Håkan Hellström

Håkan Hellström
Lisebergs hallen, Göteborg
25 mars 2005

Bra musik kommer tydligen från lidande.

Det är först på slutet som det bränner till ordentligt. När "Nu kan du få mig så lätt" blir en cocktailbar-serenad, det är då Håkan är som bäst. Han sjunger så man tror honom.

Var det bara så så att jag hade skyhöga förväntningar den här kvällen? Jag visste vad Håkan med mannar gjort för mig tidigare. De har lyft upp en mot taket, skakat om och raserat väggar. Hjärtat har åkt torktumlare och hjärnan har satts på undantag. Jag kan ha haft min bästa upplevelse någonsin på en Hellström konsert.

Nu är det ett väl oljat maskineri av "soul" och känslostormar. Det finns ingen friktion kvar. Inget som trycker på där det gör som mest ont. Ibland nuddar han vid Moneybrohters känsloregister, fast bara nästan.
Något har hänt, Håkan har växt upp. Han har skaffat sig ett liv,vacker flickvän och våning i Vasastan. Då är det svårt att tro honom när han sjunger om sitt underdog-liv.
Står flera gånger och känner mig oinspirerad, främst inför det nya materialet. "Magasinsgatan" är en fantastisk text med helt fel musik. "Hurricane Gilbert" är visserligen vacker, fast mest för det fantastiska samspelet med Daniel Gillbert. "Dom Kommer Kliva På Dig Igen" är bara samma sak igen fast med nya ord. Det lyfter aldrig.
Såklart kokar hallen när "Känn ingen sorg för mig Göteborg" rullar över oss, konstigt vore väl annat. Men applåderna dör ut snabbt.

Kanske skulle det varit bättre med de där smarta låtarna, de som visar på att han vuxit upp och lärt sig ett och annat. "Det är så jag säger det" från förra skivan saknar jag mest.
Nu blir det tomma ord och samba gester. Lite som en återföringesfest med Håkan som spelar Håkan anno 2000.

Håkan Hellström är verkligen ingen underdog längre. Det är dax för honom att inse det. Kanske är det så att bra musik bara kan komma från lidande och misär? När man verkligen har någon att hämnas på, när man riktigt känner något. När man på riktigt vill berätta något.

Jerry Boman