Skivan - Bandet 1 - 0

Extranytt:

Det har varit en och annan fest, ett och annat djset och flertalet utflykter där Håkan Hellströms debutalbum "Känn ingen sorg för mig Göteborg" har rullat på repeat.
Nu kommer just precis detta ske live! Håkan Hellström kommer till Way Out West och han har lovat att spela sin debutplatta rakt upp och ner! Ta på dig skyddväst och håll för fan i hatten, det här blir året spelning! Kanske också konserten som en gång för alla lägger 00-talet, det euforiska trippande dansade glada 00-talet i minnens arkiv en gång för alla. Fy satan vilken kväll det kommer bli!

Förmodligen är det fler än jag som drömt om att Håkan en gång skulle spela igenom det här fantastiska, för att inte säga numera historiska, albumet. Från början till slut. Det är när allt kommer kring en skiva som faktiskt skapade en stad, eller som i allafall uppfann en stad på nytt, som gav den nytt liv, nya människor och en jävla framtidstro. Jag hade turen att befinna mig just i den staden när allt det där hände, och det var ett lyckorus som inte avstannade på flera flera år. Att nu skivan spelas upp rakt igenom är så stort att jag knappt kan ta in det…

Nu hoppas jag att Håkan och Timo snackar med varandra och att Timo hjular in på scen under någon låt. Han hör liksom till de där låtarna, inget ont om Håkans band just nu, men Timo tillförde en jävla massa.

Men alltså förstå, först kommer Känn ingen sorg för mig Göteborg skicka upp oss i rymden för att ta oss över till En vän med en bil som kör oss i ett glädjerus mot alla festivaler du kan komma på. Vi kommer inte komma fram, Ramlar tumlar runt oss, rakt in i evigheten.

Nä, det går inte att fatta det här vänner. Håkan Hellström spelar hela skivan rakt av. För mycket för mycket...



Midsommar 2010:

Klicka på bilden för fint panorama

Det är natt i Småland, jag sitter ner strax bredvid ett militärtält. Solen är nere men lyser ändå, jag äter ett knäckebröd och har ont i ögonen. Vänder bort blicken. Går inte att komma undan. Skulle önska att mina tuggor på det torra Lidhl-billiga brödet hördes över åkern. Hur jag frenetiskt tuggar sönder. Men det enda som hörs är några uppklippta 80-tals klassiker, blandat med dito från 90-talet, ett i alla former lågpris-Justice i skenet av en strob som varit på i snart en timme. Framför scen dansar den nya generationens festivalbesökare, framför den nya generationens artister. De som inte ser någon annan väg än genvägen, genvägen till festen och upplevelsen via säkra kort. De som kräver att allt ska avslutas i dans, dans, dans. De som aldrig i livet skulle avsluta en kväll liggandes på rygg och begrunda stjärnorna samtidigt som vilsna orgeltoner sprider sig ut över fältet. De som aldrig skulle lägga ner mer än en håltimme på att få ihop ett mixset men som gärna tillbringar månader med att bygga en skylt. Just där och då övergår allt mitt förstånd, varför, varför. Är vi så kåta på festen att vi inte skyr några medel för att komma till den? Är vi så rädda för att allt inte ska sluta uppe i det blå varje natt?
"Bandet" är 10-talets snackis. Alla vill ha ett men ingen har tid eller ork. Mer sällan blir "Bandet" bokat till festivaler, än mer sällan får de förmånen att knyta ihop säcken en sen festivalnatt. Det finns ju en risk att publiken står still, att de lägger sig ner, håller om någon gamal vän (eller en helt nyfunnen) och bara somnar till tonerna av en vilsen orgel.


Midsommarafton:

Legenden

När jag upplyste dig och världen i vintras om Legendens existens var det med orden: "Post-svininfluensa pop när solen gick ner". Då hade jag hört låten Varulv. Nu står samma band på en scen, det är en strålade eftermiddag och solen ligger på. Jag var tveksam först, jag hade ju sett detta band framför mig i en källare… men allt kom på skam när de började spela, Legenden klarar nog vilket läge som helst! Sol, regn. Vad som helst! De har humor, de har självinsikt och de kör på som inget vore mer naturligare. Låtarna handlar om dem, ingen annan. De försöker inte vara någon annan, de går runt i en stad som råkar heta Norrköping och de hyser en hatkärlek till allt. Kanske inte det mest ovanliga men Legenden gör det snäppet bättre än del flesta. De lägger rätt ord på rätt ställe, komprimerar ner känslorna de har och skapar på så sätt låtar som handlar om dem men också handlar om oss. Legenden får mig ett tänka efter, jag är som dem, vi är som dem. Igenkänningspunk. Popen kommer in i att det här inte bara är hat och helvete, det är kärlek.
Senare på kvällen berättas det att texterna ofta kommer till via sms mellan bandmedlemmarna, korta fraser som alla fyller på. Ett mer effektivt sätt att hålla sig till sin historia och sin nutid finns nog inte!

Resten av kväll ett kan sammanfattas med mitt eget inlägg på Facebook:

01:30 "Alltså, är det samma band som för en halvtimme sedan? Nähä, de spelar Kent med extra mycket bas, jaha men då är dom ju coola!"

Midsommardagen:

Under hela dagen satt Hej Stockholm! i solen och spelade skivor. Vi bjöd på bra musik, vissa nyheter och ännu bättre musik. Det var det bästa djset jag någonsin gjort! Att stå i ett mörkt trångt djbås är numera helt ute! Tack alla som gillade oss!

Att jag sedan brände mig sönder och samman i solen spelar ingen roll. Rött är det nya svart.






Final Days Society

Första band ut denna toksoliga dag är inhoppare för Zackarias. Och jag lider med dem, ett band som verkligen inte trivs i dagsljus, det är storslaget, långsamt och mörkt. Final Days Society kommer på inget sätt till sin rätta på en stekhet sommaräng framför bakfylle trötta midsommarfirare. Om jag blundar kan jag vissa stunder gilla det, men nä, det är för varmt och det är sol.

Svart

Det finns band och låtskrivare som verkligen behöver tvinga sin publik att lyssna. Noga. Svart är ett sådant band. När man verkligen lyssnar så är det både politik (skrota försvaret) och kärlek. Det är angeläget att du lyssnar, för Carl Carlsson är hela tiden snubblande nära att sätta en sådan pophit att du kommer stanna upp och bli förbannad på att du inte lyssnat noga. Svart är det naiva bandet som tar saker och ting på allvar, på det bästa av sätt. Samtidigt kämpar de en smula i motvind då medlemmarna kommer och går hela tiden. Deras låtar är som en börskurva, mycket upp men också en del ner. Tror det kan bero på denna ständiga omforming av bandet. Håll nu ihop!
Men som sagt, Svart kommer inom kort hitta formeln och då, då , då kan inget stoppa dem.

Liquid Ham

Ett gäng killar i snygga kläder, gult och svart, som gör tvspelsmusik… Varken mer eller mindre. Jag börjar tröttna nu. Det är över 12 år sedan Robot kom… Ett stort plus för Thereminen!






Bye Bye Bicycle

Varje gång jag lyssnar och ser BBB kommer jag på mig själv med att tänka: "Vad gör de här? De ska ju stå på en mycket större scen. Men det är det ju fan ingen som fattar, för alla vill ha den direkta kicken." Och där kommer det igen, BBB är så klassikt för dagar som dessa, svinbra band men inte så många bryr sig, för BBB har inte tagit genvägen till partyt. Och då skiter folk i det. Vilket är en synd och en skam.





För att förklara resten av kvällens musik återgår jag ännu en gång till att citera med själv från Facebook:

23:46: "Fem snubbar, varav två med större manboobs än mig, dansar till sin förinstälda 80-tals discohitsmix. I truckerkeps. PS En snubbe med rollspelsskägg är halvnaken DS"

01:01: "Hör att det verkar vara helt okej med snubbar på scen som saknar taktkänsla. Men som ändå vill ge sken av det. #epicfail"

Även om det var mycket jag inte gillade på scen så är gänget bakom Midsommarfestivalen värda ett stort pris! Trots endast några få timmars sömn (någon sov på en soffa i ljudteknikertältet) var de hela tiden sprudlande glada och det gör oss som besöker det hela ännu gladare! TACK! TACK!

Tillsist:
Hej Stockholm! spelar skivor i morgon onsdag på Södra Teaterna och Klubb King Kong. Förra veckan var så tokbra, kom ihåg att Södra har en terass med utsikt. Alla, jag menar ALLA, kommer vara där! Gratis inträde är det också! Vi börjar 20:00 och håller på till 02:00.
Läs om allt här!

Jerry Boman