Thehelpmeplease

Thehelpmeplease
I en lägenhet i Bergsjön
26 mars



Ödmjuka artister kommer av sig

Till att börja med kanske spelstället kräver en liten förklaring. Ja det hela utspelar sig i en vanlig lägenhet i Bergsjön. Kanske inte världens vackraste, men funktionell för att anordna konserter i. I "vardagsrummet" står en liten scen, en orgel, lite stearinljus och ett rött skynke. Resten av lägenheten fungerar bra att hänga i. Mattias och Johan anordnar små kvällar med band de tycker om och lirar däremellan lite skivor de tycker om. Opretentiöst och väldigt vackert.

Just den här påskaftonen så har de bjudit in inte mindre än tre "band". Viking Moses och Jana Hunter från Texas och numera göteborgssonen Jonas Johansson som kallar sig "thehelpmeplease". Jag har kommit för att se "thmp" så de andra banden lämnar jag faktiskt den här gången åt er att upptäcka själva, kan ändå säga att Jana kanske inte uppfunnit hjulet...

När det efter vis dramatik, försvunna sladdar och ungdomar som är elaka,blir Jonas tur att stega upp på den lilla scenen förstår man att han har byggt upp en fanbase. Alla är uppe på fötter och Jonas ser faktiskt lite skrämd ut. När han drar igång sina finurliga poplåtar om humlor och att känna sig speciell, då blir det allsång. Jonas ler och kommer av sig. Speciellt mycket verkar alla gilla "Someone special". Han är inte riktigt förberedd på att så många kan hans ord. Att alla i en lägenhet i Bergsjön sjunger med i hans tankar. Att vi känner för honom.

Men det är bara att vänja sig, Jonas! För med skeva samplingar och försiktig röst kan man komma hur långt som helst. Långt mycket längre än en lägenhet i Bergsjön. Man behöver inte ta i ända från tårna och kasta hattar för att nå fram. Det räcker med att sjunga vad ens hjärta säger till en att sjunga.

Till sist vill jag bara ge en stor applåd till killarna Mattias och Johan som anordnar konserter som dessa. Att sedan några inte har vett att vara snälla och suckar högt när allt inte funkar som det ska är bara att glömma. Tack för att jag fick komma hem till er, tack för att ni bjuder på er tid och ert engagemang. Vad gör det då att allt blir lite försenat, jag väntar så gärna.

Jerry Boman

Håkan Hellström

Håkan Hellström
Lisebergs hallen, Göteborg
25 mars 2005

Bra musik kommer tydligen från lidande.

Det är först på slutet som det bränner till ordentligt. När "Nu kan du få mig så lätt" blir en cocktailbar-serenad, det är då Håkan är som bäst. Han sjunger så man tror honom.

Var det bara så så att jag hade skyhöga förväntningar den här kvällen? Jag visste vad Håkan med mannar gjort för mig tidigare. De har lyft upp en mot taket, skakat om och raserat väggar. Hjärtat har åkt torktumlare och hjärnan har satts på undantag. Jag kan ha haft min bästa upplevelse någonsin på en Hellström konsert.

Nu är det ett väl oljat maskineri av "soul" och känslostormar. Det finns ingen friktion kvar. Inget som trycker på där det gör som mest ont. Ibland nuddar han vid Moneybrohters känsloregister, fast bara nästan.
Något har hänt, Håkan har växt upp. Han har skaffat sig ett liv,vacker flickvän och våning i Vasastan. Då är det svårt att tro honom när han sjunger om sitt underdog-liv.
Står flera gånger och känner mig oinspirerad, främst inför det nya materialet. "Magasinsgatan" är en fantastisk text med helt fel musik. "Hurricane Gilbert" är visserligen vacker, fast mest för det fantastiska samspelet med Daniel Gillbert. "Dom Kommer Kliva På Dig Igen" är bara samma sak igen fast med nya ord. Det lyfter aldrig.
Såklart kokar hallen när "Känn ingen sorg för mig Göteborg" rullar över oss, konstigt vore väl annat. Men applåderna dör ut snabbt.

Kanske skulle det varit bättre med de där smarta låtarna, de som visar på att han vuxit upp och lärt sig ett och annat. "Det är så jag säger det" från förra skivan saknar jag mest.
Nu blir det tomma ord och samba gester. Lite som en återföringesfest med Håkan som spelar Håkan anno 2000.

Håkan Hellström är verkligen ingen underdog längre. Det är dax för honom att inse det. Kanske är det så att bra musik bara kan komma från lidande och misär? När man verkligen har någon att hämnas på, när man riktigt känner något. När man på riktigt vill berätta något.

Jerry Boman

Timo Räisänen

Timo Räisänen
Pusterviksbaren, Göteborg
18 april

Om han bara vore frisk...då!

Attans oxå! Varenda gång Timo Räisänen kommer tillbaka till Göteborg är han sjuk. Vi minns alla den fantastiska Håkan Hellström konserten i Lisebergshallen för något år sedan, med en febersjuk och likblek Timo sittades på en stol. Men glädjen fanns där ändå. Den gången kanske det hjälpte till att hela hallen skanderade "Timo" när han bars in på med musikanternas axlar.
Nu är det ingen som bär in honom.
Han i det närmaste smyger upp på scenen en liten stund efter att musiken dragit igång. Men glädjen finns i lokalen den här kvällen med, trots en mer eller mindre sönder skriken hals.

Det är något mystiskt det här med glada melodier och ledsna sånger. Jag tror jag börjar tröttna. "Alla" skall göra det och det hyllas varje gång. Det är ju inte så genialiskt som det låter, kontraster har ju drivit fram musik i århundraden.
Nu säger jag inte att Timo gör dålig musik, nej han är ett popgeni med talang för en hel generation. Han kommer bara lite försent. Det finns andra som gjort samma sak, lånat från samma referenser och sjungit om samma saker (om än med andra ord).

När jag står framför scen är den enda jag kan tänka på Andreas Söderlund i Niccokick. Ställ dessa två bredvid varandra och ni har en "lika som bär" tävling som heter duga. Lika rent fysiskt nej, men musiken är samma grej. (lite roligt då att de ligger på samma skivbolag) Fan vet om inte Andreas gör det hela lite bättre! Han sjunger som det var hans sista dag på jorden, det gör inte Timo. Okej okej Timo var sjuk denna kväll men det där riktigt, riktigt ärliga saknas.

Men en gren som ingen klår Timo i är melodier. Det bara strömmar ut fantastiska små skapelser som bryts ner och går sönder framför oss. "Pussycat" är inget annat än ett popmästerverk! Enkelt och helt oemotståndligt.

Kvällen avslutas med "With a mask on", en av nya skivans svagare låtar. Synd att bandet bestämmer sig för att inte köra "Don´t let the devil ruin it all", men Timo har just genomfört ett set värt bragdguldet. Rösten når knappt fram och mikrofonen ger honom hörbara stötar. Då får man stå ut med att man inte kan få allt. Att killen bara står på benen är kanske ett under.

Nu väntar jag bara på den kväll när Timo är frisk, då kanske det kan bli en "hur -bra-som-helst-alla-var-där" klassiker. För långt där inne vet jag att den lille killen kan bättre än så här.


Jerry Boman

Idealfestivalen (fredag)

Ideal festivalen (fredag)
Nefertiti Göteborg
11 mars 2005

Man fasas och man gläds

Det är en återhållsam spänning i lokalen när jag kommer dit. Ideal festivalens andra dag. Kanske beror det på att andelen män med grånade tinningar faktiskt är rätt många. Kanske beror det på att den här typen av musik lockar en annan publik än den vanliga krog publiken.

Först ut är Kaffe Matthews. En anspråkslös kvinna som tar plats mitt på golvet med en laptop och ett mixerbord.
Sen vet i fan vad det är som händer. Ärligt killar och tjejer, jag hoppas verkligen inte ni lyssnar på det här i er stereo och i era mp3-spelare!
Jag kan beskriva hur det låter: Whitenoise, Blacknoise, Testbild, Whitenoise, Blacknoise, Testbild.... För er som är lite bevandrade i ljud så förstår ni hur det låter. Det låter mer som en dålig telefonlinje från Uralbergen än musik.
Jag kan bara inte förstå det här. Jag försöker verkligen men nej nej, det här är inte musik. På något sätt känns den är sortens "musik" som den mest fördummande och faktiskt mest kommersiellt jag hört. För om man kan kränga sina alster genom att bara skapa lite rundgång och brus så måste man väl ändå vara electronicans Bert Karlsson? "Skit skall skit ha, åt helvete med allt" som The Kid-Maja brukar säga.

Efter persen med telefonljuden kommer det upp en enkel kille på scen. Iförd en röd fleccejacka (de finns de som hävdar att flecce är det nya...). Han heter Phil men kallar sig The Microphones. Han säger sig varken ha några cdskivor, t-shirts eller annat med sig till publiken. Bara några sånger.
Hursomhelst är har charmig som få! Små korta låtar om ett ensamt liv. Det ligger närmare spoken word än singer /songwriter.
Han får oss alla att sjunga med i några av sina skruvade alster. Jag blir varm och känner en enorm sympati för den här killen. Han gör bara det han måste för att inte explodera.
Det blir sånger om hur vackert det är när bergen och himlen möts, om mänskligheten som inte vet sitt eget bästa och sånger om det där som får en att dö en smula. Det hela ramar han in genom att använda sin gitarr som ja mer än en gitarr. Stundtals är det riktigt, riktigt vackert.

Efter den mysiga stunden är det dax för kvällens höjdpunkt: Khonnor. En liten kille på sjutton år som med sin fjuniga moppe mustasch har tagit världen med storm. Det är elektronisk pop med melodier direkt från Gud. Inte alltid så mycket till sång men allt är bara vackert. Lite svårt att beskriva hur det låter, Khooner har till vis del hittat sitt eget uttryckssätt. Det är iallafall hyfsat lätt att ta till sig.
Att dömma på publikreaktionerna så älskar alla den lille killen i för stor kavaj.

Det sista jag ser innan jag ramlar hem är Whitehouse.
Tänk er bandet på Volvo. Två spexiga killar får för sig att göra lite små dansant musik. De lever för sina jobb. Var hittar man då ljud och annat om inte på jobbet. Eftersom de känner att de inte riktigt syns, där i massan vid bandet, så börjar de skrika.
Så låter Whitehouse. Får erkänna att det är rätt mycket energi, men energi utan riktigt innehåll ekar mest tomt.

Idealfestivalen är över för min del och faktiskt så känner jag en liten saknad redan.
Nästa år slår jag nog till på alla tre dagarna, om festivalen finns kvar.
Bara jag slipper de äldre snubbarna som försöker diskutera med flickorna "-Ah det där va! Det gjorde jag redan 1985."
Om det nu är så att de gjorde "det där" redan 1985, varför lyssnar de på det nu?
Eller är det kanske så att den mest konstiga musiken inte kan bli konstigare? Att allt redan var klart från början och inte går att få mer konstigare?
Jag hoppas att det inte är så. För den här musiken behövs!

Jerry Boman

Moneybrother

Moneybrother
Akustiskt på Bengans Göteborg
3 mars 2005

En man med gitarr

Man kan nog inte kalla det för en riktig konsert. Snarare ett smakprov. En liten förrätt.
När Moneybrother, Anders Wendin, ställer sig på skivaffärens scen är han inte stor på jorden. De enorma bilderna längs med väggarna förpliktigar. De kollar ner på lille Anders och tänker nog "-Jaja hur skall du klara dig ur det här?"
Men det gör han ju. Han har ju den fina vanan Anders att alltid bjuda på minnesvärda konserter (minns Hultsfred....).

Även om han nu är helt ensam, förutom två ljudkillar som han lovprisar, så är han stor i orden. Det är de rejäla känslorna som kommer fram. Rakt på bara. Pang rätt ut från hjärtat in i oss. Det går liksom inte att värja sig.
Synd att det är så kort, men som sagt det var bara en aptitretare. Konserterna runt om i landet i vår lär riva murar och tak. Om den första skivan fick oss att gråta, både av sorg och av glädje, så kan ni tänka er hur det här slutar.
Jag brukar alldrig citera andra som skriver om musik men nu gör jag det: Per Bjurman: -Vad har de andra för ursäkt för att inte vara lika bra". Ja det kan man undra för Moneybrother gör ingen svår musik, han gör det bara "fördjäva" bra!

Jerry Boman

Florence Valentin / Johan Borgert

Florence Valentin / Johan Borgert
Pustervik Göteborg
11 februari 2005

Det fanns en tid för inte allt för längesedan när vi små popsnören sprang benen av oss för en demo-inspelning med Florence Valentin. Vi njöt av den där Love med band. Han som fångade allt som Håkan missat. Han som flåsade ur sig ord och spelade sin gitarr med hjärtattacks frenesi.
Men det var då. Nu är nu.
Nu är det ingen som kommer att springa mer. Möjligtvis springa på toaletten.
FV har helt enkelt bytt riktning totalt och bytt till något i min smak sämre. Det låter som svensk soul. Men utan "soul". Platt och tillrättalagt. Var är flåset och "slå upptåt" attityden? Var är punken, Love?
En riktigt rejäl besvikelse.

Johan Borgert släppte en singel 2003. En otroligt PK sak som hette Smal. En finurlig liten poplåt. Sedan glömde jag bort honom.
Nu har han slagit sig ihop med bandet Holy Madre och gett ut en skiva. Eller skivan kom ju för ett tag sedan.
Johan ser ut som en riktig gubbrockare. Kepsen sitter där den ska och benen håller till lite för långt i från vandra.
Men musiken och texterna är så långt i från gubbrock man kan komma. Riktigt finurligt intelligent och trallvänligt. Den lille killens revacne på de tuffa killarna.
Bäst är nog "Jag tror jag heter Daniel ikväll ". Bandet är glada och uppspelta, lite som kor på grönbete efter en lång väntan i ladugården.
Kanske blir det lite smetigt på slutet, låtarna flyter in i varandra.
Men summan av kardemumman (ack du sköna ord!) är en riktigt riktigt bra konsert! Med bra låtar och en Johan på topp!

Jerry Boman