltid med att du skriver nåt om något jag gillar, och att jag läser det, och att det är distanserad skit och att jag blir sur.
Du tar musiken och allt som betyder så sjukt mycket och försöker paketera den som nån sorts jävla skit som andra ska tycka om bara för att du skriver det. Hypa det så fort som möjligt så det blir månadens grej och sen vidare och hypa nästa sak. Som tur är tror jag inte det är så himla noga vad du skriver, de flesta vet att inte lyssna på profeter. Men det är tröttsamt med allt tjöt, som om det var det det handlade om, som om det är det man ska bry sig om. Jag har egentligen inget emot dig som person. Bara rollen du helt i onödan spelar, tillsammans med Belfrage, Lindquist och Virtanen och alla dom andra. Vad ni skriver och om vilka spelar ingen roll, det är samma skit alltihopa. Ni vill ta det vi älskar och sälja tillbaka det till oss. I utbyte vill ni ha bekräftelse i form av vår respekt. Ni GÖR ingenting. Ni bidrar med ingenting.
Fortsätt gärna gå på bra spelningar, fortsätt gilla musiken och allt annat. Men sluta försöka reducera det till nåt man ska ha en åsikt om.
Jag tror faktiskt att du gillar Almedal på riktigt. Gött, fortsätt med det. Men det känns som du bara försöker plocka poäng på allt du ser och vad du tycker om det. Det är meningslöst. Livet är ingen tävling och dina poäng du samlar ihop betyder ingenting. Så slappna av, softa lite.
If you put down your pen, leave the worries behind then the moment will come and the memory will shine
/Jon Erik ----------------
2007-11-19
Öppet brev till Jon Erik:
Ja, du har faktiskt helt rätt. Mina ord är inget. Det är bara ett luftslott. Att ens försöka jämföra mina små ord med tex Almedals är ju rent ut sagt idiotiskt. Inget att be om ursäkt för, jag är fullt medveten om det här.
Men jag vill ändå skriva några rader till dig och förklara...eller kanske lägga ut orden lite.
Jag skriver om musik för att jag gillar musik så in i helvete mycket. Jag har ingen annan plan, inga poäng att ta och vill inte spela någon roll. Jag vill faktiskt bara skriva ner vad jag känner. I början när jag skrev den här bloggen visste ingen vem jag var. Det var rätt skönt faktiskt. Men ju längre tiden gick så började folk bli "Hej, du och tjäna" med mig när jag gick ut. Det var obehagligt. För plötsligt började folk ta mina små ord på allvar. Många började förlita sig på att det jag skrev om faktiskt var bra. Jag kan ju erkänna att det var roligt att folk läste, men när de började ta det på alvar så blev jag rädd. Vem är jag att bestämma? Vem är jag att hissa någon till skyarna? Riktigt allvarligt är det när band lägger ner bara för att jag möjligtvis inte gillar dem.
Jag har själv aldrig haft speciellt mycket till övers för folk som skriver om musik. Speciellt inte de som skriver om konserter. Vad är meningen egentligen? Att skriva om ett unikt tillfälle, de som redan var där vet hur det var och de som inte var där kan ju aldrig uppleva samma sak. Rätt meningslöst att lägga massa tid på att beskriva hur det var, eller hur?
Jag har ingen annan förklaring till min blogg än det faktum att jag faktiskt älskar musik, och har under långa tider omgivit mig med människor som inte riktigt förstått hur mycket det betyder för mig. Hur mycket de går miste om, alla bra saker som händer i Göteborg, alla bra band som hela tiden poppar upp. De kommer aldrig förstå att jag inte kommer sluta älska musiken och livet där ute. Till vis del handlar den här bloggen om att mina chefer och kolegor på mitt vanliga mediadayjob skall få upp ögonen för ett liv som pågår i Göteborg men som de aldrig ser. De, som anser sig ha koll på världen och de som ibland tror sig ha koll på "nöjeslivet". Det är dem jag vill skaka om och väcka.
Den här bloggen är helt meningslös för dig Jon Erik. Den är helt meningslös för dina vänner, ni som fixar så mycket bra. Er som jag avundsjuk ser på och önskar att jag var. Den är helt meningslös för alla er som jag på håll ser och önskar av hela mitt hjärta att jag var. Att jag hade den där energin och den här härliga hänsynslösheten inför livet. Jag har aldrig haft den känslan. Möjligtvis kan den där känsla uppenbara sig när jag står framför scen och ser ett band som uppenbarligen älskar allt de gör. Då kan jag om så än bara för några sekunder glömma allt och bara älska. Det är för de stunderna jag lever.
Jag skriver för de människor som inte ens tar sig tid att gå på konserter, som inte fixar bra fester, som inte älskar och som inte kan ge sig hän inför det faktum att en låt eller ett band kan förändra hela ens världsbild. Jag skriver här för att jag vill visa för dem att det finns alternativ.
Det här vet ju både du och dina vänner redan om. Så jag förstår att mina ord inte betyder ett skit för er. De betyder inte ett skit för mig heller, jag vet ju också om alternativen. Men för de som redan vid 25 stelnar till ,för de människor vilken bakfylletisdag bara är ett svag minne, för de som hävdar att allt redan är gjort, för de som åkte på en festival "för att få det gjort", för de människor som tycker att livet innehåller en massa måsten, för de människor som tycker att man måste göra saker i rätt ordning och framför allt för de människor som tycker att 16 personer i en publik inte är något att hänga i granen. Det är för dem som jag skriver, för att de skall vaka och för att jag kanske kanske har chansen att rädda livet på någon stelnad person. Få den personen att gå ut, springa på en Almedalspelning och inse att livet inte är över bara för att man köpt lägenhet.
Kanske är det så att vi två ändå har något gemensamt. Vi älskar stunden och vi älskar musiken. Förmodligen vill du inte ha något gemensamt med mig, men du skall veta att jag har den största respekt och beundran för det du/ni gör. Vad nu min respekt kan betyda.
Jag älskar Almedal. Dock gillar jag inte Belle & Sebastian.
Med hälsningar Jerry Boman --------------
Nu var nog det här brevet inte en så bra idé ändå... Men se det inte som att jag försvarar något. Det enda som behöver försvaras är allas rätt att göra va fan de vill. När de vill. Och det finns alternativ.
Tillsist2: På onsdag spelar jag skivor på Sticky! Nu skall äntligen det där högtalarna få sprida lite bra musik... Mer info här.
Jazzhuset. Jo, vänner det är kvar. Ser typ ut som när jag senast gick ut därifrån, det kan var nog några år sedan. Packat med folk och trevlig stämning, bekanta ansikten och nya trevliga människor. Roligt att få hälsa på folk som gör så mycket fint, och få ansikten på webbfolk. Det kändes väldigt hemma på något sätt. Till och med toaletten luktade lika mycket piss som vanligt...
Det här blir på inget sätt en komplett text om Bluekicks konsert på Svanen igår. Anledningen är att jag bara hörde fyra låtar... så går det när Irene-Tobbe vill spela upp gamla demos (vissa riktigt jävla riktigt bra!) och när han vill spela upp en ny Irene låt. Riktigt bra den också...Imorgon ser ni Irenen på Storan!
Nåväl, Bluekicks hade släppkalas och man fick en singel gratis. Fint.
Av det jag hörde lät det som en mängd Engelska band, ni vet med de där chaka chacka chacka gitarrerna. Staccatopop. BK gör det bra, och i en låt blixtar det till ordentligt. Det hela blir som bäst när bandet är riktigt hala och slirar. Sången som kommer ur deras munnar dryper av olivoljeindränkta plastbitar, halkar runt och nuddar bara lätt. Då är bandet oslagbara!
Nu hörde jag som sagt bara en liten del, men det var fint. Eller ja, det kanske blev lite präktigt på sina ställen. Men va fan, det var ju dansvänligt och svängde som attans! Mer olja bland orden, mer olja på gitarrena och det här kommer svänga likt ett bowlingklot på halkbanekurs.
Dock fattar jag inte varför de valt Louise till singel låt? Det fanns mycket bättre låtar. Kanske vill man spara det bästa till sist...
Den nya Irene låten...
Tillsist: I kväll blir det berget i Gamlestan. En nöjestidning kallade det Indieberget... Märkligt, för Indieberget är ju det berget jag bor på.
Tillsist2: Jag hör rykten om att det blir "Drinkbar" på Koloni på fredag. Lyxigt! Men en plåtöl för tjugan är också fint... Love Is All missar du INTE!
Tillsist3: Kräftskivefestivalen tar sig... redan nu!
Tillsist: Det var inte igår! Love Is All spelar på Koloni, i berget i Gamlestan. Alla måste komma, alla måste vara där. Hitta genom att klicka här.
Tillsist2: Kolla in Nyhetsmorgon Göteborg Väst i TV4 på torsdag, kvart över nio börjar det. Då kommer ett fin fint inslag med Shiloh. Inte missa...eller ja det kommer ju såklart att finnas på nätet efteråt...
Om allt går vägen kommer du här att se de första rörliga bilderna på Palpitation, bara minuter efter att de gjort sin första livespelning på Join Our Club. Det bör finnas video på bandet här omkring 24.00 iallafall...
(Om du kollar in här innan 24.00 kan det hända att det ligger andra bilder i spelaren, tex Pinto från Cafe Hängmattan. Dem kan du också lyssna på...)
Tillsist:
Kollade på Liars och HTRK igår. Pustervik var stället och priset skyhöga 150 pix... Och det kan man ju säga, det där var inte min påse...Liars lät ju bra på nätet men live var det påklistrat tråkigt. Billigt. HTRK stelt och intetsägande... Jaja, nu pratar jag inte mer om det. För er som funderar, kolla på Pen Expers istället. Btw: Är det bara jag eller har inte ljudnivån varit tokhög de senaste gångerna på Pustervik?
Tillsist2:
På den här fyrkantiga spelaren ligger just nu en helt underbar låt. Ny sångare (eller den gamle är också kvar och den nye är ju med i bandet sedan innan...) men den nya låter helt jävla underbart. Vilket ljud, vilken låt och än en gång vilken röst!. Det går bara uppåt. Låten heter Endless Summer och det är bara att komma ihåg, för om inte du inte kommer gilla den låten...rättelse...om du inte kommer jubla högt när du hör den låten skall jag skrika "Spela snabbare!" på valfri konsert med Göteborgs Symfoniker. Bandet? Det får ni klura ut genom att titta på bilden...
Jag vet inte riktigt vad James Kinn menar, men orden går in i mig. Har jag undvikit Pinto, bandet som James spelar gitarr i? Eller menar han att jag undvikit det andra bandet han spelar i, Hanif. Förmodligen är James inte så allvarlig, han ler när han pratar men det känns ändå. Och efter den här kvällen inser jag att han skulle varit på mig mer, han skulle kidnappat mig, kört mig till närmaste Pintospelning med milt våld. Då hade jag inte suttit där igår på Hängmattan med andan i halsen, förbannat mig över att jag inte sett Pinto förut. Då hade jag inte ryst, kroppen hade kanske inte reagerat okontrollerat och fysiskt på musiken. Då hade jag kanske inte...
Men vi tar saker i tur och ordning, först är det Racingpaperplanes. Richard Wilson och Glen Gilbert är det perfekta förbandet. Förlåt, det låter nedlåtande, men den här kvällen är det perfekt. Väldigt duktiga låtar, välspelat och närvarande nycountry om dammiga vägar runt Staterna. Glens elektrifierade lapsteel gör svepande ljud som går fint ihop med spårvagnarna utanför. Höstmusik, det skulle inte funka att sitta på en våräng med det här. Det är inåtvänt, samtidigt här och nu. Richard verkar ärlig. Men det kanske inte är den musik som jag skulle lyssna på, men det är som sagt ett alldeles underbart litet förband.
Nu vet jag inte riktigt var jag skall börja. För å ena sidan är Pinto ett handklappsband med upptempo som studsar runt. Å andra sidan är Pinto ett ballad band som gör låtar med stämsång som får regnet att upphöra, som får stormen utanför att stilla sig och som får alla i Majorna att krama varandra. Vilken sida som är bäst går inte att bestämma, för Pinto är lika bra på båda.
Pinto var från början Andreas Magnussons enskilda angelägenhet. Men när man sitter där så förstår man att han plockade in folk, eller att folk kanske helt enkelt kom fram och villa vara med. För så bra är Pinto. Jag tror att ingen skulle tacka nej till att lira med i de här låtarna, känna samma saker som Andreas.
Om man nu är lagt år hållet att man vill promt veta: Pinto är pop. Det är in-i-huvudet-ut-i-venen-runt-benen-fram-i-fingrarna-via-öronen-och-tillbaka-till-hjärnan-pop. Visst, man kan höra både country och några rocksutflykter men om jag får bestämma är det här pop. Men egentligen är det där ju oviktigt, Pinto är underbara melodier. Lyssna på This picture needs a frame i klippet nedan och undvik att sjunga med, undvik att klappa med och försök att undvika den där varma känslan av kärlek.
Mot slutet kommer Greens leaves falling down... Då överväger jag att sjukskriva mig i förskott, för att ha tid till den där låten i regnet hela natten. Vandra runt och uppfyllas av den där lilla underbara skapelsen till låt. Sluta mig in i mig själv och skita i att regnet kommer göra min kropp svag. Strunta i dagarna som kommer, låta natten ta över och fortsätta en envighets vandring som kallas mitt liv. Känna att ensamheten finns där mitt i flersamheten, att bara vara för sig själv. Det är en sådan där låt, som likt minuter här och där, får mig att känna mig levande och död på en gång. En känsla av dödlighet och odödlighet på samma split sekund. En vaggvisa och en visa som passar när solen går upp över husen i öster, som passar när västkusten visar sitt värsta nylle en höstnatt och som likväl kan plocka fram känslor av sommar i långsamma båtar på väg under bron.
Fan, James du skulle varit på mig mer! Och jag lovar, om jag undvikit Pinto innan så kommer jag aldrig göra det mer.
Tillsist: Jag tryckte iväg några frågor till Palpitation. Lite enkla frågor, rätt lika dem som man ofta ställer till nya band som man är upp över öronen nyfiken på. Den här bilden fick jag som svar:
Klicka på bilden för att granska den närmare...
Jag vet inte hur jag skall tolka det där, men roligt är det! Nu längtar jag ännu mer till lördag! Läs längst ner i förra inlägget för all information... Kortfattat: på lördag är alla på Join Our Club och bevittnar efterkrigstidens bästa spelning. Så är det med det. Jag tror att den kommer gå under namnet Spelningen framöver.
Ser också med glädje att just Palpitation är Kräftskivefestivalens första bokning...
Tillsist2: Känslor och brev gör gällande att Indiedagis kommer bli av även nästa år i Emmaboda. Bara så ni vet. Husvagnen kommer även nästa år vara plats för de bästa artisterna, helt utan ström. För tredje året... Själva festivalen kommer bredda sitt utbud en smula, men ingen oro. Jag vet att Håkan och de andra har så in i bänken god smak att det kommer bli underbara dagar i augusti, även 2008. Och då även med Indiedagis...
Till att börja med: Det är med stor fascination som jag besöker Bengans på tisdagar och lyssnar på band. Att ställa sig på en scen i en eftermiddags sömnig skivbutik kräver mer än att ställa sig på en scen klockan 23 on a payday. All respekt till de som fixar detta, speciellt igår då jag fick två band som ,trots att vi i publiken inte ger mycket tillbaka, ger allt! Stor fanfar!
Att gå ut med att man spelar punkrock brukar ringa varningsklockor i mitt huvud. Band som vill göra det brukar ofta försöka vara för tuffa för sitt eget bästa, jag är ju en mesig kille så då kan jag vända ryggen till, gråta en skvätt och gå hem och lyssna på Sibiria. Ofta backar punken upp bristande rep/talang med ett jävla larm. Och försöker se tuffa ut.
Sinicess backar upp ödmjukhet med en rykande varm soppa på blues/punk och toksvängig rockabilly. Det är iallafall vad jag hör. Det stora är svänget, i ärlighetens namn brukar inte punkband vara kända för sväng men här ser du! Min fot rör sig helt själv! Sinicess verkar ha självförtroende som en hel buss med fulla huliganer på väg mot derby. Fullt fart framåt utan att glömma känslan. Bäst är helt klart låten "Bring It On". En enkel låt, men som live är så stor och snygg. Lite stygg också...
En helt egen avdelning skall sångerskan Marika ha. Viken röst! Det hoppar snabbt mellan högt och lågt, mörkt/ljust och långsamt/sakta. Vid ett tillfälle trodde jag att hon sjöng med backtack men så fel, hon sjöng med sig själv. Galet bra!
Bandet är långt mycket bättre än det du kan hitta på Myspace, det är som sagt mer sväng men också mer liv. Mer organiskt. En liten liten parantes: På gitarr i Sinicess hittar man Philippe Sainz som jag avgudar i This Is Love. Han kan alltså lira på sex strängar lika fint som på fyra. Något för er som gör mindmaps över Göteborgs musikliv...
8 december spelar de på Showdown och då bör ni vara där. För om man lyckas väcka en skivbutik så bör ju Showdown rasa ihop i ett lyckligt punkdamm. Eller helt enkelt komma i ostoppbar självsvängning.
Någon hävde ur sig för ett tag sedan att gubbrocken är det största just nu. Jag hukade mig och försökte se ut som jag inte hört. För det kan ju aldrig vara så att personen menade att coverbandsgubbrocken är på ingång? Men sen kan man ju tänka på lite andra sätt: Någon kanske tar gubbrocken till andra nivåer, gör om den till oigenkännlighet. Gör den bra och fin. Drar ifrån en massa dynga och lägger till diamanter. Bye Bye Bicycle är den nya gubbrocken. Nu skall ni inte tro att det hörs, eller känns. För BBB är allt som gubbrocken inte är! Så långt ifrån släpig bredbent rock man kan komma. Hur kan jag då hävda att det är den nya gubbrocken? Jo, för precis som med de där gammal rockiga gubbarna som återförenas så känner man igen sig. Även om man inte hört alla låtar känner man sig hemma. Det är en mysig känsla. Som att komma hem utan att ha varit där, likt ett härligt hotell som liknar ens hem.
Nu tänker någon att det där låter ju hemskt tråkigt, att bara vara hemma. (Jag gillar inte gubbrockiga återföreningsband) Men man känner igen sig, det betyder inte att det inte är en massa nya sköna saker, nya ljud och känslor. BBB har ett helt eget ljud, ett eget uttryck. De låter som många många band vill låta men inte har känslan eller talangen att låta som.
BBB är så att säga färdiga redan nu, de behöver ingen startstäcka för att lyfta härifrån. Likt en helikopter rakt upp i skyn! Dansant sambapop (jag säger det igen, man behöver inte låta som Håkan för att man gör sambapop). André Vikingsson gör mycket men absolut inte allt, även om hans viftande med armarna känns mer relevant än när TTA gjorde samma manöver.
Tyvärr kommer BBB inte till sin rätt i skivbutiken som ni kanske hajjar. (Det var långt mycket bättre på Sticky häromsistens) Det här är ett band som behöver en klubb. Det är på inget sätt dåligt men den där gnistan flammar aldrig upp den här kvällen. Ingen kritik, jag vet inte hur någon skulle lyckas i det där dinosaurielokalerna som kallas skivbutik.
Tillsist: Nu är det bara DAGAR kvar till höstens spelning, hösten bästa kväll och kanske årets händelse. Hemliga Palpitation gör sin första spelning ever på Join our club på lördag. Missar du det finns du inte! Jag är ärlig! Du kommer inte kunna gå runt i Göteborg och hävda att du sett något. Eller att du såg nått under 2007.
Jag kräver att Johan Lindqvist (GP), Kai Martin (GT), Christoffer Byström (GT), Mindy Lara (GP), Carl Reinholdtzon Belfrage (Nöjesguiden), Joel Sjöö (City, BT), Partik Forshage (Nöjesguden), hela Djungeltrummans redaktion, hela GPs musikintresserade nöjesredaktion, alla på GTs dito, varenda kotte som någonsin fått lön från Nöjesguiden, varenda kille som jobbat med Rip It up festivalen, alla i Cosy Den-crew, alla i gänget runt Almedal, alla på skivbolaget Luxury, skribenter på Sonic som råkar vara i Göteborg, alla klubbarrangörer från Herrström till Anders, Fredrik, Agaton Sax och Woody-Kim. Att alla som någonsin hjälp till med att sätta upp flyers för Emmabodafestivalen, alla på Uppåt Framåt, alla på Styrbord Barbord, alla som rökt inomhus på Hemliga Klubben under Kortedalatorg och alla som brukar hänga på Lyckholms. Alla som skriver i Djungeltrummansgästbok, att alla Rockfotosfotografer i Göteborg och framför allt så måste alla som bokar band till Way Out West komma. Sen vill jag att alla Kolonistas kommer.
Jag vill verkligen att alla ni kommer, för missar ni det här finns ni inte...
Lyssna på Norway Disappear, eller på Too soon to give up, eller This is it eller varför inte på I´m happy now. Det var ärligt längesedan jag hörde så helgjutna låtar! Varenda en! Jag skrev om det för ett tag sedan, att man skulle spara sina superlativ. Men det spelar ju ingen roll just nu. Palpitation är större än så. Det är alla superlativs moder, alla hyllningssånger genmanipulerade och gigantiskt överdimensionerade mutationer till hejjarop!
Att försöka hitta något bra, att hitta en stads musiksjäl på bara några få dagar är svårt. Man måste gräva under lång tid för att hitta det där som gör just den där staden unik. I en mastodontstad som Berlin kanske det är ännu svårare, varenda gata kryllar av klubbar och grejjer. Men då är det bra att ha vänner som ger tips, och som gör att man hamnar hyffsat rätt från början.
Magnet Club i Berlin ligger i Prenzlauer Berg, en öststadsdel som sägs befolkas av många konstnärer och andra kreativa typer. Tydligen skall det under senare år blivit mer mellanklasskvarter och inte så coolt längre. Men det där vet jag egentligen inget om och det här är inte en reseblogg...
Efter visst letande hittade vi tillslut Magnet Club. Röster hade gjort gällande att det där var en bra klubb. Många svenska band har spelat där (om det nu är ett mått på en bra klubb).
Första lärdommen av Berlins musikliv är följande: Om det står 23.00 på flyern så är det inte när bandet börjar spela utan när klubben öppnar. Vi var där 22 och då var stället inte ens öppet... Alla vet väl vi det här laget att klubbar i Berlin har öppet länge läs fem...
60 pix i inträde och 10 för att hänga in jackan. Eftersom vi varit och hängt på dörren en timme innan de öppnade så var vi nu bland de första, typ nästa innan personalen och Mr Dj tagit plats. Men det är ju rätt okej ändå, det finns sköna soffor och ölen är billig.
Just Mr Dj den här kvällen var en skön snubbe i hatt och arkitektglasögon. Han började med att spela helt fantastisk ny electro. Har aldrig hört låtarna men det var tokbra! Kändes nytt och friskt! Senare under kvällen spelade han Jacksons Thiller och några Abba låtar... Mycket märkligt. Så lärdom nummer två: Om du vill höra den riktigt bra musiken från DJ båset så kom tidigt.
Efter någon timme studsade första bandet upp på scen, Soundmonsters. Ett gubbrockelctroband från Berlin. Inte speciellt spännande, och killarna på scen verkade inte fatta något som helst av det här med att klä sig lite fint när man skall upp på en scen. Nu stod de där i gråa och bruna tröjor och sångaren hade en sån där äcklig keps som han ägnat timmar åt att runda skärmen på. Kepsen var riktigt ful.
Musiken kan beskrivas som The Streets lantliga broder, som gubbarna på golvet fått för sig att göra stadsmusik med ilska. Utan att vara speciellt ilskna. Rätt tråkigt med andra ord. Detta tillsammans med den urtrista uppenbarelsen på scen gjorde att jag undrade om inte jag ändå hittat fel ställe...
Men lyssna på deras sida och det låter lite mer intressant faktiskt. Märkligt. Inget av det där kom fram på scen.
En sak som Magnet Club verkar vara helt enastående på är projektioner. Båda banden den här kvällen hade helt fantastiska rörliga bilder bakom sig på scen när det spelade! När, när NÄR skall svenska småband fattat att liknade saker gör en spelning väldigt trevlig? Emmon har fattat men annars är det rätt mörkt på svenska backdropsidan...
Efter lite dans till några 60-tals klassiker så kom Kook feat. Roxxy Bione upp bakom draperiet. Även här med helt enastående bilder bakom bandet. Precis som första bandet är är KfRB från Berlin och jag hade till viss del sett fram emot den här spelningen, bandet låter skoj på Myspace. Dansant gitarrspetsad elecro med kvinnlig sångerska. Jerry like.
In kommer en 70 ton attityd i form av Roxxy Bione. Med kläder i rosa och silver har hon publiken i sin hand från sekund ett. Hon skriker och sjunger om vart annat, det är till en början riktigt bra...
Men sen tappar det fart, ut kommer mest tråkig fotbollselecro. Svennebananerna (eller kallar man dem för tyskebananerna?) i publiken börjar gå i marschtakt och utstöta ljud liknade "Oi Oi Oi Oi". Allternativt "Uh Uh Uh Uh".
(Roxxy Bione hörde av sig och bad mig ta bort filmen från internet... hon hoppades att jag förstod... gör jag det?)
Efter några låtar inser man att det här bandet inte har så mycket mer än en fotogenic attitydbomb till sångerska med snygga kläder. Låtarna håller inte till annat än bakgrundsmusik till en trailer för Tysklands svar på Fotbollskväll. Enkla förinställda ljud och tråkiga bilder.
Annars var väl klubben helt okej, man skall inte dömma ett ställe efter en gång. Det var helt makalöst snyggt inne i själva lokalen! Här har svenska klubbar MYCKET att lära! Billiga lösningar som ljusslingor bakom frostat glas gjorde helheten snygg. (låter tacky jag vet, men det var verkligen fint!) Mycket projektorer i taket och gigantsika ljudmätare på väggarna. Det rörde sig överallt. Så även om det till en början var tomt på folk så kändes det skönt att hänga där, jämför med Storan innan folket strömmat in...
Nu till kvällens mysterium: När man köpte sin första öl så fick man en lite orange peng. En rund liten plastbit. På något sätt var den där plastbiten tillsammans med ölflaskan en slags pant som skulle vara värda 5 pix. Jag fattade aldrig hur det funkade och har nu tre små brandgula plastbitar i fickan. Trots att jag drack mer än tre öl... Har någon en idé eller kan förklara hur det funkar? Jag kan ge er de där plastbitarna om ni är på väg till Berlin och ev vill casha in femton spänn i baren på Magnet Club.
Tillsist: Roligt att man kan åka till Tysklands huvudstad och ändå träffa folk som säger "Hey, dig såg jag på Emmaboda! Jag var på alla Indiedagisspelingarna vid din husvagn! Det var roligt!". Världen är liten.
Tillsist2: Imorgon klockan fem är det musik på Bengans, Bye bye bicycle. Popsväng och släppfest för nya EP:n. BBB får man inte missa!
Nu får ni klara er utan uppdatering på er favoritblogg i några dagar, jag skall slinka ner till Tyskland. Köra hela turistkitet med tvtorn, muren och massa monument. Men det blir också besök på bla Magnet Club, inte minst på fredag då Kook & Roxxy Bione förmodligen kommer få mig Danska Köping!, eller kanske klubben Death By Pop på Bang Bang... Jag vill ha tips! Har ju inte en susning om den där stan...
Nåväl, jag lämnar er för tillfället med lite känslor om två skivor som jag fått i mina händer de senaste dagarna:
1. Hospitalle är här igen, den här gången med en fantastisk liten bit som heter "Violence, Ambulance!". Snyggt piano som blickar ut över hamnen. Trummorna bygger upp.
You almost killed me once our twice
En svängig upprorslåt som får benen att spritta. Och Patriks röst får mig att rysa. Nu tar jag postering och väntar på skivan...
2. Emmon fortsätter remixa och har nu tagit sig an Love is not my only crime:s "Weightless Comatose". Lättat upp den och slängt ut den på dansgolvet. Plötsligt får låten det den behöver! Texten kommer fram och rösten likaså. Det här blir vinterns "sista låt" innan stället stänger, när alla ensamma dansar med sig själva, de som livet inte gav något den här kvällen... heller... En riktigt skön dansgolvskrossare.
Tillsist: Jo, ja det blir nog lite text från Berlin också...Har de internet därnere?
