Popadelica andra gången.

Ta en titt på bilden ovan.
SÅ gör en stad som förstår att hjälpa engagerade människor!
Har faktiskt aldrig sett någon annan popfestival som fått ta så mycket plats i det offentliga rummet. All heder åt Jönköping/Huskvarna!
Resten av stan var tapetserad med planscher om festivalen, inte fåniga små som festivalarbetare får klistra upp själv utan stora saker inom glas och ram. Tänk busskurer.
Det här är något för Sveriges andra städer som har smakfulla festivaler att ta efter, inte bara stora skyltar för den obligatoriska "Stadsfestivalen".

Förra året var jag väldigt glad att jag tog mig till Popadelica. Festivalen firade sin födelse och ordande upp allting väldigt bra. Läs mer om det här.
I år hade man överträffat sig själv!
Trevligare ölservering (utomhus i solen!), smartare uppställning av den "stora" scenen och ännu bättre pyntat. Mycket bra jobbat! Till och med vakterna in i ölserveringen verkade trevligare.
Det enda "hur tänkte ni här då" var maten...att ta 60 svettiga riksdaler för en dåligt stekt veggoburgare i bröd med två blaskiga salladsblad, en liten stimma rödlök och en skrovlig tomat är i saftigaste laget. Riktigt riktigt dålig att inte ha bättre alternativ, Popadelica är även om det är en endagsfestival en tillställning som håller på i drygt tolv timmar...



Nu var det ju inte maten jag var där för, utan musiken.
Först fram blev Klassresan.
Det kan ju sägas med en gång: Klassresan är INTE Jönköpings svar på Vapnet. Även om nu alla verkar tagit fasta på likheterna. Men det är bara elakt, mod alla inblandade.
Klassresan live är inte en speciellt bra upplevelse. Uttrycket "allt överallt" passar fint, det grötar ihop sig och sången, som för det här bandet är viktigt, hörs typ inte alls. Det beror inte på dåligt ljud utan brist på luft. Bandet saknar live helt känsla för luft mellan ljuden, det slutar med en svajade vägg av ljud.
Märkligt. På deras Myspacesida är det riktigt njutbart att hänga. Fan, det borde vara förbjudet att spela in sina första låtar på något annat sätt än live i studion!



Alla talar om Koop. Jag vet inte hur många jag stött på som skall dilla om bandet förträfflighet. Om att allt är så snyggt, så vackert och slickt.
Om ni läser mellan raderna i meningarna ovan så fattar ni vad jag tycker...Koop var väldigt tråkiga. Alltså, vad har de gjort egentligen? Jag kanske bara inte fattar men det där gick inte hem hos mig. Koop är inte mycket roligare än en bananprovsmakning på Coop Backaplan. Bara en massa improvisationsjazz style, typ det som gamla gubbar håller på med på Jazzå.
Gäsp.
Men ett pris vinner Koop: Mest felaktiga känsla i bandfotot.
Fast det är ju klart, utan den roliga bilden hade det varit HELT tomt framför scen. Makrknadsföring är de i allafall duktiga på.



Någon gång under förhösten sprang jag på Miss Li på Myspace. Fastande direkt!
Lyckan blev stor när jag såg att vakna Popadelica bokade in henne som första akt till festivalen. Härligt!
Efter det har mycket hänt, Miss Li har exploderat runt om i Sverige. Varit på en herrans massa platser, jag har alltid lyckats missa henne.
När jag nu står där i en folkpark i Huskvarna ångar jag att jag inte sett henne hundra gånger, det är som att få vitamin rakt in i hjärnan! Linda Carlssons pianospel släpper alla fördämningar och trots att hon är mer än lovligt hes sjunger hon helt saligt bra! Det blir inte mer pianorock än så här! Ett maniskt sväng, som en hissdörr på speed. Som en fallskärm i okontrollerad spinn, rakt ner mot avgrunden.
De "tidiga" låtarna funkar bäst, det är burleskt och vasst. Senare alster når inte riktigt lika långt. Kanske har man bara vant sig vid det spretiga. Visst, det är inte något unikt med hennes musik. Inte alls. Men just nu är det fantastiskt, och det är det som räknas. Så fortsätt att tjata om att hon bara kopierar andra kvinnor vid pianon. Jag levde där och då, i en folkpark. Inte igår utan idag.



Det band som kreti och pleti surrat om mest innan fastivalen var I was a cub scout. Mer tjat än om Koop.
Två små snubbar från England som spelar sig runt Europa, popmusik från hjärtat.
Allt infriades! Tänk dig My darling You! med lite mer elektroniska ljud, pang på bara. Rakt på ögat och in i huvudet. Likt en bil i 200 knyck utan ratt! Tjohoo!
Det är inte snyggt någonstans, sten mot sten i grovt slipade melodier. Gitarr, spiktrummor och en åbäke till elapparatrigg skapar mer än man kan ana. Trots att det larmar på blir det drömskt, svävar fram med släggor. Det är klubb, det är svettigt och det är förbannat bra.



Ibland glömmer man bort vad man har när man har det. För att komma på hur bra det var när det är borta och dyker upp i annat sammanhang. Jag snackar om Martin Elissons röst.
Killen som varit en del av Göteborgs uteliv sedan han gick på dagis, mannen som sägs vara stor del i Jazzhusets omsättning och killen som alltid sjungit låtar som fått mig att knyta näven, höja armen och skrika "Ahhhaaaa!"

Det här med rösten är både Family Romance fördel och nakdel. Fördelen är uppenbar, det är svinbra. Martin lyfter hela skeppet långt ovan vågorna. Det är desperation och gå mot strömmen.
Nackdelen är att men förknippar det väldigt mycket med Bad Cash Quartet. FR är egentligen inte så mycket annat än BCQ med annat kompband. Nu låter det där ju dumt och elakt mot de båda banden, men jag fattar plötsligt hur mycket Martins röst är förknippat med en viss musik. Det är ungefär som man alltid förknippar Michael Richards med Kramer. Han har svårt att spela andra roller, och Martin kommer ha svårt att spela annan musik. Speciellt när FR ibland låter som ett trött BCQ. Ett band som saknar gnista. Må vara att alla är bra musiker och hela den biten, men det enda som hindrar mig från att gå är Martins röst och person.
Men jag är väldigt nöjd ändå, Martin får göra väldigt mycket fel om jag inte skall gilla.

Efter det blev det tragik. Stor tragik. Barbara Morgenstern åkte från Berlin med sina datorer och synthar...bara för att upptäcka att de inte alls ville funka. Den lilla låt jag lyckas höra blir därför mer eller mindre "akustisk".
Synd, så synd. Jag orkade inte vänta längre så jag vet faktiskt inte om hon fick igång sina apparater.



Hur vet man att man gillar ett speciellt band? Hur vet man att de ändrar en liv och uppfattning?
Kårar på ryggen, vänner. Kårar på ryggen.
Laakso ger mig kårar på ryggen, behagliga illningar av lycka över att det är så enkelt att vara så bra!
Till att börja med, gör man en duett med Peter Jöback är men ta mig fan det största popgeni Sverige skådat! Det är en allt igenom underbar gränsöverskridande handling och visar precis på den känslan som jag önskar att fler artister skulle ha.
Med det sagt kan man ju konstatera att konserten var helt underbar. Alltså, varenda låt vibbrerar, Marcus Krunegård slirar runt, är ärlig med humor och hela härligheten har känsla för pop. Det kan vara vårens topp fem det här!

Rösten går högt, lågt. Det spelas snabbt, sakta. Det trycker på alla sinnen, glädje, sorg, melankoli, nostalgi och ren tokotur. Trots att bandet blandar behåller de råvararna sin krispighet. Det här är matlagning med känsla!
Vi får följa med i hisnade historier och där ligger mycket av Laaksos styrka, de kan berätta en historia bra. När andra krånglar till det berättar Marcus precis hur det var. Inget märkvärdigt språk utan bara en vilja att nå fram.
Kårarna på ryggen blev fler och fler.

Ja just det: Eftersom Peter Jöback inte kunde komma fick Adam Olenius (Shout out louds) hoppa in. En galet otacksam uppgift men han fixade det, även om den riktiga känslan och glöden saknades.

Sen var det då meningen att vi skulle se Ida Maria... Men nehepp, istället står numera tråkiga Mixtapes & Cellmates på scen...Ridå.

Popadelica är en alltigenom underbar festival som jag tror och hoppas lever länge. De verkar ha den så viktiga "staden" bakom sig, och folkparken är helt perfekt.
Nu längtar jag till nästa år...om ni fixar till maten.

Tillsist:
I Piteå sitter de tydligen och trycker på underbar musik! Jag vill dansa!
Tjonga in på den här sidan så fattar du.

Tillsist2:
Det här var inlägg 300! Hoppas ni följer med på de följande 300 inläggen...

Jerry Boman

Småstadsglans.

Jag trodde det var slut med att kalla nya band för "demoband" och tycka det är något suspekt över människor som inte är "signade".
Den tiden ÄR över! I min bok är lika mycket värda, och vad är egentligen ett "signat" band när klubbarrangörer släpper skivpärlor mest hela tiden? Vad är ett "demoband" i tider när folk ger ut skivor som är inspelade i sovrummet?

Om man tänker på det här så är "100% osignat" ett väldigt konstigt namn på en minifestival. Jag menar, Cosy Den borde ju heta det nästan varenda gång i så fall. "100% osignat och öl för 20 spänn!"
Jag tycker det är ett förnedrande namn. Tanken är ju god, väldigt god faktiskt, att ge band spelvana på bra ställen. Men snälla, byt namn om ni vill visa att ni tar banden på allvar.



För er som följer med här, så är ni bekanta med Spring Johnny. Läs här och här om du är ny.
Bandet har ett fantastiskt sväng och Olle har en väldigt speciell röst, jäkligt märklig, som gjord för småstads/kärleks/livet-ångest texter.

Lyssna på "Maria, du måste höra", live är det ett jävla sväng och skönt staccato. Ett magiskt orgeldriv, benen rör sig.
Eller "Riksväg 45 blues" som är en av senare tids bästa förlorarlåtar.
Det är enkelt, call-n-response körer och en upp till armhålan naiv text, men det är närvaro!

Spring Johnny har så mycket som jag gillar hos ett band, de drar sig inte för att ställa sin musik på en nålspets. Det får bära eller brista, antingen blir det patetiskt som fan eller så vinner de hela tävlingen.
Trollhättan har inte känts större än så här, den enda stora gatan rymmer plötsligt lika mycket svek och dekadens som hela Vasastan, som hela Västra Götaland. Olle ber inte ursäkt för sin stad, det låter inte som han vill därifrån. Samtidigt är det precis det han vill.



Med skräckblandad fascination han beskriver kärleksresor i det lilla samhället. Och egentligen spelar det ju ingen roll var man bor eller verkar, hjärtat kan blöda lika mycket överallt. Det är inte alltid som storstaden skadar en mer även om vissa försöker få det att låta så. Sanningen är nog närmare i en liten stad, att visa sig på den där gatan efter att själen brunnit upp svider nog mer än att bara byta klubb i storstaden och gå vidare.

Spring Johnny tar tillbaka småstadens svarta glans. De behöver inga Magasinsgator eller svartklubbar i varje hörn. I det ljuset är Spring Johnny större än sin stad. Samtidigt som de lever i symbios, den här musiken kan inte komma någonstans ifrån.
Trollhättans nätter är just nu våta drömmar hos storstadens katter och hundar.



Det går undan efter att Spring Johnny spelat klart, springer tillsammans med stora tidningens klubbkolls redaktör upp till Stickys Topflor. Möts av en massiv stillastående människovägg.
Tänker för en sekund att Shout out louds inte börjat än...
Men det har dem, de kör på med lite utfyllnads låtar från senaste skivan. Folk gungar försiktigt med.

Annat är det när forna tiders indiehitts brakar ner, 100 degrees (kan inte göra tecknet för grader..) och Please Please Please. Då blir det fart och allt är så så klart.
SOL höll en sommar, nu är det höst och man vill gömma sig. Folk säger att de utvecklats, inte tagit den enkla vägen. Hos mig tog de precis närmaste vägen rätt ut genom dörren.
Ajöss...

Tillsist:
Join our club spärrar upp dörrarna på Henriksberg och därinne spelar Fibi Frap och Swissair. De förstnämda är egna favoriter, "Catherine" räddar vilken dag som helst!
Läs vad jag tycker om dem här.

Själv åker jag till Popadelica.
För andra året i rad.
Snart lika stort som julafton.

Tillsist2:
Opps, glömde ju lite sköna musiktips så här mitt i pollensäsongen:

Kyte. Så mycket fint handklapp att man blir tårögd. Lyssna på "Sexy Sexy Thing" och klappa med!

Société des Admirateurs. Så mycket sval röst på svenska att man blir tårögd. Lyssna "Paa Disco" och skratta med!

Salut!machaut. Så mycket glädje att man blir tårögd. Lyssna på "Tom and Johanna" och hoppa med!

Hey Lover. Så mycket energi att man blir tårögd. Lyssna på "She´s in the city" och slå sönder hela huset!!

Jerry Boman

Undone disco.

Det här blir ett kort och "rakt på sak" inlägg:

Nej, jag orkade inte stanna kvar för att se på Almedal. Jag var inte på humör, inget ont om alla er snälla som skall prata men när någon spelar Roxettes "Look Sharp" och alla dansar...då är min gräns passerad. När sedan samma gäng har allsångs-skrik-festival till Ted Gärdestad snackar vi redan långt borta.

Jag fick se Kristian Anttila och det räddade mycket. För en stund blev jag glad igen. Antttila ger en kort men verkligen intensiv spelning. Börjar men den låt jag gillar bäst: "Ingenting, ingenting...Ingenting!!!".
Inte mycket att säga om det hela, lika snabbt över som det började...

Sen startade allsången igen, faktiskt till en förbannat bra låt denna gång: Broder Daniels Shoreline. Fast jag börjar tröttna på den...

Kalla mig bitter, kalla mig dum, kalla mig skum...Men jag kommer aldrig bli glad till "Look Sharp". Är alldeles för onostalgisk.

Tillsist:
På torsdag eller liknande försöker jag igen. Kanske fredag. Lördag blir det iallafall Huskvarna Folkets Park.

Tillsist2:
Jag har börjat på nytt jobb. Eller ja, det är samma ägare som till mitt nuvarande jobb och det är bara under sommaren. Kanske blir det längre.
Det hela innebär att det jag hittills gjort här på bloggen på min fritid kommer jag nu göra på arbetstid. För dig innebär det att du kommer att få läsa ännu mer om ny musik i Göteborg! Mer intervjuer, mer konserter och mer tips.
Precis som vanligt fast ännu mer.
Den goda smaken tar jag såklart med mig.

Kommer bli en intressant sommar vänner.
Jag förklarar mer senare.

Jerry Boman

Strutpop.

Ibland söker man efter meningar som skall förklara något man hört. Sätta ord på tankarna och känslorna. Letar febrilt i sitt inre för att nå ut med de där magiska känslorna man fick när man hörde det där magiska igår.
På Cosy Den återkomsten fick jag vara med om magi. Det var så bra att det formades en helt ny klass, en ny genre.

Strutpop.

Efter att Cosy Den gänget haft ledigt ett tag, frivilligt eller inte ingen som vet, så var det då dax för le grande återkomst. Även om kanske inte alla ser att de slogs på stora tumman i lördags så var det en väldigt värdig återkomst för stans bästa klubb. För en klubb där livemusik är i centrum är en ett centrum för mig.



Först fram var After-school sports.
Då är det ju bara att duka under! Alice Luther Näsholm är sval och sjunger som en ängel. Tänk Ulrika Mild (Compute) och Anna Persson (Sambassadeur) i samspråk med Madelaine & Sarah från Fibifrap. På scen är hon två men det räknas som soloprojekt.
Det är plastiga trummaskiner, små finurliga melodier och så denna drömska sång. Det är rosa tyllgardiner som gömmer knivar. Enkla samplingar varvat med handklapps vänliga takter från helt underbart billiga instrument. Den lilla synthen ser ut att kunna gå sönder under fingrarna, Alice spelar varsamt så musikmaskinen hinner med.
Allt är väldigt vackert och jag kommer bära med mig det länge.

Band två kommer jag aldrig få kläm på. Jag har skrivit om dem innan, här och här, vilket resulterade i ett argt brev. Kanske var jag förtjänt av det, men jag kan inte få in Electric Pop Group. Det är bara luft.
Jag gör faktiskt så här den här gången att jag överlåter till er att bedöma själva: Gå in på bandets hemsida. Visualisera dig sedan ett band på en scen.
Jag vill inte hälla salt i öppna sår...



Sen kommer det där som får mig att hitta på en ny genre, Strutpop.
För att förklara, det finns megafonpop. Det kan du lätt tänka dig: En tjej/kille som skriker ut sina saker. Väldigt utåt agerade, förstärkt och högljud. Men snyggt.
Strutpoppen är släkt på megafonpoppen men har ett lite vänligare tilltal. Jämför megafonen med en rulle papper som du rullar ihop till en strut. Megafonen skränar och struten gör mer människor är tre uppmärksamma. Lite mjukare men ändå viktigt för alla.

Johan Hedberg (Suburban Kids With Biblical Names) är strutpop. Den förste som få det epitetet. Och det är bra det för Johans historiska första spelning är helt briljant! Det är avslappnat, nära och med texter som egentligen är för bra för att vara sanna! Han sjunger om Stockholms nattliv och man känner att "vad var det ja sa, flytta inte dit!". Han sjunger om elaka älsklingar utan själ. Det är vaket, smart och väldigt sing-a-long.



Jag kommer träla runt halva vårt land
Börja plugga på någon sunkig högskola och starta värdelöst band.
Börja date:a igen, hänga på konstiga konstfester
Dricka sprit hela tiden och lukta efter nånting nytt

Nånting som kan få mig att komma tillbaka till var vi var
Men baby vi är fortfarande kvar

Har du själ

Allt till trulig musik som vrider om. Kastar in upphuggna stråkar här och där, något litet synthtrummset blandas med digitala koklockor. Ett jävla sväng, inget i lokalen är stilla.

Bäst är såklart underjordsmegahitten "Nygubbe4", eller som den tydligen heter numera "Ny Gubbe". Utåt och lagom gåpåig. Ett praktexemplar av Svensk Strutpop!
På det hela är det som avväpnade och charmigt att jag egentligen bara vill kramas!


Och det är ju bara att buga sig djupt inför Cosy Dens förmåga att plocka fram allt det där nya, hur fasiken går det till. Jag misstänker att den där Mattias mutar någon popgud för att få en direktlina till god smak.

Tillsist:
Ikväll kan det bli trångt. Almedal i liten lokal och alla platser tagna. Som gummisnoddar på speed.

Tillsist2:
Det kom ett brev:

----------------------------------
Kära vänner och bloggläsare,
Igår eftermiddag (läs fredag) satt They Live by Night i skiten. Samtliga minibussar/flyttbilar/släp i hela Göteborg var uthyrda på grund av den kommande långhelgen. Det verkade som att vi inte skulle kunna komma iväg till lördagens spelning hos popentusiasterna på Clubbentz i Trollhättan. Vi skickade ut ett rop på hjälp som Jerry förmedlade. Till slut lyckades vi lösa det genom en genomsnäll uthyrningsfirma, men det hade nog ordnat sig ändå. Några timmar senare hade nämligen Jerry fått 25 sms, fyra telefonsamtal och fem mejl med tips. Fantastiskt! Vi trodde inte att det fanns sådan sammanhållning i popgöteborg.

Vi vill framföra ett stort tack till alla som hörde av sig. Om ni är i knipa någon gång hjälper gärna vi till med det vi kan. Till dess lämnar vi er med ett tips: boka i tid.

Hälsningar
Joel, Martin, Robin och Christofer
--------------------------------

Ja, det var verkligen så fint gjort av alla som på ett eller annat sätt försökte hjälpa.
Man blir glad av att på i den här stan!


Jerry Boman

Liten epost intervju med Cosyden-Mattias och en vårlåt.

Farmerson.

För ett tag sedan frågade GP-Mindy mig om jag kunde göra en lista med bra låtar.
Låtar till våren.

Visst, sa jag och fixade ihop en lista som hamnade i tidningen:

Johan Hedberg "Nygubbe4"

Den skönaste svenska texten.. EVER!

They Live By Night "Factory"

Våren tvekar...inte längre efter det introt.

Hej Anita "The answer is 42"

Visar att rolig synthpop inte behöver vara buskis.

Lola "En av dom där dagarna"

Gitarrer som väcker björnar!

Moa "IAMMOA"

Våren börjar i Paris och nu är Malmö vår franska huvudstad.

Det var listan för någon vecka sedan… nu är nu alltså gäller andra låtar. Speciellt EN låt som får din och min dag att spinna:

Farmerson kallar killen sig… typ allt jag vet. Känner inte igen honom på Myspacebilden heller.
MEN låten ”Tryck” är så makalöst skön!

Hoppa till Farmerson direkt och lyssna!

(om någon vet vem han är så fram med det! Förmodligen snurrar han väl som alla andra runt i Göteborgpopens underjord…)

Tillsist:
CosyDen är tillbaka! Som vi väntat!
Ett av banden har jag skrivit om innan, typ förra sommaren. Jag gillade dem inte…Men nu skall vi inte tänka på forntiden, saker kan ha hänt! Gå dit och kolla själv!
Det skall jag göra.



Jag slängde iväg några frågor till CosyDen-Mattias inför denna återkomst:

Vad har Cosy Den-crew hittat på sen senast? (senast var i en lokal i Majorna med bla Rough Bunnies... strålade kväll!)

Inte alltför mycket, för att vara ärlig!
Det har varit ganska skönt med en paus.
Om Cosy kört vidare på Underjorden var ju planen att göra det lite mer småskaligt igen, det kändes som att hela grejen höll på att rinna mig ur händerna där ett tag. Nu blir det åter småskaligt, åtminstone ett tag framöver.

Kommer gamla besökare att känna sig hemma, när Göteborgs bästa klubb är tillbaka?

Får väl börja med att tacka för det omdömet...
Annars hoppas jag förstås att man kommer att känna sig hemma.
Det är alltid svårt att veta med en ny lokal, hur saker kommer att fungera. Men jag tror det blir bra.
I den mån Cosy Den har varit grymt tidigare, så har det ju varit mycket på grund av stämningen som besökarna medverkat till. Så jag har gott hopp om fortsättningen.

Om du skulle beskriva "Cosy Den-andan", hur blir det då?

Haha, vilken svår fråga!
Jag gillar väl själva grejen med att försöka locka en publik som är intresserade av att se bra livemusik i första hand, en publik som inte bara råkar ramla in på klubben utan är där av en anledning.
Sen kan jag väl säga att jag vet otroligt få klubbar där man får intrycket av att den som bokar artister gjort det främst för att hon/han är sugen på att se spelningen. Jag minns en gång på Underjorden när ingen av de som hjälpte till med entrén och baren ville göra det under spelningarna. Det slutade med att jag fick stå längst bak och hålla ett getöga på dörren. Det är väl främst Koloni som jag tycker ger det intrycket av klubbarna i Göteborg just nu.

Vad kan du säga om banden som kommer på lördag?

The Electric Pop Group är ett band som tjatat rätt länge om att få spela, fast på ett väldigt trevligt sätt. Under tiden har deras låtar växt och växt, och nu tyckte jag att det var dags. Väldigt snygg musik, tycker jag.
After-School Sports fick jag tips av en kompis om. Och det är jag glad över. För den som var på Cosy Den sist och såg Rastlös spelning, kan man väl säga att det låter en del som Rastlös, fast mer poppigt och inte lika lo-fi. Dessutom sjunger Alice helt fantastiskt.

Exakt HUR stora är förväntningarna på Johan Hedberg?

Alltså, Johans förmåga att snickra ihop poplåtar har jag inga som helst tvivel på. Inte längre, haha. Jag minns hur det var när jag hört "Love will" och "Trumpets & violins" med Suburban Kids, då undrade jag om det verkligen kunde komma mer grejer som var lika bra. Sen spelade Johan upp "Rent a wreck" för mig. Du kan ju själv tänka dig hur det kändes.
nygubbe4.mp3 fick jag skickad på msn, den är fortfarande inte helt klar, men jag skickade den till några kompisar utan att säga något till Johan. Och nu senast spelades den ju i P3 Pop, precis som "Love will" en gång gjorde. Är det en bra låt sprider den sig alltid...
Det här blir ju Johans första spelning på egen hand, och det är klart man har förväntningar, men samtidigt tror jag det är helt rätt förutsättningar för att det ska bli grymt!

Det där låter ju ju super!

Fick precis just nu en länk till Hedbergs senaste låt.
Sköna el-ljud och grym text…IGEN!
Ahhha lördag kommer bli SÅ kul!

Bara en sån sak som att man kan få veta vad låten "Nygubbe4" egentligen heter...eller om den skall heta just precis så.

Tillsist2:
På valborgsmässoafton smäller Almedal upp sig i det blå. Någonstans vid Stigbergstorget…

Tillsist3:

Det händer saker i Säffle i sommar! Grym lineup!!

Jerry Boman

Det skulle ju va dans dans dans.

Diamanter.
Kasino.
Drömmar.
Maskiner.
Stjärnor.
Vildhet.
Rymdprosa.

Se där, du har skapat dig en hit som flirtar med synthens 80-tal i Sverige. Så enkelt är det...och samtidigt så tråkigt. Det gjordes ju redan på 80-talet.

Synthklubben spelar grymt bra musik! Jo, så är det. Man kan dansa i timmar! Precis som på Romo Night så är det sakerna som händer mellan banden som jag gillar mest. Jag vet inte, kanske är det för att jag inte är, eller var, riktig synthare.



Hur som, när det kommer till banden så verkar tiden stått still. Man känner igen sig. Första bandet, Rupesh Cartel, låter som allt och inget. Jag försöker hitta något unikt men drunkar bara i synthsoppan. Någon säger att det funkar så med synth, det är inte hookigt, det är inte dansant.

Jag vill inte tro på det. Det görs ju synthmusik som både är poppig och dansant. RC är det inte iallafall. Nya skivan heter "The Disco and The what not", den kunde döpas om till "The Disco and We are not"
Att sedan bandet håller på i typ en timme, gör att även de största hardcorefansen går och dricker öl måste ses som en miss. Korta ner och renodla, det fanns stunder under den där timmen som faktiskt var roliga att lyssna på.



Mr Jones Machine är lite roligare. Om man ser dem som ett tributeband till en tid i Svensk musikhistoria. En hyllning till det dekadenta 80-talet, när diamanter var flickornas bästa vänner och scarves lika vanligt som keps. Bandet killar stadigt med forna tiders dekadens, vinet flödar och en soluppgång i rännstenen blir romantik.

Men faktiskt, mitt i det här nostalgiträsket så är det något jag ändå gillar. Låten "Vår man i Stockholm" är jäkligt bra!
Shit, börjar jag bli gammal! Börjar jag titta tillbaka, mummla "det var bättre förr, det har redan gjorts..."! Ahhhhaaaa!

Nja, bäst under hela kvällen var ändå Peter 5jöholms nya skiva. Sveriges mest bortglömde synthskatt smög fram till mig mitt i dansen och räckte över en ny skiva. Tre låtar, väldigt vackra.
Jag har skrivet om honom förut, musiken Peter gör är diskbänksrealism förpackat i mjuka synthstiliga melodier och med en närhet som studtals är obehaglig.

I låten "Radhus" har 5jöholm pusslat ihop en väldigt vacker kärlekslåt, inga himlastormande romanser i neonljus, inga orealistiska fyrverkerier utan mer torra konstaterande om den där känslan när man vet att det är "vi två för evigt". Helt underbart fint! Det kanske har det med åldern att göra men det är väldigt fint och helt underbart modigt gjort.

Nu vet jag att 5jöholm skrivit en hyllnings låt till Synthklubben-Anders och då kan vi ju ta och göra så här: Boka in Peter så kommer alla vi andra och hyllar honom! Det stavas rättvisa.

Men nu var det ju Synthklubben jag var på:
Även band nummer två höll på för länge. Dansen som Anders och andra fixar så bra från djbåset blev reducerat till ett minimum. Synd.

Vidare tycker jag det är fint av er flickor som kom fram och skulle ta i hand. Jag har svårt att ta att ni känner igen mig. Att ni läser och bryr er om det jag skriver.
Men ni skall veta att jag tycker det var fint att ni ville ta i hand.

Vill ni, och alla andra, lyssna på ny synth som flirtar roligt med 80-talet, lyssna här. The Crashlanders flyger!

Tillsist:


På Konsthallen är det just nu Jubileumslounge. Det är Högskolan För Fotografi som fyller 25 jordsnurr och det "firar" några elever med att ställa ut verk från samtliga 25 år.
När jag och den söta kom dit igår var det som att hamna mitt i en förfests epicentrum. Ni vet den där minuten precis innan man skall gå, när ALLT är på topp. Det var snörmycket folk, en kille som stod och skrek i en mikrofon och olidligt hett.

Människor, djur och fotografier belamrade salen. Högt och lågt. Det kändes som någon tagit ett 10 megapixlars foto och sprängt sönder det i ett rum fyllt med klister på väggarna. Min hjärna började koka efter några minuter, för många intryck.

Längst in i ett hörn stod min vän Pauline, en av värme högröd Pauline, med blommor i handen. Hon ställde ut sina fina bilder på Ebbot och TLBN bla. Och så hade hon med en bild av ett förvirrat brev som hon hittat i en hög med skräp.

Jag tror inte jag tog in något av verken, Paulines bilder har jag sett innan, även om Ebbotbilden gjorde sig mycket bättre i storformat så var det för mycket av allt runt omkring.


Fotografen tar bilder av sina fotografier och jag fotograferar fotografen. Megameta!

Jag rekommenderar ett besök! Klicka på bilden nedan och läs texten, bara den alena är värld att rummla runt i Konsthallen.



Jerry Boman