Nu missade ni nått!

Jaja, som någon påpekade, det kanske inte har varit värmerekord i Stockholm. Men nog fan har det känts så, miss or mister Påpeka-allt!
Och det är just värmen som ställer till det för Ram Di Dam. Inte så att de själva lider, de gör en helt fenomenal spelning, utan det faktum att nästa inte en kotte hittar in på Strand eftersom det är svalare ute än inne. Riktigt tråkigt! Hey, publik, kunde ni inte ens avvara 20 minuter i bastun för att faktiskt få lyssna på det här överjordiskt bra bandet?



När Karl Sundström börjar sjunga får jag faktiskt ärligt säga att jag tror det är singback. Det är för jävla bra helt enkelt! Han står där rakt upp och ner och utan att knappt ta i levererar han den raspigaste, mest knarkskadade poprösten du hört. Nu säger jag inte att rösten kommit till av knark eller annat, absolut inte. Men det ligger en stor uppgivenhet i rösten, som om stora delar av verkligheten vilar på Karls axlar. Han står där och tar på sig våra synder. Oj nej nu kan jag dra till med hur det här kommer rädda oss och hel den grejen... Jag tror dock att scenen kommer rädda Ram Di Dam. Det är undergångspop utan masker, utan spel. Som samtidigt visar att levnadssätt inte tvunget behöver kopplas till musiken.



Nu är det inte bara rösten som gör Ram Di Dam storslagna, bandet är roliga att se på. De ger mycket av sig själva även den här heta natten med lite folk i publiken. Det är kanske inte på liv och död, men de kämpar hårt för att nå sina mål och det kan man som publik bara tacka för. Det är kniven på stupen, ingen reträtt. Ram Di Dam kör i hundra kilometer rakt in i återvändgränden. De skriver inte helt enkla låtar, det är finsnickeri och roligt då att de ror hem varenda vändning!

Sen är det ett genidrag med Kylie Minogue-covern I Believe in You... som BÖRJAR spelningen! Stor underhållning och mer sånt tack!
Jag har sagt det förr, det är för få briljanta covers från små band. Kom igen, jag vet att ni vill!

Och så här såg det ut:






Jerry Boman

Nästan, nästan, nästan.

Stockholm upplever nu de varmaste dagarna sedan... ever! Bara jag andas blir det svett runt munnen.
Skönt då att Strand finns med närhet till vattnet. Igår var det premiär för Coles Corner... eller ja, de har ju varit på Pet Soundsbar förut men nu har de kommit upp i ljuset. Sandra Bergman & Erik Dellgren känner ni ingen från Send in the clowns på Debaser Medis.

Det var egentligen meningen att fina Sherman skulle spelat, men det blev inställt. Inhoppare i sista minuten blev istället Panter.
Vi tar det så här på vollybolly, jag orkar knappt tänka:

Panter är väldigt nära att sätta de finaste sommarlåtarna du kan tänka dig. Lata dagar vid vattnet med en sliten bandare, kalla öl i en hink med vänner. Men det är bara nära, för precis samma sak som har hänt med Shout Out Louds så verkar de här fem gentlemännen börjat tänka för mycket. Haft lite för mysigt i replokalen. Färgen flödar, motivet suddas likt en nymålad tavla i regn. De sitter inne på en massa goa grejjer, det hör man. Fast på ett väldigt effektiv sätt döljer de det. Det handlar om att våga tro på sin idé, att skala av. Alla behöver inte spela hela tiden.

Men vem vet, det här kommer förmodligen en massa personer gilla. Frågan är bara om någon kommer minnas det när de hört det. Jag hittar inget att hänga upp min upplevelse på. Vad skall jag vissla till?

Vad som bjuds på Coles Corner resten av sommaren hittar du här.

Tillsist:
Ikväll blir det Strand igen, Ram Di Dam spelar och allt är gratis. (om man tänker att Allt är inträdet...) Man bör nog vara där i tid, RDR spelar tydligen tidigt. 21 öppnar det hela.

Imorgon fredag blir det stor premiär för Ny klubb på Sugar Bar (karta). Ett husband kommer tolka sina favvolåtar! Låter som en grym grej! Ny klubb känner ni igen från GBG, det är mycket gubbrock och oldies som ljuder. Man kan ju ana att de flyttade efter mig... Nä men ärligt, jag har börjat gilla det Ny klubb gör, alla andra spelar ju fan ändå samma jävla indiehits överallt. Då är det skönt att någon kan dra i väg en av världens bästa låtar, "Fun, Fun, Fun med Beach Boys", bara sådär från höften!

And shell have fun fun fun til her daddy takes the t-bird away

Från 21 gäller där oxå och hela vägen fram till 03.

Tillsist2:
Skriv upp söndagen den 9 augusti i kalendern. Då kommer du som bor i Stockholm vara upptagen. Mer info om tid och plats kommer.

Tillsist3:
Bjuder på ett riktigt fint band som jag fick reda på idag: Raketen! Nick som du känner igen från Everyday Sensations och Den stora sömnen har fått till en riktig fin liten sommarlåt. Passar perfekt heta nätter.
Visste väl att det fanns folk som kunde göra goa grejer i Stockholm också!

Jerry Boman

Låt inget tysta er!

"Den 1 juli 2009 förbjuds gatumusik i Göteborg. Helt akustisk musik kommer vara tillåten på vissa tider och på platser utanför centrum, i övrigt ska gatumusik helt förbjudas."

Det här tycker vi på The Tram Sessions är helt idiotiskt! En av anledningarna till varför vi låter band spela på spårvagnen är för att visa på den glädje som musik i det offentliga rummet faktiskt sprider. Vi ser bara leenden när vi gör våra inspelningar, människors vardag bryts och det är tack vare musiken.

Alla ni som följer oss kanske har sett att musiken på The Tram Sessions spänner över fler genres. Alla kanske inte gillar allt, men att som i den lag som nu träder i kraft, bestämma vilken musik som är "okej" kan vi aldrig vara bra. Varje individ har rätt till sin smak, alla har olika och det är det som gör livet så roligt att leva.

The Tram Sessions skriver under namninsamlingen och hoppas att den här förordningen rivs upp innan den har förstört det goda musikklimat som är Göteborg. Vi uppmanar samtidigt alla de fantastiska artister och band som hittills spelat på vagnen att gå ut på gatorna och spela av hjärtats lust! Låt inte någon stoppa er! Och till publiken där ute säger vi: Stöd de artisterna du tycker är bra och låt de andra bara få vara.

Att få spela musik i det offentliga rummet, som faktiskt tillhör oss alla, är en mänsklig rättighet.

Hälsningar
The Tram Team
Anna Flytström och Jerry Boman

PS Jag tycker att alla band som jag någonsin skivigt om skall gå ut och spela på gatorna! Nu! DS

Makt!

Så jävla bra att alla superlativ tog slut förra gången!

Jerry Boman

En annan dag i solen.

Dag två.



Feldt
Jag har sagt det för: "Feldt tar det osociala i spelandet och ställer ut det på trottoaren, tar binäriteten och gör den folklig". Live blir detta extra tydligt, sällan har jag sett ett så glatt band! Redan under ljudkollen blir de kompisar med ljudtekniker. Värt bragdguld! När de sedan börjar på riktigt känns det som vi alla är polare och hej-å-tjäna-hallå med varandra. Idel leenden sprider sig i Emmaboda. Det är charmig pop med bra inslag av analogsynthiga kryddor. Märkligt att de får spela först, de hade platsat perfekt senare på natten.



CK
Okej så här är det, först gillade jag honom inte alls. Eller alltså hans musik. Sedan såg jag en spelning till och då hände något, jag förstod vad det var CK ville göra. Så är vi då framme vid den här kvällen på Midsommarfestivalen och så jävla skön den killen är! CK äger scenen från första stund med sin lekfulla blandning av rap och pop. Och det är kanske just inblandningen av det sista som gör att jag gillar honom mer och mer, jag hör mer pop nu än förut.
"En på miljonen" är live ett STCC lopp och de som inte hoppar till den är lam...MEN det överlag roligaste är att Britney Spears halv nya låt "If U Seek Amy" låter väldigt likt. Lite långsammare bara... CK släppte låten 2007 och Spears år 2009. Detta kan bara bevisa att CK är en värdstjärna.
Sådär, bring it on bara, jag har gjort det förbjudna, jag har ändrat åsikt.



Lissi Dancefloor Disaster
Smink är det nya stora på Sveriges bästa lilla festival. Men det är skitsamma för viktigare är vinterns bästa låt, Oh my God, låtar helt fantastiskt live! Den låten har kickat igång många regniga dagar för mig och nog fan regnar det nu oxå... LDD är indieelecro i ultrarapid, ett atomdrivet studsbolls helvete som man inte annat kan älska.
Underbara Outrun-pastischenen I´m gonna keep on driving blir ett finger i ögat på alla tjocka gubbar som tvunget skall köra bil inne i stan trots alla tal om miljöförstöring. Kanske är det bara jag som hör det där sista...
LDD är bandet som kommer få betongen att dansa, hustaken böljande i solvarma synkrona robot walks och det är LDD som kommer få dig att sluta med droger. För vem fan behöver det när det svänger utav helvete ändå?



CITY
Björn och Tjompa känner man igen, en del SMK och en del The High Fives. Vad man dock inte känner igen är musiken, för där de flesta slarvar bort sin talang på skoj/skämt så tar CITY livet på allvar. Det är är skönt. Jag vill ha allvar på förkvällen, någon som berättar saker på riktigt och som vågar öppna sig. Natten kan ägnas åt larverier, men nu är det pop om viktiga saker.
Det är strålade bra! Jag sitter i mitt tält och vet inte riktigt vart jag skall ta vägen, nu får det vara nog! Här kommer ytterligare ett band som gör livet värt att leva 2009, med plingplong-sånger, barnramsa-liknade texter om det stora i att vara människa.
Väldigt avslappnat framträdande, två mickar och en liten mp3 runt halsen. Klass på den!



Trasig
Jag är trött på Justice. Jag är trött på Justice. Jag är trött på Justice.
Men de hade ju i allafall entusiasmen kvar. Men känns inte "veva-med-armarna-i-linne" lite... gjort?

Det var ungefär det jag upplevde på Midsommarfestivalen. Det är en väldigt fin festival, som jag hoppas växer och frodas i många år till! Egentligen är det ju perfekt, midsommar och musik. Men den stora fördelen är att den här festivalen fortsätter på det smakfulla spår som Emmabodafestivalen i år avvikit från. Jag yrar inte om att det bara skall vara pop i Emmaboda, men den "stora" festivalen och jag har i år väldigt olika smak. Bra då att den "lilla" festivalen plockar upp tråden och bjuder mig på det bästa nya från Sverige! Tack!

Jerry Boman

En dag i solen.

Ja, ni kan ju fatta att jag hade bästa tältplatsen någonsin! Utsikt över scen på Sveriges kanske just nu bästa festival, Midsommarfestivalen. Det hela utspelade sig i Emmaboda och det var mestadels go sol.

Dag 1:



Television Keeps Us Apart
Midsommar börjar med duon (som på scen är tre) som är den vackra koppling mellan reverbsvalkan i Boat Club och en avslappnad Jens Lekman på bästa berättarhumör. TKUA sprider ut en nostalgisk regnbåge, små vackert slipade synthslingor gör vågor i håret och det blir ett perfekt ljudcollage till din scrapbook om insjösegling. Hypnotiskt med syrsor. Är det bara jag som hör Robot i det här? Mycket bra!



Palpitation
Regnet vräker ner när duo nummer två går upp på scen. Men under mitt paraply får jag uppleva Den stora sorgen. Det skall inte vara solsken, för till ljudet av regnsmatter mot nylon blir Palpitation mycket bättre. Under sitt paraply är man helt själv, man har sitt lilla revir. Kommer någon för nära får de in spetsig pinne i ögat. I det lilla universumet passar Palpitation precis in, det är ensamt och det är i behov av skydd. Dagen efter-känslan är påtaglig, allt i från de skönt diskatbefriande trumspåren till den sönderskrikna rösten.



Kavalleriet
Den resa som varit sedan vintern 2009, då jag fick en anonym skiva sänd till mig hem, är magnifik. Nu står Robin och Christoffer här och backas upp av ett helt band och ta mig fan, det är lugnt ett av landets bästa band just nu. Med vackra smarta texter som blandar svenska och engelska utan att det känns skitnödigt, och med musik som ger hopp om att det går att uppfinna nya saker. Det är dans, poparmen i luften och spontana skrik. Kavalleriet är storslaget, så klart, så färdiga i hela sin uppenbarelse. De utstrålar självsäkerhet. Och det är med rätta! Smink och special gjorda kavajer skulle lätt förpassa det här bandet till ett tokroligt gäng med solsken i blick. Men det är så mycket hjärta i dem att det inte för en sekund går att gå förbi dem.



Christoffer har exploderat som självklar frontfigur, med eget ödmjuk stätt. Vid sin sida har han Robin som står för det fasta och underbart trygga. De två skulle förmodligen inte fungera utan den andra, sån här musik kan bara två riktigt goda vänner göra. Musik som många önskar att de fick sätta sin signatur på. Hade de här två killarna kommit från utlandet hade de varit megastjärnor och garanterat spelat på Way out west! Så bra är det! Midsommarfestivalens bästa band, och om nu skivan kommer till hösten så räkna med att det blir konserter över hela landet.
(se en intervju med Kavalleriet och deras fans i tidigare inlägg)



Kristian Anttila
Ringöns enda stjärna är nog landets jämnaste artist. Jag tror inte han kan göra en kass konsert. Som vanligt känner man sig utvald att få stiga in i Anttilas popvardagsrum, där allt är ljust och självklart. Varje låt är en singel och varje singel en hit. Och ännu har han inte lyckats kopiera sig själv. Mästerklass!
(du hittar en intervju med Anttila i ett tidigare inlägg)

Efter det övergick jag till mer traditionellt midsommarfirade... Hörde dock Adrian Lux på håll, gillade det inte. Och nåddes av röster som sa att någon ur just Adrian Lux slog Frej (Slagsmålsklubben) i huvudet med en mikrofon. Personen skall ha rustat upp på sen under SMKs konsert, drämt micen i huvudet på Frej för att sedan rusa därifrån till en väntade bil och försvinna från platsen. En smash and go-kupp helt enkelt. Onödigt och dumt säger jag.

Allt om dag två kommer inom kort.

Jerry Boman