Trafikkaos, skalbaggar och nyheter från Alex

Först:

Ett enormt stort GRATTIS till Rättviseförmedligen som för en stund sedan vann 100.000 kronor för att utveckla sitt projekt. När vi andra mest bara snackar om att fixa jämställdhet gjorde Lina Thomsgård något. Hon började lista underrepresenterade kön inom diverse områden, listor med kvinnor som kan allt om miljöekonomi, kvinnor som är egna företagare, kvinnliga chipmusiker, kvinnliga djs (jo, gubbs, de finns, och de är jävligt bra!) med flera.
Allt det här gjorde hon och några till för att de tröttnat på den totala manliga dominansen i framför allt medierna. Jag blir så glad att det finns människor som tänker! Och som GÖR NÅGOT!
(Själv har jag försökt, jag åkte till Hultsfred en gång och gick bara på konserter med kvinnor och jag satte mig på klubbar och lyssnade hur jämställd musiken egentligen var. Nu känner jag att det är läge igen, tack Lina för inspiration!)

De skulle vara stämning, det skulle vara elektroniska ljud och drömska röster. Landet skulle fyllas av malande vacker elektronisk musik, luften bli fet av datorernas vågor. Tyvärr satte Stockholmstrafiken stopp för allt det där, Simian Ghost är sen och de får göra ljudkoll på två minuter.

Alla gör sitt bästa, verkligen, men stämningen infinner sig inte. Det blir otakt och de vackra ljuden drunknar under en gröt. När det väl funkar någotlunda, sista låten typ, så är det precis så där fint att natten stannade upp en stund.
Jag ger mig inte på att skriva mer om Simian Ghost, det är inte rättvist. På nätet låter det väldigt vackert, men fredagen på Landet tar vi och glömmer va? Om Stockholmare bara kunde lära sig att man inte ska köra bil i Stockholm!

Nästa band är skalbaggebra! Jag vill hamna på rygg, oförmögen att ta mig upp och bara sprattla mig igen hela spelningen! You Say France & I Whistle gör egentligen allt fel för att vara ett band från Stockholm: Det har tygdjur på scen- ingen creddpoäng där inte. De täcker scenen i sitt bandnamn med hjälp av tröjor - inte en poäng i stan där många vill vara anonyma. Sist men inte minst, de ler när de spelar. De är så in i helvete glada att spela att man nästan tror de får något olagligt i gage. Inte heller det brukar gå hem, folk blir misstänksamma när band på det här sättet släpper alla hämningar och låter hemma-känslan flöda. Även musikaliskt är det uppåt, jag hoppar, skriker och ler. Där till smarta texter som leker med språket och orden. You Say France & I Whistle är bandet som skulle få gator att dansa, kontorskomplex att sjunga med och de får allt att låta så enkelt. Som om de bara satt sig med en BIB i parken och spelat loss. YSF&IW är den finaste sommarfesten, i parken, i solnedgången, med värmen kvar i luften, med alla vännerna, utan strumporna, i gräset och helt utan tankar på i morgon.
Jag tror att det här kommer smälla högt på Peace & Love i sommar. Alla som ska dit, och och lyssna och tillsammans kommer ni få ett minne för livet. Och kanske en annan syn på gosedjur.

Tillsist:
Det här lär vara så hemligt att han knappt vet om det själv, men Alexander Gustafsson aka Portrait Painter(s) har börjat skriva låtar på svenska! Under namnet Alexander Lukas har han lagt ut två låtar (väldigt ruffa versioner) och nä, det låter inte Hästpojken. Alex på svenska drar mer åt det svarta, det avgrundsdjupa. Moderna skillintryck.
Det här blir spännande att följa!

Tillsist2:
Tove Möller and Frida Alkestrand gör balkongmusik under namnet To All My Friends. Fina energiska låtar som du vill ha som sällskap när gatorna tändas och lyktstolaparna får det trångt under dig. Det är Balkan, det är Paris, landsbygd och storstad.
Men egentligen är det bästa du kan göra just nu är att kolla in den här dokumentären för att lära känna dem bättre. Det blir en resa genom tre konserter. Ett stilla porträtt om ett band som bara vill spela och göra musik. En film om det svåra i att välja bort något.




Jerry Boman