Tack för allvaret.

Hello Saferide a.k.a Annika Norlin har växt sedan senaste gången i Göteborg. Nu är hon ett helt band, med bla Andreas Söderlund (Niccokick) på gitarr.
Mer folk byter ju för det mesta mer ljud och mer av...ja allt.
Men det är när Annika i sista sången "Highschool stalker" ställer sig själv på scen som det blir helt magiskt. Ja, hon har lite sånghjälp vid sidan av men det enda man ser är Annika och hennes stora stora gitarr.
Det är ju trots allt en helt fantastik poplåt den där om tjejen som vet för mycket!
Knivskarp humor och omvända könsroller. Om små små händelser som leder helt fel. Om besatthet som egentligen bara är söt.

Men tillbaka till början.
Det här med att ta med sig ett band är ju såklart bra. Man får mer för pengarna och det är ju alltid kul.
Fast jag vet inte om det just hos Hello Saferide tillför så mycket. Söderlunds gitarr stör faktiskt mer än den blir "extra delux". Något tillförs iallafall när han sätter sig vi pianot, men annars kunde man varit utan honom.
Ungefär samma sak med batteristen och basisten.
Med såpass starka låtar som Annika hela tiden skämmer bort oss med så räcker det att man är en, högst två.
Krångla inte till det.



Kristian Anttila hoppade ner på oss runt 2003. En svartögd göteborgare som tog livet på allvar. En popandrogyn som satte texterna främst. Berättade hårda storstads historier med neonbelysta melodier.
En ny Thåström minus punkattityden.
Nu kommer platta två ut, Innan bomerna, och berättelserna är lika hårda som förut. Ingen pardon. Korta, hårdkokta låtar som känns som en simtur i cement.
Allt till slagkraftiga poptoner.

Jag gillar att det finns folk som tar det hela på allvar. Inget påklistrat postironiskt allvar utan "den riktiga sanningen". Kristian ger mig saker som jag är för feg att själv tänka. Det kan till en början låta som det inte finns någon finess alls, men mitt i det här avskalade berättande hittar man "den riktiga sanningen".
På samma sätt som Henrik Berggrens sanningar, kastar Anttila sakernas tillstånd rakt i ansiktet på oss. Då behövs det inte många ord.
----------------
EXTRA: Mellan ovan nämda artister smög sig Fontainebleau in. Några grabbar som knappt är torra bakom öronen men jag uppfattade det som större än brittsommar! På svenska med attityd! Multivitamin och Redbull för höstkvällar.
Nu tänker jag göra att i min makt för att få tag på deras debut EP. Den skall tydligen finnas där ute någonstans. Vet du var? Sänd iväg ett brev till mig: jerry.boman@tv4.se
Jag villa ha mer mer mer Fontainebleau!
-----------------
Jerry Boman

Stanna hemma.

Jag har kompisar som fortfarande håller på och springer ut slash in i studios, dyra som billiga, för att få till sitt livsverk till skiva. Man bokar tider och styr sin kreativitet till några timmar hos ett "proffs".
Det där känns väldigt, väldigt 1900-tal.
Ta bara en av årets bästa plattor, Sibirias "Norrlands inland".(Som med låten "Christan Olsson" ställer de frågor som sportjournalisterna aldrig vågat ställa) Inspelad på stans vackraste berg i en lägenhet på Mattsonliden. Ta They live by nights "True or dare" som är inspelad i ett lager utanför Borås. Eller för att ta ett lite äldre exempel, Lasse Lindhs fenomenala skiva "Bra" från 98 som mestadels spelades in av Lasse själv i en lägenhet i Gamla stan.

Visst, det är säkert jättebra med riktig studio. Det blir nog helt tekniskt rätt. Men jag har den bestämda känslan av att vi får så mycket mer, bättre musik nu när det är möjligt att sitta på kammaren och göra mästerverk. Producenter till höger och vänster är av ondo.
Många skulle nog aldrig våga lägga pengar på en dyr inspelning och världen skulle, om man gick efter det gamla sättet, aldrig få ta del av sångerna.


Jag tror att vi snart får höra en makalös, fantastisk skiva som endast är inspelad i Apples gratisprogram Garageband. För som vanligt handlar det om talang och inte om att ha de rätta prylarna.
Så ni som gått in i en studio för tredje gången, krossat spargrisen framför teknikern, och fortfarande inte fått till det: Lägg ner. Börja om från början. Sätt er i en skön hemmasoffa och börja spela in. Då kommer ni, och vi, få höra bättre musik. På hedersord.
Kalla det indiehjärta eller vad du vill.


Om ni undrar varför det varit lite svalt med uppdateringar här på Musik enligt Jerry så beror det på att vi, Tv4 Göteborg, har flyttat. Numera hittar ni oss, och även mig, på Kungstorget. Det vill säga rätt nära alla sköna musikupplevelser...

På fredag går du och jag till Pustervik. För den här gången tänker jag inte missa Hello Saferide. Som en total bonus så kommer även Göteborgs svartsynte popandrogyn Kristian Anttila att hålla relesekalas för sin nya/andra skiva "Innan bomberna".
En kväll att se fram emot vänner!

Jerry Boman

Bandet är dött!

När jag var mindre snackades det alltid om att "starta ett band". Vissa gjorde det och andra inte.
Jag gjorde det inte, tror det berodde på att jag inte riktigt förstod hur man fick ihop det.
Om en skriver texterna och musiken från sitt hjärta, hur skall då tre andra kunna komma med förslag om hur det skall låta? Hjärtat har ju alltid rätt.
Jag fick inte ihop det där alls.

Om nu hade varit då så hade det inte varit några problem, jag hade startat band själv. Alla gör det nuförtiden. Enmansorkestern, som förut var ett kufiskt inslag på någon kringresande cirkus, är nu helt legitim. I tider av datorer och Ipods är det lätt (nåja) att låta som fyra personer men bara vara en.

Firefox AK är Andrea Kellerman. Någon kanske känner igen efternamnet, från Tiger Lou som är Rasmus Kellerman. Rasmus är Anderas man, och hans syskon Jenny och Mårten kan man höra i bland annat Statemachine och Dexters Moon. De två makarna Kellerman spelar också ihop i punkbandet Las Puertas.
Men nu handlar det om Andrea, bara Andrea.

Om "avskalat" var en plats så låg den platsen på Pustervik igår, den var precis på scen. Firefox AK är en jättegitarrförstärkare, tre-fyra sladdar, en Ipod, en micstativ och så Andrea själv med en vacker vit Fender. Thats it!
Ur det här skapar Firefox AK genialiska sing-a-long låtar, en singer/songwriter som för en gång skull inte spelar akustiskt. Blundar man ser man gamla Popsicle-fans hand i hand med "Synthesizer-hits 32".
Det är väldigt vackert men samtidigt väldigt...förvånade. Man står liksom med lite halvöppen mun mest hela tiden och förstår inte riktigt hur det går till.

Det är som ett slag på käften med en påse bomull. Hello Saferide möter Thermostatic. Jag gillar det.

Trots att det mesta som sagt ligger på en liten Ipod så blir det aldrig stelt. Om det beror på Andrea själv, hennes återhållsamma utstrålning eller det faktum att det är väldigt organiska låtar vet jag inte.
Nästa gång (i december på Sticky Fingers) skall jag nog dansa till Firefox AK...

Nu till något som inte var så kul. Efter konserten skulle jag gå hem och hemgång börjar med "hämta-jackan-i-garderoben". Normalt brukar det gå rätt smidigt...
MEN igår undrar jag vad vad f-n snubbarna i garderoben hade för sig. Vi var några som skulle ha ut våra jackor och det fanns några som skulle ha in sina jackor. Ofta sköter man det enligt principen först i kön får först service.... igår gick men efter devisen "vi ignorerar de som vill hämta ut sin jacka totalt"!
Det kom folk som skulle hänga in sin jacka och de gick undantagslös före oss som väntade på vår jacka! Rättvist? Inte alls bara totalt idioti! Försökte vi påtala detta så skrattade de oss bara i ansiktet!
Mitt i allt det här så väljer den ena av de två garderobs snubbarna att lämna sitt jobb för att....gå och snacka lite med killen i baren!
Alltså antingen finner man sig i det jobb man har, som kanske inte är väldens roligaste, eller så kan man dra! Skärpning!
Tråkigt slut på en annars bra kväll.

För övrigt tror jag att BikerBoy har räddat min månad. "Morrissey lirar med Depech"-typ!

Nu är Musik enligt Jerry lite mer lättnavigerad, tror jag. Jag kör inte längre med alla artiklar på första sidan, utan om du vill läsa om något jag skrev för länge sedan så kan du hitta det under "Arkivet" i spalten till höger.
Detta kommer förmodligen att innebära att du slipper scrolla så mycket upp och ner när du vill läsa allt...för du vill ju såklart läsa allt!

Jerry Boman

När släppte du ut ditt freak senast?

Recept.

3 delar skojiga killar.
5 skopor roliga analoga synthljud.
7 matskedar lätta riff.
10 teskedar ekoeffekter.
7 pannor svettigt trummlir.
14 deciliter meningar som ljudrimmar av typen "Banzai Butterfly", "Sperms are germs", "Pissing on a Panda", "Brain in vain", "Erase my face" samt "Vlado Video"

Ner med allt i en Sodastremer. Bubbla på i en timme.

Krydda med roliga rörelser och stenåldersskrik.

Tada, Quit your Dayjob!


Qydj har varit så där på gränsen till buskis rätt länge nu, iallafall om man kollar spelschemat. Själv har jag blivit totalt uppjagad vid flera tillfällen, några gånger på Emmabodafestivalen, någon gång i Skåne.
Nu är det så att Qydj aldrig blir buskis, det är smarta killar ändå. De vill ju bara att vi alla skall släppa ut det lilla freak som bor inom oss. Att vi skall leva som vi egentligen vill. Som totala tokstollar i en värld som snurrar. Vill man det måste man föregå med gott exempel.

Jag tror det där är väldigt nyttigt faktiskt. Har man varit hunsad en hel arbetsvecka så kan man behöva lite tvättmaskinsrörelser i hjärnan. Jag vill vara tvättbollen för en timme.
I Jonass, Marcass och Andreass skruvade värld blir alla kungar. Slår man sig i lag med deras punk-surf-rock-fyllekaja-hejjarklacks musik får man vara precis hur dum i huvudet som helst. Det är otroligt skönt!

Tyvärr är folk rädda för "fria aktiviteter", jag räknar in typ 18 personer på Storans baksida.
Vad är det du ha, kära Göteborgare? Uträknade klubbar som bara lever på att hitta på "det rätta"? Små desigerband som är "såååå fina"? Tuffa kommentarer som "Håkan är ute!"
Oj sårade jag dig nu? Ja ja boys don´t cry och inte inneflickor heller.
Du skulle verkligen behöva bli lite dum i huvudet i bland.
Ny chans får du redan den 9 december, då kommer Qydj tillbaka till vår stad. Med sig har de Electric Eel Shock. Japansk freak rock.

Då tänker jag släppa ut "le freak" igen, för Electric Eel Shock ljudrimmar på Quit your Dayjob.

Jerry Boman

Vad mer finns att säga?

Ibland finns det en hel hög med ord och synonymer till hur musik är. Man radar upp den ena referensen efter den andra. Slår knut på sig sjäv för att försöka förmedla det där innersta av det man precis upplevt.
Just nu har jag tagit mig upp på berget från Järntorgets röda punkt och funderar på hur jag skall beskriva Måns Jäleviks (Her Majesty ,Sludge Nation) framträdande.
Jag hittar bara ett ord.

Vackert.

Måns ser ut att vara en stenhård kille. Tatuerad och allt. Ingen man vill möta på Tredje lång en mörk oktober natt.
Men nu är verkligheten bättre än dikten och Måns är en riktigt hygglo kille.
Skojjar och står i mellan låtarna, är rejält nervös i början och bjuder på sitt hjärta.
Som ni alla vet så har hygglokillar rejält med känslor.
Den här kvällen bjuds vi på sex små vackra låtar, med mycket känslor.
Och det är...det är....

Vackert.

Kanske är det kontrasten mellan det där uppenbart synliga och det subtila mjuka som gör det så fruktansvärt spännande.
Eller så är det bara det faktum att killen skriver bra texter och jag är väldigt svag för sånt. Måns är den svenska Morrissey, mycket snällare och inte tendenser till hybris.
Alltihop är bara så...så...så

Vackert.


Nog om det.

I morgon tar ni som gillar Göteborg och partaj er till Sticky Fingers. Då blir det ylande och dans till Hundarna.

På lördag har du ju såklart inget för dig så då går du till Storan och kollar in QuitYourDayJob. Dumrock för alla som gillar att göra bort sig!
Det behöver jag efter en vecka i gruvan...

Jerry Boman

Skägg och värmeljus

Det var ju tänkt att bli en kväll på Storan med Hello Saferide. Men som så ofta förr ändrades planerna. Istället blev det av en slump Jord och Jarlsmark.
Det ångrar jag inte.
Jarlsmark är fyra välartade killar med kärlek för rock på svenska. Väldigt försiktig sådan. Det låter som en tidig Winnerbäck, innan Lars gubbade till sig helt. Någon kanske hör gamle Uffe…men nej så långt sjunker det aldrig på Jord.
Det är stundtals krispigt och vasst, ibland staplas tyvärr de intellektuella meningarna och metaforerna på varandra. Det blir trångt i ”budskaps-korvakinnet”.

Mestadels är det riktigt bra! Jag blir väldigt glad över att jag inte gick till Storan, Annika kommer ju tillbaka. Nu fick jag istället sköna låtar med sing-a-long refränger på modersmålet.
Jag börjar vid något tillfälle tänka på Per Gessle. Sångarens röst påminner ibland väldigt mycket om den då unge Halmstad sonen. En liten sökning på allas vår favvo sökmotor påvisar att jag kanske inte är helt fel ute.
Bandets sångare Johan Jarlsmark uppträde 1994 i Sikta mot stjärnorna med låten ”Flickorna på Tv2”. Det här skall ni inte ta som ett bevis på att Jarlsmark låter som Gyllene Tider. Inte alls. Alla går ju vidare som bekant.

Nästa gång du ser någon skylt som berättar om Jarlsmark, då sätter du dig på vagnen i din finaste gå-bort kostym och tar dig dit. Ta med några värmeljus också. Göteborgs mest kompakta skägg passar utmärkt till småljus och kalla öl.

Jerry Boman