Ny helg och nya ljud.

Fredag:

Synthdans.

Lördag:

Det hårdaste/mesigaste bandet är här igen.

Underbara historier.

England kommer igen. Nu inte så hiskeligt tidigt på morgonen.

Frågan är hur bra musik Irene-Tobbe kommer spela mellan banden på helgens Cosyden? Killen har bra smak...väldigt bra smak.

Nya låtar att lyssna på:

Fint och tänkvärt om Luciafenomenet. Djingis Khan-kören är här för att stanna.

"Strike 1" har vinterns finaste ljud.

Ladda inför nästa fredag:

Du vill INTE missa detta, lönefredag och bästa bandet just nu på Join Our Club.
(så säger de att jag kommer spela skivor...)

Smaka på dem här:

Bra namn och naiva låtar. Hurra!

Skrämmande. På ett bra sätt. Vackert. Också på ett bra sätt.

The Knife har en lillasyster. Som hänger lite mer i skogen än i stan.

Myspace, Myspace...vad gjorde vi innan det fanns?

Jerry Boman

The return of the coversong.

Cover.
En solblekt kille, en sliten gura och en sommar som aldrig tar slut. Alternativt en överförfriskad trälada i de svenska fjällen.
Nej, covers brukar inte få mig att hoppa högt.
Men som alltid, man kan bli överraskad.
Rejält!

Det har varit några "Alla-pengarna-går-till-Faktum"-kvällar på Jord nu. Förra saken jag såg var bland annat Dimbodius.
Just den här kvällen slog nog alla gällande rekord, det var helt fullt. Nä, det var överfullt! Det känns fint att så många är villiga att skänka pengar till de hemlösa. Att de är villiga att skippa vilodagen en stund för att hjälpa.



Kvällen började med "Synth-Karin". Ja, han presenterade henne så, arrangören/ skivbolagskillen/trevlighetsmannen Sebastian.
Ryktet berättar följande: En tjej står i Pissetunneln mellan Nordstan och Centralen. Hon spelar på sin svarta gitarr. Sebastian går förbi. Han hör att tjejen inte spelar de vanliga coverlåtarna utan nya och gamla synthfavoriter.
Hepp!
Då blev det så att "Synth-Karin" fick starta kvällen på Jord.

Hon börjar med en VNV Nation. Jag är ju inte så inne på den musikgenren men det lät fint, och att döma av applåderna så gjorde hon den strålande. Efter det kom en för mig känd grupp, Apoptygma Berzerk. Jag tror det var Until The End Of The World hon körde. Jag är som sagt inte så insatt i den delen av synthmusiken, även om jag har en AB skiva... (skriv gärna vad det var för låt, ni som kan mer).
Avslutningsvis så blev det en VNV Nation. Och de som kunde musiken verkade vara väldigt nöjda. Jag tror att "Synth-Karin" dyker upp på fler ställen, hon sjöng väldigt fint!
Annars kan man ju kolla in henne i den där tunneln. Någon sa att hon brukar köra Depechecovers.



Band nummer två var för mig väldigt mycket mer kända, Thermostatic. Ända sedan jag hörde det första någon gång förra året har jag varit fast. Deras dansanta synthpop får mig alltid på glatt humör.

Nu var det då dax att stöpa om låtarna i lite mer visbetonade format. En inte helt lätt manöver skulle det visa sig.
Vox sjunger fint och killarna spelar bra men det håller inte riktigt. Deras låtar är inte gjorde för att köras så här tyvärr. Kanske hade jag väldigt höga förväntningar.



Det blev faktiskt så att de nya låtarna var bäst. Kan ju i och för sig bero på att jag inte vet hur de låter "normalt".
Ta nu inte detta som en förevändning att inte lyssna på Thermostatic! Normalt är de helt magiska och du kommer inte kunna sitta still! Den här kvällen var de "bara" bra.



Sista bandet var verkligen "kändisar". Hellsongs hörs mest överallt just ju.
Ibland i radion, ibland i tven och ibland på Skivhugget.
Och det kan ju sägas, de har omvärderat min syn på covers.

Alltså, Hellsongs lirar hårdrocksklassiker.
Det kan ju låta som en enkel väg att gå. Misslyckas man med dem så...eller jo man kan misslyckas med hårdrocksklassiker.
Men inte Harriet, Johan och Kalle. De lyckas göra de här låtarna helt nya och fräscha.

Bandet lägger verkligen in sig själva i varenda liten ton, de adderar en gränslös kärlek till materialet. De vill återupprätta, eller väcka till liv, texterna i hårdrocken. De vill förmedla känslan av att de där långhåriga, skrikande och stökiga snubbarna (ja, det är ofta snubbar) är ena riktiga mjukisar.

Vi blir serverade hits som Coopers Schools Out, Maidens Running Free och Megadeths Symphony of Destruction i helt bedårande versioner.
De blir himmelshög allsång i Run to the Hills, jag tror till och med att jag såg Harriets ögon tåras.
Jag har då aldrig egentligen lyssnat på den texten...

Hellsongs gör något viktigt. De tar en väldigt, bland förstårsigpåare och en och annan kulturjournalist, utställd genre och ger den ett helt nytt ljus. Plötsligt framstår de här hårda killarna som väldigt, väldigt känsliga.

Jag tycker att de borde instiftas ett pris, ett fint pris. Något i guld och glitter. För någon som gjort något väldigt viktigt för musiken. Någon eller några som fått upp ögonen på oss andra. Någon eller några som lett in en hel bunt människor på nya spår, som fått dem att se välden på ett nytt sätt. Hellsongs vinner det priset direkt!

Under sista låten tror jag vi blåste ut varenda ruta, We Not Gona Take It i en magiskt version.
Men alltså fatta, Hellsongs fick oss att köra armkrok till Twisted Sisters tokgrabbiga låt! Armkrok! Hela högen!

Jag tror inte någon på Jord i söndags tyckte det där kändes konstigt. Hellsongs har öppnat våra ögon och öron. Med en enkel armkrok.

Tillsist:
Gratis är gott!
Och den här gången kan du få höra riktigt bra musik också. Kvalitet på riktigt på onsdag.
Sen är ju Nikke Ström Nikke Ström som är Nikke Ström.


Jerry Boman

Män med långa pagefrisyrer gör saker tillsammans.

Egentligen skall man inte ens uppmuntra dem genom att skriva om dem.
Deportees var ju bra en gång, iallafall hyggliga.

Men nu!

En bunt snubbar som har långa pagefrisyrer och för trånga kavajer. Pendlar mellan pinsam falsett och Amerikanska rockepos. Den lilla soul som fanns förut försvann när håret behövde balsam.



Jag klarar inte av att skriva mer, jag gick faktiskt bort från scenen efter typ fem låtar. Hörde resten på håll, det blev inte bättre. Det kändes som Storan blivit Ullevi!
Nä, bättre än så kan ni! Ni lurar mig inte en gång till.



Men som vanligt var Anders trevlig och alla andra jag kände, även om de var betydligt färre än en normal Populär kväll.

Tillsist:


Alltså, jag har svårt för Embassy men den här videon är helt jävla genial!

Jerry Boman

Andra bloggar om: Deportees, Klubb Populär, Göteborg, Musik

Dystopi.

När Stanley Kubrick tog sig för att filmatisera Anthony Burgess "A Clockwork Orange" valde han musik som helt krockade med innehållet. Skulle det utövas ultravåld skulle det ske till tonerna av klassisk musik.
Folket upprördes, skakades om och blev förbannade.
Jag håller "A Clockwork Orange" som den bästa film jag sett. Den är vacker och skrämmande. Den slår mig i magen samtidigt som jag blir illamående. Den berör väldigt.

The Manor berör mig på samma sätt, en punch i magen och illamående. Inte så att jag mår illa för att det är kass, utan för att det rör om inom mig. Allt svart tränger fram och jag blir helt stel. Det är stort.

Christofer Wallins viskande sång bildar på egenhand ett instrument. En del av det stora, smyger runt hörnet men hoppar inte fram och skrämmer dig. Ungefär som varför den första Alien filmen är bäst, man får inte se det hemska monstret men man förnimmer det hela tiden. Wallin skulle kunna skrämma skiten ur oss allihop om han efter några låtar plötsligt sa "Buhu!" men då skulle magin vara bruten. Nu kan vi bara känna rädslan och veta att någonstans i lokalen finns den.



Det är överhuvudtaget väldigt mycket film när man lyssnar på The Manor. Jag ser bilder. Återigen är det skrämmande, svarta träd som tar tag i mina händer och leder mig in ett elektroniskt stålverk. Svetsloppor bildar ett regn av eld i takt med den organiska orgeln. Det mesta går i slowmotion, hackar som ett filmklipp nerladdat med dålig uppkoppling. Allt är diffust och därför väldigt skrämmande.

Hade inte Stanley valt den musik han nu gjorde borde han valt The Manor. Klippt om filmen och tryckt på ordentligt med svärta i bilderna.
Då hade vi suttit här med The Ultimate Horror Movie. Allt hade bleknat i jämförelse.

Ett råd till er som i början av december kommer köpa The Manors nya skiva skulle kunna vara att inte lyssna på den när du mitt i natten går hem genom Slottskogen. Risken finns att du blir väldigt rädd och ser saker som inte finns där i mörkret...eller är det någon där?

Tillsist:
Ikväll bär det av till Storan och imorgon Jord. (läs intervju med "Charlie" i Thermostatic här) Glöm inte att lyssna mer på Miss Li!

Jerry Boman

Andra bloggar om: The Manor, A Clockwork Orange, Musik, Göteborg

Thermostatic-Charlie och helgens sevärdheter.

Vox i våras.

I helgen är det så mycket saker att se att du kommer bli helt snurrig.
Om vi börjar i fel ände med Söndag så kan (läs SKA) du gå till Jord och kolla in Thermostatic och Hellsongs på The Circus.
Som du vet går alla pengar till de hemlösa och det blir akustisk musik. Hellsongs spelar hårdrocksklassiker i oväntade tappningar (så här såg det ut när jag träffade Hellsongs för ett tag sedan. Ett tvinslag och två live-musik-videos blev det ) och Thermostatic bjussar på ”nästa” akustiska versioner av sina låtar.

Det är det där ”nästan” jag undrar över. Alla som hört Thermostatics dansanta popsynth kan ju räkna ut att den här spelningen kommer bli något speciellt.
Jag blev så till mig av nyfikenhet om hur det skulle låta att jag var tvungen att ringa upp ” Charlie”.

- Först blev vi livrädda! Men vi har nog fått lite dispens att köra något elektriskt piano. Huvudsaken är att det är avskalat och att man inte har 46 miljoner saker på backtrack. Så kommer vi ha gitarr och någon Casio pryl för att göra några ”karaktärsljud”.
Men vi vet inte riktigt hur det kommer att gå!

Ja, han heter egentligen något annat men jag gillar artistnamn.
Om hela bandet, som heter saker som "Vox, "Scipher" och Tin", skall vara med är lite oklart.

- Vi kommer att ha en grunduppsättning på tre personer men vi är inte riktigt klara över vem som gör vad faktiskt.

Klart är iallfall att det kommer bli en del nytt material.

- Några nya saker kommer det att bli, vilka eller vad beror på hur det funkar när vi repar sista gången inför söndagen. Men annars kommer vi så klart spela mycket från skivan.

- Det har faktiskt inte varit så svårt att göra om låtarna, vi har ändrat tonart och lite annat på några ställen. Våra låtar är ju poplåtar från början, de bygger ju på ett konsept som fanns långt innan det fanns synthar.

Hur det låter får vi alla höra på Jord på söndag då. Om du inte går dit kan du sitta hemma och vänta på bandets nya singel som kommer ut någon gång i början av nästa år.


Helgen är ju fler dagar och nätter än söndag:

Fredag: Sticky Fingers och The Manor. Svävande rockpop med svarta djur framför ögonen.

Lördag: Klubb Populär och Deportees. Klassiska pop arrangemang som man kan nicka på huvudet till. Äh, det låtar bättre än jag kan förklara… Och Populär är ju alltid Populär, hemmet 2.0 för mig och mina vänner.

Eller:

Koloni på Underjorden. Film och fin, billig öl. Ja just det, det blir ju såklart noga utvald musik också. Den här gången med baland annat Shiu – Yeung Hui från nykungarna Maher Shalal Hash Baz!. Han har ju varit på plats tidigare, så här tyckte jag då.

Tillsist:
Poppis i Podden är just nu Miss Li! Hårt och magiskt bra!

Det blir Popadelica 5 maj om jag förstått det rätt! Det var ju trevligt förra året så…

Jerry Boman

Andra bloggar om: Thermostatic, Hellsongs, Koloni, The Manor, Miss Li, Popadelica, Klubb Populär, Musik, Göteborg

Alla har varit små.

Sagan går alltid igen, det börjas på någon liten scen iför polarna. Kanske på en förfest.
Ryktet går, fler vill höra, scenen blir större, människorna fler och musiken sprids.

Lars Winnerbäck känner alla till idag men våren 1992, för 14 år sedan, var Lars en liten kille som skulle spela på Rockkarusellen i Linköping. Tävlingen bestod av mest hårda band…och så lille Lars med sina visor.

Titta och njut på filmerna här under, vänner! Min kollega jobbade i början av 90-talet på TV Lindköping och spelade in en då ung Winnerbäck. Tack vare kollegans fantastiska minne kan du nu se den ensamme Lars på den stora, stora scenen. Tack Mats, du är en hjälte!





Så här i efterhand så kan man ju säga att killen hade något speciellt redan då…

Tillsist:
På fredag är det The Manor på Sticky.

Jerry Boman

Andra bloggar om: Lars Winnerbäck, Musik, Göteborg