Ideal festivalen (fredag)
Nefertiti Göteborg
11 mars 2005
Man fasas och man gläds
Det är en återhållsam spänning i lokalen när jag kommer dit. Ideal festivalens andra dag. Kanske beror det på att andelen män med grånade tinningar faktiskt är rätt många. Kanske beror det på att den här typen av musik lockar en annan publik än den vanliga krog publiken.
Först ut är Kaffe Matthews. En anspråkslös kvinna som tar plats mitt på golvet med en laptop och ett mixerbord.
Sen vet i fan vad det är som händer. Ärligt killar och tjejer, jag hoppas verkligen inte ni lyssnar på det här i er stereo och i era mp3-spelare!
Jag kan beskriva hur det låter: Whitenoise, Blacknoise, Testbild, Whitenoise, Blacknoise, Testbild.... För er som är lite bevandrade i ljud så förstår ni hur det låter. Det låter mer som en dålig telefonlinje från Uralbergen än musik.
Jag kan bara inte förstå det här. Jag försöker verkligen men nej nej, det här är inte musik. På något sätt känns den är sortens "musik" som den mest fördummande och faktiskt mest kommersiellt jag hört. För om man kan kränga sina alster genom att bara skapa lite rundgång och brus så måste man väl ändå vara electronicans Bert Karlsson? "Skit skall skit ha, åt helvete med allt" som The Kid-Maja brukar säga.
Efter persen med telefonljuden kommer det upp en enkel kille på scen. Iförd en röd fleccejacka (de finns de som hävdar att flecce är det nya...). Han heter Phil men kallar sig The Microphones. Han säger sig varken ha några cdskivor, t-shirts eller annat med sig till publiken. Bara några sånger.
Hursomhelst är har charmig som få! Små korta låtar om ett ensamt liv. Det ligger närmare spoken word än singer /songwriter.
Han får oss alla att sjunga med i några av sina skruvade alster. Jag blir varm och känner en enorm sympati för den här killen. Han gör bara det han måste för att inte explodera.
Det blir sånger om hur vackert det är när bergen och himlen möts, om mänskligheten som inte vet sitt eget bästa och sånger om det där som får en att dö en smula. Det hela ramar han in genom att använda sin gitarr som ja mer än en gitarr. Stundtals är det riktigt, riktigt vackert.
Efter den mysiga stunden är det dax för kvällens höjdpunkt: Khonnor. En liten kille på sjutton år som med sin fjuniga moppe mustasch har tagit världen med storm. Det är elektronisk pop med melodier direkt från Gud. Inte alltid så mycket till sång men allt är bara vackert. Lite svårt att beskriva hur det låter, Khooner har till vis del hittat sitt eget uttryckssätt. Det är iallafall hyfsat lätt att ta till sig.
Att dömma på publikreaktionerna så älskar alla den lille killen i för stor kavaj.
Det sista jag ser innan jag ramlar hem är Whitehouse.
Tänk er bandet på Volvo. Två spexiga killar får för sig att göra lite små dansant musik. De lever för sina jobb. Var hittar man då ljud och annat om inte på jobbet. Eftersom de känner att de inte riktigt syns, där i massan vid bandet, så börjar de skrika.
Så låter Whitehouse. Får erkänna att det är rätt mycket energi, men energi utan riktigt innehåll ekar mest tomt.
Idealfestivalen är över för min del och faktiskt så känner jag en liten saknad redan.
Nästa år slår jag nog till på alla tre dagarna, om festivalen finns kvar.
Bara jag slipper de äldre snubbarna som försöker diskutera med flickorna "-Ah det där va! Det gjorde jag redan 1985."
Om det nu är så att de gjorde "det där" redan 1985, varför lyssnar de på det nu?
Eller är det kanske så att den mest konstiga musiken inte kan bli konstigare? Att allt redan var klart från början och inte går att få mer konstigare?
Jag hoppas att det inte är så. För den här musiken behövs!
Jerry Boman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar