Ja, ni kan ju fatta att jag hade bästa tältplatsen någonsin! Utsikt över scen på Sveriges kanske just nu bästa festival, Midsommarfestivalen. Det hela utspelade sig i Emmaboda och det var mestadels go sol.
Dag 1:
Television Keeps Us Apart
Midsommar börjar med duon (som på scen är tre) som är den vackra koppling mellan reverbsvalkan i Boat Club och en avslappnad Jens Lekman på bästa berättarhumör. TKUA sprider ut en nostalgisk regnbåge, små vackert slipade synthslingor gör vågor i håret och det blir ett perfekt ljudcollage till din scrapbook om insjösegling. Hypnotiskt med syrsor. Är det bara jag som hör Robot i det här? Mycket bra!
Palpitation
Regnet vräker ner när duo nummer två går upp på scen. Men under mitt paraply får jag uppleva Den stora sorgen. Det skall inte vara solsken, för till ljudet av regnsmatter mot nylon blir Palpitation mycket bättre. Under sitt paraply är man helt själv, man har sitt lilla revir. Kommer någon för nära får de in spetsig pinne i ögat. I det lilla universumet passar Palpitation precis in, det är ensamt och det är i behov av skydd. Dagen efter-känslan är påtaglig, allt i från de skönt diskatbefriande trumspåren till den sönderskrikna rösten.
Kavalleriet
Den resa som varit sedan vintern 2009, då jag fick en anonym skiva sänd till mig hem, är magnifik. Nu står Robin och Christoffer här och backas upp av ett helt band och ta mig fan, det är lugnt ett av landets bästa band just nu. Med vackra smarta texter som blandar svenska och engelska utan att det känns skitnödigt, och med musik som ger hopp om att det går att uppfinna nya saker. Det är dans, poparmen i luften och spontana skrik. Kavalleriet är storslaget, så klart, så färdiga i hela sin uppenbarelse. De utstrålar självsäkerhet. Och det är med rätta! Smink och special gjorda kavajer skulle lätt förpassa det här bandet till ett tokroligt gäng med solsken i blick. Men det är så mycket hjärta i dem att det inte för en sekund går att gå förbi dem.
Christoffer har exploderat som självklar frontfigur, med eget ödmjuk stätt. Vid sin sida har han Robin som står för det fasta och underbart trygga. De två skulle förmodligen inte fungera utan den andra, sån här musik kan bara två riktigt goda vänner göra. Musik som många önskar att de fick sätta sin signatur på. Hade de här två killarna kommit från utlandet hade de varit megastjärnor och garanterat spelat på Way out west! Så bra är det! Midsommarfestivalens bästa band, och om nu skivan kommer till hösten så räkna med att det blir konserter över hela landet.
(se en intervju med Kavalleriet och deras fans i tidigare inlägg)
Kristian Anttila
Ringöns enda stjärna är nog landets jämnaste artist. Jag tror inte han kan göra en kass konsert. Som vanligt känner man sig utvald att få stiga in i Anttilas popvardagsrum, där allt är ljust och självklart. Varje låt är en singel och varje singel en hit. Och ännu har han inte lyckats kopiera sig själv. Mästerklass!
(du hittar en intervju med Anttila i ett tidigare inlägg)
Efter det övergick jag till mer traditionellt midsommarfirade... Hörde dock Adrian Lux på håll, gillade det inte. Och nåddes av röster som sa att någon ur just Adrian Lux slog Frej (Slagsmålsklubben) i huvudet med en mikrofon. Personen skall ha rustat upp på sen under SMKs konsert, drämt micen i huvudet på Frej för att sedan rusa därifrån till en väntade bil och försvinna från platsen. En smash and go-kupp helt enkelt. Onödigt och dumt säger jag.
Allt om dag två kommer inom kort.
Jerry Boman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar