Ibland har man en jobbigt dag eller kväll. När inget riktigt vill gå ens väg. Det spelar ingen roll vilka goda intentioner man har, det mesta skiter sig.
Som tur är brukar det finnas något som räddar kvällen. Något litet, litet som får en att tro på världen igen. Den här lördagen kom räddningen i form lövtunn pop som skingras i stormen.
Det finns stunder när jag undrar varför inte alla klubbar är som Cosyden. Fritidsgårdskänslan är faktiskt väldigt skön. Det är ingen glansig yta utan bara trevligt. Inga blinkande fasader och creddiga människor. Ren och skär vänskap.
Nu var det alltså lördag och Underjorden höll Cosyden under sina armar. Folk strömmade till och... Det började med Irene-Tobbe fick problem bakom skivspelaren. Ärligt talat tyckte jag synd om honom, det var synd om alla som hade fixat så mycket. Anläggningen ville plötsligt inte ge ifrån sig det minsta ljud. Knäpp tyst.
Tobbe och andra började koppla, ibland lyckades de få fram lite ljud som mest kan beskrivas: billig megafon. Efter mer kopplade fick vi tillslut höra vad Tobbe spelade. Men bra blev det aldrig.
Musiken var bra men...ja.
Först ut på scen var Henrik Bromander. Han har läst sagor för stora barn på Cosyden förr.
Den här gången blev det en obehaglig historia om Frans, en granne med skumt beteende. Mycket bra och som sagt äckligt.
Mitt tankekontor fick idag på morgonen en inlevelse att hela historien handlade om Bromanders hjärna... Jag vet inte, men bra är det iallfall.
Jag gillar Bromanders uppläsningar. Han har förmågan att binda en publik. Jag blev hypnotiserad.
Ut i foajén och några billiga öl. Mer musik som mest lät diskant.
Sen blev det dax för efterlängtade Sibiria. Denna kväll skulle det plötsligt komma en bunt nya låtar från göteborgs/östersunds allra bästa popband.
Men kvällen till ära sket det sig. Rejält.
Till att börja med var det kolmörkt. Visst, det hade varit OK om det inte var för att allt annat gick fel samtidigt. Det lät helt kass.
Jag har hört Sibiria många gånger förr och vet att de är ett himmelskt bra band, men den här otursförföljda kvällen ville det sig inte alls. Martins vackra röst var som bortblåst, ut kom bara distat skrän. Jag kunde inte vara kvar, det blev för jobbit. Även musiken lär helt galet. Inte så att de spelade kast utan ljudet. Det vinglade på som en obehagligt alkis i hal nedförsbacke.
För andra gången tyckte jag synd om folk, både om de som fixat kvällen och om Sibiria. Om jag förstod det rätt var det fel på någon mic eller liknade. Synd.
Efter lite mer hängande i foajén kom kvällens sista band, Pipas.
Här vänder kvällen! Pipas är två fina människor och spelar väldigt bra, skör pop. Enkla backtrack och virrig, vacker sång. De börjar på fel text, kommer av sig och ler. Ljudet är bäst och allt är bra magiskt bra.
Bakom mig träffas två människor och fattar tycke för varandra. De börjar tokhångla och ramlar tillslut till golvet med ett brak! Stor humor och vackert!
Över till Pipas igen. De spelar väldigt många låtar, kan bero på att några bara är runt minuten. Det är bländande vackert och mjukt. För mig hade det fått hålla på hur länge som helst!
Jag blir väldigt glad och glömmer kvällens nedgångar. Lupe och Mark ger oss alla luft under vingarna. Blåser försiktigt oss till en bättre plats.
Tillsist:
Hoppas den tjej jag hjälpte till upprätt ställning utanför kom hem ordentligt. Hon mådde inte så bra, att ligga på rygg och kräkas är inte bra, men när jag skulle kollade till henne en sista gång var hon borta. Hoppas det gick bra.
Och att paret som brakade till golvet när de hånglade inte blev bortstädade av Mattias...
Jerry Boman
Andra bloggar om: Bromander, Sibiria, Pipas, Cosyden, Göteborg, Musik
