Hårdrockens pedagoger.



Om man skall ge sig på att göra en coverskiva så är man ute på tunn is. Alla vet ju redan hur låten låter och förändrar man för mycket blir det ju liksom en helt annan låt. Då kan man fråga sig varför man inte skriver en egen låt istället.

Det finns med andra ord knappt något sätt att ta sig helskinnad genom ett coveralbum. Hellsongs lyckas. Eller egentligen så lyckas de inte riktigt på skivan (som släpptes igår), men live är det här bland detroligaste du kan se just nu.



Kvällen på Nef börjar med Hellsongs kompisar i 60/40. Två killar som spelar kontrabas och cello. Lite knepigt att ställa sig framför en publik som börjar bli lite otåliga. Men 60/40 fångar allas intresse, det här låter inte som du hör de här instrumenten förr. Om man blundar kan man i vissa stunder höra elektronisk musik, andra jazz och i de tredje stunderna riffbaserad hotellpop. Det är faktiskt väldigt fint, ofta svängigt och tillslut har de fångat en kille så mycket att han tydligt ”hyssar” åt hela publiken. Det om något är ett bevis på att det är bra.

Det är så, 60/40 är väldigt bra. De har ett eget sätt och är ett med sina instrument. Precis som Detektivbyrån flyttade ut den elektriska musiken till urskogen, flyttar 60/40 finmusiken ner till festen på gatan.

Jag tror att 60/40 skulle passa perfekt i ett annat sammanhang, nu drunknade de i ett hav av ”Amen tjena, det var inte i går!”.

Snygg hyllning till Hellsongs i slutet, Smoke on the water på kontrabas och cello. Nästan för märkligt för att vara sant, och man inte annat än att le.

Leendet fortsätter när Hellsongs går på. För där andra band gör bleka kopior gör Hellsongs nytt. De gör låtarna till sina egna, sätter dem i nya samanhang.



Alltså, det hela handlar om hyllningar till bra låtskrivare, till bra textförfattare. För om du är ärlig: När lyssnade du noga på en hårdrockslåt senast? Ofta har man ju sjungit med men inte riktigt tänkt efter. Här får man både tid och plats att tänka efter.

Man skulle kunna säga att Hellsongs är hårdrockens pedagoger. De vill att vi skall upptäcka en genre som ofta hamnar i skymundan tack vare sitt hårda uttryck. De visar upp att där under ytan finns både kärlek och uppmaningar till en bättre värld. Det finns berättelser som är viktiga att berätta.

Jag har sett Harriet Ohlsson, Johan Bringhed & Kalle Karlsson både i skivbutiker och på konserthuset. De passar in lika bra på båda scenerna, de har hjärtat på rätta stället helt enkelt.



Någon frågade här på bloggen om jag tyckte att man per automatik blev feminist om man spelade sakta. Det blir man ju såklart inte, men när det gäller Hellsongs så verkar det vara så. De uttrycker texterna på nya sätt och sätter dem i nya sammanhang. Ibland blir det kvinnlig kampsång.

Bäst den här kvällen är We´re not gonna take it...igen. Det är något med allsång ändå, hela taket lyfter och jag börjar nästan lipa. Det är så fruktansvärt vackert!
Lyssna själv här nedanför.



Just där, just då, skiter jag i om det är en cover, den där låten är i den tappningen Hellsongs. Det är deras egen hymn.
Det är väldigt stort att stå så nära.

Jerry Boman

1 kommentar:

Anonym sa...

Men Hellsongs covers är ju grymma! Så ska covers vara, de ska ge låten en ny själ.