Ett band som fångat mitt hjärta på det vackraste sätt, likt en framfusig ny vän går de rakt på mig, ställer sig nära och säger inte förlåt. Förklarar sitt uppdrag, de ska förföra mig med musik. Sikta mot de mest primitiva delen av mig, den som tycker om poppunk. Tiger Bell gör precis det och jag står där med ett fånigt leende. Andra band krånglar tänker jag. Hur svårt är det att mecka ihop en bra låt liksom? Väldigt svårt ska det senare på kvällen visa sig… Oj, där kom stickspåret in igen, tillbaka till motorvägen: Tiger Bell.
De föddes hösten 2010, Lovisa Thurfjell, Lisa Löfgren, Canan Rosén och Lotta Wennström började bara spela. Med storys från en massa andra band (Rewind, Satirnine och Fare You Well) började de spela. Målet verkar varit: spela. För de är precis det som de är bäst på, att vara så jävla lyckliga över att spela ihop. Låtarna rinner på och det är underbart skönt att se rättframheten och glädjen. Som det inte fanns något annat, att dessa fyra bara ställt sig mellan fyra väggar och börjat. Att allt bara hänt. Tiger Bells musik är precis som Mattias Alkbergs ord, man ser ingen annan lösning. Så självklart, så lätt.
En egen signatur borde Lovisas sång få. Bland det bästa i landet, rå och förbannad men med den mjuka sidan som gör en hel människa. Ibland ekar livets tomhet bland orden och det kan kallas vackert, trots den hårda sidan.
Efter spelningen kommer Canan fram, frågar om jag gillade. Jag blir starstruck och får inte fram något alls. Som jag alltid blir inför människor med talanger. Jag tyckte det var jättebra, men känner att det skulle låta fånigt. "Jättebra" låter som något man säger till en vän man inte vill såra, "jo, men det var jättebra". Så fattigt. När hon sedan går kommer jag såklart på vad jag skulle sagt.
"Du, det här borde vunnit något pris."
Fast å andra sidan, vad är en pokal i jämförelse mot mitt hjärta?
Tiger Bell kan man lyssna mer på här. Gör det. Spela högt.
Tom Jerry Boman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar