Folk från Östersund och Håkan Hellström.

0 kommentarer



I dag torsdag morgon hade jag besök av Autisterna i studion. De bjöd på Himmelen och var väldigt trevliga. Jag däremot, var mest snurrig efter att ha försovit mig...



De fina killarna från Östersund ser ni i Gamle Stan imorgon kväll, se förra inlägget.

Tillsist:
Kolla gärna in TV4Nyheterna Göteborg hemsida, just nu hittar ni i högerspalten en fin intervju med Håkan Hellström från 2001...

Jerry Boman

Autisterna i tv.

0 kommentarer



På torsdag morgon spelar delar av Autisterna i Nyhetsmorgon Göteborg Väst. Kvart över nio i TV4 eller senare på nätet...

På fredag spelar bandet här:


Då bör du komma! Vilken kväll!

Tillsist:
Torsdag kväll klockan 19 går du till Café Stanna i Majorna och lyssnar på Ida Redig och The Deer Tracks. Så är det bara. Det kommer bli vackert.

Jerry Boman

Glasblåsare gör allt rätt.

3 kommentarer



Okej, det är lagligt för vakter att inneha dem, men frågan är vad en teleskopbatong gör i händerna på en vakt? Jag litar inte på deras goda omdöme, att använda den när det verkligen skulle behövas. Jag tvivlar förövrigt att de verkligen kan uppkomma ett sådant tillfälle en lördag dagarna innan lön…
Jag har sett dem förr, de där stenhårda metallbatongerna i händerna på snurriga vakter. Den gången var det en biffig snubbe som briljerade utanför Storan, nu flashades det med vapnet utanför Stars´n´bars. Av en vakt som förövrigt verkade lite för hård för sitt eget bästa, men det var ju roligt att han skulle stirra en djup i ögonen och kolla leg.

On our Honeymoon skulle må bra av annan lokal. Alltså, det är ju roligt att de får vara mitt i centrum, men det är inget trevligt ställe. Speciellt inte när det är lite folk. Det är synd, för de spelar grymt bra musik de där killarna! Riktigt jävla bra! Och bokar in bra band gör dem också… eller nästa alltid kanske man skall tillägga.



Första bandet den här kvällen är Bon. Snygga synthljud, ibland analoga knorrande ibland elektriska vassa. Men det slutar där, för nu måste någon säga det: Tjejen som sjunger gör det riktigt dåligt. Det bär emot att tycka så, för jag vet att det kanske inte är så kul att höra, men så är det. Rösten går inte igenom, den grötar ihop sig och det låter ärligt som hon sjunger under en filt.

Nu är hon inte ensam att inte vara klar, inte klar för att stå på en scen. Resten av bandet svajar mer och mer för varje låt tills det blir i det närmaste outhärdligt att lyssna på. Någon låt mot slutet är som om alla spelade i olika tidzoner men på samma låt.

Det här låter som det var helt kassst. Men det var det inte, jag tror att Bon kan komma igen, tidigare än vi tror. Det behöver bara slipas på några saker, för låtarna finns där någonstans. Men fram tills dess: Tack men nej tack.

Ohyggligt mycket bättre var då Julie Venus, detta svenska/franska band från Örebro. Efter att ha väntat i TIMMAR kommer det äntligen riktigt bra musik från scen. (Jag förstår faktiskt inte varför de skulle promt spela så sent som 01.30 när lokalen inte ens är halvfull? Det var precis som det brukar bli på Storan, alla vet att bandet spelar sent och kommer därför senare och senare till klubben. En seg spiral.)

Det hela är rätt simpelt, Samuel Wulgué lägger live snygg snygga ljud och melodier som lever eget liv och Julia Furuholm spelar diva och sjunger som en neonängel. Allt blir lagom distanserat och väldigt väldigt bra. Julia är alltså inte en dålig diva, det är en spelad roll som passar perfekt till musiken.

Vi får höra elektronisk popsoul, morgonmusik för första vagnen hem. Små utflykter i städer, stora städer, snygga städer, romantiska städer som slår tillbaka precis som du funnit dig tillrätta. Jag börjar tänka på alla tings jävlighet, hur det efter sol kommer regn, hur glada perfekt tempererade nätter alltid följs av stekheta dagar i apati. Allt inramat i slick friflytade kvicksilver synthpop. Inte pop som i ”upp å hoppa”, mer ”vänta på rätt tillfälle” pop.

JV är i hela sin form helt igenom perfekt, allt sitter där det ska. Matematiska genier, med universitets poäng i programmering. Eller som in i minsta detalj noggranna glasblåsare, håller den glödande massan, aka känslan, med van hand, formar skira skapelser och vi andra kan bara häpna. Inte riktigt förstå hur glöden kan bli så hård och ändå behålla sin lätthet, sin genomskinlighet. Varje lite knyck gör nya intryck, alla svängningar gör unika saker.
Det klarar sig ett tag. Sen blir det lite tråkigt, några låtar är för lika. Men det här är petitester, jag älskar JV och kommer att fortsätta med det.
Jag går hem med ett leende i hjärtat och glasvasen bryter solljuset till ett perfekt spektra.



Tillsist:
Jag tycker det är obehagligt att se när en kille spelar bort flera tusen på blackjacken, för att sedan gå iväg och låna fler femhundra lappar av sin polare och spelar bort dem också. Finns det ingen som har koll på det här? Det är ofta samma händelse utespelar sig på just Stars´n´bars.

Vidare var det nog tur att det var så lite folk i lördags, för med bara EN toalett som funkar skulle det annars bli outhärdligt. Det är något märkligt med den där lokalen... något står inte rätt till.

Tillsist2:

Massa bra saker på samma plats! Tack!

Jerry Boman

Hårdrockens pedagoger.

1 kommentarer



Om man skall ge sig på att göra en coverskiva så är man ute på tunn is. Alla vet ju redan hur låten låter och förändrar man för mycket blir det ju liksom en helt annan låt. Då kan man fråga sig varför man inte skriver en egen låt istället.

Det finns med andra ord knappt något sätt att ta sig helskinnad genom ett coveralbum. Hellsongs lyckas. Eller egentligen så lyckas de inte riktigt på skivan (som släpptes igår), men live är det här bland detroligaste du kan se just nu.



Kvällen på Nef börjar med Hellsongs kompisar i 60/40. Två killar som spelar kontrabas och cello. Lite knepigt att ställa sig framför en publik som börjar bli lite otåliga. Men 60/40 fångar allas intresse, det här låter inte som du hör de här instrumenten förr. Om man blundar kan man i vissa stunder höra elektronisk musik, andra jazz och i de tredje stunderna riffbaserad hotellpop. Det är faktiskt väldigt fint, ofta svängigt och tillslut har de fångat en kille så mycket att han tydligt ”hyssar” åt hela publiken. Det om något är ett bevis på att det är bra.

Det är så, 60/40 är väldigt bra. De har ett eget sätt och är ett med sina instrument. Precis som Detektivbyrån flyttade ut den elektriska musiken till urskogen, flyttar 60/40 finmusiken ner till festen på gatan.

Jag tror att 60/40 skulle passa perfekt i ett annat sammanhang, nu drunknade de i ett hav av ”Amen tjena, det var inte i går!”.

Snygg hyllning till Hellsongs i slutet, Smoke on the water på kontrabas och cello. Nästan för märkligt för att vara sant, och man inte annat än att le.

Leendet fortsätter när Hellsongs går på. För där andra band gör bleka kopior gör Hellsongs nytt. De gör låtarna till sina egna, sätter dem i nya samanhang.



Alltså, det hela handlar om hyllningar till bra låtskrivare, till bra textförfattare. För om du är ärlig: När lyssnade du noga på en hårdrockslåt senast? Ofta har man ju sjungit med men inte riktigt tänkt efter. Här får man både tid och plats att tänka efter.

Man skulle kunna säga att Hellsongs är hårdrockens pedagoger. De vill att vi skall upptäcka en genre som ofta hamnar i skymundan tack vare sitt hårda uttryck. De visar upp att där under ytan finns både kärlek och uppmaningar till en bättre värld. Det finns berättelser som är viktiga att berätta.

Jag har sett Harriet Ohlsson, Johan Bringhed & Kalle Karlsson både i skivbutiker och på konserthuset. De passar in lika bra på båda scenerna, de har hjärtat på rätta stället helt enkelt.



Någon frågade här på bloggen om jag tyckte att man per automatik blev feminist om man spelade sakta. Det blir man ju såklart inte, men när det gäller Hellsongs så verkar det vara så. De uttrycker texterna på nya sätt och sätter dem i nya sammanhang. Ibland blir det kvinnlig kampsång.

Bäst den här kvällen är We´re not gonna take it...igen. Det är något med allsång ändå, hela taket lyfter och jag börjar nästan lipa. Det är så fruktansvärt vackert!
Lyssna själv här nedanför.



Just där, just då, skiter jag i om det är en cover, den där låten är i den tappningen Hellsongs. Det är deras egen hymn.
Det är väldigt stort att stå så nära.

Jerry Boman

Pinto i studion och en NYHET!

0 kommentarer

Först: Justice till Emmaboda! Herregud!





... mer om gårdagens Hellsongs kalas kommer... undertiden kan ni lyssna på Pinto här ovan.

Jerry Boman

Saker att göra, Pinto och ett viktigt diplom.

4 kommentarer




Då skall vi se, det finns en del som ni kan göra den här veckan:

Onsdag: Släppkalas med Hellsongs på Nef. Det är snyggt att få de hårda låtarna att bli mjuka och att ibland bli feministiskta statement.
Kolla in hur det såg ut när jag träffade bandet.
Sen kan du se vad jag tyckte när de spelade i en skivbutik och hur det var när de spelade i konserthuset.

Torsdag: Ni som inte känner för Britta på Sticky bör lyssna på Jesmond Chester på samma ställe en våning ner. Ni har sett honom i Lowtide eller i diverse djbås runt om i stan. Trevlig kille, ni känner honom som Pter, och han gör fin musik.
Samtidigt spelar People from pascal, mycket whawapedal och viktiga texter.

Fredag: Backslick håller släppkalas på Pustervik. Bandet som är flitigast i hela stan på att dela ut skivor. Bra är de oxå!
Så här var det när de spelade på Röda Rummet.

Lördag: En är från Vrestorp, en är från Dijion i Frankrike. De bor nu i Örebro och kommer till Göteborg på lördag. On our honeymoon fortsätter boka bra saker och den här gången blir det underbar soulelektrikpop med Julie Venus. Väldigt snygg musik. Ni som följer med här har såklart redan hitta dem, men nu får vi äntligen se dem oxå. INTE MISSA!

Tillsist:
På torsdag morgon hälsar Pinto på mig i studion, kvart över nio är tiden och kanalen TV4. Var vaken eller kolla på nätet i efterhand.
Pinto spelade på Hängmattan i höstas, så här tyckte jag.

Tillsist2:
Årets viktigaste diplom är utdelat.

Tillsist3:
Nästa Klubb Sandviken blir den 5 april! Det blir låtar om små djur som knarkar, en ukulele, en fotograf som spelar skivor och diverse annat.
Lite om förra gången, för er som missade.

Jerry Boman