Sista natten med bästa gänget.

Ebbot Lundberg.
Måns Jälevik.
Timo Räisänen.
Daniel Lemma.
Också denne Håkan.
På-samma-scen!

Jag tar det igen:
PÅ-SAMMA-SCEN!
PÅ-SAMMA-SCEN!
Ja, ni fattar...

Hundra meter kö och fullsatt på Henriksberg. Som tur var hade vi köpt biljetter innan. Förköpsbiljetter som av någon märklig anledning gick upp i pris ju närmare dagen D det blev. Konspirations teoretiker borde göra sig besvär.

Hela stan hade snackat sig hesa om VEM som var den hemliga gästen. Som ni vet går ju konceptet Baddaren ut på att bandet Augustifamiljen (Daniel Gilbert, Lars-Erik Grimelund, Stefan Sporsén och Oscar Wallblom) bjuder in någon kompis och så drar man av några sköna covers i en stekhet lokal.
Nu blev det istället en hel hög med hemliga gäster på scen.

Första kompis den här kvällen blev Daniel Lemma. Eller som de sköna snubbarna bredvid mig kallade honom: Di Lemma.
Ett återseende, inte speciellt upphetsande. Men stabilt.
Sen mullrar Kung Kaftan upp på scen, Ebbot. Genast blir det väldigt mycket mer intressant! Herr Lundberg inledde Baddaren i början av augusti och är nu med och stänger ner fabriken. Vi får en mörk, mörk version av Ring of Fire, gamle Cash:en hade varit nöjd.

Ebbot stånkar på...men allas blickar vänds åt vänster, mot landets mest bågstyriga frippa. För ganska obemärkt har Håkan Hellström smuggats sig in på gitarr.
Stort jubel!

Ebbot sjunger klart och presenterar "en viss Håkan Hellström på gitarr"...Ljudnivån vet inga gränser!
Men det var inte riktigt dax för Håkan än, Ebbot får en låt till. Låten som trevlige Navid Modiri vill dö till: Lou Reeds Perfect Day.
Makalöst! Vilken allsång!

Sen blir det dax för dubbel H:et som alla väntat på. Och det skall sägas med en gång, han vilar sig inte igenom något käre Håkan. Stenhårt på direkt med The Bands "The night when they drowe old Dixie down" och sen Roddans "Baby Jane".
Låtar som man hört tusengånger...men som vanligt gör Håkan allt till sitt eget. Och till vårt med.
Vi skriker oss igenom varenda stavelse!

Som om nu inte detta var nog så kommer 2 meter snällhet upp på scen i form av Måns Jälevik (Her Majesty). Han piskar på massan med Morrans "Everyday is like Sunday". Ännu mer allsång än när Magnus Carlson gjorde samma låt förra veckan!

Baddaren slutar med Pettys "American Girl". Låten som har den bästa refrängen någon kan komma på:

Oh yeah, all right
Take it easy, baby
Make it last all night
She was an American girl

Måns skriker upp Timo Räisänen på scen.
Oscar skriker hela låten igenom.
Lemma skriker och vickar på huvudet som bara han kan, sidledes.
Håkan AhaaaAha:r och Ebbot mullrar på.
Timo skriker, Måns skriker.
Agustifamiljen spelar som det var deras sista dag på jorden.

Oh yeah, all right
Take it easy, baby
Make it last all night
She was an American girl

Jag tror inte vi kommer att få se något liknade, EVER. Det här var en natt som blir historisk...

Fatta: Ebbot Lundberg, Måns Jälevik, Timo Räisänen, Daniel Lemma och Håkan Hellström.
På-samma-scen!

Men samtidigt, igen, vad är det som skiljer det här från en afterski i Åre?
Det enda är att personerna därframme är kända. Alla vet vilka de är.

Kanske är hösten 2006 tidpunkten när coverbandet kommer tillbaka. Kanske är vi trötta på alla om försöker kopiera redan perfekta låter?
Skall vi bara nöja oss nu och inte försöka oss på att uppfinna hjulet igen?

Jag hoppas vid Gud att det inte blir så...även om Baddaren faktiskt har varit en jäkligt skön klubb.
Bäst under den korta livstiden var helt klart Magnus Carlson förra veckan med extranummret "Nu kan du få mig så lätt".

Tillsist:
Imorgon, i svinottan, går tåget mot Stockholm.
bob hund väntar. Om jag hittar dit. (Sluta nu klaga på att jag stavar bob hund med litet b, de stavar sitt namn så)
Och bästa Fontainebleau med nya låtar, The Lucksmiths, Vapnet och så plötsligt världens bästa Erlend. Han har fått hoppa in lite fort. Kul!
Sen är ju Josefine i favoriterna Love is all väldigt söt...

Jerry Boman

Andra bloggar om: Ebbot Lundberg, Måns Jälevik, Timo Räisänen, Daniel Lemma, Håkan Hellström, Navid Modiri, Göteborg, Musik, Baddaren, Henriksberg

Vi har inte varit där men vi vill tillbaka.

Det smakar jord och luktar regn.
Över fälten dansar dimänglarna och lockar männen till skogs. De springer och kommer aldrig hem igen. Ryktet går att de var Skogen som tog dem.

Det finns riktiga arbeten på tegelbruket, skitiga men rejäla arbeten för en karl.
Pengarna hämtar ut på fredagen, i ett brunt kuvert. Och man kan handla i en lanthandel som har nästan allt.
Kaffe eller cykeldäck.
Hårtbröd eller vantar.

De flesta har knapp varit utanför Hemorten, någon har en kusin i Stan som kommer på besök kring jul.
När han kommer har samtalet pågått i veckor, utanför lanthandeln, på den smala vägen som går ner till bruket och på åkrarna. De säger att Han bor i ett hus med balkong i Stan. Att Han jobbar bakom ett skrivbord.

Cykel är det vanligaste transportmedlet samtidigt som sonen till brukspatron nyss köp sig en Impala 59. Den är röd och de breda däcken pressar undan småsten lätt.
Och dimänglarna dansar undan när han kommer farande. Upplöses i intet och tar mystiken med sig. Susar genom samhället med framtiden i baksätet.

Kan man var nostalgisk över något man med all säkerhet inte upplevt? Kan man med musik beskriva saker som man är för ung för att sett?
Detektivbyrån försöker flytta mina tankar till en helt annan tid, en tid ingen av oss upplevt men som vi innerst inne skulle vilja vara i.

Det skulle kunna vara ljudspåret till en film om Hemorten. Om allt det där som aldrig hände men som alla trodde hände. Den totala Stillsamheten.
Mjuka organiska drömljud från en orgel, metalliska xylofoner och ett artigt dragspel.
De ger sig in i dansen med John Bauer. Seglar med skogsrån och fän i en vårforsande flod av toner. Förbi grönmossa och svarta träd.

Detektivbyrån kommer från Värmland men hänger nu i Göteborg. Anders, Jon och Martin bildade bandet 2005 och har redan hunnit med runt 30 spelningar, bland annat i Emmaboda, Tyskland och på diverse stora festivaler.
Tredje tisdagen i rad som jag är på Kellys så håller bandet kalas för sin nya EP "Hemvägen".

Det är andäktigt tyst när Detektivbyrån spelar, för trots avsaknaden av ord så säger de en massa saker. Jag tror inte någon som var på plats blev oberörd, man vaggas inåt i sina tankar. Om att det kanske var lite bättre förr. Innan fakeshower med armviftande sing-a-long artister. Innan asfalten kom till byn.



Men nu är ju det som Detektivbyrån gör inget nytt. Hansson & Karlsson, som med sin orgel jazz/rock svängde till det rejält på 60-talet, och nyare exempel är Sagor & Swing.
Men det är inte precis samma ändå,trots samma ljudbild och samma drömska uppenbarelse. Detektivbyrån har plockat in lite nya instrument t.e.x en sax. Japp, en klippande sax får under en låt agera taktpinne. Riktigt bra!
Dragspelet gör också sitt till det mer analoga ljudet. Något lite närmare skogen än de andra.

Det är något svenskt över Detektivbyrån. Något som vi vill förknippa med Sverige. Det där lite mystiska, naturälskande sättet som vi hade en gång för längesedan på landet. När det var okej att bara skrota runt.
Som för alltid är borta.
Tiden när det smakade jord och luktade regn.

Tillsist:
Ang gästen på Baddaren:
Hemlig och en cool älskling.
Men lyd mitt råd broder, gå dit ikväll!
Annars kommer du känna sorg...

Jerry Boman

Andra bloggar om: Detektivbyrån, Baddaren, kellys, Göteborg, Musik

Svett, folk och val.

klicka för större bild vet ja

SMS 23.58: "Det är jättelångkö och fullsatt, så jag ger upp"
Ljudtekniker-Anna missbedömde, precis som många andra, den här programledaren/poetens dragningskraft.
Lapp på luckan.

När jag var 16 - 17 år så var jag ofta förbannad. På åldersgränserna.
Jag ville gå på konsert, men var lite för ung. Samtidigt var jag för gammal, tyckte jag då, för att hänga på ungdomsdisco.
Det är bra att några artister inte verkar ha glömt hur det är att vara "lite för gammal lite för ung". Navid Modiri är en sån artist. Timo och Timbuktu andra.

De brukar köra "matinéförestälningar", samma scen men ingen ölförsäljning och ingen åldersgräns. Så gjorde Navid och hans Gudarna igår. All heder åt dem!

Den sena spelningen var alltså nummer två för dagen. Men inte en chans att det märktes! Kanske var det temperaturen i lokalen, det kan ha varit 35-40 grader därinne. kanske var det faktumet att det var fullt, för att inte säga överfullt.
Vad det än var så lägger hela bandet in överväxelen!
Skall det svettas så ska det svettas rejält!

Det börjar med "Min ofödde bror". Kanske nya skivans bästa låt. Gå på knock direkt. Live är den ännu bättre! Mullrande ragga och Navid tostar på likt en ganjasugen rastafari.
Hela bandet tar i från hjärtat. Publiken är med. Om Navid hade velat han kunnat gå runt i lokalen, på publiken. Så packat med folk är det. Alla vill vara nära.

"Den svenska ensamheten", också den med på nya skivan, kommer verkligen till sin rätt på Pustervik. Ännu mörkare, men också med glädje. Det blir lite motsägelsefullt och....vackert. Navid sjunger med hela kroppen, han tar av sig tröjan och rör sig upp, ner, upp, ner.
Det är viktiga saker han säger, och han vill att alla ska koncentrera sig. För det är väldigt viktiga saker han säger.

Sen kan jag inte undgå det faktum att några av låtarna blir lite väl lika. Iallafall så här på en trång klubb. På skivan märks inget av det, men med bandet live på scenen kan ibland uppbyggnaden bli väl lik, man vet när crescendot kommer så att säga.
Men det är bara en liten liten invändning. Strunta helst i den är ni snälla.

Sen undrar jag varför inte Pustervik har någon ventilation, stället är ju på andra våningen och fullt med fönster! Tefat i armhålan klär ingen....

Tillsist:
Ska det bli Kellys för tredje tisdagen i rad? Detektivbyrån håller kalas på tisdag så ja...

Beslutsångest: Ska jag åka till Stockholm för att se bob hund på fredag? De var ju hundra år sedan de körde live....och jag ska ju till huvudstand på lördag. (Popdakar vet ni)
Rösta här nedanför! (det ser skumt ut för å,ä och ö funkar inte..)

UPPDATERING

Tack alla som röstade! Resultatet blev så här:

54.1% Tyckte jag skulle åka till Stockholm en dag tidigare för att hinna se bob hund.

29.7% Ville ha mig kvar i Göteborg så länge som möjligt.

16.2% Tyckte också att jag skulle åka på fredagen och ville hänga med.

Ja, och eftersom det är för er jag är här så kommer ni på lördag kunna läsa om hur bob hundspelingen i Stockholm var! All makt åt folket!
Jag är hedrad över att drygt 29% vill ha mig mycket i Göteborg och jag väntar spänt på vilka de 16 % är som skall hänga med... klockan 8 på fredag går tåget...

(jag tog ner röstningen redan nu efter som den gjorde att bloggen laddade väldigt långsamt..)

UPPDATERING

Jerry Boman

Andra bloggar om: Navid Modiri, Dekektivbyrån, Göteborg, Musik, bob hund

Le grande skämt.

Klicka på bilden för större version

Okej, det är öppet mål att reffera herrar Gärdenfors och Thörn till serier. Båda ritar och berättar ju just såna. När de inte gör musik då.
När jag står på Pustervik den här kvällen, gratis inträde och allt, så är det två seriefigurer jag ser. På ett bra sätt.

Simon och Calle har skojat sig runt landet ett tag nu. Deras rappironi har letat sig in i de mest konstiga sammanhang. Från festivaler till konsthappenings. I publiken hittar man 20 plusare som skriker och 35 plusare som dricker öl sakta. Alla gillar vi Det stora skämtet.

Las Palmas är ett skämt, ett smart skämt. Något som verkligen behövs i svensk rapp. Trots att vi kommit en liten bit in i 2000-talet så tar de flesta allt på stort allvar. Kolla bara på Calles sköna träningsoverall. Ja, det skall ju vara så om man är cool och rapper. Thörns overall är inte cool det minsta, han ser ut som en tonårskille som tvingats följa med föräldrarna på campingsemmester.

När man tänker efter, är det inte så alla rappare ser ut? Jag generaliserar men tänk efter?

Trots Det Stora Skämtet så gör Las Palmas bra musik. De har talangen och är äckligt kreativa. Vänder och vrider på verkligheten, allt för att vi skall få upp ögonen. Missbruk beivras, Full på en öl, Bidragskungen (se video) och senaste repatlåten Du har Mail (se video) är ju faktiskt, rent objektivt, bra.
Om du nu kan ta in att musik är roligt.

Det är inte allvar det här, inte det minsta. Jag tror faktiskt inte att Las Palmas vill säga något. De vill att vi skall ha skoj, och de vill ha skoj. Inte skall man sönder analysera texternas kvalité, inte lyssna noga på musiken. Se helheten, se underhållningen.
Jag är väldigt nöjd. Jag har kul när jag lyssnar på Las Palmas. Svårare än så är det inte.

Tillsist:
Det är roligt att diskutera demokratins tillstånd i Sverige efter ett par öl...

Navid ikväll vänner!

Jerry Boman

Andra bloggar om: Las Palmas, Pustervik, Göteborg, Musik

Mycket mera Magnus!

Jag fick ju rätt tillslut! Även om jag tvekade en stund förra veckan.
Men jag kände det på mig, att hela astrot skulle så in! Yohoo!

För det är ju helt klart att det är en bra idé, att ta in de bästa musikerna, de bästa showmännen. Ställ dem på Majornas minsta scen och bjud in någon supersångare den här gången! Nu var det andra bullar, andra andningen.

Veckans kompis var Magnus Carlson, han den mysige i Weeping Willows. Och det kan ju sägas, jag har varit avundsjuk på Stockholmarna för deras Indie Allsång på Debaser. Bland annat har nämnde Magnus hållit i micen.
Tur då Allsången tillslut kom till Göteborg!

För hela den här grejen bygger på allsång, att vi vill höra våra favvolåtar. Framförda av Sveriges bästa röst och med det bästa bandet.
Men men säger du nu, vad skiljer det här från förra veckans "afterski"?



Magnus lägger till något unik till varje låt. Det gör inte Daniel Lemma.
Carlsons röst är faktisk mycket mer spännande och han har en ödmjuk utstrålning. Att sen snubben har väldigt bra musiksmak spelar ju inte in alls...eller?

Everyday is like Sunday
Everyday is silent and grey

Kvällens första, största allsång bryter ut under Morrisseys "Everyday is like sunday". För det finns ingen som gör den låten rättvisa förutom Magnus! Reffärngen vevas runt i det oändliga och bandet slutar nästan spela. Allsången fortsätter...
"-Klart att Morrissey började sin turné här!" skriker Magnus. Han menar nog att Skandinavien rundan började här...men Moz är hemma här i hamnstaden!

Carlson och Co kör såklart en WWs låt, Stairs från senaste skivan får taket att lyfta! Bättre än originalet! Eller ja, det är ju Magnus men jag syftar på att det är ett annat band, ja ni hajjar.

Setets sista låt, extralåten var det meningen, startar med stråkar och muller....Det bygger upp...

Cause it's a bittersweet symphony this life
Trying to make ends meet, you're a slave to the money
then you die

Alltså, fuckin ay!! Vilken avslutning! Jag tror inte Magnus sjöng många rader, vi lyfte honom upp på taket!

Efter sånt får man skylla sig själv att vi inte släpper iväg dem. Vi vill ha mer!
Hur toppar man The Verves epos?

Magnus öppnar munnen:
"-En gång fick jag frågan om vilken låt på svenska som jag önskar att jag skrivit. Och ja, det är den här...Jag tror att bandet kan den..."

Dom e uppe på taken
alla e högt över staden
Sommarn snurrar fort
när vi bara snöar bort
Å ja våga aldrig hålla din hand
Vi är inte sånna som i slutet får varann..

My God! Varenda kotte skriker! Den veckan slutar ALDRIG förvåna! Magnus Carlson sjunger Hellströms "Nu kan du få mig så lätt"! Det blir för mycket det här! Snälla ger mig inte fler såna här upplevelser...jag klarar det inte mer. Min hals skriker sönder och mina fötter väver sårskorpor.

Nästa vecka är det dax ingen...det kan vara så att det blir ännu bättre då, för då är Veckans kompis....Nejhej du, det är hemligt. Ja, herrar konsertarrangörer håller det hemligt.
Men jag vet vem det är, och det kan jag säga, den här onsdagen var bara en bris i jämförelse!

Tillsist:
Här kommer en lista, ett urval, på saker du inte får missa framöver:

Ikväll: Las Palmas på Pustervik. Det är GRATIS inträde!

Imorgon: Hellsongs eller Navid Modiri. Man kan hinna båda...

Lördag: Kajfesten i Skärhamn. Jag säger bara Peter 5jöholm (ja han stavar så..), Äkta Kärlek, BDHY och Vapnet. De kan mer än rensa fisk på kusten!

Söndag...Äh, vila dig lite va!

2 september: Popdakar (med bla Fontainebleau i Stockholm). Någon som skall med? Jag skall dit...Hör av er!

16 september: Pet Politics på Klubb Populär på Storan.

22 september: Cosyden goes Casio på Underjorden och allas vår Håkan på Liseberg! Hinner man båda?

23 september Släppkalas för mina favoriter i Almedal, hyllingslåtar till Håkan Hellström. Kom igen och tvinga dit Håkan!

Under hösten: Trevlige Sebastian på Wonderlandrecords anordnar klubbpå Jord, på söndagar. Akustiska spelingar. Jag ser väldigt mycket fram emot Thermostatic! Överskottet går till den hemlösas tidning Faktum, fint den!

Tillsist2:
Var är världen på väg? Nu är tydligen inte Pluto en planet längre, den skall kallas "dvärgplanet", något "råd" har bestämt det. Jaha, det var roligt så länge det varade. Tack för allt Pluto! Snyft...

Tillsist3:
Nu har har någon tydligen sett ett sjöodjur i valgraven vid Varbergsfästning...Ja du, snart börjar väl Bockstensmannen gå på gatorna som en vanlig man.

Jerry Boman

Andra bloggar om: Magnus Carlson, Henriksberg, Wonderlandrecords, Augustifamiljen, Göteborg, Musik

Heligt, på svenska. Heligt.

Jag brukar alltid fråga människor som skriver musik på engelska hur de lyckas. Andra språket kommer ju aldrig bli lika stort som ens modersmål. Säg vad ni vill, men ibland verkar folk ta till engelska för att gömma sig. Det är lättare att berätta om vardagliga händelser och platser på ett annat språk. För att dölja sitt ibland tattiga berättande. "I love you" kan vem som helst säga, men "Jag älskar" dig är många månresor större.

Det inte lika mycket folk på Kellys den här kvällen som förra tisdagen. Det är inte tomt men heller inte tokfullt.
På scen sitter Lisa Gideonsson, hon kallar sig HolyLisaHoly som en liten blinkning till favoritbandet Bear Quartet. Alltså, hela det viktiga musiksverige börjar likna en enda hyllning till de där supernorrlänningarna!



Lisa är en hjältebegåvning. (bättre ord än jättebegåvning, vilket hon också är) Inget snack om det, hon spelar magiskt fint på både gitarr och piano. Ibland får hon lite hjälp av syster Anna på kör och en kille på ukulele. Men ärligt så behövs det inte, det blir mest i vägen även om de är duktiga.

Musiken kan beskrivas som självsäker vispop. Små berättelser och sagor som slingar sig fram längs varma grusvägar. Kompisar på roadtripp i en vit Amazon. Ibland farligt nära det pretentiösa, men för det mesta håller hon sig på rätt sida muren.

Sen gör hon misstaget att dölja sin talang för text genom att sjunga på engelska. Det blir tråkigt i början faktiskt, när de engelska klichéerna staplas på varandra.
Men men MEN när hon börjar sjunga på svenska så blir det en klassresa av Guds nåde. Vilken skillnad! På hemspråket kommer den smarta humorn fram och allt verkar så lätt. Orden sprutar fram. Rösten kommer också mer till sin rätt på svenska, den hoppar snabbt och säkert mellan tonerna. Upp och ner.

Jag gillar "Alexander den store", om någon sorts resa till Berlin. Riktigt bra! Radioklass direkt!
Så om jag får önska något till nästa gång: Sjung allt på svenska Lisa!
Då kommer jag och lyssnar igen!

Tillsist:
Ikväll skall jag mysa med Magnus.

Jerry Boman

Andra bloggar om: HolyLisaHoly, Kellys, Henriksberg, Göteborg, Musik