Hemligheten man delar

Först:
Jag har ännu en gång fått äran att gästa Gustav Gelins legendariska klubb Lyckliga Måndagar!
Denna gång håller de till på Imperiet som ligger i Skrapan. Med andra ord finns det nästa inte en enda anledning till att inte komma! Vi börjar 21 och håller på till 02. Jag lovar att det blir en rejäl dos ny svenska musik och en rejäl dos av den bästa jävla musik du hört från alla tider.
Vi ses på måndag klockan 21!
Mer info på Facebook.

Sen:
Jag skrev en krönika om Hultsfred, jag var på musikvideoinspelning mitt i natten, jag spelade skivor, jag såg band och jag var där när "tromben" drog fram. Men inga ord om det har nått er. Anledningen är enkel: Det är galet varmt! Nu sitter jag här mitt i natten, sova kan man inte med 30 grader i lägenheten. Men jag tar det ändå, detta har hänt:

Onsdag:

Vi började ute... världens finaste djbås!

Fina Klubb King Kong bjöd in Hej Stockholm! dvs jag och Anna för att spela lite go musik på deras nya hak, Södra Teatern. Tyvärr blev Anna sjuk så jag fick representera den snygga djsduon helt själv. Snyggheten halverades inte, den sjönk med runt 85%… Men skit samma, jag hade tokroligt! Lite märklig publik bara, hälften popnerds som jag själv, hälften stekare. Blev en smula svårt att få någon nöjd, men både jag och King Kong-crew gjorde vårt bästa och allsången i till BDs When We Were Winning hördes hela vägen till Åland!

Men vad viktigare var, jag fick en riktigt övermänsklig upplevelse när Little Big Aventure spelade.

När jag vid årsskiftet ställde samman en lista på 00-talets bästa låtar så smög sig en cover in någonstans i mitten:

Son of St Jacobs - Little Big Adventure

En cover som jag allt som oftast spelat på diverse ställen genom åren. (Ja, den kom ut på EP förra året, men jag har haft den längre än så)
Det var alltså detta band som nu stod på scen. Och jag var inte i det närmaste beredd på vad som skulle hända…
Magnus Sätterström går in på scen. Han är blyg. Ställer sig med sidan åt publiken, inte av arrogans, utan för att han verkar… just blyg. Resten av bandet kommer in. Och det är där magin börjar. (jag hatar att skriva magi, men det finns fan inget bättre ord just nu)
LBA tar oss med på en resa runt i huvudet på Magnus, han viskar fram orden, de viktiga orden, och musiken slingrar sig runt i macrokosmos. Det är så litet så litet. Hela tiden står jag med hakan nere vid knäna och undrar. Tänker. Färdas.
LBA är musiken för världens alla diktafoner, musiken för världens alla telefonsvarare och alla världens automatiserade musikservar som slås på då du sitter i en av alla dessa telefonköer. I dessa lofi och själlösa audiorepeters skulle LBA krypa in och ska värme. Sprida sina toner till miljoner och förmodligen göra landet till en bättre plats. LBA är musik man vill ha nära örat, på låg volym och egentligen inte dela med sig av. Som en hemlighet. En hemlighet som man delar med miljoner andra.

Jag tänkte mig det hela så här: Eftersom alla ändå kollar tiden på mobilen dagarna igenom så tar vi och skrotar Fröken Ur. Istället lägger ni in Little Big Adventure. Då fanns det plötsligt ett telefonnummer att ringa för att få sig en dos genialisk musik. För Magnus är ett geni.

Kvällen slutade på ett märkligt sätt. Efter att vi tystat musiken och lamporna tänts kom en kille fram till oss i båset.
"-Grabbar! Ni fyra här. Alltså, ni måste öva på remixen. Det här var den sämsta remixen jag hört. Öva på remixen till nästa gång. Alla ni, öva på remixen"
Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Tillslut valde vi det första... 

På torsdagen hittade jag Söders billigaste öl, på fredagen hamnade jag mitt i "tromben" på Erikdalsbergsbadet och på lördagen besökte jag stans hårdast jobbade djs, Svenska Musik Klubben. Just den där sista prylen var riktigt kul! Dock tokvarm! SvMK vet hur man lirar musik! Liksom bara så där från höften!

Tillsist:

Bästa klubbfixarna just nu: King Kong! Hurra!

Jerry Boman

Hultsfred tappade alla bollar

24 år hann de med, Hultsfredsfestivalen, innan det var dags att bomma igen. En vecka kvar till 25 års jubileet och bara 5000 biljetter sålda...

Nä, jag sörjer inte, Hultsfred slutade fatta vad det handlar om. De trodde på allvar att folk i Sverige är dumma i huvudet. De trodde att landets musikjournalister är dumma i huvudet och de trodde att branschfolk är dumma i huvudet. Egentligen trodde de nog bara på sig själva. Försöken att rädda det sjunkande skeppet tog sig allt mer desperata uttryck, det gick så långt att man inte ens såg när man hade något bra framför ögonen. När man faktiskt byggt upp en festival som både tog vara på de nya små banden och som hade kraft och bra kontakter så de kunde få hit de riktigt stora banden. Band som gav besökarna minnen för livet, som fick gamla som unga att starta egna festivaler, starta band eller bara upptäcka helt ny musik. Allt tillsammans. Hultsfred såg inte heller att de genom många års erfarenhet byggde upp en unik relation till de tusentals musikjournalisterna, stora som små, som varje år jobbade på festivalen. Ja, vi jobbade där Hultsfred, även om ni på senare år inte såg att vi gav er legitimitet, ni såg oss bara som jobbiga rackare som ville in gratis.

Kanske började det där, när man fick för sig att backstage skulle bli ett sponsorjippo i stället för en plats där journalister, bransch och artister kunde mötas och nya idéer födas. Ett slags realtids seminarium för folk med musik som yrke. När det försvann, när man började bråka med journalisterna och brancshen, då försvann också gratisreklamen och vitsorden tämligen direkt. Och den där surheten spred sig bland krönikorna, tvinslagen och radiodokumentärerna. Publiken lyssnade och tänkte efter. "Kanske är det inte bara jag, här i mitt lilla tält, som börjar tycka att det är något unket med den här festivalen? Kanske är det inte bara jag som tycker att de är osunt med fler mobilerbjudanden än secondhandskivor på en musikfestival?" Det hela satte igång en gigantisk snöboll som växte sig större och större, publiken svek, festivalen fick panik och hittade på att alla ändå var där för festen och sket i musiken. Ett av de dummaste påhitten i svensk musikhistoria skulle jag vilja påstå. Det skrevs ännu mer om fiaskot-Hultsfredsfestivalen och sedan gick det inte att stoppa.

I natt så kom då beskedet, Hultsfreds festivalen ställer in och ansöker om konkurs. Punkt. Finito. Ajö.
Visst, de har haft en jävla massa bra grejer men tyvärr tror jag att det mest är det kassa som folk kommer minnas som det ser ut nu.

Ni hade hela bollen i er hand, nä ni hade hela bollhavet. Tyvärr blev ni giriga och fick fett på händerna. Då tappar man bollarna.

PS Att man fortsätter på den inslagna linjen, en festival som är lite hejsan-hoppsan-åh-va-kul, med att kalla det för "kastar in handduken" säger bara mig att man inte tar det hela på allvar. En festival som länge var ett mångmiljon företag skriver inte att man kastar in handduken. Speciellt inte när femtusen pers riskerar att inte få tillbaka sina biljettpengar. Gör man det, ja, då ska man skämmas! DS

Jerry Boman

Skivan - Bandet 1 - 0

Extranytt:

Det har varit en och annan fest, ett och annat djset och flertalet utflykter där Håkan Hellströms debutalbum "Känn ingen sorg för mig Göteborg" har rullat på repeat.
Nu kommer just precis detta ske live! Håkan Hellström kommer till Way Out West och han har lovat att spela sin debutplatta rakt upp och ner! Ta på dig skyddväst och håll för fan i hatten, det här blir året spelning! Kanske också konserten som en gång för alla lägger 00-talet, det euforiska trippande dansade glada 00-talet i minnens arkiv en gång för alla. Fy satan vilken kväll det kommer bli!

Förmodligen är det fler än jag som drömt om att Håkan en gång skulle spela igenom det här fantastiska, för att inte säga numera historiska, albumet. Från början till slut. Det är när allt kommer kring en skiva som faktiskt skapade en stad, eller som i allafall uppfann en stad på nytt, som gav den nytt liv, nya människor och en jävla framtidstro. Jag hade turen att befinna mig just i den staden när allt det där hände, och det var ett lyckorus som inte avstannade på flera flera år. Att nu skivan spelas upp rakt igenom är så stort att jag knappt kan ta in det…

Nu hoppas jag att Håkan och Timo snackar med varandra och att Timo hjular in på scen under någon låt. Han hör liksom till de där låtarna, inget ont om Håkans band just nu, men Timo tillförde en jävla massa.

Men alltså förstå, först kommer Känn ingen sorg för mig Göteborg skicka upp oss i rymden för att ta oss över till En vän med en bil som kör oss i ett glädjerus mot alla festivaler du kan komma på. Vi kommer inte komma fram, Ramlar tumlar runt oss, rakt in i evigheten.

Nä, det går inte att fatta det här vänner. Håkan Hellström spelar hela skivan rakt av. För mycket för mycket...



Midsommar 2010:

Klicka på bilden för fint panorama

Det är natt i Småland, jag sitter ner strax bredvid ett militärtält. Solen är nere men lyser ändå, jag äter ett knäckebröd och har ont i ögonen. Vänder bort blicken. Går inte att komma undan. Skulle önska att mina tuggor på det torra Lidhl-billiga brödet hördes över åkern. Hur jag frenetiskt tuggar sönder. Men det enda som hörs är några uppklippta 80-tals klassiker, blandat med dito från 90-talet, ett i alla former lågpris-Justice i skenet av en strob som varit på i snart en timme. Framför scen dansar den nya generationens festivalbesökare, framför den nya generationens artister. De som inte ser någon annan väg än genvägen, genvägen till festen och upplevelsen via säkra kort. De som kräver att allt ska avslutas i dans, dans, dans. De som aldrig i livet skulle avsluta en kväll liggandes på rygg och begrunda stjärnorna samtidigt som vilsna orgeltoner sprider sig ut över fältet. De som aldrig skulle lägga ner mer än en håltimme på att få ihop ett mixset men som gärna tillbringar månader med att bygga en skylt. Just där och då övergår allt mitt förstånd, varför, varför. Är vi så kåta på festen att vi inte skyr några medel för att komma till den? Är vi så rädda för att allt inte ska sluta uppe i det blå varje natt?
"Bandet" är 10-talets snackis. Alla vill ha ett men ingen har tid eller ork. Mer sällan blir "Bandet" bokat till festivaler, än mer sällan får de förmånen att knyta ihop säcken en sen festivalnatt. Det finns ju en risk att publiken står still, att de lägger sig ner, håller om någon gamal vän (eller en helt nyfunnen) och bara somnar till tonerna av en vilsen orgel.


Midsommarafton:

Legenden

När jag upplyste dig och världen i vintras om Legendens existens var det med orden: "Post-svininfluensa pop när solen gick ner". Då hade jag hört låten Varulv. Nu står samma band på en scen, det är en strålade eftermiddag och solen ligger på. Jag var tveksam först, jag hade ju sett detta band framför mig i en källare… men allt kom på skam när de började spela, Legenden klarar nog vilket läge som helst! Sol, regn. Vad som helst! De har humor, de har självinsikt och de kör på som inget vore mer naturligare. Låtarna handlar om dem, ingen annan. De försöker inte vara någon annan, de går runt i en stad som råkar heta Norrköping och de hyser en hatkärlek till allt. Kanske inte det mest ovanliga men Legenden gör det snäppet bättre än del flesta. De lägger rätt ord på rätt ställe, komprimerar ner känslorna de har och skapar på så sätt låtar som handlar om dem men också handlar om oss. Legenden får mig ett tänka efter, jag är som dem, vi är som dem. Igenkänningspunk. Popen kommer in i att det här inte bara är hat och helvete, det är kärlek.
Senare på kvällen berättas det att texterna ofta kommer till via sms mellan bandmedlemmarna, korta fraser som alla fyller på. Ett mer effektivt sätt att hålla sig till sin historia och sin nutid finns nog inte!

Resten av kväll ett kan sammanfattas med mitt eget inlägg på Facebook:

01:30 "Alltså, är det samma band som för en halvtimme sedan? Nähä, de spelar Kent med extra mycket bas, jaha men då är dom ju coola!"

Midsommardagen:

Under hela dagen satt Hej Stockholm! i solen och spelade skivor. Vi bjöd på bra musik, vissa nyheter och ännu bättre musik. Det var det bästa djset jag någonsin gjort! Att stå i ett mörkt trångt djbås är numera helt ute! Tack alla som gillade oss!

Att jag sedan brände mig sönder och samman i solen spelar ingen roll. Rött är det nya svart.






Final Days Society

Första band ut denna toksoliga dag är inhoppare för Zackarias. Och jag lider med dem, ett band som verkligen inte trivs i dagsljus, det är storslaget, långsamt och mörkt. Final Days Society kommer på inget sätt till sin rätta på en stekhet sommaräng framför bakfylle trötta midsommarfirare. Om jag blundar kan jag vissa stunder gilla det, men nä, det är för varmt och det är sol.

Svart

Det finns band och låtskrivare som verkligen behöver tvinga sin publik att lyssna. Noga. Svart är ett sådant band. När man verkligen lyssnar så är det både politik (skrota försvaret) och kärlek. Det är angeläget att du lyssnar, för Carl Carlsson är hela tiden snubblande nära att sätta en sådan pophit att du kommer stanna upp och bli förbannad på att du inte lyssnat noga. Svart är det naiva bandet som tar saker och ting på allvar, på det bästa av sätt. Samtidigt kämpar de en smula i motvind då medlemmarna kommer och går hela tiden. Deras låtar är som en börskurva, mycket upp men också en del ner. Tror det kan bero på denna ständiga omforming av bandet. Håll nu ihop!
Men som sagt, Svart kommer inom kort hitta formeln och då, då , då kan inget stoppa dem.

Liquid Ham

Ett gäng killar i snygga kläder, gult och svart, som gör tvspelsmusik… Varken mer eller mindre. Jag börjar tröttna nu. Det är över 12 år sedan Robot kom… Ett stort plus för Thereminen!






Bye Bye Bicycle

Varje gång jag lyssnar och ser BBB kommer jag på mig själv med att tänka: "Vad gör de här? De ska ju stå på en mycket större scen. Men det är det ju fan ingen som fattar, för alla vill ha den direkta kicken." Och där kommer det igen, BBB är så klassikt för dagar som dessa, svinbra band men inte så många bryr sig, för BBB har inte tagit genvägen till partyt. Och då skiter folk i det. Vilket är en synd och en skam.





För att förklara resten av kvällens musik återgår jag ännu en gång till att citera med själv från Facebook:

23:46: "Fem snubbar, varav två med större manboobs än mig, dansar till sin förinstälda 80-tals discohitsmix. I truckerkeps. PS En snubbe med rollspelsskägg är halvnaken DS"

01:01: "Hör att det verkar vara helt okej med snubbar på scen som saknar taktkänsla. Men som ändå vill ge sken av det. #epicfail"

Även om det var mycket jag inte gillade på scen så är gänget bakom Midsommarfestivalen värda ett stort pris! Trots endast några få timmars sömn (någon sov på en soffa i ljudteknikertältet) var de hela tiden sprudlande glada och det gör oss som besöker det hela ännu gladare! TACK! TACK!

Tillsist:
Hej Stockholm! spelar skivor i morgon onsdag på Södra Teaterna och Klubb King Kong. Förra veckan var så tokbra, kom ihåg att Södra har en terass med utsikt. Alla, jag menar ALLA, kommer vara där! Gratis inträde är det också! Vi börjar 20:00 och håller på till 02:00.
Läs om allt här!

Jerry Boman

Det skulle aldrig ta slut

UPPDATERAT: Världens bästa radiostation Gimme Indie sände och spelade såklart in årets konsert! Lyssna på härligheten här!

I början av mars satt John Grant ensam vid ett piano på Strand. Vi var ett mindre gäng som sökt oss till bardelen och alla som var där gick hem med ett stort leende på läpparna. Själv beskrev jag det hela med "Jag upplöstes som person när John Grant sjöng." Det var en av de vackraste kvällarna.
Efter det har det pratats, det har tyckts och det recenserats genom hela mediesalladen. De flesta har varit överrens om att Johns skiva "Queen of Denmark" var enastående bra.
Jag får erkänna att jag aldrig riktigt fastnat för skivan, vare sig innan eller efter den där lilla konserten.

Nu var det då dags för John att komma tillbaka, denna gång med helt band. Jag åkte till Strand i god till för jag tänkte att skulle bli lapp på luckan… När jag kommer in runt en timme innan spelningen är det helt tomt i lokalen. Visserligen är det 250 grader varmt därinne men det bådade inte gått. Får höra att det endast sålt 10 förköpsbiljetter. Till vårens största snackis.
Som tur är fyller det på med folk och tillslut är vi faktiskt väldigt många. Och det är något helt överjävligt vi får vara med om! Grant kan som ingen annan få publiken på sin sida, han är så vänlig och snäll rakt igenom att man inte kan annat än bli kär. Han börjar försiktigt, endast hans röst, denna röst som så sorgsen berättar historierna från hans liv, och så ett piano som han spelar på likt det var en förlängning av hans kropp. Låtarna rinner på och bandet sluter upp, det spelas vackert på en synth som låter stråkar. Grants berättelser är melankoliska och vi blir ännu mer förälskade.

Det börjar med några försiktiga rop mitt i en låt. Det ökar och snart står vi där alla och kan inte riktigt kontrollera våra kroppar. Vi klappar, skriker rakt ut för att förklara hur mycket vi älskar. John kommer fram till setets svängigaste parti, New York-sagan Chicken Bones och då är vi så nära en total genomklappning! Vi rör oss som en, vi har upphört att existera, vi är en och vi vill bara ge kärlek rakt ut!
När man då står där och tänker att det inte kan bli bättre kommer låten som är en av de senaste årens bästa, Queen of Denmark. Berättelsen om en nedtryckt liv.Ett förvirrat, ensamt hopplöst liv som bara är där utan att man bryr sig. Bandet förstärker genom att omsom vara helt tysta, omsom bryta ut i ett öronbedövande cresendo. Det perfekta inramningen till frustrerande tankar som har svårt att ta sig ut då man tror att de skall förstöra det lilla strå av glädje som finns kvar i livet.

Det är någonstans här som jag glömmer bort var jag är, det är så in i helvete bra att taket lyfter. Helt utan eufori. Omtumlande.

Sista låten spelas och ja, så vet man ju att det ska bli extra nummer… men då händer ytterligare en sak som gör detta till en i det närmaste unik spelning, applåderna känns för fösta gången får tusen år innerliga. Hela publiken vill verkligen höra mer! Ni vet, normalt brukar man klappa lite artigt och när sedan artisten visar sig som sig bör så lägger sig applåderna, hela prylen med extra nummer känns som ett skådespel där både publik och band är med på noterna.
Det här gången är det något annat, vi klappar så mycket att Grant knappt får igång sången, vi vill ge honom så mycket kärlek! Helt jävla magiskt!

När sista låten så klingat ut vacklar jag mot utgången, alla jag möter skrattar och skakar på huvudet. Vi vet att det här var något utöver det vanliga. Konserttrötta artisten säger att han för första gången på år inte kunde slita sig, han ville att det aldrig skulle ta slut. Han vill ha mer, mer mer John Grant. Jag håller med honom.

Jag skyndar sedan till Södra Teatern och Klubb King Kong. Tobias Isaksson, ni vet Irene, kör sin andra solospelning är bra, mycket mycket bra! (första spelningen var så här) Avslappnad och glad. The Catcher in the Rye framstår mer och mer som en hit.Jag är mer och mer övertygad om att Tobias kommer äga hösten.
Men tyvärr, jag är inte riktigt närvarande. Det är inte lätt att konkurrera med en konsert som klappar in på topp fem. Ever.

Resten av kvällen är ett rus av bra känslor, det är sommar, jag har himmeln som tak och jag har fått ett minne för livet.







Tillsist:

Nu åker jag till Emmaboda och Midsommarfestivalen. Jag ska spela skivor och kommer bjuda på en hel hög med nya osläppta låtar. Vissa kommer endast spelas där och då! Mycket exklusivt material, från bla Mony, Ludwig Bell med flera.
I dag trillade det också in en låt som Almedal-Adam och Dreams End-Olof gjort. Helt makalös! Och hemlig! Och en låt av Anton Kristiansson och Makthaverskan-Maja!
Du hör dem först på Midsommarfestivalen!

(Läs mer om vilka låtar jag kommer spela här)

Jerry Boman

Musiknyheter i Emmaboda

På fredag brakar Midsommarfestivalen igång i Emmaboda. För tredje året blir det härligt häng för alla oss som tycker att just midsommar är amatörernas afton runt om på campingplatser.Ett urval av de bästa nya små banden som finns att hitta kommer också!
Hej Stockholm!, jag och Anna Flytström, kommer bland andra spela skivor innan och mellan banden. Och vi kommer bjuda på något nytt i djvärlden: Nya låtar!
Ja, nu kanske du tycker att va fan, det gör väl alla hela tiden, men den här gången tar vi det ett stag längre. Det blir låtar som du inte hört förut och som du kanske aldrig kommer höra igen. En gång i livet upplevelse. Precis som du med ditt pophjärta vill ha det! Hej Stockholm! blir en form av Popnytt i liveversion.

Vi kommer sätta upp en lapp framför djbåset där de exakta tiderna för de olika premiärlåtarna kommer anslås så du kan hänga med och vara på plats när historia skrivs.

Här är ett urval av de helt unika låtarna du kommer få höra:

Monty - Linda (demo)

David Pagmar gjorde stort intryck på musiksverige 2005 när han under namnet Montt Mardié släppte sin debutskiva Drama. Med snygga svepande ljudbilder och ekon från The Beach Boys tog bla låten Highschool Drama oss med rakt in i pojkrummet som det såg ut utan innan internet. När kärleken brann på riktigt.
Det kom fler låtar, fler skivor och vi vande oss vi hög kvalité och stora känslor. Det kom ett dubbelalbum (sic!!!) och det spelades på varenda scen.

Förra året bytte David namn. Till Monty. Han bytte också språk. Till svenska. Han berättar att orden kom till honom i Amerika, de svenska orden kom på andra sidan atlanten.
I mars släpptes skivan med det passande namnet "2010". För att riktigt stämpla in att det numera är nytt år och en ny David vi hör. Låten "En till himmel" var så knäckande bra att vi började mumla "Mauro, Mauro, Mauro" för första gången på många år. När sedan videon kom, ja vem sitter inte där: Mauro Scocco!

Låten som ni kommer höra på Midsomamrfestivalen är en demoinspelning och heter "Linda" och är en självutlämnade kärleksförklaring. "Låten kom av någon outgrundlig anledning inte med på skivan" säger David.
Det här blir första och enda gången låten spelas så lyssna noga! Och sedan postar vi brev till Monty och tvingar honom att släppa denna pärla!

Ludwig Bell - Normandie Landskorna (från kommande skiva)

Sångaren i bandet Dreamboy Ludwig Bell bytte språk till svenska och solodebuterade med singeln "Jag är en idiot". Det kunde slutat där, om inte låten var en sådan hit att jag nästan fick sätta mig ner! Ludwig omfamnar hela nutiden med berättelsen om hur han gjort bort sig och raden "Du är glad, det har jag sett nu på din statusrad" är så komiskt deprimerade i all sin jag-är-ditt-ex-men-kan-inte-släppa-taget-prakt! En svensk klassiker redan nu!

I augusti kommer albumet och vi längtar redan nu…MEN som besökare på Midsommarefestivalen kommer du redan nu få höra ett smakprov! Världspremiär på låten "Normandie Landskorna". Kärlek, politik och en enastående berättare! Det här blir låten som avgör valet!
Som sagt, världspremiär på Midsommarfestivalen!

Lissi Dancefloor Disaster - Moshpit lovers! 

2008/09 gjorde Uppsaladuon Josefin Lindh och Johan Tilli i Lissi Danceflorr Disaster succé med sin politiska dansmusik. De använde de apatiska tvspelsljudet för att berätta om en annan värld, den tänkande världen. De ryckte folk ur deras soffor, fick dem på fötter för att sedan vricka dem i galendans. Låten Oh my god spelde sönder mer än en högtalare. Nära 50 spelningar senare på bland annat Hultsfredsfestivalen, Peace&Love, Pridefestivalen och inte minst på Midsommarfestivalen är de ett band att räkna med. Och den som vandrat runt på Söder i Stockholm har förmodligen sett deras logga, en illgul katt, ivrigt blicka ner från runt hundra väggar. En pr-räd som faktiskt gav dem en artikel i DN, på Namn & Nytt sidan! Magiskt!
På Midsommarfestivalen 2010 blir det premiär för nya låten Moshpit lovers! Ta fram stödbandaget, smörj händerna och dansa!

Emmon - BodyJar (från kommande skiva)

Jag har vid ett flertal tillfällen utnämnt Emma Nylén till Sveriges coolaste person. Först i elektrolofipopbandet Paris och sedan i hennes eget projekt Emmon. Och det är som Emmon som Emma blev riktigt stor, jag tror knappt det finns en scen i landet där hon inte spelat! Festivaler, klubbar och barer. 2007 kom debutskivan och med låtar som "Wake up time", "High Horses" mfl satte hon dansgolv i rörelse. Förra året kom den något mörkare "Closet Wanderings" och till hösten är det dags för skiva nummer tre. Och det är från den som jag bjuder på en offeciell premiär: BobyJar! En mörk dröm som gjord för Smålandsnätter mitt i sommaren! 

Tobias Isaksson - The Wave (demo)

Det har gått två år sedan Emmabodafavoriten och solens förespråkare Tobias Isaksson och hans Irene stod på en scen. Tobias har haft tid att tänka. Uppleva toppar, dalar och tänka en smula till. Livet gick på sparlåga när orden och melodierna kom. Från början var det tänkt att bli nya Irene-låtar men där Irene hyllade det lätta så är det här mer storslaget dagens efter dagen efter det stora kalaset. Isaksson kan mycket väl bli höstens Joel Alme för med stråkar och sorg tar han din hjärna i besättning.
The Wave handlar om just dagen efter dagen efter, en utomkroppsligt saga utan trevligt slut. Du hör den först av alla på Midsomamrfestivalen!

Monostrip- Miami (demo)

Med medlemmar ur storkollektivet I´m from Barcelona smög sig Monostrip i i vårt medvetande vintern/våren 2010 och satte ljud till alla kvällar i baren. Sen gick allt fort, skivbolag hörde av sig, låtar släpptes och Arvikafestivalen bokade in bandet. "Like a drug" har du hört på radion och här kommer alltså en het ny låt: Miami! Första och enda gången du får hör den!

Arvid - Kyss mig hårt (demo)

I december 2007 stod Arvid, påtagligt nervös, på scen för första gången. Så här skrev jag:

"Arvid. Arvid. ARVID!
Snart är du Arvid med hela svenska folket. Vilken debut! Vilka låtar!
Jag rös mig igenom hela spelningen...
En stjärna föddes. Låter larvigt och Idol men här var det på riktigt. Arvid har på allvar alla möjligheter att bli en klassiker. "I dina ögon" är låten som varenda svensk synthakt försökt att göra sedan 85."  

Arvid har fortsatt sprida otroliga låtar men är ändå en relativt välbevarad hemlighet i synthsverige. Nått som låten "Kyss mig hårt" med all säkerhet kommer ändra på! För den för första gången. På Midsommarfestivalen!

Johannes Vidén - Självsabotören (ny version)

Var Johannes än spelade tappade folk hakan. Hur kan… hur kan…han va så jävla bra! Till en början blandade han engelskalåtar med svenska för att på senare tid köra enbart på svenska. När jag för första gången fick låten "Självsabotören" på mail ramlade jag av stolen. Där satt sommaren låt skrek jag rakt ut! Några dagar senare tog Fredrik Virtanen till de stora orden och jämförde det hela med  "En Sherry Darling så god som någonsin Moneybrother hade gjort den." Och det ska ni veta är ett djävligt högt betyg från den gubben!
"Självsabotören" har flitigt roterat på P3…men eftersom allt gick så fort så kände Johannes att han faktiskt inte var riktigt klar. Han hade mer att ge, låten som P3 fick var den som fanns inspelad.
Låten som nu får sin premiär på Midsommarfestivalen är alltså en nästan i grunden omgjord låt. Stråkarna är större, sången tillbakalutad och ja, du kommer älska den! Hej Stockholm! ger dig "Självsabotören" som det var meningen att det skulle låta!

Förutom de här låtarna så kommer jag och Anna spela en massa annat gött och nytt. Kom och häng med oss! Låtarna du har i din bandare i tältet vet du ju redan om och har förmodligen hört tusen gånger, kom och lyssna på lite nytt istället!
(så klart blir det en och annan klassiker och härlig känd musik också)

Tillsist:

Tittade förbi Olle Ljugström på Gröna Lund igår… men eftersom alla andra också var där så såg jag mest en hatt. Att han sedan gubbat till sin bästa låt, Norrländska Präriens Gudinna, gjorde inte saken bättre. Vad är grejen med killar som blir äldre och gitarronani?

Tillsist2:
Kolla gärna in The Sonnets på Stockholm Boat Sessions. Jävla bra alltså!

Jerry Boman

Inte en tanke på stillheten

Springer från tunnelbanan. In på Centralen. Över torget. Tittar på tavlan. Spår tolv. Tolv. Va fan finns spår tolv? Se mig omkring. 1-8 rakt fram. 15-18 åt höger. Va fan är spår tolv!
Hittar. Springer. Knuffas. Åker tåg i 400 kilometer i timmen. Kommer fram 1 minut för tidigt. Går till Heden. Kollar på en fotbollsmatch med mediefolk. Och Glenn. Rusar hungrig mot Kungstorget. Inga falafelvagnar. Va fan. GBGs bästa är borta. Äter dyrthai. Går över torget. En öl under fruktiga, fuktiga tygtak. Sommar i Göteborg. Släpar väskan upp för Avenyn. Längst upp. Tomt ställe men fem vakter. Hinner tänka: "Här lär det smälla i natt och de vet om det". Får ställa väskan i garderoben. Gratis. Nerför trappan. Finlandsbåt. Tom Finlandsbåt. DJ pumpar taktmixar. Ingen hör. Jagar fylla. Folk anländer. Pratar med alla de trevliga. 98 procent fulla kläder på stället. Om inte mer. Fullt med folk på dansgolvet. Det kan inte dansa till The Knife. Star Wars introt. Ridån. Höger till vänster. Laddat band. Dapony Bros. Kära Dapony bros. Sett dem kanske tjugo gånger sedan den där sommaren 2004.
Svår början. Jobbar hem publiken. Får med sig alla när en låt smiter över i skaversionen av Everybody (Backstreet's Back). Märkligt ändå. Men bra. Dapony är bra. Jag får energi. Mycket energi. Hoppa upp. Hoppa ner. Repeterar. Repeterar. Högsbohöjd avslutar. Dapony. Allsång. Förtjänat. Ridå. In bakom scen. Gratisöl. Oklar källa. Nej till teguila. Nynnar "Tills jag började med tequila och blev trummis i en ny orkester". Snor tillfälligt slipsar. Ut genom folket. Hämtar tung väska. Taxi mot landet. Dörr. Trappa. Säng. Sova.

Mitt i allt det där, i mitten av natten står Max Gronowitz. Stadig. Glimten i ögat. Binder samman galenskap med genialitet. Framgång med litenhet. TVshow med barklubb. Vin med vatten.
Fantastiskt.

oh the world won't understand
it's left no time for us


Tillsist:

Klubb King Kong i morgon onsdag. Eftersom Sjöhästen la ner så fick fin fina klubben flytta. Jag vet inte, men Södra bar känns som helt underbart! Jag vill inte höra massa klagomål på att "Det var bättre på Sjöhästen". Då var då, nu är nu. Gillar du det inte så kan du ju alltid kolla in den fantastiska utsikten...
Tobias Isaksson (Irene) spelar. Det ska du fan i mig inte missa! Tydligen sitter han inne på ytterligare en ny låt nu också, med valthorn. Valthorn!







Så här såg det ut när Tobbe premiärspelade nya låtarna häromveckan:



Tobbe kan bli höstens Joel Alme. Punkt.

Läs om allt här.

Tillsist2:
Bästa videon just nu. Herregud! Eller Årets Video! Du måste kolla hela.



Tillsist3:
I morgon presenterar jag en rolig grej som kommer hända på Midsommarfestivalen. (Där jag spelar skivor).

Jerry Boman