Jaja, som någon påpekade, det kanske inte har varit värmerekord i Stockholm. Men nog fan har det känts så, miss or mister Påpeka-allt!
Och det är just värmen som ställer till det för Ram Di Dam. Inte så att de själva lider, de gör en helt fenomenal spelning, utan det faktum att nästa inte en kotte hittar in på Strand eftersom det är svalare ute än inne. Riktigt tråkigt! Hey, publik, kunde ni inte ens avvara 20 minuter i bastun för att faktiskt få lyssna på det här överjordiskt bra bandet?
När Karl Sundström börjar sjunga får jag faktiskt ärligt säga att jag tror det är singback. Det är för jävla bra helt enkelt! Han står där rakt upp och ner och utan att knappt ta i levererar han den raspigaste, mest knarkskadade poprösten du hört. Nu säger jag inte att rösten kommit till av knark eller annat, absolut inte. Men det ligger en stor uppgivenhet i rösten, som om stora delar av verkligheten vilar på Karls axlar. Han står där och tar på sig våra synder. Oj nej nu kan jag dra till med hur det här kommer rädda oss och hel den grejen... Jag tror dock att scenen kommer rädda Ram Di Dam. Det är undergångspop utan masker, utan spel. Som samtidigt visar att levnadssätt inte tvunget behöver kopplas till musiken.
Nu är det inte bara rösten som gör Ram Di Dam storslagna, bandet är roliga att se på. De ger mycket av sig själva även den här heta natten med lite folk i publiken. Det är kanske inte på liv och död, men de kämpar hårt för att nå sina mål och det kan man som publik bara tacka för. Det är kniven på stupen, ingen reträtt. Ram Di Dam kör i hundra kilometer rakt in i återvändgränden. De skriver inte helt enkla låtar, det är finsnickeri och roligt då att de ror hem varenda vändning!
Sen är det ett genidrag med Kylie Minogue-covern I Believe in You... som BÖRJAR spelningen! Stor underhållning och mer sånt tack!
Jag har sagt det förr, det är för få briljanta covers från små band. Kom igen, jag vet att ni vill!
Och så här såg det ut:
Jerry Boman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar