Typ Robot.

På måndag är det stor baluns på Pustervik, eller ja man kan kanske kalla det minifestival. Den har kallats "typ Robot" fast det spelar inte så stor roll vad den heter, spelar gör i allafall Robotnicka, Robot Cowboy, Compute och Lava.

Jag drog iväg några frågor till min favvo-elektronika-pop-drottning Ulrika Mild aka Compute. Och nyss hemkommen från Tyskland och spelningar med Jens Lekman svarade hon såhär:

Senaste skivan upplever jag som lite mörkare än det andra du släppt. Stämmer det tycker du eller pratar jag bara strunt?

Nä, det är inte bara strunt.. Ville ha in mer tyngd och bas i musiken, det är nog det suget som gjort att den låter lite mörkare.

Hur har det gått i England, du har ju spelat en del där?

Den respons jag har fått där har varit positiv, men jag har inte direkt sprungit benen av mig därborta. Ska försöka styra upp några spelningar där nu i sommar, hoppas det blir av.

Vad händer framåt. Spelningar, skivor, låtar, sammarbeten?

Det har varit en hel del samarbeten nu på sistone, det är kul att hoppa in på andras grejer, blir ofta ganska stor skillnad mot det jag gör på egen hand. Däremot har jag inte haft så mycket tid över att göra egen musik vilket såklart känns lite ångestframkallande. Men i sommar ska jag ha semester för första gången på en herrans massa år, jag har höga förväntningar på nya produktioner.

På måndag är det Pustervik som gäller, vad kan vi vänta oss?

Jag tar med mig minst en person till, förhoppningsvis två om Renée hinner färdigt med sin tenta eller ej idag (söndag) och hinner köra ett rep. Ska försöka repa in en Brainpoolcover, det vet mina kompanjoner inte om än, men jag tror det blir en glad överaskning för dom.

Sista, och viktigaste, frågan: Vad skall man ha för kläder på sig på måndag?

Eftersom det är en måndag behövs alla små bäckar av glädje för att få oss att glömma att en ny vecka just inletts. Jag röstar för att du plockar fram det finaste du kan tänka dig ur garderoben.


Måndag gäller alltså, Cosy den och Koloni har fixat och vi står ju såklart på led utanför eftersom båda har gängen har erkänt god smak. Och Compute har varit super förr.

Han till vänster bör stanna upp.

Som sagt: det är en väldigt god tanke. Att sätta ihop två klubbar under samma kväll. Det borde om inte annat få människor från olika musikaliska kulturer att mötas. Pop möter Synth.
Tyvärr verkar vi alla vara väldigt inne på vårt skrå. Pop dansar och Synth dansar i varsin del av världen. Vi blir vid vår läst.
När Klubb Populär och Synthklubben delar på Storan, uppe och nere, möts vi mest på toaletten. Den ligger på gränsen mellan de två världarna och alla måste ju gå dit för eller senare. I lukten och röran runt porslinsgrejjerna kan vi äntligen mötas. Pop och Synth på samma ställe. Kissa förenar.


Jag kan ta det på en gång. Så jag får ut det. Så ingen därute tvekar längre.
Jag tycker Disco Digitale gör bra musik. Det är inte i Thermostatic klass, men de spelar på samma planhalva i alla fall.
Disco Digitale gör charmig datorpop som jag vill dansa till. Står i min lägenhet och drömmer mig bort till stora scener med mig nedanför. Jag hoppar och svänger med armarna i den där drömmen. Ovanför mig står ett coolt band och spelar Nintendo-nydisco.
Detta är alltså bara en dröm. Saker som jag fantiserar ihop när jag hör DDs skiva.
I verkligheten är bandet inte alls lika bra.
Visst, man skall bedöma saker efter deras musik men en konsert är mer än musiken.

Jag vet att man få göra som man vill, att det är roligt när man blir överraskad av att bandet inte alls var så som man trodde.
Men.
DD på scen är en väldigt konstig upplevelse. Vi har en salt, sval snubbe som står längst bak och verkar sköta det datoriserade. Han sjunger också med robotröst ibland. Körar och förstärker med den datoriserade.
På höger sida, sett från publiken, står en tjej som sjunger bra. Men tyvärr får hon ta alldeles för lite plats.
För till vänster står en snubbe som ramlat ner från Chalmes spexet. Det vevas med armarna och hoppas runt på scen mest likt ett pass på Friskis. Ett klädbyte hinner han också med. Phu.

Den där killen till vänster förstör mer än han tillför. Tjejen till höger verkar mest rädd för honom, hon sneglar hela tiden mot hans håll som för att kolla så hon inte gör fel.
För killen till vänster är han som bestämmer, det märker man. Om jag får tycka vad jag vill och det får jag ju göra här, så tycker jag att han skall lugna ner sig några takter. Försök att se sval ut. Det är musiken värld!

Så bara för att göra det klart igen coh så att ingen tvekar. Jag säger det igen. Jag gillar Disco Digitale. På skiva. Och i mina drömmkonserter.



Band ett denna kväll är My Observer.
Det framträdandet innehöll lite för mycket dansmusik för att jag skulle bli glad. Faktiskt innehöll det mest grymtade folk i publiken. Roligt när folk låter som grottmäniskor!
MO harvar runt i trakterna till tung dansmusik. Lite delar av rajv, lite lysande stavar i mörkret och lite Docklands på 1990-talet.
Killen på gitarr är i allfall rätt skön, han kryddar till den annars rätt smaklösa musiken med sköna ljud.
Skojigast och det som får mest uppmärksamhet är när datorn som gör det fina bildspelet (alla band borde kolla på My Observer och lära sig hur man gör sin musik snygg visuellt!) brakar sönder. Vi får se alla upptänkliga felmeddelanden och muspekare som far runt som en gren i storm. Riktigt underhållande och det drar ner en del applåder! Aldrig har en blåskärm känts så rolig!
Mest tycker jag synd om dem för att där bildspelet/videoinstalationen var riktigt snygg!

Resten av kvällen innehåller mest dans, dans och dans. Den söta dansar så fint och jag blir tvungen att dricka vatten för att orka med.
Det är riktigt bra musik som spelas och alltid lika roligt att dra iväg näven i luften och skrika sig hes i Hidden Cameras ”Ban Marriage”! Eller idiotdansa till den nya tidens poppärla från Timo ”Fear No darkness, promised child".

Nu tar Klubb Populär sommaruppehåll, Anders skall väl hänga på Tjörn eller nått, och jag kommer längta efter återkomsten. Det är sagt att det sker i slutet av augusti.
Då bestämmer vi det va? Vi hänger på låset i augusti eller hur?

Tillsist:
Jag tycker synd om Peter 5jöholm. Den historia om den trasiga digitalportan som tog sönder din karatelåt är så tråkig. Jag vill väldig gärna höra mer av dina låtar och det vill alla andra också! Hoppas du får ihop den!

Jerry Boman

Lite snack med Anders Christensson och så detta Almedal.

Att gå på Andra Lång samtidigt som det är årets hittills varmaste dag kan verka galet. Ta in på Kings Head i ”billig öl”-distriktet längst bort när alla uteserveringar skriker ”Ölpaket!” och du är klassad som idiot.
Allt har en förklaring.
Den heter Anders Christensson.
På lördag är det säsongsavslutning för Klubb Populär på Storan. De kör kombi med Synthklubben och på scen står Disco Digitale och scendebutanterna My Observer. Allt lutar åt en toppenkväll…igen. För den Populära Klubben är helt klart den populära klubben.
Jag smög bort mot Masthuggstorget och pratade lite med klubbens hövding.



Ur högtalaren ljuder Vapnets senaste meshårda finpop.
Gästerna kan räknas på ena handens fingrar. Som tur är blir det lite svalare när man går in i grottan som kallas bar. Det får mig att känna mig mindre dum när jag flyr solen. Sen kan man ju intala sig att det är bra för ens ”indiebränna”. Ni vet den där brännan som bara är brun på armarna.

Kanske känner någon till namnet, garanterat har fler sett honom. För fixar man populära klubbar, startar skivbolag, skriver om musik, gör musik och jobbar i skivbutik så bör man ju vara superkändis i din och min värld. Men Anders Christensson är ändå väldigt anonym, på ett bra sätt.

Mitt i den nästintill tomma lokalen sitter Anders och hans före detta sidekick Emelie. Det var hon och han som lärde oss ett och annat på Killing Music under Bommens Salongen tiden. Nu är den sagan slut och Anders har gått vidare.
I rasande fart.

Jobbet på skivbutiken har han kvar, typ heltid som han själv uttrycker det, och utan klubb kan man ju inte vara. Så han startade Klubb Populär. Vidare är han inblandad i Synthklubben och har startat ett skivbolag. Ibland skriver han för Zero och så detta band: "Baby don´t hurt yourself" (som vi fick en glimt av när Thermostatic var på Storan)

Klubb Populär startade med samma naiva tanke som Killing Music. Att ta dit band man gillar och spela plattor man gillar. Att skapa en kväll man själv vill ha.
Killing Music gick i graven i vintras (men Andres hintar om att det han bli återkomst). Om Klubb Populär är samma klubb under annat namn är svårt att reda ut.

AC: -Klubb Populär är samma som Killing music, kanske inte lika synthig.
JB: -Men Killing Music var ju inte så synthig…
AC. –Nej…den var nog inte det. Äh, det är ju samma koncept, det är det ju! Men det är inte samma.

-Mitt problem är tid. Jag har jag ju en flickvän också så det tar ju tid. Hon kommer ju alltid först så jag hinner inte med allt jag vill boka in och fixa.

Klubb Populär är verkligen…populär. Senast var det lapp på luckan. Så tydligen har Anders något som många andra klubbarrangörer saknar.

-Jag är ju verkligen inte en fräck människa. I stan är det ju väldigt många fräcka människor, eller folk som håller på med musik och sånt som tror de är så fräcka.
Jag vill att man skall vara sig själv, snäll, trevlig, snäll och hjälpsam.

-Vi startade som sagt Killing Music för att vi ville se några band spela, och försökte skapa en kväll som vi själva ville ha. Det är det jag går på nu också,, det är inget fräckt i det.
Folk bara råkade gilla det.

Man märker rätt fort att Anders är en jordnärakille. Han drömmer om att flytta hem till sitt kära Tjörn och köra skivbolaget därifrån. Bo på landet men ha klubb i stan.
Han skrävlar och skryter inte. Fast han borde ha all rätt att göra det. Han borde vara en av dem som skryter med hur han har en plan för allt och alla. Hur bra han är och alla som inte följer honom är dåliga.
Men inte Anders.
Han jobbar på och tar det hela som det kommer. Att det kommer folk till Storan när det är Klubb Populär ser mest som en bonus.

-Det är skönt att människor som bryr sig om det jag gör. Folk har ingen vana att gå till Storan än. Det är ju både bra och dåligt. Alla som går dit vet vad de går på. De går dit för klubben eller bandet, inte för att de vet att ”där är det alltid nått” för det är det ju inte. Man kan ju inte bara slinka in närsomhelt.

Många nämner gång på gång den fina stämningen på Populär. Alla är snälla, även om någon är lite för full blir det aldrig otrevligt.

-Det är roligt att folk tycker det är familjär stämning! Ibland kollar jag ut över alla och undrar vilka de är. Ibland märker jag att det inte är några jag känner men ändå är det väldigt bra stämning. Det är härligt!

Även om alla banden som spelat på klubben är utvalda och älskade av Anders så finns det såklart några som han mer än gärna skulle vilja se på Storans scen.

1 KLF
2 Pet Shop Boys
3 Erasure
4 Divine Comedy

- KLF är ju helt omöjliga för de gör ju inget ihop längre, men det är min drömboking om jag får tänka fritt. Pet Shop Boys är ju roliga och de gör ju lite grejer ibland så det kanske inte vore helt omöjligt. De har ju spelat på Liseberg och allt. Erasure har ju inte varit i Göteborg, kanske någon gång på 80 talet men inte senare, så det vore ju kul om man fick hit dem. Och så vill man ju alltid ha Divine Comedy.

Om det här bara är drömmar och fantasier eller om det i vissa fall finns en uns av hopp är svårare att veta.

-Nu har jag ju kommit i den positionen att jag har en del att säga till om på Storan, de lyssnar på mig. Det är ju bra om man skulle försöka få hit något av de banden.

-Kollar man på saker som man tror är ”säkra kort” som Petter och Andreas Johnsson så var det ju inte mer än 100 personer i publiken då. Jag vet att de här banden skulle dra mer.

Fram tills de riktiga drömbokingarna rullar in så sysselsätter sig Anders med sitt nystartade skivbolag ”Killing Music”. Det är i väldigt liten skala än så länge men första skivan med nydiscobandet Disco Digitale susade in på åttonde plats över de mest sålda skivorna i Göteborg.

-Otroligt kul! Det visar att folk bryr sig! Väldigt roligt!

-Det här med skivbolag är ju egentligen en dum idé från början, folk köper ju mindre och mindre skivor. Men samtidigt är det en gammal dröm som går i uppfyllelse. Jag kollade lite på Rasmus (på numera insomnade Smashing Time) och Ola (Service) och tänkte ”Kan de, så kan jag!”

-Jag har ju en fördel i och med att jag har en scen där banden från skivbolaget kan spela. Och så har jag genom mitt jobb en massa kontakter.

-Nästa skiva som kommer är 047, gamla polare från Tjörn faktiskt. De är redan bokade till Emmaboda så det kan nog gå bra det också…

Att ha skivbolag kan vara så väldigt mycket olika. Man kan vara diktatorboss som tar alla pengarna. Man kan strunta i att vara diktator och bara ta alla pengarna.

-Min del i det hela är att vara etiketten, att vara själva promotionapparaten. Det är väldigt konstigt det där, att ett band anses bättre bara de ligger på ett skivbolag.

-Sen undrar jag vad som är grejen med alla bokningsbolag. Var kom de ifrån? Alltså när jag vill ha ett band till min klubb så kontaktar jag bandet, i alla fall i den här skalan. Det har aldrig hänt än så länge att ett bokningsbolag har ringt mig och erbjudigt ”sitt” band. Så jag förstår inte riktigt meningen med dem, inte när allt är så litet. De tar ju bara bandens pengar.

Tillsist var det här med bandet. När Thermostatic fick oss att dansa på Storan hade de ett speciellt extranummer I rockärmen. In på scen kommer "Baby don´t hurt yourself" och sen stämmer alla upp I Samantha Foxs fjortissexiga “Touch me”. Allsång och armkrok!
Många undrade nog vilka de där BDHY var. Och är.

-Det hela började med en kräftskiva faktiskt. Vi skulle göra en cover på en låt som ett band som var på festen gjort. Men vi tyckte det var så roligt att spela tillsammans så sen fortsatte det bra. Förra året hade vi sex spelningar och nu skall vi spela in lite låtar. Det är hur roligt som helst!

Det är väldigt fascinerande att träffa människor som Anders. Han liksom sprudlar av energi, utan att bli minsta spattig. Han verkar bara glida med och låter saker hända. Men längs med den vägen verkar allt bli guld som han ramlar på. På sitt speciella sätt.
Vi andra kan bara försöka glida med och njuta.

Klubb Populär tar som sagt sommaruppehåll nu men är tillbaka till hösten.

Tillsist:
Almedal är en hyllning till Håkan Hellström.
Det här är en hyllning till Almedal.
Jag fick en skiva på Hemliga klubben i fredags, jag missade av vem. Det han ha varit någon i bandet eller någon annan. Men vilken skiva! Yohaaa! Sprittande, växtvärk melodier och "hjärta-in-och-ut" texter till Håkan som vi alla kan sjunga med till. Så mycket hav, sommar och Göteborg.
Hylla på vänner! Jag skiter i vem ni hyllar bara ni fortsätter! Eller att ni hyllar Håkan är bra, bra, bra!

Jerry Boman

Nyhet: Nu lite tråkigare!

Det är väldigt trevlig stämning på GayStraight2Hell. Det börjar redan när man betalar. Trevlig och snällt. Sedan fortsätter det, från bartenders till musiken. Även själva inredningen är trevlig (eller den del av inredningen som GS2H har adderat) ... Men de där seriestripparna är väl meningen att man skall vara cool och gilla men mig sa de inget.

Nåväl nu var det ju inte serier vi var här för utan musiken.
Lo-Fi FNK har sedan jag först såg dem i demotältet på Hultsfred 2004 varit favoriter i min hjärna. Smarta låtar och snygga analogljud. Nu har första stora skivan kommit, "Boylife", och så har då Leo Drougge (ja pappa är Mats och bossar på hattidingen Slitz...) August Hellsing förändrats lite. Det är mer funk och mindre lo-fi. Mer polerat och det där snygga ljuden är om inte borta som utbytta till snyggare.

Jag säger inte att de är dåliga men de är sämre. Jag gillar det inte lika mycket längre. Visst konserten är väldigt underhållande och Leo och Augusts sprittande glädje smittar av sig, men det är väldigt mer clean nu.
Historien skulle kunnat handla om ett hopsatt band som någon penninghungrig skivbolagssnubbe hittat på. Han som hört att "den däringa electropoppen is da new shit". Det jag menar är att det här känns lite tråkigt och förra årets grej.

Förra skivan EPn "...and the JFG?" är så mycket mer modern och nu. Både när den kom och nu i efterhand. Känns som en skön dusch. Det nya materialet är mest stillastående vatten som man själv får hälla.
Ibland är det bättre att smida medan järnet är varmt, det skulle ju såklart fixat skivan direkt efter EP:n. Nu är det för mycket tänkt och utlurat istället för att gå på känsla.


Lolo spelade låtarna man ville höra utan att man visste om det.

Tillsist:
Studenterna som bor bakom GP-huset har stans bästa terass! Herregud vilken utsikt och vilket läge! Kom inte och klaga på lite CSN pengar efter det!


Jerry Boman

Ditt nya favoritband.

Alltså, rent objektivt är Broder Daniels "Forever" den bästa skiva jag äger. Lika bra nu som när den kom. En helt fulländad produktion som man kan slänga på närsom man vill starta en fest. Eller få igång en insomnad efterfest.
Dreams End gör samma sak med mig.




Hemliga klubben höll möte igår igen. I en replokal i Kortedala samlades vi för att umgås. Lite mer städat än förra gången men fortfarande skönt virrigt. Det är mp3 djs och skivspelare som går sönder. Billig öl och snälla människor. Opretto ända upp till taket. Me like! Enda negativa är väl att håret luktar rök igen när man vaknar...
När ridån föll, eller rättare sagt togs ner, stod ditt ny-gamla favorit band på scen.

Dreams End är mycket som jag saknat. Ett stort ljud, väggar av ljud, ljudet av svart och en ylande sångare. Broder Daniel utan Pop-Lars och Lite mer stiligt än Frölundas största. Känslan finns där, känslan av att Ian Curtis är där i skuggorna och övervakar allt.
Allt är nattsvart.



De säger att de inspireras av alkohol. Det skulle kunna vara löjligt men jag förstår vad de menar. Klart hårda drycker har gjort denna musik. För att kunna ta tillvara den känsla och den energi som man få av alkohol, trycka fram den efteråt, krävs smarta människor. De flesta av oss kanske inte gör vårt bästa under rusdryckes inverkan, men det är klart Dreams End handlar om alkohol. Det där fina i att vara lite packad.

Jag blundar flera gånger.
Det är då det händer magiska ting.
Jag inser att det här är bättre än livet.
Jag vill ha Dreams End på min begravning.
Komihåg det.



Tillsist:
Nattens taxiresa slutade på 80 spänn jämt. Därmed lägger sig den bland de top-5 dyraste resorna upp på berget från Järntorget. Samma bolag som vanligt. Och en förare som hade svårt att hitta...

Jerry Boman

Vaggar jetplan till söms.

Winter Took His Life

Ibland kan det vara små saker som gör att man fastnar.
Känslor och vibrationer i luften.
Ingen annan uppfattar samma sak men själv är man som förtrollad.
När Håkan sjunger att han är kär i den fulaste flickan i världen. Det är bara han, och bara han, som just då känner en massa saker. Ingen annan. Och ingen annan flicka kan få honom att känna samma sak, och ingen annan kan bli kär i hans flicka.
Det jag vill komma till är att det är små små nyanser som gör att man fastnar för olika saker. Samma små små saker som gör att annat bara rinner av.

Cafe Publik har Göteborg suraste öl. Ja, jag vet att man kanske inte går dit för att dricka öl, men igår slog det alla rekord. Smakade som tältljummen festivalöl, den där man dricker bara för att. Jag hoppas att det var ett tillfälligt fel på apparaturen.
Som ni förstår valde jag We are soldiers We have guns/Winter Took His Life istället för Peejay and The Bohemian in the heart of Majorna.

Det är väldigt nära på Publik. Scenen är nära golvet ca 5 centimeter. Bandet är nära varandra ca 7 centimeter och publiken är nära bandet ca 1 centimeter. Den här försommar kvällen är även publiken nära publiken, det är packat och alla transpirerar.

Först kommer Winter took his life. Det är Susanna Brandin som tar hjälp av Oskar Erlandsson. Om man lyssnar lite med ett halvt öra är det Ternheim, det är sorgsna sagor för sorgsna barn. Fast tyvärr blir det inte mer än så, Susannas musik griper inte tag i mig. Andra i lokalen är helt förhäxade. Det är härligt att se, det är knäpptyst så när som på några unga bratzflickor som tvunget skall ut på gården mitt i en fin låt.
Själv börjar jag tänka på annat, det är synd. För Wthl har några väldig välskrivna texter, men det saknas det där som gör mig förhäxad. Det är väldigt bra med känsla och allt det där, fast något saknas.
Kanske är det bara jag som är i vårchock för att det är varmt.


We are soldiers We have guns

Något som däremot får hela min tid att stanna upp är Malin Dahlberg (Doglas heart, Laurel music). Denna röst! Så långt borta i horisonten samtidigt som den är på varje närbelägna fiber. Musiken är som haiku, varje ton är noga uträknad. Bara det som krävs för att skapa expansion vidare till något större.
Det är en tystad explosion som blixtrar till framför mina ögon. En öronbedövande tystnad som får björnar att gå i ide, vaggar jetplan till söms och fångar ett luftombyte i en ask. Malin håller texterna i stypkoppel, de är vackert hårda och frustrerade.
Jag skrev igår att det kanske inte är ljudet av vår som We are soldiers We have guns förmedlar, men våren 06 kommer jag bära med mig den här kvällen.

Varför blir det såhär, att jag helt faller för det ena och blir stenstod till det andra?
Jag är människa. Det är inte knepigare än så. Och det jag gillar, gillar kanske inte du.
Men ett är säkert.
Vi växer båda av samma sak.
Känslor.
Både de bra och de dåliga.


Tillsist:
Ikväll tar jag mig ner i källaren igen. Under Kortedala torg.
Dreams End kommer bli fantastiskt!
Imorgon tar jag mig upp på övervåningen. Ovanför Järntorget.
Lo-Fi FNK kommer bli fantastiskt!

Sist en bild, en bild från idag:


Yes!

Ses i stan på natten vänner!

Jerry Boman