I början av mars satt John Grant ensam vid ett piano på Strand. Vi var ett mindre gäng som sökt oss till bardelen och alla som var där gick hem med ett stort leende på läpparna. Själv beskrev jag det hela med "Jag upplöstes som person när John Grant sjöng." Det var en av de vackraste kvällarna.
Efter det har det pratats, det har tyckts och det recenserats genom hela mediesalladen. De flesta har varit överrens om att Johns skiva "Queen of Denmark" var enastående bra.
Jag får erkänna att jag aldrig riktigt fastnat för skivan, vare sig innan eller efter den där lilla konserten.
Nu var det då dags för John att komma tillbaka, denna gång med helt band. Jag åkte till Strand i god till för jag tänkte att skulle bli lapp på luckan… När jag kommer in runt en timme innan spelningen är det helt tomt i lokalen. Visserligen är det 250 grader varmt därinne men det bådade inte gått. Får höra att det endast sålt 10 förköpsbiljetter. Till vårens största snackis.
Som tur är fyller det på med folk och tillslut är vi faktiskt väldigt många. Och det är något helt överjävligt vi får vara med om! Grant kan som ingen annan få publiken på sin sida, han är så vänlig och snäll rakt igenom att man inte kan annat än bli kär. Han börjar försiktigt, endast hans röst, denna röst som så sorgsen berättar historierna från hans liv, och så ett piano som han spelar på likt det var en förlängning av hans kropp. Låtarna rinner på och bandet sluter upp, det spelas vackert på en synth som låter stråkar. Grants berättelser är melankoliska och vi blir ännu mer förälskade.
Det börjar med några försiktiga rop mitt i en låt. Det ökar och snart står vi där alla och kan inte riktigt kontrollera våra kroppar. Vi klappar, skriker rakt ut för att förklara hur mycket vi älskar. John kommer fram till setets svängigaste parti, New York-sagan Chicken Bones och då är vi så nära en total genomklappning! Vi rör oss som en, vi har upphört att existera, vi är en och vi vill bara ge kärlek rakt ut!
När man då står där och tänker att det inte kan bli bättre kommer låten som är en av de senaste årens bästa, Queen of Denmark. Berättelsen om en nedtryckt liv.Ett förvirrat, ensamt hopplöst liv som bara är där utan att man bryr sig. Bandet förstärker genom att omsom vara helt tysta, omsom bryta ut i ett öronbedövande cresendo. Det perfekta inramningen till frustrerande tankar som har svårt att ta sig ut då man tror att de skall förstöra det lilla strå av glädje som finns kvar i livet.
Det är någonstans här som jag glömmer bort var jag är, det är så in i helvete bra att taket lyfter. Helt utan eufori. Omtumlande.
Sista låten spelas och ja, så vet man ju att det ska bli extra nummer… men då händer ytterligare en sak som gör detta till en i det närmaste unik spelning, applåderna känns för fösta gången får tusen år innerliga. Hela publiken vill verkligen höra mer! Ni vet, normalt brukar man klappa lite artigt och när sedan artisten visar sig som sig bör så lägger sig applåderna, hela prylen med extra nummer känns som ett skådespel där både publik och band är med på noterna.
Det här gången är det något annat, vi klappar så mycket att Grant knappt får igång sången, vi vill ge honom så mycket kärlek! Helt jävla magiskt!
När sista låten så klingat ut vacklar jag mot utgången, alla jag möter skrattar och skakar på huvudet. Vi vet att det här var något utöver det vanliga. Konserttrötta artisten säger att han för första gången på år inte kunde slita sig, han ville att det aldrig skulle ta slut. Han vill ha mer, mer mer John Grant. Jag håller med honom.
Men tyvärr, jag är inte riktigt närvarande. Det är inte lätt att konkurrera med en konsert som klappar in på topp fem. Ever.
Resten av kvällen är ett rus av bra känslor, det är sommar, jag har himmeln som tak och jag har fått ett minne för livet.
Tillsist:
Nu åker jag till Emmaboda och Midsommarfestivalen. Jag ska spela skivor och kommer bjuda på en hel hög med nya osläppta låtar. Vissa kommer endast spelas där och då! Mycket exklusivt material, från bla Mony, Ludwig Bell med flera.
I dag trillade det också in en låt som Almedal-Adam och Dreams End-Olof gjort. Helt makalös! Och hemlig! Och en låt av Anton Kristiansson och Makthaverskan-Maja!
Du hör dem först på Midsommarfestivalen!
(Läs mer om vilka låtar jag kommer spela här)
Jerry Boman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar