Visar inlägg med etikett Indiedagis. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Indiedagis. Visa alla inlägg

Jag gråter och sen är det mörkt på scen.

3 kommentarer



Om jag blev tvingad att flytta från berget så skulle jag flytta till Möllevången i Malmö. Direkt.
Stadsdelen är precis så skön som alla säger, otaliga besök där har fått mig att älska kvarteren mer och mer. Där finns det sköna folket, svennebananer och latinos sida vid sida och där finns planetens godaste falafel:s. Jag tänker inte ta ord som "kontinenten" i min mun men ja ni hajjar...
När nu Möllevångsborna går ihop och fixar festival på egen hand, som de säger "av folket för folket", så blir det så klart en stor, härlig älskvärd gryta. Det är bara att gratulera Malmö och håna resten av landets krystade stadsfestivaler. Möllevångsfestivalen är alla asfaltsfestivalers moder och föredöme.
Det kanske är på tiden att lägga över ansvaret för stadsfestivaler på folket? De "Vetande" och "Styrande" brukar ju misslyckas lika fort som langosen tar slut...



Att Maud Lindström spelar på Möllevångsfestivalen är lika bra som det är dåligt att The Hellacopters spelar på alla festivaler i universum...fast liknelsen är rätt konstig...Hur som helst...jag menar bara att i Sveriges mest framåtsträvande stadsdel skall så klart Sveriges mest framåtskridande artist spela.

Jag gillar Maud mer och mer, efter spelningen på Hultsfred var jag helt såld och nu händer det igen. har inte riktigt bestämt mig än men tycker nog att det var ännu bättre den här gången med bara Maud ensam på gitarr.
Hon är så smart och skön, det är elakt utan att förnedra någon och om jag tycker att fler skulle lyssna och tänka efter. För det är väldigt märkligt, när jag tittar mig runt i publiken så är det kanske 80 % tjejer. Och det är ju inte dem som skall lyssna på Maud, eller ja de kan de ju göra, men de som egentligen borde höra Lindströms texter sitter förmodligen i en lägenhet och dricker folköl. Samtidigt som Eurosport rullar och kastar skuggsiluetter över Stjärnornaskriggubbarna. De som borde höra det här har förmodligen ett känsloregister som sträcker sig mellan "självmål" och "hattrick".

Maud sjunger om kärlek (ja jag vet att det kanske inte är rätt att skriva så men det handlar ju om kärlek, om verklig kärlek. Den där svarta skiten som kärlek också kan vara...) Hon berättar om hur det kan vara när man inte vill knulla med killen man tagit med hem, om hur det kan bli när klockan är fem i tre och framför allt sjunger hon den vackraste kärlekslåten som finns just nu.
Ok, jag började gråta den här gången också till "Hyllningsvisa till lesbisktsex". Det är så fint på alla sätt och så väldigt bra framfört. Igenkännings faktorn är hög och det är just en sådan låt som de där skuggfigurerna i lägenheten borde bytas ut mot, sälj allt som har med Stjärnornaskrig att göra och köp Mauds skiva nu med det samma! Kanske lär du dig något...


Inte mer ljus än så här...

Om nu Maud var helt prefekt och självklar på festivalens gator så var Pen Expers en väldigt konstig bokning. Alltså, jag tycker ju att Pen Expers är något av det bästa som landet har just nu, med mörk drivande musik och Alexander Arvmans spattiga djupa sång är herraväldet inte långt borta. Hey folket, ni borde ha Pen Expersposters på dörrarna!

Men att ställa det här fin fina bandet på en liten scen i Malmö Folkets Park, utan belysning klockan halv elva är näst intill kriminellt. Att sedan beskriva dem musikaliskt som "Detroit 1974" är bara märkligt...

Men trots att det kanske är tio pers som kommer så kör bandet på som hela stadion var där, Arvman hoppar ner i gruset, böjer och bänder sig själv och på varje vers. Trummisen står upp på pallen och resten av bandet kör i 230 rakt in i väggen. Det är skakande märkligt och helt fantastiskt! Sättet de tar sig an den här kvällen pekar bara ut vägen mot större saker.

Nu väntar jag bara på att resten skall fatta att Pen Expers är på väg mot underbara ting, att deras spelningar är något man inte får missa!
Stackars Malmöbor som var borta, ni kommer ångra er när PE kommer tillbaka och ni får betala hundratals kronor för att svettas tillsammans med svartlåtar i högsta klassen.

Bandet själva skriver att det var deras sämsta spelning någonsin...då säger jag bara: Om det där var lägsta nivån så stundar stora tider för er!

Läs vad jag skrev om PEs spelning på Henriksberg här.

Tillsist:
Till alla som skall till Emmabodafestivalen kommer här glädjande nyheter:

Indiedagis blir tre gånger så stort som förra året!
Kolla in följande lineup:

Torsdag 12:00: Almedal.
Fredag 12.00: Children Come On.
Lördag 12.00:
Kristian Anttila.

Läs mer om Indiedagis här så kanske du fattar mer vad det hela handlar om.

...och dyk upp framför min husvagn på ovan nämnda tider för att lyssna på lysande musik! Jag är sprittande glad att kunna bjuda på ett band om dagen, eller egentligen är det ju de ohyggligt snälla och fina artisterna som gör hela min dag!

Ses där!

Jerry Boman

Indiedagis blir dubbelt så stort.

0 kommentarer





Jag vill egentligen bara berätta att Indiedagis vuxit till sig och blir i år dubbet så stort som förra året! Som vanligt blir det akustiskt och gemyligt brevid husvagnen.

För er som nu inte förstår något alls kommer här en liten berättelse:

Indiedagis startade förra året på Emmabodafestivalen. Det hela kan beskrivas som festivalen i festivalen. Det hela utspelar sig vid min husvagn och är konserter i all enkelhet med Sveriges bästa artister. Akustiskt och nära.
Förra året innehöll Indiedagis bara ett band, Irene. Men vilket band, vilken konsert!
Läs mer här.

I år så blir alltså Indiedagis dubbelt så stort!
Än så länge. Fler band kan ju tillkomma...

Men för er som skall till Emmabodafestivalen 26 - 28 juli kan ni hålla följande i minnet:

Torsdag 26 juli runt 12.00: Almedal på Indiedagis!
Almedal fattade nog inte själva vad det var de startade när de smällde ihop en hyllning till Håkan Hellström. Med livsbejakande pop rakt ut i nerverna och livespelningar bättre än allt har de frälst allas hjärtan. Jag håller fortfarande deras premiärspelning i Gamle Stan som en av de bästa jag sett...någonsin. En riktig klassiker.
På Indiedagis kommer det bli akustiskt och det kommer bli magiskt! Garanterat.


Lördag 28 juli runt 12.00: Kristian Anttila på Indiedagis!
Kristian Anttila behöver förmodligen ingen närmare beskrivning, det har ju gått några år sedan har för första gången slog knock på oss med sin svartapoetiskagladpop . I år spelar han överallt, inte mer än rätt tycker jag, här har vi fan i mig en av Sveriges bästa artister! Varenda låt är helt superb och pop på svenska kan förmodligen inte bli bättre än så här, jag blir så glad när jag hör det!
Kristians tredje platta kommer när som helst, eftersom de två andra har visat hur man kombinerar uppåtpop med svartatexter så är förväntningarna höga. Att Kristian nu spelar vid min husvagn är inget annat än ett mirakel, får man skriva att det är en "drömbokning"? Att få höra hans låtar i enkelt utförande är en unikt tillfälle att komma närmare texterna, att gå in under huden på musiken. Inte missa!
Jag möte Kristian i studion för ett tag sedan, kolla in här för att se och höra hur det gick.
Se hela intervjun här. Riktigt intressant tycker jag, men jag kanske är partiskt...

Spelningarna kommer äga rum runt 12.00. Jag kommer sätta upp posters på strategiska ställen så du inte missar något. Håll utkik efter Indiedagisloggan.

Tyvärr kan jag här och nu inte säga exakt var det hela äger rum, det beror ju på vilken plats min husvagn får på husvagnscampingen. Men Emmabodas husvagnscamping är inte så stor så du lär hitta vagnen lätt...Den är silvrig med ett orange förtält och kommer vara belamrad med Indiedagisloggor typ.

Jag säger det igen, de här spelningarna vill du inte missa! Ses där vänner, alla är välkommnna!
Gratis är gott och musiken kommer bli den bästa!

(Du vill inte heller missa något på "den riktiga" festivalen...Vilken lineup det är i år!)

Jerry Boman

Ett steg bakåt och två steg framåt.

1 kommentarer



They Live By Night ställer in sin spelning på Pustervik på fredag. Sångare Joel Sjöö låter som en hes Barry White och är väldigt väldigt sjuk.

Jo, det var faktiskt så att jag sett fram emot They Live By Night på Pustervik. För helt objektivt är det nya materialet helt fantastiskt. Det kommer bli som Joel brukar säga: Hakor kommer tappas.
Jag var väldigt spänd på att se hur det skulle bli live. Om det hänt något sen den där första spelningen i konstgalleriet på Första Lång.

Men nu skall vi inte gräva ner oss i det här, bandet kommer tillbaka till Pustervik lite längre fram i vår lovar Joel. Då kan vi ju sluta upp igen…

Det finns ju en massa annat att välja på:

Sticky Fingers: Franska Nouvelle Vague gör störtsköna covers. För om man tar världens bästa låt, Joy Divisions ”Love Will Tear Us Apart”, och mjukar till den i bossanova takt så kan det ju inte bli annat än superbra. Även andra låtar från ”den nya vågen” i början av 80-talet får sig en välbehövlig omgång.
(Det är på Sticky fast bandet själv skriver att det är på Trädgårn…)

Trädgårn: Romo Night. Inte så mycket att säga… Jag är ju smyg synthare och Romo har alltid god smak. Man kan dansa sig död där inne…ända till fem.

Pustervik: Trots att TLBN ställer in så är det ju ett band kvar, Sounds Like Violence. Andreas Söderlund hade ett liv innan Niccokick och nu har de spelat in nya saker. Det låter….våld (dåligt skämt) Inte riktigt min påse, det är aldrig roligt när tiden stannat, men gillar du brötig rock från ett annat århundrade så gå dit. Andreas har ju ändå en av Sveriges bästa skrik-ångest-röster, den är värd entrén.

Storan: Det är ett självmordsuppdrag! Att lägga en synthklubb i Göteborg samma kväll som Romo Night. Det är modigt gjort! Synthklubben skall premieras! Anders, Louise, Fredrik, Christer och Lars ni är modiga och gör förmodligen allt rätt ändå. Den här kvällen blir det bland annat premiär för Digidroid:, som annars figurerar i underbara Thermostatic.

Tillsist:
Jerry läntar till Emmaboda, bra band redan nu... Humm, det kanske blir en lite större lineup på Indiedagis vid husvagnen den här gången.
Men det är klart det blir underbart, 12 året man är på det där popfältet är ju alltid det bästa säger dem...

Jerry Boman