Jag blir glad när jag träffar Peter!

Klicka på bilden för att se Peter röra sig...

Så kom då det där genombrottet. Ni som var på Klubb Populär i lördags vet vad jag snackar om.
P.E.T.E.R S.J.Ö.H.O.L.M
Det har inte gått fort. Från den där kvällen på Killing Musics jularrangemang på Sticky 2005, via små cd-r skivor och internet och framförallt via ett vardagsrum i Jörlanda. Men den här kvällen stod han där, precis så enkel som han alltid är, mitt på scen och levererade sin popsynth rakt in i våra hjärtan. Peter Sjöholm gjorde i lördags en av de bästa spelningar jag sett på Storan.

Vad är det då som är så in i bomben märkvärdigt med Peter. Ja, för det första så gör han väldigt bra låtar, bra texter och snygga ljud. Sen har killen humor. Viktigt.
En sak som kanske är ännu viktigare är att Sjöholm verkligen älskar sina låtar, han ger dem till oss eller rättare sagt kastar dem till oss. Man känner sig bortskämd, att han ger bort allt det där viktiga. I publiken känner man sig på samma nivå.

Peter har inga krav på sig att vara någon speciell, han har lagt det där bakom sig. Inte att han klär ut sig. Och i och med den här "kasta sig ut i det blå utan skyddsnät" så hittar han helt rätt. Ta till exempel numera klassiska låten "Varför blir jag jämt så glad när jag träffar Anders?" om Klubb Populär-Anders. Egentligen en väldigt intern låt som yngre förmågor inte skulle vågat skriva. Ni vet, folk skall alltid tveka och ludda till saker. Peter kör på och får till en riktigt rökare! Och det är ju så klart, att lira den där låten på just Klubb Populär, med Anders i publiken blir ett fyrverkeri. Peter kastar sig ut i publiken och surfar runt, alla händer i luften och jag tror att Peters ord skall bli sanna: "-Jag skall spela så att Storan sprängs!". Och det är nog så, Storan exploderar under just den där låten. Sjöholm lyckas blanda det personliga med det offentliga. Till dansanta popsynth toner. Underbart!

Men det finns en mer resonerade sida av Peter Sjöholm, den sidan som tar upp saker som är viktiga. Saker som många kanske ser som oviktiga och att de inte platsar i pop sammanhang. Jag föreslår att ni lyssnar på "Radhus". Kom sen inte och säg att Sjöholm är en av de modigaste personer du stött på. Den där låten hade ju kunnat varit väldigt patetisk. Det är en tunn linje han balanserar på. Men Peter är för smart för att trilla över på fe sida vänner. Han skriver om sitt liv och det är där det kommer tillbaka igen, han blandar privat med offentligt på ett utmärkt sätt. En sorglig låt som samtidigt är väldigt varm. Kanske är det precis som riktigt kärlek är? Det handlar inte så mycket om att springa längsgator, dricka öl och hångla under almarna. Det är ju omskrivet så många gånger. Peter berättar realistiska sagor. Och i sanningens namn, visst låter det där livet lite skönt ändå? Även om man gillar att springa längs gatorna och söka sig själv? Inte så jävla sorgligt egentligen. Vågar du svara ja på det så är du också modig...

Och nu kommer det, den exklusiva akustiska låten med Peter Sjöholm. Bara för dig här på Musik Enligt Jerry.
Inspelad i lördags i logen på Storan med Klubb Populär-Anders som stöd kör.


Kärlek - Peter Sjöholm

Den var ju en hoppig poppärla innan, nu växte den ännu mer! Väldigt vackert, och lite tragiskt...men magiskt.
Vad säger ni, skall vi ta och övertala Peter om en akustisk spelning?

Just det, läs en intervju som jag gjorde med Peter för ett tag sedan här.

Band nummer två denna magiska natt vid kanalen: Post.
Nä, jag var nog för full av konsert nummer ett för att fatta. Eller jag fattar, har sett Post innan och det lyfter liksom aldrig. Det är för mycket pastisch. Det är snyggt, bla låtar och riktigt bra bra bra sång men något saknas. Men det kan ju vara jag också...
Nu lät det här ju jäkligt kass men det var det inte. Det finns delar i Post som jag verkligen gillar. Nästa gång. Nästa gång.

Tillsist:
Datafork. Snyggt värre!

Topi and Maria Yee. Bättre än kranvatten!

Och så klickar du här fort som attan för mer bra musik!

Tillsist2:
Väntar med spänning på Tikkle Me remixarna...


Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Tack Jens. Tack tack tack Jens.

Åh du sköna klyscha: Jens Lekman står där han alltid stått med båda fötterna på marken. Den här kvällen blir det tydligt när jag efter konserten ser Jens långt inne i Nef klädgarderob, rotandes bland kartonger fyllda med skivor. Han plockar ut två lådor, och tränger sig in bland folket i foajén. Jens Lekman säljer sina egna skivor under marken i Göteborg.
Jag blir varm av sån´t där. Trots att Lekman ligger etta på albumtoppen och kör två utsålda konserter i Göteborg så tappar inte kontakten med oss vanliga. Det finns inte i hans hjärna att bara gå.
Det är stort. Det är väldigt ödmjukt och det är bland annat det som gör att Jens Lekman i mina ögon är bland det största vi haft i Göteborg, i Sverige och i världen.

Vid det här laget har nog alla hört Jens Lekmans senaste skiva, den där plattan som tar honom högre än förut. Okej, jag skall erkänna, jag hade lite svårt för plattan första gången jag hörde den. Det kan ha varit något med det bombastiska anslaget, det chockade mig. Jag tänkte ju bara på en Lekman som spelade sånger på gatorna mitt i Gamle Stan förra hösten. Jag tänkte på en Lekman som med sin lilla ukulele förtrollade oss på Ukulelefestivalen för några år sedan. Jag tänkte på den bästa konsert jag någonsin varit på, den på Pustervik vintern 06.

Men nu har jag ändrat mig, skivan är precis på pricken det bästa jag hört! Och det som förändrade mig tillslut var live upplevelsen av den här nya låtarna. Att stå där nere under marken mitt i Göteborg och se Jens le ikapp med sitt jätteband, att höra honom leverera de här storslagna låtarna blev för mycket. Den söta börjar gråta under "A postcard to Nina". Den är storslagen javisst, den är också en väldigt liten låt. Liten som en kvarlämnad lapp på ett dansgolv, en notering som var ämnad för två andra ögon än oss alla. Det är ändlöst vackert.

Själv lyckas jag hålla tårarna inom mig tills "I´m leaving you bacause I don´t love you". Här slutar Lekman spela och låter rösten fylla hela lokalen. Oh, denna röst! Jag har aldrig hört Jens sjunga så här bra, rösten är i sällskap och ensam på samma gång. Styrka och bräcklighet omfamnar våra öron.
Jag gråter. Inte så jättemycket på grund av texten, utan mer på grund av rösten. Jag gråter för att Jens Lekman sjunger så otroligt fint. Det är så innerligt att jag inte kan hålla tårarna borta. Det går omöjligt att sätta ord på hur fint det är. Ni som var där kanske förstår, det där var ett "en på miljonen" ögonblick. Rösten är just där just då större än allt annat jag upplevt, han verkar lägga in hela sitt liv i rösten. Alla berättelser och alla minnen tar plats i tonerna och ljuden som lämnar Lekmans mun. Han är störst samtidigt som han är minst.

Jag kan knappt skriva mer, minnet av den där stunden är helt överväldigande.


En liten video som inte gör händelsen rättvisa

Jag har väll sett Lekman runt tio gånger nu, på stora scener i ståhatt, på små scener med spruckna högtalare och på guldskimrande gator i skuggan av SKF.
Den här konserten var helt klart bäst! Kontakten mellan oss på golvet och de på scen var total.
Det här kommer ta Jens hur långt som helst. Han kommer hamna i böckerna, som staty på gatorna och Kalendervägen i Kortedala borde döpas om till Lekmanvägen på stört. Och hans numera uthyrda lägenhet borde bli museum, han har skapat så stora sånger där att allt borde bevaras.

Det är märkligt, jag kom just på att Jens Lekman har stått för säkert tre konserter på min topp tio lista. Nog är det fint...

Sen är ju den svenska versionen av "Maple Leaves" kallad "Lönnlöv" en klassiker. Och där förstår man allt Jens inte är ännu en artist som gömmer sig bakom engelskan, han har utvecklat ett eget språk. Det blir tydligt när han då sjunger på svenska.

Så vi pratade i timmar
Dina tårar i mina lakan
Du sa att du tyckte du var ful
Jag fatta’ ingenting
För det där är skitsnack, och det vet du
Du är det vackraste jag har sett ju
Jag har förlorat mig själv i dig
Förlorar jag dig, så förlorar jag mig

Och jag gråter igen.

Nä, vänner det här låter ju helt galet, all text blir bara blaj idag. Jag kan inte få ner det via tangenterna, det var finare än jag någonsin kan förklara.
Jag slutar nu. Hoppas budskapet gick fram: Jens Lekman förändrade mitt liv igår.
Jag behöver väl inte ens påpeka att Shirin och Friday night at the drive-in bingo körde över oss. Eller att Black Cab aldrig låtit bättre.

Tack Jens.


Just det, Todd Berry , han har man sett i bla Sex and The City, värmde upp oss. Eftersom det här inte är "Komik enligt Jerry" så nöjer jag mig med att säga: Han var svinkul! På ett väldigt besynnerligt sätt.

Tillsist:
I kväll går vi till Henriksberg och lyssnar på Love Is Not My Only Crime på Klubb Existens.

I morgon går vi till Klubb Populär och via Peter 5jöholm hyllar vi Anders. För er som inte fattar ett jota just nu: Peter har skrivit en låt som heter "Varför blir jag jämt så glad när jag träffar Anders?" och den handlar om just Klubbpopulär-Anders.
Peter har lovat att spela så bra att Storan sprängs och att klubbarrrangörerna får sopa flisor ända borta vid Masthugget på söndagsmorgonen...

Pallar ni inte bli vara med om fyrverkeriet på Storan kan ni ta en titt på bilden nedan:


Tillsist2:
Fortsätt lyssna på Don´t be Kate!

We gona walk the bridge tonight

Och ni har väl inte glömt att Palpitation är det bästa just nu? Sagan fortsätter 10 november på Join Our Club...

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

När andra gör saker bättre.

Okej, jag ställer mig i ledet och faller in i alla musikjournalisters hyllningskör: Hösten är här! Vad det har med musik att göra vet inte jag, kanske är det bara vår skeva uppfattning att årstider är bra att skriva om för människor kan relatera till dessa helt normala skeenden.
Men jag är glad att det är höst för du kör ju alla klubbar igång, till exempel Klubb Populär. Liksom Klubb Perfekt kör Populär med konceptet: Musik att dansa till. Jerry gillar!

Det kan inte vara lätt att vara Gustaf Kjellvander. Killen är liksom hela tiden i mitten, mellan sin bror och andra mer indiecreddiga musikskapare.
Nu när Gustav kör på med sitt The Fine Arts Showcase lyssnar inte många. Eller ja folk lyssnar men det är ingen vidare stämning. Lite trött så där.

När sen bandet kör Rough Bunnies covern "Dance With Your Shadow" vaknar lokalen, det blir allsång. Högljud allsång. Skriksång.
(för er som inte hängt med här så har alltså TFAS gjort en hel skiva med Rough Bunnies låtar)

Då kan det inte vara lätt att vara Gustav. Det känns som alla de här artisterna på 60-talet som gjorde oförglömliga covers men som när de lirade egna låtar föll platt. Nu kanske inte Gustav och Fine Arts faller döda ner när de kör egna låtar, men det är inte så spännande helt enkelt.

Nog om det, konserten var inte mer än så.

Något som dock var en herrans massa fel travade på varandra var killen i baren. Var han hög? Var han full? Eller var han bara dryg?
Han spillde öl, han hade ingen koll och han var allmänt dum. Flera klagade och bad att han skulle gå hem. Inget hände. Kanske finns inte Gud när allt kommer kring?
Det är ju så dumt att en snubbe i en bar kan dra ner stämningen, Populärcrew spelade ju såklart underbara låtar (men nu får ni ge er med Orup...) men det bestående minnet av kvällen är barkillen.

Tillsist:
Irene på Pustervik på onsdag, nu med ÄNNU mera folk. Tobbe kommer sluta som Göteborgs-Jesus, dvs motsvarigheten till Jönköpings-Jesus aka Emanuel Lundgren.

Tillsist2:
Autisterna på Pustervik på fredag. Per-Olof Stjärnered kommer sluta som mannen som definitivt tog Norrland till Göteborg... och Himlen är en väldigt bra sång.

Tillsist3:
Missa inte mina små tips här. Du kommer älska bla Save Me RobbinBobby...

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

In i evigheten.

Wish Club har blivit bättre, två gånger har jag varit där nu och båda gångerna har det varit bra. Borta är mellanspelet med R´n´b skiten och inne är sköna klubbar med häng. Att stället gick från härligt ruff till härligt mys är trevligt. Fortsätt så tack.
På onsdagar är det Best Wishes som stapar intima spelningar på varandra hela hösten.
Fortsätt så tack.



Nicolai Dunger vågar. Han vågar vara pretentiös, han vågar sjunga som ett barn och han vågar spela lite i den bemärkelsen att han inte spelar mer än det behövs.
Sammantaget blir den här kvällen helt magisk, det är svart med hopp. Dunger leder oss tryggt fram, på engelska och svenska, mot nya krypin i hjärtat. Ett hjärta som slår sakta och displayen visar knappt på aktivitet. Det är varmt, de bruna gardinerna är fördragna och utanför pågår livet. Här inne ligger jag med EKG maskinen till sällskap.

Han förflyttade mig till en trästuga, med figurklippta buskar och slängda cyklar. Naturligt ruffiga klinkers, någon har glömt vattenspridaren på och allt detta badar i orange eftermiddagssol. Det är en jordbrun stuga, liggande träpanel och liten veranda på framsidan. Snickarglädje. En hammock med slitna storblommiga dynor som är sura efter sommarens sista regn står och rostar. Åskan ligger i luften och världen väntar med spänning...

Den gröna linjen på displayen hoppar till ibland, jag blir lika glad varje gång. Det betyder att jag lever. Ut genom väggarna strömmar röster, mjuka röster som tar tag. Små toner omväxlade från en gitarr eller charmigt smått ostämt piano.
Värmeljuset på den simpla perstopsplattan med fyra ben flämtar, har svårt att få syre. Hela rummet, med sina tunga ljusbruna väggar, är standby. Tar satts och väntar på explosionen.

Det fina med Nicolai är att den där explosionen aldrig kommer. Han håller oss på tå, spänt lyssnade, som om det hela vore på liv och död. Han för in allvaret i musiken, allt står och faller med nästa sång, nästa ton i nästa sekund. Balanserar vackert mellan stort i det lilla och litet i det stora.



Liggandes där i sängen, under mysvarma lakan, trivs jag. Jag finns bara här och nu, så länge strecket hoppar till ibland. Spänningen i att inte riktigt veta om hoppet kommer är meningen med livet. Dunger visar att det går att överraska i de mest självklara arrangemang. Spänningen, och den oändliga storheten, ligger i att man inte riktigt vet vad som kommer...eller om det kommer något överhuvudtaget.

Så plötsligt river någon täcket från mig, häller is i sängen och gapar på finlandsvenska.
En överförfriskad herre med halsduk och solbrillor börjar klaga på Dungers musik. Den i övrigt knäpptysta baren håller andan. Efter att mannen gapat för tredje gången får Nicolai nog, han slutar spela och säger till mannen att hålla käften. Mannen i solbrillorna fortsätter gapa.
Då stegar Nicolai fram till honom och ber snubben att gå. Han får hjälp av några vakter och till ljudet av våra applåder åker snubben ut, samtidigt som Nicolai än en gång tar plats vid pianot.
Så bra gjort! Den där snubben förstörde för alla andra och att Dunger slängde ut honom var det bästa för alla. Tack!



Innan Dunger spelade oss in i evigheten satte sig Pauline Nilsson på scen. Med den enkel gitarr och väldigt egen vacker röst är hon den perfekta uppvärmningen. Det är nästan så man tycker det är synd om henne eftersom hon får spela samma kväll som Nicolai. Fast hon gör det väldigt väldigt bra. Även här tystnar rummet, det är rösten som gör det. Den är viktig.
Lyssna på Southern Boy och låt solen gå ner en sista gång. Låt bussarna åka utan dig, missa alla tåg som går och släpp ut luften i cykeldäcken. Stå bara där rakt upp och ner. Förundras över ensamheten, känn doften av ensamhet. Men känn också den konstiga känslan över att inget är bättre än ett minne.
Lyssna också på My Home Is The Sea, Citylights...lyssna på varenda låt för det här är väldigt bra vänner! Pauline skriver angelägna sånger.
Om jag inte haft Dunger i huvudet hade jag möjligtvis svimmat.

Tillsist:


Hey hey HEY!
Palpitation!
Jeeeeaisussss så bra!!!
Just nu kan jag inte sluta lyssna på Norway Disapper.
Detta blås! Denna sång! Detta allt!

Tillsist2:
Okej, nu är det så mycket att välja på att jag spricker:

Torsdag:

Kusowsky på Club Zebra (Pustervik) "Vissellåten" är stor!

Fredag:

Den stora Sömnen på Klubb Perfekt (Henriksberg) Premiär och poppunk på svenska.

Cobra Charlie på Pustervik. Navid Modiri, nu med mer mörker och skräck.

Lördag:

Fine Arts Showcase på Klubb Populär. (Storan) Gustav har gjort Rough Bunnies låtar ännu bättre! Det kan bli styrdans...

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Fake!

Det är farligt att spela in grejjer, det är fusk och lätt att bli roligare/bättre än man är. Man kan trycka ihop, bre på och skapa en musik som inte finns. Ja, jag ser livespelningen som det sanna. Skivan/det inspelade är bara ett substitut för att bandet inte kan stå i mitt vardags rum när jag behöver det.

Kidman på skiva är bra, låten "Move It" är en mörk soppa som driver framåt. Bra så.

Men nu är jag väldigt besviken, Kidman live är bara fake. Det är stelt och sångaren låter som Jim Carrey sjungandes karaoke. Det blir aldrig på riktigt, jag tror de driver med mig.

Kidman blir ett pubband, en dålig fylla med billig öl. För mycket cigaretter i kombination med tappade glasögon. Det är inte kul, de är visserligen en ploj men någon måtta får det vara.

Till på köpet kör bandet "dansbandslänge", de spelar låt på låt utan ände.
Förlåt om jag låter sur, men det där var inte bra alls. Kanske var det inte så bra idé med en halv akustisk pubspelning på Klaras när allt kommer kring. Det enda roliga var den lilla pall som gitarrspelaren gick upp på under sitt solo. Mer fniss än asgarv men ändå roligt.

Tillsist:
Mycket pop på svenska denna vecka!
På torsdag spelar Kristian Anttila på Bengans vid 17.30. Akustiskt och fint blir det.
Klockan 20.00 samma kväll öppnar Club Zebra på Pustervik och under kvällen spelar Kusowsky. Mycket bra hoppvänlig pop, bara "Dansa" är värt inträdet.
Fredagen innehåller en stor premiär, Klubb Perfekt startar på Henriksberg med skånska elektropopguden Familjen och helt underbara poppunkarna i Den Stora Sömnen. Missa INTE Jonk och CKs nya klubb. Jag känner på mig att det blir bra!
På lördag blir det visserligen inget på svenska med Klubb Populär brassar på med Fine Arts Showcase. Och då lär vi ju får höra deras tolkningar av Rough Bunnies fin fina poplåtar. Jag blir inte förvånad om det blir styrdans till "Dance with your shadow"!

Kom inte och säg att stan lever upp under hösten!

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Dansa Köping!

Jag är helt klart lätt att räkna ut. Du vet redan nu var det här inlägget skall sluta om du får reda på att tre band spelade i lördags, ett litet, ett lite större och ett stort. Följer du med här på bloggen så kan du klura fram vilket jag gillade mest.

Sista kvällen på Klubb Populär för den här säsongen. Även om jag gillar andra klubbar i stan så är det nog Populär som jag gillar bäst. Helt enkelt för att det är magiskt avslappnad stämning, alla gillar alla och musiken som spelas kan man dansa till. Och då menar jag tokdansa. Mer om dansen längre ner...
Klubben lyckas varje gång locka stans mest sympatiska människor. Det är lite som en väldigt stor och lyckad hemmafest.
Mitt i den här manövern finns det plats för nya ansikten (ny bekantskap: Den långe sångaren i Children Come On) , de är lika trevliga de och jag hoppas vi alla ses till hösten. För klubben måste fortsätta!

I fredags snackade jag lite med Mats Forsberg, sångare i La Masa. Jag lyssnade också på deras nya material...och knockades! Det var mer maskiner och mindre gitarrer. Me like!
När bandet går upp på scen, först av de tre, är jag beredd på en snygg spelning. För La Masa låter snyggt, det är stål och krom. Ni vet det där som var härligt på 80-talet, tillsammans med pianolack. Polerat och färdigt för fest.
Jag blev inte besviken! Ta "Vackra dårar", många sjunger med och synthen låter bättre någonsin. På Myspacesidan är den låten inte speciellt tjock men live växer den till sig. Blir en jurapark med höga träd och nuddar himmlen. Kryper nära mig och klipper upp mig i molen.
Så där fortsätter det,jag kastas fram och tillbaka mellan glädje och superglädje. Snygga texter rusar över mig och när stora "Flyttkartong" kommer springer sångare Mats ut i publiken. Skakar och rister sig igenom folket. Helt logiskt! Det är ungefär vad jag också skulle gjort om jag suttit inne på de här poppärlorna!



Efter lite tokdans hoppar vi fram i tiden till band nummer två, Sambassadeur.
Om vi tar det bästa först: Kate. En så bedårande låt att hela hallen borde smälta. En låt på tusen låter så här eller kanske en på miljonen är så här bra. Det är Magnetic fields fast uppochner.
Men Sambassadeur den här kvällen lyfter inte. Det blir inte lika bra som det brukar. Det är egentligen inte bandets fel.

Jag tror det beror på tiden. Anna och pojkarna får spela när "fullpeaken" inträffar, det vill säga när störst möjliga del av publiken är som mest möjligt full. Då spelar det ingen roll om man är bäst i världen, bäst i Göteborg eller bäst på Storan. Det blir ingen magi.
Sen en lite grej till, och nu kanske det blir jobbit för någon: jag gillar inte när killen sjunger. Annas röst är bättre än bäst så varför låta killen sjunga? Kanske är det bra för jämnlikheten men jag förstår inte.

Sen märkte då jag inte någon gigantisk skillnad på ljudet, humlan viskade ju att en sångare från Irene rattade ljudet. Det var bra ljud, det var det, men humlan sa att det skulle vara extravaganza. Eller kanske var det bara jag, och mina förväntningar, som trodde att jag skulle få ljudnirvana.



Sist några direkta ord till en fallen hjälte, Lasse Lindh.
Lasse, en gång gjorde du en platta som jag håller som rikets top fem. Skivan hette "Bra" och kom ut 98. Minns du?

Den där skivan hade jag nära mitt hjärta tills hjärtat försvann, och hon tog skivan med sig. Under många år letade jag, i skivbutiker, hos skivbolag, jag till och med skrev ett långt och tårfyllt brev till dig Lasse om den där försvunna skivan som inte gick att få tag på. Du svarade, vänligt och ärligt att du du gjorde allt för att få fram en kopia till mig. Det kom aldrig något brev, ingen skiva. Kanske fick du annat att tänka på.

Nåväl, jag fick tillslut tag i skivan och den är nu typ den enda fulbrända skivan i mitt hem. Jag har fått ett nytt hjärta och allt skulle kunna vara bra... Men nu så står du där på scen Lasse och jag vet inte riktigt vad jag skall tro. Din röst är lika fin som förr men något fattas. Jag tror det kan vara den bittra glimten i ögat. Du är mest glad numera. Det var faktiskt bättre när du var lite sur, inte sur som i förbannad, utan mer sur på livet. Nu är det tillbaka blickande, det var finare när du verkade vara mitt uppe i händelserna. Det är svårt att vara retroaktivt sur.

Tillbaka till 98. Där har du skrivit en av de bästa raderna som någonsin skrivits. Kanske är det egentligen framförandet som är så fantastiskt briljant: Lasse sjunger: -Hon är bättre, bättre än mig Tjej körar: -Det heter faktiskt "Bättre än jag" Lasse sjunger: -Hon är bättre, bättre än mig Magiskt bra Lasse!

Och så var det ju det här med dansen på Storan. Alltid spelar Anders, Mattias och Mattias bra grejjer. Just den här lördagen uppfinns en ny dans, "Dansa Köping!". Det hela går ut på att man plockar fram sitt inre jag, den där människan som bara är ärlig och som inte rädas för att göra bort sig. Som bara dansar. Och dansar.
Det var den söta som skrek det, och vi dansade Köping. Vi skrek det till den stora tidningens klubbredaktör, och hon dansade Köping. Vi skrek det till någon till och de dansade Köping.
Varenda människa borde Dansa Köping! minst en gång om dagen, bara släppa stavarna och toksnurra runt. Världen blir bättre och allt är glömt.

Dansa Köping!!!

Kvällen fortsatte och det spelades bra saker i högtalarna hela tiden. Och precis som den goda hemma festen vet man aldrig hur det slutar. När jag skulle gå stod plötsligt stans mest välklädda klubbarrangör vid skivspelarna.
Och det är där Klubb Populär är som bäst, det finns ingen konkurrens, det finns inga arga miner. Bara kärlek.
Jag känner hur jag blir varm i hjärtat när jag tänker på det. Det är fint. Klubb Populär plockar fram allt det fina inuti. Ärligt, oförstört och totalt befriande.
Klubb Köping kanske?


Tillsist:
Ikväll går jag till Liseberg och lyssnar på Måns. Ni vet han i Her Majesty.
Han ser som vanligt farlig ut men är världens snällaste. Ödmjukare artist från man leta efter.
Läs mer här om vad jag skrev om honom när han körde solo för första gången.

Tillsist2:
Han säger själv att det låter kommersiell radio... det tycker inte jag! Kristian Anttilas lilla smakprov "Jag vill ha dig" damp ner i min elektriska brevlåda idag och det låter fantastiskt! Göteborg håller på att få en ny kung av pop! Om vi inte redan fått det! Hans två andra skivor är ju så bra att jag faktiskt inte förstår varför killen har egen spårvagn.
Nya låten är en spetsig, skir popkanon som kommer riva stan. Uhu, jag ryser när jag tänker på allsången: "Jag vill bara haaaaaa dig...". Och orden som kommer ur munnen är lika bra som vanligt, många delar svärta i samklang med hopp.
Imorgon tisdag spelar Kristian på Liseberg. Jag kommer göra allt för att hinna dit, det bör gå mellan två andra roliga saker. Men alla skall gå dit!

Tillsist3:
De försökte lura oss, men sanningen segrar. Bellatrix på Allears var fake! De hade snott låtarna. (deras sida är mystiskt borta...)
Jag fick ett brev från Henrik i utmärkta Glockenspiel som vänligt förklarade att låtarna kommer från Nada Surfs senaste platta. Även andra på Allears har fått liknade brev från snälla personer som tycker att rätt skall vara rätt. Så kan det gå.
Tydligen försökte Bellatrix köra med sin lögn i en Allears intervju, fult och riktigt illa tycker jag.
Vissa kanske kan se humor i det här, att försöka lura människor. Men nä, det finns så många som gör så bra ny musik att det bara är löjligt och dumt att luras. Hellre spela kasst än att sno andras låtar och säga att det är en själv som spelar.
Mot skampålen hela Bellatrix!

För er som läser det här på musikenligtjerry.se:
Gå in på Allears Göteborg och hitta bloggen där. Jag jobbar som redaktör där just nu.

För er som läser det här på Allears Göteborg:
Äldre blogg inlägg hittar du på Musik enligt Jerry.


Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Äh, nu gör jag lite radio istället.

Jag kände inte för att skriva om La Masas spelning på Storan imorgon... så jag gjorde någon form av radio/tv/webb inslag istället.


Alla stillbilderna som ni såg var tagna av Peter Larsson.

Tre grejjer på Klubb Populär alltså:

La Masa
Sambassadeur
Lasse Lindh

Och en humla viskade att någon sångare från Irene skall ratta Sambassadeurs ljud...

Det händer ju annat en lördag i Göteborg:
Att Mattias och gänget fått hit Saturday Looks Good To Me är ju ändå jäkligt kul! Så ni som inte känner för Storan skall ju ta och leta reda på vart Cosy Den håller hus.

Tillsist:
Jodusåatt.
Senaste månaderna har jag, på ett eller annat sätt, varit i stora tidningen typ fem gånger.
Och i den andra tidningen två gånger.
Hybris here I come!

Tillsist2:
Lyssna på det här. Är det sanning? Är det bandet på riktigt så har vi en rocksensation i Göteborg under uppsegling!

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Göran, Göran och Göran.

På lördag är det återigen dags att gå till Storan, vägen genom parken börjar bli upptrampad. Men det är ju så, man känner sig hemma på Klubb Populär: supertrevliga arrangörer, supertrevliga gäster och ofta ofta bra bra band.

Den här gången kommer Görans Pension, bandet med ett namn som kanske är det mest Google ovänliga som finns efter Las Palmas.
Hursomhelst en Myspace sida finns och jag ringde upp Helena Jäderberg för att kolla läget.



Enligt uppgift är trummorna numera utbytta mot en maskin.
Men de vassa texterna är kvar.

Tillsist:
Ikväll: Cafe Publik.

Jerry Boman

Huvudsaker.

Lite saker att fylla huvudet med, från den lilla världen:

Kusowsky har släppt en EP.

Cosy Den är tillbaka! Den goda musiksmaken är här igen! 28 april är det dags, ännu så länge vet man bara att Johan Hedberg från SKWBN kommer köra något på svenska!
Det kan bli en magisk natt vänner!

Tikkle Me kommer till Göteborg, prisa GUD! Den 2 juni är dagen och Join our Club är platsen. JOC är numera inskriva i mitt testamente!

Nerlagda CAarmé kommer spela på Pustervik imorgon fredag och kommer kasta ut 8000 spänn i publiken. Detta med pengarna är ett rykte, så ta det för vad det är! Jag har bara hört det från flera håll…

På lördag bör man gå till Klubb Populär… och på fredag går man till Cafe Publik.

Sen laddar man sin Ipod med Kapten Hurricanes 58 och glider ut i vår natten som en ny människa…. och landar någonstans med den här Bonnie & Clyde remixen i huvudet. När man ändå är inne på den där sidan, Litte Big Adventures, kan man dra hem covern på Son of St Jacobs. Jesus så fint! Mer BD covers åt folket

Jerry Boman
Tjatar om Lola.

Riff, piss och postpop.

Jag gillar saker som är nya.
Jag gillar inte saker som är gamla.
Det är en enkel filosofi, klart värdig att sättas på enkronorna om jag vore kung. En profilbild på mig och filosofin i Helvetica 10 punkter runt mitt huvud.
Jag skulle bli en bra kung. All musik som är mossig och gubbig skulle förbjudas. Det måste finnas möjlighet till dans.
Det första jag skulle göra som nybliven kung är att stänga ner Klubb Cody. Samtidigt skulle jag ge arrangörerna ett purpurhjärta av fjärde graden för deras mod. Deras enormt stora mod.
Att starta klubb och nästan bara lira emotionella rifflåtar kräver stort jävla mod.

Senast jag var på Röda Rummet kan ha varit tre fyra år sedan. Då snurrade klubben Hot topic där ibland. Bra band och bra skivor. Störst intryck gjorde Compute, jag slirade ut på Järntoget den kvällen med ett leende från öra till öra.

Men det som gjorde mest intryck på mig var toaletterna. De var rent ut sagt för djävliga. Piss upp till knäna, nåja det var iallfall ett golv dränkt av urin att plaska runt i.
Så igår var jag lite rädd när jag var tvungen att gå...Tada! Vad får jag se på toa den här gången? Ett golv dränkt av piss upp till knäna!
Hallå! Skärpning! Det är inte värdigt ett enda popsnöre att gå in där. Fuck vad äckligt! Och då är jag ändå inte så känslig...

Flight kommer från Stockholm. Men de skulle likväl kunna komma från vilken ort som helst, vilken håla som helst som har en festival. Valfritt köping i landet Svenne med langosdränkt stadsfestival, där tidens populäraste band får uppträda på sina eriksgator genom åkerlandskapen.

På Flights stadsfestival uppträde Kent och David and The Citizens. Men båda banden äter för mycket tårta i logen varpå de tjocka rullar ut på scen och gör ett slentrian gig. Mycket svävande grädd gitarrer och känslor som bara rinner av likt smält choklad.

Nu har ju Flight ett annat problem att tampas mot, två högtalare som är totalt sönder spelade.
Det är så gubbigt och tråkigt att klaga på ljudet men igår var det rent av synd om bandet. Det förstörde så mycket, folk höll för öronen. Inte för att det var högt utan för att det lät illa.

Men nog med onda ord, sista Flightlåten ger hopp. En riktig känsla och skrik från avgrunden. Riktigt riktigt bra! Det kan omöjligt varit samma band som harvade sig igenom resten av spelningen! Plötsligt fanns glöden där! Det var åtrå och spänning! Mer av det!

Nä, jag stod faktiskt inte ut längre. De mossiga intetsägade rifffesterna fortsatte ljuda från djbåset. Någon kommer förmodligen e-posta mig och säga att Tar...Feathers gjorde fullmånen rättvisa eller nått.
Men det skiter jag i för i min värld är jag kung och då blickar jag framåt.

Ikväll: Storan och Stripmusic. Samt med all säkerhet dansvänliga låtar från djbåset.
Och de la Cour är ju alltid de la Cour.

Tillsist:
Just nu lyssnar jag sönder "En av de där dagarna" med Lola. Det bör du också göra! Jag befaller dig!

Tillsist2:
12 april stannar Göteborg. Elmo spelar på Sticky och du kommer var där!
Undertiden kan du kolla in nya videon:



Jarvis Cooker har en snygg lillebror!
12 april alltså. Göteborg blir sig aldrig likt efter det.
Hör en intervju med killen här.

Tillsist3:
The Animal Five har redan fixat ihop en cover på Säkerts "Vi kommer att dö samtidigt du och jag". Helt briljant!
Saker går fort nu förtiden. Det måste betyda att coverälskarna i afterskibanden har en halveringstid på runt 45 minuter.

Tillsist4:
Man hittar ALLT på Myspace också!

Jerry Boman

Om film var musik.

Vi tar skolans plugghästar. De där tjejerna som gärna hjälper Vaktis, som frivilligt ställer upp i sin korridors städgrupp och som framförallt inte hänger i rökrutan.
Vi tar tjejerna som är genomskinliga. Alla vet att de är där, det säger läraren till deras föräldrar på kvartssamtalen och hänvisar till närvarolistorna, men ingen ser de här tjejerna. Ingen hör dem. Ingen frågar var de köpt sin klänning.

Vad ingen vet är att de här tjejerna har ett band ihop, att de egentligen är de svalaste, coolaste tjejerna du någonsin kommer träffa.
Varje håltimme, varje lov, smyger de in i rummet bakom vaktmästeriet. Ett rum de fått nyckeln till eftersom de hängt med Vaktis.
De tre tjejerna trängs i rummet med en armé av synthar och drömmer om skogen. Om solen i ögonen och fåglarnas kvitter. Det blir vår. Bäckar rinner sakta, snödropparna exploderar i böljande hav. I den dåliga världen skulle alla fått pollenallergi.

De gör musik av sina drömmar. Skira toner smeker likt mjuka vindar. Väggarna i det rummet går från betong till mossa. De bäddas in i skogen. Likt älvor dansar de tre i slowmotion mot solen och det luktar nyfödd skog. De får elektroniken att bli organisk, att bli nedbrytbar.
De kallar sig Au Revoir Simone och är de svalaste, coolaste tjejerna du någonsin kommer träffa.



Heather D´Angelo, Erika Foster och Annie Hart är de där tjejerna. De ger mig en helt igenom mjuk konsert. De bäddar in mig in en trygg värld, en utopi utan vassa kanter. En ljudplanet utan friktion.

Jag vill inte lämna den där planeten! Jag vill vakna där, jag vill leva där och jag vill vagas till sömns på den där planeten. Jag vill ständigt bakas in i en smördeg innehållande elektroniska flöjter, varma synthljud och jag vill framför allt bara höra Heather, Erika och Annie sjunga.

-Om Sofia Coppolas filmer var musik så skulle det vara Au Revoir Simone.
Den söta sätter fingret mitt på, det här är filmiskt. Det är soundtracket som inte blev av.
Vi båda är helt uppslukade av spelningen. Kristallkronan på Storan hade kunnat ramla ner utan att vi brytt oss.
Heather, Erika och Annie är de osynligas revansch.
Och de är de svalaste, coolaste tjejer du någonsin kommer träffa. Förmodligen de coolaste människor du någonsin kommer se på en scen.
Just nu borde alla fråga var de köpt sina klänningar.

Klubb Populär är ju som vanligt likt den bästa vän man haft, en som alltid är där när man som mest behöver det. När man är med sin bästa vän så är ju såklart alla andra vänner på samma ställe. Agenten-crew, Hemstad-crew, TLBN-crew och såklart Wonderlands direktör.
Då blir det ju helt naturligt att hänga med sin bästa vän från öppningsdax till att Anders packar ner skivorna och går hem. Egentligen var de där fem timmarna alldeles för korta den här gången, jag ville dansa mer!

På tal om Anders: Tack för att du spelade den bästa låt som öronen kan höra just nu: The Anthem med Elmo! Den söta hälsar att hon blev helt till sig av att få dansa till Atomic Beat Boy med Helen Love.
På det hela var det en av de bästa kvällarna på länge!
Som grädde på moset hittade jag 200 spänn på vägen hem...i ett brunt kuvert i Allén. Jag menar, bättre kväll än så kan man inte ha!

Tillsist:
Nu väntar världen på Hemstads nya bandbilder. Undertiden kan ni kolla in hos Eliina och se om ni känner igen någon. Klicka förslagsvis på 17 februari...

Tillsist2:
På torsdag spelar Göteborgs mest underskattade band på Svanen.

Tillsist3:
Nu är jag övertygad: ALLT finns på nätet.
Att man skulle hitta Jens Lekmans framträdande på Ukulele festivalen 2005 på Youtube var en total överraskning! Jag och min vän Hanna var där tillsammans med en bunt äldre damer och herrar som kommit för att se Stefan Ljungqvist spela det lilla instrumentet. I skymundan hade även Jens kommit dit... Nu vet jag: ALLT finns på nätet.

Jerry Boman

Nu är det el i gitarren!

Bilden kommer från Universals hemsida, hoppas det är meningen att man skall använda den som pressbild? Jag vet att det är superfotografen Emma Svensson på Rockfoto som tagit bilden i allafall...

Jag har precis hört Sahara Hotnights nya låt "Cheek to Cheek" på Grammisgalan i TV4.
Me like!

Det där gitarrljudet! Elektriskt! Ja, jag vet att alla elgitarrer är elektriska men det där LÄT elektriskt. Typ en säkring som går. Eller en minblixt rakt ner i förstärkaren.
Eftersom jag tycker att SH under några år gått neråt så hade jag inte speciellt höga förväntningar.Nu sitter jag faktiskt och väntar på skivan som kommer i april... Vem kunde tro det?
Elgitarren är plötsligt elektrisk på riktigt!
Enda minuset var att Josephine Forsman inte spelade trummor som hon brukade. Hennes karakteristiska vevande var borta... tråkigt.

Annars är Grammisgalan en rätt såsig tillställning. Det roligaste var Salem Al Fakir, han är en skön snubbe helt enkelt.

-Från en narr till en annan: Här är årets artist!

Skönt och han var lagom nervös...

Sen tycker jag att The Knife gör helt rätt som bojkottar allt vad musikgalor heter. För när man tänker efter: Vad gör ett pris för musiken? Inte ett skit!
En prisutdelning är mest ett sätt för "branschen" att försöka sätta marknadsmässiga siffror på konst. Som musiken i sig var något börsnoterat. Att känslor kan redovisa röda siffror, att det kan bli nyemission i andra versen eller att ett riskkapitalbolag står för höjningen i slutet.

Nä, nästa år ber jag er, alla artister som är nominerade, stanna hemma. Spela in en video där ni tackar någon okänd.

För övrigt skall ni veta att Henrik Schyffert höll Grammishistoriens bästa tacktal 1994, när han var med och tog emot pris för Hassanskivorna.

-Bla bla blaaaa. Bla bllaaa BLA. Bla bla bla bla blaaa. Bla bla! Bla bla blaaa osv osv

Så där höll han på en låååång stund.
Det sammanfattar rätt mycket av alla andras tacktal...

Tillsist:
Fredag: Navid och Gudarna på Hagabion eller Sultans Of Ping FC på Sticky (Ni vet: Dancing in the disco, bumper to bumper. Wait a minute: Where's me jumper? Where's me jumper? Where's me jumper?)

Lördag: Emmon på Respekt (hennes nya skiva innehåller väldigt snygga, knarriga synthljud, även om jag inte var helt övertydad på Storan senast), Klubb Populär med Ingenting och Juvelen på Storan eller Pluxus i det där filmtältet... Eller Koloni på Galleri Oro vid Vagnhallarna i Majorna (galleriet som har den finaste dörren jag skådat!)

Jerry Boman