En mur av ljud.

Det är roligt med saker som anses fina och saker som anses fula… Ja, jävla uttjatat ämne men jag kommer idag inte på en bättre inledning, du får stå ut. Det var bara så här, först var jag på Dramaten och såg Jane Eyre. Den var bra, speciellt "effekterna" eller vad man kallar dem på teatern. Helt outstandig! Bra spel av Julia Dufvenius och Michael Nyqvist, speciellt Julia som är med i nästan varenda scen och pjäsen är över två timmar lång. Imponerade!
Från denna kulturform tog jag mig snabbt till de undre regionerna, Klubb King Kong på Sjöhästen. För att kontrasten inte skulle bli helt galen hade Sjöhästen placerat ut en "kulturkvinna" vid ett av borden. Hon hade smala brillor, kofta och läste Svenska Dagbladets kultursidor…

Det finns så många som försöker, som försöker tänka. Ligger uppe på nätterna och tänker på hur "livet på vägarna" ska vara, om friheten och om strålkastarljuset. De pratar mycket om sin musik, de vill så gärna att de ska lyckas. Vilket ofta inte händer, just för att de tänker för mycket.



Nu vet jag inte hur mycket killarna i Dinosaurs Are Still Alive tänker, ligger vakna eller försöker; det handlar om hur de låter. De bara spelar på! Gitarr och trummor samt tokdistad sång, jag tänker Weezer och den enda delen av amerikansk musik som går att lyssna på. Jag tänker en liten smula på det unga Johnossi. Jag tänker: Hur jävla bra är inte det här!

Man kan säga att åttiotalet tog slut när Nirvana släppte Nevermind 1991. Det är i den tiden som Dinosaurs Are Still Alive hittar sin drivkraft, de verkar vilja väcka oss från 00-talet. Nu är det verkligen tid för något nytt. Lyssna på Phoenix, lyssna noga, hitta den fantastiska poplåten i gnisslet! Nu hör låten ni kommer ha med på 2010 års listor!

Spelningen är lång, de matar oss och jag vill egentligen bara ha mer! Det verkar finnas hur mycket popkraft som helst! Simpla låtar, enkla slagkraftiga melodier och så detta larm! Trummorna och gitarren bildar vägg, den distade sången är taggtråden längst upp. Dinosaurs Are Still Alive murar in oss och det är omöjligt att fly. Jag vill inte fly, jag vill fylla hela huvudet med detta! Som liveband är det ibland väldigt härligt, ett avståndstagande men samtidigt nära. Vi är på samma nivå, publik och band.



Jag läser på bandets Myspace att de ( för de är två på scen, men på sidan står det bara "Haetm Forsberg"…) har haft svårt att få spelningar, med anledning av den musik de spelar. Jag hoppas att jag kan bidra till att ändra det där, för just nu känns det här precis vad vi behöver, uppfriskade enkla låtar, bla-bla-bla refränger och trummor gjorda för dans!
Jag vet att fler spelningar är på gång både i Stockholm och Göteborg, och ni ska alla gå på dem!



Band nummer två var Judge Circuit And The Champions of The World... Stundtals väldigt bra, som ett svart TTA, ett svängande kollektiv av dans. Men andra stunder var det ett mycket märkligt experiment på hiphop eller nått. Jag rusade inte precis fram om man säger så.

Tillsist:

Trampade förbi Snotty på fredagen, klubben heter Songs&fascination och denna gång spelade bla Karin Ringqvist från Cosy Recordings. Det var bra på alla sätt… men som avig individ måste jag påpeka är det trist och förutsägbart med alla bilderna på väggarna. De som vet mer hävdar att det bara är bilder på "bra" saker. Jag saknar ändå nya bilder, något som berättar om NU. Det är trist att leva i det förflutna vänner. Men som sagt, musiken var fin.

Jerry Boman