Ibland går man bara och väntar på den där låten som tvingar en att knyta näven i luften och sjunga med. Den där låten som man vet kommer att expodera på dansgolvet, som kommer att bli jordbävningsallsång framför scen. Man bara väntar på de där textraderna som sammanfattar precis allt man gått och tänk på.
Life is for living
Not for sleeping
Det var på Klubb Populärs mp3blogg som jag hittade den: The Anthem. Låten som Martin Elisson skulle dö för att ha gjort, som Henrik Berggren skulle låta om han var 20 idag. Det är låten som tar Göteborg in i 2007, låten du kommer nynna på hela våren och hela vägen hem. Även om det nu känns Göteborg i varenda ven som kommer Elmo från Jokkmokk.
Jag blev så till mig, så nyfiken, så ung över den fantastiska låten att jag ringde upp Elmo för att snacka nationalsånger.
Och Klubb Populär-crew, jag hoppas ni fattar vilken låt ni m_å_s_t_e spela på lördag....om och om och om igen...
Okej visst, det kan vara segt att gå till jobbet. Även om det är kul där så kan det vara en helvetesmarsch vägen dit. Idag var en sån dag. Jag vet inte varför men varje steg kändes, spik i foten typ. En stor jävla spik rakt genom hjärtat och snett uppåt till hjärnan. En rostig stålbit som hela historien och erfarenheterna vrider om. Jag började gråta. Bara för att jag lyssnade ordentligt på Annika Norlin.
Du har nog hört Hello Saferide. Det är Annika när hon sjunger på engelska. Det är underfundigt om hjärta i sorg, om små gnuttor tragik som Annika måste distansera sig till och därför blandar in komik. Det funkar riktigt bra som ni vet. På en konsert i Jönköping började nästan, jag skriver nästan, gråta. Sanningen är att mina ögon fuktades mer än vad de gör efter en stund i gräs. Jag trodde nog att jag grät till musik, det var liksom det närmaste jag kommit...då.
Annika på svenska heter Säkert. Fyndigheterna är borta. Likaså komiken. Pang på hjärtat. Jag börjar gråta. På riktigt.
Det här låter helt dumt men Säkert är det mest uppslitande jag någonsin hört. Jag har nog aldrig lipat på riktigt till någon musik, inte på det här sättet. Några av Annikas svenska texter ligger så nära mina upplevelser att det blir väldigt svårt. Jag skriver verkligen inte det här för att verka känslosam och "smart skribent", jag började verkligen gråta på riktigt. Fick gå en liten omväg till jobbet så ingen skulle se mina tårar. Bara en sån grej, det tyder ju på att jag fortfarande är kvar där jag en gång var. Att jag är kvar på samma platser som Annika skriver om, i samma skeenden. Även om jag flyttat långt bort är mitt minne kvar. Kvar för evigt på de där platserna som Annika beskriver så bra.
------------------------ Hej Annika (om du läser det här). Tack alla gånger du spelat så bra med Hello Saferide. Det har varit roligt att höra alla gångerna. Nu är det så att jag har lyssnat på din nya skiva, den där du sjunger på svenska. Du har säkert hört det många gånger för men det är en väldigt bra skiva. Nu till det jobbiga: Låt nummer nio "Och jag grät mig till sömns efter alla dar" fick mig att gråta. Verkligen. Den texten ligger för nära mig. Jag vill radera spåret i min Ipod, jag vill programmera bort det i min cdspelare och jag vill att någon tar bort den från internet. Jag hoppas att du hittat på texten, det hoppas jag verkligen. Att det där inte hänt dig, det räcker att det hände mig.
Jag var nog värd all stryk jag kunde få
Jag hoppas att det där du skriver mellan raderna aldrig hänt.
Om sanningen skall fram så vill jag radera de flesta låtarna, tex "Allt som är ditt". Det är helt enkelt helt omöjligt att lyssna, jag blir arg och ledsen. Men det är en helt annan historia.
Allt gott till dig Annika. Med vänlig hälsning Jerry -Halmstad var mitt Östersund- ------------------------
En trummmaskin, lite backtrack, en reverbstin elgitarr och en vacker spröd röst. Jo du, det kan bli något väldigt fint av det där. Fast det gäller att du håller estetiken hela vägen. Inte slappar till.
Boat Club svävar. Likt en surroundsignal är de överallt i lokalen. Precis som vattnet är överalt i skärgården, precis som blåsten är överallt i Göteborg och Boat Club blir nästan som en godartad mardröm.
Anders och Magnus håller distansen. Till musiken, till publiken och till micen. Det är väldigt dekadent och hade man fått röka så vore det här det självklaraste bandet att röka. Nu visualiseras ciggen fram genom ljudmattorna, snyggt hänger den mellan fingrarna och förs mot munnen i de instrumentala partierna. Rummet fylls med vacker rök i singor, kisar du kan du förnimma hela Vintergatan. Det är en klar natt och stjärnorna är isblå. Musiken kommer förmodligen inte från den närmaste stjärnan, inte från den som ligger näst närmast heller, tonerna har färdats lång väg och formats aerodynamiskt på vägen, de är skapelsens krona. Det funktionella blir estetiskt tilltalande, Boat Club spelar på våra pop-dna. De trycker på den nerärvda "goda smaken".
Som du förstår låter Boat Club väldigt snyggt. Om man skulle göra en video till de här låtarna så borde den innehålla minst ett gymnastiknummer i slowmotion, några övernaturligt viga rörelser fångade mellan ramarna. Och hastigheten borde vara en bråkdel av den normala. Det skulle bli vackert.
Samtidigt som det är väldigt snyggt, och låter magisk bra, så finns den där distansen där. "Är ni inte med oss är ni mot oss"-känsla. Jag har svårt att framför scen bli vän med Boat Club, de ser inte publiken.
Men det kanske blir så när man färdats genom galaxer och evolverats, musiken hinner inte stanna upp och bli kompis med alla. Då blidas det knoppar som stör aerodynamiken och försämrar flygförmågan. Så jag förlåter er, det är bra att ni håller er till stilen till det utstakade spåret. Aldrig slappa till. Musiken blir nog ändå min vän.
Ja just det, klubben hette Constantine och var väl hyffsad. Inget märkvärdigt men det spelades bra musik och det är ju fan viktigast. Kommer några fler vänner dit nästa gång så kommer det säkert bli super...
Tillsist: Det är märkligt med Henriksberg. Samtidigt som stället ibland har Sveriges bästa bartender, en kvinna som brukar stå där uppe och vara fenomenal, så har samma bar en av Sveriges sämsta barkillar. Ingen förmåga att sätt kunden i centrum, det kändes nästan som man störde när man skulle beställa! Hur färgsortering av sugrör kan gå före att en gäst vill ha en enkel öl fattar inte jag...
Tillsist2: Ladda hem lite god elektronik musik här. Se så, gör nu det innan du gör något annat! I väg med dig!
Tillsist3: Det här har inte ett skit med musik att göra men jag har ätit den godaste och mest inspirerande måltiden i hela mitt liv! Thörnströms kök lagar mat med finess och faktiskt en stor skopa humor. Det märks att de älskar sitt jobb. Jag kan inte nog rekommendera ett besök, bara avsmakningsmenyn med efterrätter var värt varenda spänn! För att inte tala om de goda goda söta vinerna till.Kanske har det med musik att göra ändå, symfoniorkestern spelar fortfarande i min gom. Sen var det ju makalöst kul men konstigt att de glömde ta betalt för vinet... eller så kanske det ingick och då blir det ju ännu roligare!
Jerry Boman som inte fattar att bloggen nyss passerat 150.000 besökare....
Såklart innehåller ett besök i Stockholms en koll på nya artister. Den här kvällen blev det Nalens bakficka som bjöd upp till dans. Musikförlagen har en egen klubb, Almost Famous, där de visar upp vad de tror att folk kommer gilla. Kanske inte så mycket DIY men man skall aldrig utesluta några "scener". Speciellt inte när det är gratis inträde...
Isabel Guzman. Kom ihåg det namnet. Eller du kanske inte behöver komma ihåg det för du kommer höra det överallt snart. Hennes elektrosoul rundar 80-talets Madonna och vindlar fram magiska ljud för att tillslut landa i schalgerhittiga spinning pass. Det låter vedervärdigt men live är det väldigt underhållande! Bäst är Wrappt Up In Plastic, som till skillnad från Myspace sidans bleka produktion är ett riktigt jympapass från från scen.
Johan Bergqvist ser ut som en gubbe på scen där han sitter vid sitt piano. Skönt med artister som förpackar sig på rätt sätt, för det är gubbigt. Väldigt gubbigt. Jag kommer tänka på Cheers, ni vet den där serien om en bar i Boston med Ted Danson, Woody Harrelson och Kirstie Alley. Alla med en fadd känsla av ryggdunkar samt några krystade skratt. Liksom musiken så är det väldigt daterat och inget man riktigt minns. Jag tror inte på ett ord som Johan sjunger, det är platt och plywoodtunt. Roligt är iallafall den helt oväntade covern, Popsicles Hey Princess. Låten är en av de bästa poplåtarna och Johan gör den till sin egen på ett väldigt värdigt sätt. Den kunde varit så här i original, inte mig emot! Ladda ner från Bergqvists hemsida.
I tidseran precis innan Oasis släppte Definetly Maybe 1994 hände det spännande saker i Sverige, nämnda Popsicel var gudar och i Emmaboda samlades vi några hundra för att lyssna på pop. Någon utnämnde just 92-93 till det bästa tiden i svensk pophistoria. Om The Wonderful Guinea Pigs ramlat ner från skyn låt säga våren 92 hade de satts på piedestal...direkt. Jag hade nog själv talat mig varm och haft knappen på tröjan. Men som alla vet är det inte 1992 nu... Alltså det är inget fel på TWGP, det är bra poplåtar. Men jag har hört allt förut, det finns tyvärr ingen utveckling alls. De har bara kopierat Lacquer utan att lägga till eller dra ifrån något alls. Men jag tror det här kommer skrivas som satan om! Varför? Jo, för att de flesta med mediamakt, aka har egen spalt i en tidning, var i "musikslukaråldern" runt 92-93... Ja ni hajjar, de vill återuppleva sin ungdom! "-Vi hade ju så kul då!" Kanske var det därför just 92-93 utsågs till den bästa tiden i pophistorien just nu.... Jag passar in i ålder men gillar inte saker som varit...Den här powerpopen var bra då, men är tråkig idag. Det måste hända något!
Sist och med helt klart minst publik var engelsk/svenska Gompa. Här snackar vi hjärndöd amerikansk rockpunk, ett jävla ställ och gitarrer nere vi anklarna! Galet tråkigt! Men jag kan inte ta bandets energi från dem, Mike Pehrsson delar sången med trummisen men det är Mike som vevar mest och hårdast. Jag blir rädd, både för vevandet och för att det finns någon som faktiskt gör sån här musik utanför USA.
Hela kvällen kan man sammanfatta med att alla tog sig an början av 90 talet på fyra helt olika sätt. Isabel Guzman lyckas bäst, hon är en snäll Leila K med sansad röst. Och en karisma som kommer stråla genom många blecksvarta nätter under neonljusen.
Tillsist: Här kommer de första bilderna från They Live By Nights nya video som spelas in i Stockholm i dagarna. Det hela skall utspela sig på någon form av fabrik, låten heter Factory (lyssna här). Det är kroppsstrumpor, stora hår, vatten, eld och silversmink.
Biffen i det kalla kalla vattnet.
Alla bilder är klickbara. Stor studio liten kille.
Joel intygar att vattnet var svinkallt.
Det ser bra ut, väldigt bra redan utan alla animeringar.
Robin var kontrollerad i det kalla vattnet.
Martin laddar.
Biffen ger allt.
Martin får några goda råd.
Biffen blev plötsligt Universal Poplab-Christer.
Snart kommer vattnet...
Joel fick stå länge i det kalla...
Skivan Art and Wealth släpps 28 mars. Förutom Factory kommer du att gilla The Fire... samt inse att körsång är något väldigt stort!
Tillsist2: Torsdag kväll betyder Café Stanna i Majorna.
Emma Nylén är en av Sveriges coolaste människor. Både när hon frontar Paris eller kör solo som Emmon. Jag säger det med värme i rösten, hon är cool på riktigt. Att hon sedan gör musik som är finurligt dansant elektronika kanske sätter henne överst. Under släppkalaset på Respekt igår blev både jag och den söta helt över öronen förälskade. Emma, var var du när vi var 17 år?
Emma är uppenbarligen väldigt upprymd den här kvällen. Skönt att se! Att skrika "Fan va härligt!" precis när man avslutat en mörk synthlåt kan bli buskis. Men nu är ju då Emma så skön att det funkar det också. Senast jag såg Emmon var på Storan, då som förband till Universal Poplab. Den gången var jag övertygad. Allt var liksom för stort.
Den här kvällen, på Respekt, är allt perfekt. UP-Christer får finna sig i att stå i publiken och Emmon på en helt lagom scen. DÅ händer det grejer! Redan i andra låten, "Frenzy Eyes", är det kalasstämning! Visserligen är det inte på långa vägar fullt med folk, man kan ju gissa att den dåliga smaken som sänds ut från en idrottshall i Jönköping ändå fick folk att stanna hemma, men de som är på plats är med! Dansa, hoppa gör vad du vill men stå aldrig still! Helt klart bäst blir det senare med "Discoperkele", en i mina ögon medveten ironisk danslåt men satan så bra! (Du hittar den som "b-spår" på Emmons singel.) Det är kaos och konst i samma andetag, en stenhård vind i ett land där Cat5 tycks stå för "elektroniskdansmusik". Emmon har humor men är för den skull inte mindre allvarlig eller skojar till det. Det här är ingen maskerad, det är allvar och viktigast just nu. Skit i om du får gratis öl eller om du står med på någons innelista imorgon. Bra med någon som tar tillbaka konsten i musiken, som faktiskt trycker sig mot repen och vill en bit utanför.
En annan låt som verkligen blev mycket bättre live var "Rock dámour". Även om jag hör Stereo Totals version på "Push it" i början. Men det är nog bara jag. (Så där ja, nu var jag en riktigt musikkritiker som drog paralleller mellan olika band...)
Om man berättar att man skall gå på en konsert där skall sjunga till för inspelat material och samtidigt ha helt svarta kläder kan jag lova dig att inte många följer med, hur bra musiken än är. Emma har fattat det här med underhållning och "Publiken gör som jag gör. Det är jag som för". Med andra ord hon dansar skiten ur oss! Vilket får oss andra att dansa med. Detta toppar hon med svinsnygga visuella projektioner på väggen bakom. Det är så arty! På det bra sättet...
Det enda som jag verkligen saknar är "Friends". En monoton skräcklåt i Joy Divisions anda. Fast lite mer disco.
Först ut den här kvällen var Karin My Andresson, eller Synth-Karin som vissa känner henne som. Jag har typat lite om henne förr, hon är väldigt bra och det är verkligen sköna versioner av synthlåtar Karin gör....men den här kvällen funkade det inte. Att bli insprängd mellan ett svängande dansgolv och Emmons nytechno blir helt enkelt en lite för stor partybroms. Synd och nästan lite elakt. Men jag gillar de där låtarna...
Sen måste jag ju bara tacka för det fina paketet man fick av Wonderlandrecords. De 50 första gästerna fick ett litet metallisk blått paket innehållande diverse skivor. Jag blir varm varje gång det händer på olika klubbar och konserter! Tack Sebastian!
Tillsist: Joserusåatt man har ju fått nya idoler. Frida och Karin heter de och kommer från Eskilstuna. Tillsammans blir det Tikkle Me och deras "Butterflies in my tummy" har gjort mig frisk igen! Den låten är en alldeles alldeles perfekt marängswisspopbomb! Visst är det underbart med låtar som man hör 30 sekunder av och faller pladask!
Nu undrar jag vem som blir först med att boka dem till Göteborg, själva säger de att de skall åka en turné vända i typ maj... men visst borde de komma till oss tidigare om vi alla ställer oss upp och skriker "Kom hit och spela nu!"
Bilden kommer från Universals hemsida, hoppas det är meningen att man skall använda den som pressbild? Jag vet att det är superfotografen Emma Svensson på Rockfoto som tagit bilden i allafall...
Det där gitarrljudet! Elektriskt! Ja, jag vet att alla elgitarrer är elektriska men det där LÄT elektriskt. Typ en säkring som går. Eller en minblixt rakt ner i förstärkaren. Eftersom jag tycker att SH under några år gått neråt så hade jag inte speciellt höga förväntningar.Nu sitter jag faktiskt och väntar på skivan som kommer i april... Vem kunde tro det? Elgitarren är plötsligt elektrisk på riktigt! Enda minuset var att Josephine Forsman inte spelade trummor som hon brukade. Hennes karakteristiska vevande var borta... tråkigt.
Annars är Grammisgalan en rätt såsig tillställning. Det roligaste var Salem Al Fakir, han är en skön snubbe helt enkelt.
-Från en narr till en annan: Här är årets artist!
Skönt och han var lagom nervös...
Sen tycker jag att The Knife gör helt rätt som bojkottar allt vad musikgalor heter. För när man tänker efter: Vad gör ett pris för musiken? Inte ett skit! En prisutdelning är mest ett sätt för "branschen" att försöka sätta marknadsmässiga siffror på konst. Som musiken i sig var något börsnoterat. Att känslor kan redovisa röda siffror, att det kan bli nyemission i andra versen eller att ett riskkapitalbolag står för höjningen i slutet.
Nä, nästa år ber jag er, alla artister som är nominerade, stanna hemma. Spela in en video där ni tackar någon okänd.
För övrigt skall ni veta att Henrik Schyffert höll Grammishistoriens bästa tacktal 1994, när han var med och tog emot pris för Hassanskivorna. -Bla bla blaaaa. Bla bllaaa BLA. Bla bla bla bla blaaa. Bla bla! Bla bla blaaa osv osv
Så där höll han på en låååång stund. Det sammanfattar rätt mycket av alla andras tacktal...
Tillsist: Fredag: Navid och Gudarna på Hagabion eller Sultans Of Ping FC på Sticky (Ni vet: Dancing in the disco, bumper to bumper. Wait a minute: Where's me jumper? Where's me jumper? Where's me jumper?)
Lördag: Emmon på Respekt (hennes nya skiva innehåller väldigt snygga, knarriga synthljud, även om jag inte var helt övertydad på Storan senast), Klubb Populär med Ingenting och Juvelen på Storan eller Pluxus i det där filmtältet... Eller Koloni på Galleri Oro vid Vagnhallarna i Majorna (galleriet som har den finaste dörren jag skådat!)
