Vi kommer ha sommar hela hösten.

Rent allmänt är det för få barspelningar. Det känns som hela grejen är död, typ att den dog med Johnny Cash. Jag kan faktiskt inte påminna mig när jag senast var i en bar och ena hörnet blev en scen. Små medel och bra låtar tar band långt, och om du publiken är smått slirfull kan det ju bara bli bra. Eller?

We Ghosts är ett jäkligt märkligt band. Det luktar gamla gardet, när man satte sig där det fanns en sten och drog iväg några låtar. Just den här kvällen hittar man stenen på Jazzå, en av Andra Långs mer märkliga ställen. I baren hittar man allt från de mest alternativa kidzen till förtidspensionerade bandetgubbar och gummor. Och så då Jenny Jonasson och John Christoper.

Jag är kluven som fan inför We Ghosts. Å ena sidan är de helt aviga, som i fantastiska låten "We Ghosts". En smygande känsla, kårar långs ryggraden och imponerade gitarrspel. Enkelt, ibland nära 80-talets powerbalader, men snyggt.

Just John på gitarr är mer än "kille på gitarr", han meckar fram mystiska ljud. Om St Pepper hade spelats in av en "kille på gitarr" hade det varit John. Vet i tusan vad han håller på med men uppfriskade är det! Han drömmer oss bort till just den där tiden när barspelningar var normalt.

På samma sida har Jenny en snygg röst. Stor och liten inom en sekund. Jag tror på det hon sjunger, och det är ju alltid bra.

Å andra sidan kör de just den här kvällen tre set...ja ni läser rätt, det var pauser och tre set. Tyvärr tvingas de då fylla ut repertoaren med inte fullt så roliga covers. Fast om man tänker på att nämnde Cash:s "Ring of Fire" i händerna på We Ghosts blir rätt unik så kanske kanske jag kan förlåta dem.

Men vad är då We Ghosts? Är det singer/songwriter-inde? Är det barpsykadelica? Eller är det jazzpop?

Jag har ingen aning, jag vet bara att det var väldigt behagligt att lyssna på. Och en av låtarna, som innehöll repetitiva textraden "I want you... so bad" var helt lyssnade!

Tillsist:
Det här är den visuella känslan av höstens album:



Så här ligger det till: Irene har grävt ner sig under ett av stadens torg och fixar just nu in körer på sin nya skiva. Tobbe spelar fram blåsor på fingrarna och koklockan får sig en rejäl omgång.
Under min snabbvisit i studion fick jag också höra mycket blås. Mycket bra blås.
Även en svängig Moog spelar huvudrollen. En helt galen Moog som för allt smör i Småland inte får försvinna i mixningen!

Vi kommer ha brittsommar ända in i december vänner.

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Festival i varje hörn.

Äh, jag är en sån sucker för svenska! Det börjar ju bli löjligt men men MEN Den stora sömnen har fixat ihop en så bra låt! På svenska.

Lyssna på Jag kommer aldrig bli någonting.

7 september kommer de till stan, till klubb Perfekt. Jag antecknar stilla...

Tillsist:
Det här är året när alla ställen har bra festivaler.

Säffle.

Rådanefors.

Möllevången.


Sen har vi ju alltid den där festivalen i Emmaboda...

Tillsist2:
Kom och fira! Hurra!


Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Där satt den!

Nu när den stora "sitta-ute-och-frysa-helgen" inleds så finns det ju inget bättre än att sitta inne och lyssna på musik.

Och som av ett under (de verkar ha lagt ut låten för typ tio minuter sedan) så har jag hittat musiken du skall lyssna på:

Hatis Romans "Indieland".

Underbart! Fan i mig veckans låt, om inte flera veckors låt!
Har ju bara väntat på att någon skulle beskriva problemet, och när man gör det så här träffsäkert skall man ha applåder! Koklocka, handklapp, underbar text och lalallllaaaalllaaaa lallllaaaa!

UPPDATERAT:

Här kommer texten!

Handklappsband i var mans hand
Vad hände med vårt vackra indieland?
Holger Bar finns inte kvar
Popsnörens sunkhak mot Spy Bar

Å i vår periferi
Rusar Terry förbi
Han blir vår nostalgi
För han vill stanna i vårt Indieland

Broderdaniel-tider glöms
och skivorna med Kent och popsicle göms
Men Carmen finns ju ändå kvar
och Debaser är bättre än Spy bar!

Å i vår periferi
Vi låter allting förbli
Det här är vår utopi
Å vi stannar i vårt Indieland

Å i vår periferi
Rusar Terry förbi
Han blir vår nostalgi
Å han stannar i vårt Indieland

I vår utopi
I vårt vackra
vackra Indieland

Sen kan ni lyssna på några som försöker hålla hela grejen vid liv, Tvivelfront. Du hittar dem på Allears men det finns mer. Lyssna på deras vanliga sida, och lyssna då på Some Girls.
Det är nästan som att vara tillbaka, på gott och ont...

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Jag gillar det verkligen.

Okej, okej det här kanske blir helt tokigt för några. Kanske snurrar det till i någons skalle. Någon kommer förmodligen inte gilla det alls.

Men.

Jag gillar en låt av Powerblade.

Så var det sagt. Ta det som ni vill.
Jag menar det. Vad det nu är värt.

I morgon går jag till Stars n Bars och lyssnar på Cats on Fire och The Bridal Shop.

Tillsist:
Händer det inget av värde på Midsommarafton?

Jerry Boman

Det bästa till sist.

Jaja, det kom regn. Det kom snormycket regn. Men tydligen mest på några gubbar som lirade synth. Så vem bryr sig om hundra år?



När jag kommer in i Teaterladan uttalar isländska Hafdis Huld ett dödshot. Inte till mig utan mot någon anonym. Låten heter "Plastic Halo" och det sägs bland annat det här:

I hope you choke in your plastic halo

Hårt och hänsynslöst, och jag tänker att någon måste varit riktigt elak mot Hafdis. För annars är hon snällheten själv, pratar fint med publiken och ger överlag ett väldigt ödmjukt intryck.

Även resten av låtarna är smarta, och mer snälla än det där dödshotet. Det är snygga elektroniska inslag och så en banjo ibland. Skulle sitta perfekt på en äng med valmo, tänk 50-talet goes elektriskt.

Något som däremot är lite roligt är att Hafdis när hon pratar bryter väldigt på isländska, men när hon sjunger sitter engelskan perfekt. Det känns som en grej det där med den isländska brytningen, funkade det för Björk funkar det för mig typ...

Jag lämnar ladan och skyndar till andra änden av området.




I wanna kick your ass couse you got a nice ass

Yehaaaa! Så bra!
Elin levererar det så självklart. Vasst och snabbt, likt en vinkelslip rakt i coola snubbarnas motivlackade Volvohuv. Det är upplopp vid korvmojjen, nya presidenter i stan. The Bombettes har redan vunnit valet och nu handlar det bara om Eriksgata. De kommer inte slå ner någon, jag tror de är snälla. Och inget våld behöver användas eftersom vissa saker står redan skrivet: The Bombettes kommer lägga beslag på ditt hjärta.

Det är ändå sångerskan Elin som sticker ut, hon är närvarande men ändå i en egen värld. Visst, det kanske är lite trevande ibland men vem tvekar inte på scen i Hultsfred. Rösten är perfekt för ändamålet.
TB kommer sticka kniven i varenda länsman. Och nu är ju inte resten av bandet kompband utan de fungerar som en enhet. Musiken är snygg, riktigt riktigt bra. Låtarna är näven i luften vänliga. Lyssna på "The Thief" och försöka att inte se cool ut...

Punkrocken från Umeå har en ny prinsessa i Elin. Och Sverige har nya favoriter. För det här kommer funka i varenda Ipod som vågar.
Snart kommer skiva på Dennis Lyxéns skivbolag NyVåg och jag tror mig veta att du vill ha den.

Gick tillbaka över området...igen.



Kollade lite på The Touch. Tre snubbar och en kvinnlig sångerska.
Kände att jag inte hade ork till dans trots att de gör det hela väldigt bra...Snygga kroppsstrumpor i blått och guld hade de också.



Tillbaka till Rookiescenen igen och Bobbybaby.
När jag senast lyssnade på dem var det i ett fönster i Majorna. Jag beskrev det som ljudet av småkakor.

Nu har småkakorna växt och blivit en hel mumsig sockerkaka. Sant är att BB skall upplevas live, det som på skiva är aningens såsigt blir live helt fint och mjukt. Kanske har det något med Ellinor Blixts ögon att göra. De förstärker musiken och är ständigt på vakt. Någon vis sa att en skådespelare avslöjas på ögonen, om det är sant så finns det inget som är osant med BB. Det är väldigt nära hela tiden.

Utöver musiken blir det extra fint i sången, som-jag-inte-vet-vad-den-heter-men-den-handlar-om-snön. Robert, som spelar väldens minsta trummset och har björndräkt, kastar papperssnö på Ellinor och några flingor på publiken. Jag är svag för lo-fi visuella saker!

Går ytterligare en gång tvärs över området mot Stora Dans och muttrar tyst att "fan ta den som la det här spelschemat"!



Och det skall ju till att spara det bästa bästa BÄSTA till sist. Absolut till sist! Jag måste börja det här lilla stycket med att berätta om IdaMarias sista låt (ja näst sista då men den sista låten var bara bas och extranummer så den räknar jag inte. Jag tror hon la in den för att vi inte skulle bli helt tokiga).

OH MY GOD!

Låter heter så och jag bara står där med hakan vid knäna. Låten var bra på Myspace men live är den helt jävla mosterhittig! Shit, jag drar tillbaka alla andra superlativ den här våren, alla skall tillfalla IdaMaria och OhMyGod.
Det börjar smygande, Pompejji väntar på utbrottet. Marken börjar skaka, några människor går fortare mot havet. Flera stenar rasar ner från husen och barnen börjar skrika.

KABOOMM!

Norskan med band gör låten till ett rock´n´roll riot, det är mental eld överallt och hela publiken väcks ur sin "sista-kvällen-dvala". IdaMaria skriker att hon älskar oss och vi skriker tillbaka. Låten fortsätter i det oändliga och micstativ vräks ner på marken. Vi är nu uppe i ett fullskaligt musikaliskt upplopp, de sista krafterna som finns kvar efter tre dagar i Småland skall fram!

Sorry sorry förlåt men jag tappar helt fattningen, hoppar utan morgondagen i tanke. Skriker, skriker OhMyGod! OhMyGod!

OhMyGod!!!

Yahoioi!



Nu var det ju fler låtar innan det, även de är pang på poprock. Snygga Louie var staccato smutsig, kickass texten i "Better then your naked" blir skrikallsång och ännu mera allsång i "We`re all going to hell".

Ni är många som kanske tycker att jag bara snackar om att allt var fantastiskt. Och ja det gör jag, för jag tänker inte så mycket framåt eller bakåt.
Så just nu är IdaMarias spelning på Hultsfred 2007 en klassiker. Det var helt perfekt. Allt satt där det skulle. It´s rock´n´roll life style i varje ven. TACK!

Emmabodafestivalen är numera snäppet bättre...IdaMaria spelar där också.
OhMyGod! Den festivalen kommer döda mig i år...



Sen var festivalen över. Tomheten slog mig i huvudet med sin rostiga stekpanna, förtältet gav tillslut upp under regnmassorna och jag somnade lyckligt in.


Tillsist:



Är man från Skåne har man inget vett. I allafall inte när det gäller att städa upp efter sig...

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Jag döljer tårarna igen.

Det har börjat regna. Inte skall det väl gå en hel festival utan att det skall börja regna? Lika säkert som att alla sprang benen av sig för att kolla på idiotrocken som Turbonegro levererar just nu...En konsert som live sänds i presstältet. Praktiskt för lata journalister som inte vill bli blöta.

Annika Norlin har lyckats igen. Och den här gången tog hon inte den lätta vägen.
Säkert! är som ni alla vet Annikas "solo" projekt när hon inte är Hello Saferide. Och det är knepigt som fan.
Låtarna är ju bra, och hela text historien är ju ännu bättre. Men det sticker och värker. Allt är inte lika självklart.

När jag först hörde skivan började jag gråta, det är texter som biter tag i mig och för mig bakåt till den där lilla valpen jag en gång var. Ni som hänger med här vet att jag blev tvungen att gå en omväg till jobbet för att ingen skulle se mig gråta till Annikas låtar. Det var så nattsvart att komma tillbaka. Svårt att förklara, det är ju inte så att det är ord för ord samma, men någonstans berörde det mig som få artister gör.

Sedan den där dagen har jag väntat på den här dagen, när Säkert! skulle stå på scen.
Och faktiskt, trots mina enorma förväntningar, så var det bra. Jag kämpade, ingen skulle se mina tårar. Shit jag är tokblödig idag, andra gången som det börjar tåras i ögonvrån.

Det var samma låt som grep tag i mig den här gången också, "Och jag grät mig till sömns efter alla dar". Det är kanske meningen att man skall le lite igenkännande, men för mig så är det bara ångest. Du kommer förmodligen inte fatta, men det är på riktigt väldigt obehagligt. Jag har aldrig själv förmått mig att skriva ner det där, men nu har alltså Annika hjälpt mig.

Det är förmodligen det som gör att jag håller Säkert! så otroligt högt. Det är nära mig, och det är jag som bestämmer vad som är bra här på bloggen. Då säger jag alltså att Annika Norlin skall ha ett stort pris. Hon balanserar, vinglar och snedseglar sig fram till målet. Det är skevt.
Men det är helt underbart, jag älskar!

Om jag bortser från den där hemska låten så blir det väldigt fint i båda duetterna. Nummer ett med Markus Krunegård (Laakso, Hets) i "Det kommer bara leda till nåt ont" och nummer två med Martin Hamberg (Sibiria,Vapnet, Hospitalet) i "Sanningsdan". Det är det fina med festivalspelningar, ofta får man med sig den där duettpartnern som är med på skivan.

Och mitt under konserten börjar det då regna. Väldigt lägligt. För det passar, Säkert! kan inte avnjutas i solsken. Helst skall det regna och man skall ha både skoskav, nariga läppar och hälsporre.

Efter att jag lyckats dölja mina tårar så bra som man ska så springer jag till Teaterladan och Client.



Som vanligt är Kate, Emily och Sarah coola. De är mjukhårda och kör över oss med sin svarta synthpop.
Tyvärr blir det inte riktig stämning, det tar aldrig riktigt fyr. Senast på Sama så var det svettigt, nu ligger en blöt trasa över hela härligheten. Det kan bero på att mer än halva publiken flyr när Turbonegro skall spela...

Men jag stannar kvar och låter Client begrava mig i gruvan. Det är damm och mörker. Vassa stenar till ljudmattor och så plötsligt går pannlampan sönder. Man kan bara be för en ljusning. Den kommer inte, det är en hård värld.
Client ger mig andnöd. Trots att det då inte riktigt släpper blir det tätt och trångt mellan andetagen. Det är snyggt och grafiskt. Man kan beskriva musiken som "svart och vitt". Inga gråskalor, bara ettor eller nollor.
Skönt.

Det har bildats en sjö här utanför nu...

Tillsist:
Jag tycker det är lite roligt vissa kollegor här i presstältet fortfarande skriver på små texter om hur Ozzys spelning var. Det betyder alltså att deras läsare kan läsa om det hela i morgon... Jag undrar så när tidningarna skall vakna. Förlåt men det går lite långsamt, och vis av erfarenhet så brukar det inte bli bättre och mer känslomässiga texter dagen efter. Jag efterlyser härmed mer känslor i texterna och mindre "dessa-låtarna-spelades-och-så-här-höll-bassisten-fingrarna"! Musik är känsla och inte avhandlingar där källan behöver anges. Eller ja, källan bär ju alltid anges som "Hjärtat".

Tillsist2:
Om ni vill läsa mer som jag skrivit på bloggen och hamnat här från Allears, då går ni bara till www.musikenligtjerry.se. Jag skriver alltså på båda ställena från nu men det finns ju så mycket gammalt att upptäcka...eller inte.

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Kalllaaaaaa miiiigggg CeeeeePeeeee.

Först så måste man kanske gör klart några saker. Feminister hatar inte män, och män kan vara feminister. Självklart för många, helt mystiskt för andra. Att stå för ett jämställt samhälle kan nog de flesta skriva under på, men inte mycket händer.
Det krävs alltså radikala saker för att folk skall vakna.
Som tex att sjunga vackra visor om kärlek. Om kärlek mellan två kvinnor.
Mer om det längre ner.

Om någon skulle sagt till mig att jag skulle lyssna på körsång under en festival hade jag skakat på huvudet. Det är ju liksom inte Kjell Lönnå som är stora idolen, och körer över lag blir lätt präktiga.
Så mycket bättre att jag nu fått allt, alla larviga förutfattade meningar, värkt över stupet.

The Sweptaways är en kör som består av typ 25 personer. Den här dagen är de fint klädda i gult.
Det hade ju kunnat sluta där, att jag skrivit att de sjunger fint och ser fina ut.
Men det är valet av låtar som gör det så in i bänken bra, några exempel:

Kalla Mig (Vapnet)
Elektric (Leila K)
Go West (Pet Shop Boys)
mfl...

Just den mittersta låten är helt underbar i körversion! Det liksom knyter ihop säcken, det borde inte gå men är bland det bästa jag hört på festivalen! Snygga stämmor som bygger fram låten där originalet faktiskt brister.
Även Vapnets Kalla mig är helt fantastik, att höra 25 pers snyggt sjunga "kalla mig CP, kalla mig bög" är humor och helt genialast på planeten!

Sen gillar jag de vackra kläderna, var och en av kördeltagarna har tolkat ett tema som skulle kunna heta "gult och guld". Helheten blir glimrande och varje individ vacker. Så precis som en kör skall funka så bygger kläderna på principen att varje person bygger kollektivet.

Det enda som kanske är sådär under The Sweptaways kosert är mellansnacket. Lite för mycket inövat och stelt...men det var ju inte därför jag var där så det spelar faktiskt ingen roll om hundra år. Då kommer jag bara komma ihåg det mäktiga crescendot:

Kalla mig CeeeePeeee.....Kaaaaaalllllaaaa miiiiig Böööööööög

Språng och hopp till Rookiescenen. (jäkla löjligt namn, det är ju inga små kycklingar som spelar där precis)



Jag efterlyste för ett tag sedan, eller jag mer undrade varför det var så ont om kvinnliga popband. Alltså de där som gör pop som blossar upp och gör en lycklig, som gör att man inte kan sova eller andas. Manliga popband som gör den där grejen finns det hundra av, likaså kvinnliga popduos som håller mig vaken om natten.

In på scen kliver Those Dancing Days! A real popband av bästa sort.

Införda snygg snygga glittrade blåa kortbyxor drar de av låt på låt som är handklapp och tamburin deluxe! Det är enkla saker som gör det, TDDs lycka är att de har vett att dra på med synthen. Den lever sitt eget liv och spelar min hjärna till månen. Det är glatt och det är simpelt, naivt och så in i brallan popigt.
Bäst är låten som heter samma som bandet, Those Dancing Days, en riktig discokula som rullar över oss. Jag dansar!

Nu längtar jag till Emmaboda festivalen då bandet spelar igen...

Lite paus och en ny drink uppfinns av J: "Sänke". Blanda Jäger och Redbull så kommer du fatta varför den heter det...



Freja and This weeks freaks försöker verkligen. Hon sjunger snyggt...men som så ofta förr så faller det på känslan. Det finns inget innehåll. Jag känner inget, det finns ingen själ i soulen. Jag vill ha mer tryck.
Men det skall ändå creddas till alla som var i publiken, samtidigt femtio meter bort raspade Ozzy...



Alltså, om man nu tar sig ända till Hultsfred för att lira plattor måste man ha show. Speciellt om man som DJ ställer sig på scen, då måste man skapa saker där och då med plattorna. Inte bara dra på platta efter platta, skrika lite i micen ibland (typ: Yeeeessss Yesssss!) och veva med armen. Jag vill ha live känsla, att det jag dansar till händer där och då. Och att samma set aldrig kommer återuppstå. Princess Superstar är bara tråkig, hon lirar skivor precis som jag gör när jag spelar pop från något djbås. Skillnaden är att jag inte är viktig, jag står inte på scen och tar plats. PS vill att alla skall se henne och då måste man göra något mer än bara byta skiva...

Sovpaus.



Jag erkänner, det kom nästan tårar. Det blev rejält fuktigt i lilla ögat när "Maud Lindström och Nåt för alla" sjöng om den där fina kvällen när hon var lycklig. När hon sjunger om tjejen hon träffat och som hon knappt vågar röra där i sängen för att hon är rädd för att förtrollningen skall brytas. Det är inte så viktigt att det handlar om två tjejer, det viktiga är att det är väldigt vackert. På många plan.

Maud sjunger alltså med utgångspunkt från att hon är feminist och bisexuell. Det är viktiga låtar som behövs.
Jag börjar tänka på Lars Winnerbäck. Han har ju som bekant slutat vara viktig, han har slutat sjunga om viktiga riktiga saker och bara brer på. Maud är Lasse fast i verkligheten. Det vill säga så mycket bättre.

Jag börjar fantisera om hur det skulle vara om Lasse gjorde som Maud. Att han plötsligt började sjunga om hur han blev kär i en fager yngling med pipskägg. Hur de tog taxin hem, Lasse betalar såklart, och hur lycklig Lasse är när det plötsligt ligger två par kalsonger på sovrumsgolvet.

Då skulle det bli lite verklighet igen.

En stor applåd till Lisa Pedersen som lirar trummor med Maud, hon gör det med väldigt skön still. Det liksom spelas med hela kroppen...
(Se en intervju med Lisa i det föregående inlägget.)

Om en stund blir det säkert Säkert!....Förlåt jag var bara tvungen....


Tillsist:



Det måste premieras, snyggt klotter! Eller mer konst är det ju.

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Snack om jämnstäldhet.

Om man skall snacka jämställdhet inom musiken så ska man snacka med Lisa Pedersen. Förutom att hon imorgon lördag skall spela trummor med "Maud Lindström & Nåt för alla" här på Hultsfred, så har om också en solo karriär på gång (bland annat som förband åt David Urvitz) och sist men inte minst är hon inblandad i 50/50 projektet i Göteborg. Det sista är till för att inspirera tjejer att lira mer musik och som jobbar stenhårt för en jämställd musikbransch. Om jag fått bestämma hade 50/50 fått alla pengar som finns.


(även om det inte är startbild på klippen så funkar de att spela upp...annars är det bara att återkomma om en stund...)

I morgon lördag spelar också The Bombettes, ett bra bra bra rockband från Umeå. Jag tvingade upp dem ur bakfyllan för att snacka jämställdhet.
Först frågade jag hur de tänker när de hör att Hultsfredsfestivalen har mindre än 30 % kvinnliga band, trots att samhället består av 50% kvinnor...






Vad tycker du? Hör av dig, skall vi kvotera in kvinnliga musiker på festivalerna? Är det här ett problem överhuvud taget?
Dra iväg ett ebrev: jerry.boman@tv4.se och säg din mening.

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Moralpanik i Småland.

Det är så tomt här, stora öppna ytor och ingen trängsel. Märkligt, jag har alltid upplevt Hultsfredsfestivalen som ett trångt kalas.
Det känns som om det är mindre folk här än vanligt. Eller så är det bara det att sakerna jag vill höra, de vill ingen annan höra på? Kanske finns det ändå en form av utanförskap i den stora massan?
Men men att inte alla är på samma plats som jag är inte min förlust utan alla de andras.

Med en bra röst kommer man långt. Med en skön stil kommer man ännu längre. Kissey Asplund har båda. Men det är också tyvärr det enda. Musiken och hennes röst skulle passa perfekt på Nef, om det var en sån där kväll när de serverar mat och musik. Då vill man inte att musiken skall ta för stor plats, det skall vara en form av fin hissmusik. Inget man märker och inget man saknar.
Sorry, Kissey du är precis allt det där. Det rinner av mig som lättare än hatbrev från Majorna. Rösten finns där, stilen också. Men rådet är att skaffa ny sammabetspartner eller göra bättre låtar.



En som dock har allt det där är Emmon. Röst, stil, låtar och en jäkla bra visuell show. Men vem har sagt att bra artister får den uppmärksamhet de förtjänar? Emmon får det inte, det är ekande tomt i tältet när hon drar igång.

Det härliga är att Emma Nylén inte bry sig ett skit, hon kör på och ger allt. Det är ju helt fantastiskt bra som vanligt, och det blir dans direkt i publiken. Skivbolagsdirektören från Lerum dansar, redaktören på synthinriktade tidningen dansar, alla tjejer längst fram dansar och den söta dansar. Den grafiska inramningen kommer här för första gången till sin rätt, det är mönster både bakom och vid sidorna. Och man förstår ännu mer Emmas talang, hon är nästan övermänsklig i sitt skapande. Det är så snyggt och så passande.

Jag förstår verkligen inte. Jag lovar er att Emmon fått igång 3000 personer, hon hade charmat varenda kotte till månen med sin disco. Men nu blir det företagsevent för folket i receptionen.
Jag säger bara till er som inte var där, ni rullade väl runt framför Korn, till er säger jag bara: Våga!
Våga höra, våga bryta från grupptrycket och våga dansa nydisco.

Tillbaka till Rookiescenen.



Assid gör också dansmusik, men de missar en väsentlig sak. Det finns ingen genväg till bra dans musik, ingen genväg till den elektroniska himmelen. Det går inte att fuska genom att köra med ljudprogrammens förinstalerade loopar. Eller jag vet ju inte om det är det, men det låter precis som någon av Garagebands "elecrodance"-loopar. Det blir lite tråkigt. Fast jag gillar showen! Att bara gå in och köra framför en sparsamt kolorerad videobackdrop, utan ljus på medlemmarna, är snyggt. Sitter perfekt till musiken.
Jag kanske ångrar mig lite... Assid är inte kassa på något sätt, det går att dansa till och det är kolsvart. Men ändå, jag saknar en popslinga. Fast det är ju bara jag.



Just det, seglade förbi Anna Ternheim och kan bara konstatera att hon inte riktigt klarar av en stor scen.
Nepp, det var, på riktigt, bäst när hon helt oannonserad ställde sig på Bommens salonger. Som förband till Olle Ljungström och med endast tre låtar fick hon oss alla att tappa hakan.
Det där funkar inte på Pampas. Det svarta försvinner.

Tillsist:
Läser att Fridas "Dunka mig" har bannlysts av SR Kronoberg och att någon festival i Blekinge fått kritik från folket för att de bokat inne henne. Det är ju för typiskt, bara för att en tjej sjunger om sex på tjejens villkor så blir det moralpanik och avstängning. Till gubbar och tanter som upprörs: Ta och lyssna en gång till på Ulf Lundell. Just det, vad är det han sjunger om alltsom oftast? Är det bättre då om en flåsig gubb-gubbe lindar in knullandet?
Lyssna också på Tommy Nilsson. Jag lovar att det inte är en blomma han sjunger om när han vill ha "vildrosen". Va fan, låten heter ju till och med "Jag vill ha sex med dig".
Vad jag vet så har inte någon av dessa herrar bannlysts eller utlöst morallarm.

Men visst, att bädda in det hela i bomull gör ju att det försvinner. För sådant där pikant som sex håller vi ju inte på med i Småland. Även om vi har trettio ungar i varje familj...

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Ett focus som slår väl ut.

Snabb rapport från ett stekhett Hultsfred:

Helena Josefsson är den sortens människa som skulle klä sig fint, ta en dyr limosin till stora baluns balen, skrida in i salen och plötsligt skrika "Någon som vill brottas!". Ett annat sätt att beskriva Helenas pop är att hon förmodligen är den artist som de kommersiella radiostationerna drömmer mardrömmar om. Till en början är det lätt placerat, typ någon hög rotation och lite Rix Mega Flash Mega Festival på landet. Sen stor försäljning till en börjande kundkrets...men det är just du som hon slänger en en lekfull ton, en oväntad paus. Och allt raseras till något magiskt positivt! För just när man fått kläm på det så kommer något nytt, mjukt och vackert. Visst, det kan ses som parmiddagsmusik med en twist.
Bäst var helt klart magkänslalåten Can you feel the sunlight.

Paus och en fin fin Smålandsrulle, i år har Byfolket fixat snyggt i vagnen med en liten snurrplatta som gör att man får rulle ännu snabbare än förut. Härligt!



Just det här året i Hultsfred har jag valt att inrikta mig på en viss sorts musik. Eller jag tycker inte det är någon märkvärdig genre men tydligen tycker andra det. Du kommer märka vad jag dillar om när det hela är över, men just nu är jag överlycklig! För att det här snäva tänkandet har fått mig att gå på en konsert som jag aldrig annars skulle gått på. Och det är fan i mig helt underbart!

Hon heter Mapei och gör hiphop. Alltså den där underbara hiphopen som Leila K gör. Den där som får den mest inbitne, trångsynte popnörden att slänga näven i luften och skrika av lycka. Mapei är en av de bästa konserter jag sett! Absolut den mest oväntade!
Mapei freestylar helt magiskt! Det rinner ord över oss, hon lånar en mobil i publiken och tar bilder på sig själv. Samtidigt som hon rappar att hon tar bilder på sig själv med en mobil. Ja ni hajjar, hon använder hela Stora Dans som inspiration.
Hon ber inte om ursäkt, hon säger "Fitta" och det hela är bara skönt avslappnat.

Det som gör att jag gillar det så ända in i benmärgen är att hon gör det hela på sitt sätt, hon gör det med glimten i ögat och med en sån talang att Allears A&R Daniel förmodligen skulle kyssa henne om han suttit där framför henne i en Idol-uttagning.
Daniel sammanfattar för övrigt det efteråt med "Det är jävligt roligt med musik!".
Jag kan bara hålla med, just nu svävar jag en meter över marker tack vara Mapei.

Tillsist:
Dagens fråga är om den unge gentlemannen, tillika fotbollspelaren och journalisten, från Sjuhärad som gladde vår husvagn igår har något minne av händelsen? Han var milt sagt bladig.
Roligast på hela kvällen var när han försökt gör mig arg genom att säga: "-Å du då du då, med blomma och gula brallor".
Sen bara tystnad och en uppfostrande min...Jag grunnar fortfarande på vad han egentligen menade...
Hoppas han hittade hem.

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Hälften är inte mer än rätt...eller?

Ok, nu har jag räknat:

På Hultsfred spelar 156 band enligt festivalens hemsida.
Jag räknar till 43 kvinnliga band/band där kvinnor tar lika mycket plats som män.

Frågan är varför det är så?

Det finns de som säger att det inte är ett problem, att det inte är så att man gör skillnad. Att ingen som skriver om musik bryr sig om det är tjejer eller killar som lirar.

Då kan man fråga sig varför man då skriver "det är ett band som består av tjejer" när man inte skriver "det är ett band som består av killar"? Om ni tänker efter så har ni aldrig sett någon fet rubrik "Killbandets fest efter konserten", men att ni sett "Tjejbandet fest efter konserten" kan jag sätta pengar på.

Jag är inte bäst på det här, men jag vill fan i mig bli bättre!

Så nu åker jag till Hultsfred med det här i bakhuvudet, de där 43 banden.
Det kommer bli rapportering som är vinklad. Hårt vinklad på band med tjejer.

Kanske blåser jag upp något som inte finns, kanske är musikjournalistiken jämställd. Kanske är det bara rätt att mindre än 30% av banden på Hultsfred är band med kvinnor trots att de utgör 50% av befolkningen. Kanske är det skillnad på musiken. Kanske är det något genetiskt.

Vad tycker du?

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Eagle-Eye är den nya Robbie.

Någonstans långt inne i Göteborgares undermedvetna ligger en fråga. En fundering som ibland, när nervositeten och ångesten över jaget är stor, ploppar fram.

-När är det nästa Valandfest?

Det är nämligen så att de där festerna är upptrycka bland credmolnen och väldigt viktiga om man skall hänga med. Enligt vissa.
Kanske är det bara självuppfyllade, om man tror på att en fest är viktigare än alla andra så blir den det. Ingen som inte var där kan iallafall säga emot. Och de flesta som var där vågar inte säga emot efter som de då avslöjar hela bluffen, och därmed avslöjar sig själv som "haka på folk".

Men jag struntar i om ni hatar mig nu:

Valandfesten i Berg211 var ett enormt fiasko. Kasst. Dåligt och musiken sög.
Punkt.

Ta tex det här bandet, Synthetical.
Jo, men jag gillar ju dansant bittpop, eller som det var i det här fallet bittsynth. Det är ju i många andra fall väldigt roligt att lyssna på och benen spritter.
Problemet här var ju att det inte svängde. Fler än jag verkade tycka samma...
Det var mer "vi-gör-det-här-för-att-vi-vet-att-det-är-lätt-att-bli-inne-om-vi-gör-det-här" än ren kärlek till dans. Ett tomt skal.

Tillbaka till festen.
Grottan funkade inte alls. Kanske var det för lite folk, kanske var grottan för stor. Men när Koloni fixade Duofestival där var det härlig stämning. Man kan beskriva det i färger: Duofestivalen var Röd. Valandfesten var Blå.

Jag har full förståelse för att några somnade därinne...

Men men huvudsaken är väl att det rör sig och att man så här i efterhand kan säga att man var där.

Tillsist:
Hört strax bredvid Dubliners.

Scen: Två backpackertjejer hoppar gatan fram, på väg från Dubliners.
Dialog: (översatt från fin, brittisk engelska)

Tjej1 - Hahahaha det där var det bästa stället!
Tjej2 - Klart bäst på hela vår resa!
Tjej1+2: -Tjohooo!!

I bakgrunden hör man att coverbandet på Dubliners börjar spela en helt galen irlänsk version av Eagle-Eye Cherrys "Save Tonight"

Tjej1 -Ahhhh, nu spelar dom den där fantastiska Robbie Williams låten!
Tjej2 - Ahhhhh jaaaaa! Vi går tillbaka!
Tjej1 + 2 -Tjohoooooo!

De båda springer tillbaka in på Dubliners....

Tillsist2:
Snart far Silvervagen till Småland igen! Så dagens soundtrack, lite förändrat dock, blir:

The JJJ took a baby away
They took her away
Away from town
The JJJ took a baby away
They took her away
Away from town

Ser bland annat fram emot att träffa Rockfotogänget och inte minst Allearsgänget!

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

En gitarrgud och en leende bassist.

Intro:
Det är för varmt för att skriva mycket.

Först:
Kontiki kommer vara överfullt hela sommaren om det fortsätter så här! Trevlig personal, bästa läget och underhållande toaletter. Ett superställe i staden. Jag ansöker om stammiskort eller liknade...

Sen:
Det var ju meningen att jag skulle kolla in This Is Love.
Men som vanligt händer det helt andra saker, det blev en sliten studentpub med The Medalist och Swissair.

Jag har aldrig studerat vid något universitet, inte heller vid någon folkhögskola. Tror inte jag skulle passa in, är är för svartmodig. Alla verkar ju vara så fria och obekymrade.
Men nu stog jag ändå där i en sunkig studentpub mitt på ett berg. Det kan ha varit tre hundra grader varmt men ölen var billig så det fick gå.
Inne i hörnet står första bandet, The Medalist. I publiken står bandets polare.

TM gör pop. Den enklaste av pop. Det är luftlätta sånger.
Tyvärr så finns det fler som gör samma. Jag vill inte säga att de var tråkiga men jag är mätt. Pallar inte äta poppasta mer...
Men precis som bandets skönt högljuda (mer folk som skriker ut sin glädje, det fick bandet på bra humör och därmed spelade de bättre!) fanclub skriker efter låten "Landslide". Tillslut längtar jag också efter den låten.
Och där vänder det! Vilken jävla låt! Helt underbar! Plötsligt var det tryckluft istället för stiltje! Tjoo!

Skönast var ändå bandets basist, han stod och log hela spelningen. Han verkade ha livets peak där och då. Fint.

Efter några fler billiga öl och luft på terassen blev det band två: Swissair.
Det är snyggt, det är svävande och perfekt när varit uppe sedan kvart över fem en fredag. Fina gitarrplinkande berättelser kompade av ett enkelt piano. Det blir synth utan syntetiska släktngar i kullisen.
Sven Johansson är en gud på gitarren! Han snurrar fram små toner lika lätt som vi andra går.

Om jag skulle ha gått på något universitet och det hade varit sista dagen, då skulle jag velat att Swissair kört Stromboli. Låten om en film, låten om en ö. Nostalgisk, dramatisk och ett perfekt avslut på allt. Och faktiskt kan jag känna som den där vulkanen (detta förutsätter att du slår upp Stromboli på nätet), ibland händer det saker men för det mesta ligger det bara still. Typ som det är när världen är 30 grader varm och varje rörelse är för varm.

Nu går jag ut.

Tillsist:


Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Ny lista och sommarvärme.

Ny vecka och ny lista, så här såg det ut:



Nåväl, i helgen händer det grejer:

Fredag:
Från åtta hänger vi på Kontiki och Taramasalata.....och sen:

This Is Love och The Cain and Beesh Band på Sticky. Bra rock, med bla Annika från The Sorayas, och så ett skönt skönt surfband med Cain från Painfield (ja det låter skumt med de är roliga att lyssna på).

Lördag:



Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Storm, hämnd och perfekta poplåtar.

I turn around and there you are.
Yohioooo.

Jag tror det var där någonstans jag la in om semester. I de där raderna och det glada "Yohiooo". Så litet, så stort och framför allt så igenkännande.
Tikkle Me är förmodligen för mesigt för en hel hög av Göteborgs ragglande seglarpojkar och flickor. Ni går där med er uppviglande attityd, är förbannade på alla och allt. Egentligen är ni bara små och Tikkle Me stora.
Något att ta ledigt för och lyssna sönder.



Men innan Frida och Karin frälste en hel värld var det stor tid för stans nya hopp, Lola.
Jag gillar konserter som växer. Blir större ju längre tid det går, som piskar vattenkaskader över publiken och bandet. Börjar i stiltje, kommer smygande under Älvsborgsbron och känner igen de vita fartygen. Rundar fyrkantiga huset med färg, dansar lojt i skuggan av bryggeriets ateljéer. Tar fart vid Sjömagasinet, sveper över älven längs nya överklassens bostäder på Eriksberg. Bildar gäng under stora röda kranen, komprimeras, samlar kraft i de gamla varvslokalernas vinkällare för att sedan ta stora språnget över älven och upp på Henriksbergsterassen.



Vid det laget har konserten nått oanade höjder och Lola är en orkan! En stormvind vid namn "En av dom där dagarna" drar över oss! Den inledande gitarren låter vassare än någonsin samtidigt som trummorna får skiten utbankad. Jespers röst är järnspån i tandkrämen. Kniven har budskapet inristat och sticker dig mitt i magen, men nya ord får ner blodet från väggarna, kommer tillbaka till sprickan i huden och återvinner de obehagliga känslorna i hjärtat. Studtals är det förbannat obehagliga texter.



Upptrappningen mot "En av dom där dagarna" är perfekt regisserad. Det här är ett gäng välspelande, men spontana snubbar. Galenskap och genialitet i ett andetag.
Med stor känsla är ord, om inte Jespers meningar och känslor blåser ut över landet via radiostationer inom kort så vet inte jag vad de vill ha. Även resten av låtarna håller hög poetisk klass. På det där fina sättet. Som gör det öppet för tolkningar utan att bli pretto.
Texterna handlar mycket om slitningar, om uppbrott och om myntets baksida. Det är ord om mobbare, om nästa pojkvän som man hatar.
Eller det är vad jag hör, vad du hör har jag ingen aning om.

Min intervju med Lola hittar du på Allears.se/goteborg. Klicka på tvapparaten till höger och välj Veckans raket v22...



Efter en hel del dans till Johan och Jens skivor smyger Tikkle Me upp på scen. Det är inga stora gester. Mjuka skor i sanden.
Eller ja, det är ju det visuella. Musiken är hårdare, utan att vara uppenbart förbannad är det hårt. Lyssna på "Beat This Man". Fina ljud och ljud från en datoriserad helrunda, under en text som talar om hämnd. I stället för att skrika ut det så går Frida den snygga vägen och berättar med snälla ord om vad som skall hända.

Jag älskar det! Det är magiskt fint! En närhet till de perfekta poplåtarna!
Jag kan förklara:

För att få en bra poplåt behöver man lite enkla, men svåra, byggstenar:

1. Man behöver en melodi. Helst skall den vara ljus.

2. En text som ruckar på kända begrepp.

3. Takt att dansa till.

Tänk "Love will tear us apart". Lägg in de här tre sakerna och....ja, du fattar.
(Nu vill jag inte på något sätt spela Tikkle Me mot Joy Division, det var bara ett exempel.)
Tikkle Me har ett gäng låtar som är så underbara att jag inte riktigt vet var jag skall befinna mig i rummet. Skall jag klättra på väggarna? Skall jag gå lös på taket? Skall jag lägga mig platt på golvet och låta en 10 tons buss döda mig?

Nog.

Det blir för stora ord. Men jag tror jag har gjort min poäng.

Mer dans till Johan och Jens plattor. Mer Dansa Köping! och mer glädje.
På det hela var lördagen den 2 juni en helt superb dag. En topp fem dag/kväll.

Tillsist:
Till er som på nätet tar till nazistiska ord för att förklara ert hat mot mig och Allears: Det är väl lite att ta i va?
Ni behöver inte gilla mig eller det jag gör, men nazistiska ord är er inte värdiga.
Visst, jag kanske inte gillade den där klubben, men det är det ju så många andra som gör. Så varför ens bry sig om mig?
Jag gillar saker ni gör, jag vet att ni fixar massa för Göteborgs musikliv och det har ni den fullaste respekt från mig för.
Fast känner jag er rätt så spelar det ingen roll. Men nu är det sagt, jag har inget mot er. Jag vet att ni är sköna människor med bra smak.

Tillsist2:
Du missar inte This Is Love:s spelning på fredag va? Lyssna på på introt till Superwomen så kommer du springa benen av dig...Och då har du inte ens kommet till Annikas sång. Där kommer du boka jetplan!

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Zlatan spelar Zlatan-style.

Många verkar leva i fantasin att det finns en gemensam genrelista för musik. Ett häfte som alla musikintresserade får hemskickad från någon myndighet.
Sida upp och sida ner står det beskrivet vad de olika musikstilarna heter och torra beskrivningar på hur man känner igen tex jazzpop eller alarmrock.

Jag kan nu avslöja att det inte finns något häfte. Vad som är vad formar du själv i ditt huvud och i ditt hjärta. Det är upp till dig vad du tycker är röksynth eller Jamaicadub. Jag tror det formas efter vilka erfarenheter man har, vilken musik man lyssnar på.
Visst, det vore ju jäkligt praktiskt om alla hade samma mall att gå efter. Men vore det inte lite tråkigare? Då skulle man ju veta precis vad som väntade på konserten och handlar inte musik om att bli överraskad ibland?

Så, till alla er som tycker att jag ibland genre bestämmer fel: Ni har rätt!

Men jag har också rätt.

Den här fredagen på Pustervik hade föregåtts av en del snurrigheter. In i det sista visste man egentligen inte vilka som skulle spela eller när de skulle spela.
Så här i efterhand kan man ju bara konstatera att det blev en väldigt lyckad kväll! Även om jag då inte gillade allt så var det en bra blandning, som drog blandat folk. Jag är övertygad om att de båda banden drog folk åt varandra, även om vissa tydligen trodde att ett av banden inte hade några fans.



Men innan det hela började var det en liten föråkare...
Och jo du tack, det var inte min påse.
Om man säger så här: Man skall inte ha snoppen i musiken. (det där snor jag helt fräckt från en mig närstånde)
Vad menas med det då?

Om man skall göra musik så kan man gärna ha stake, det får gärna vara sex och det får gärna var på gränsen.
Nu kommet bara en slirig semester charmör och ollade ner hela scenen. Jag fann ingen finéss. Ja, ja, ja man skall tänja på gränsen och utplåna den mellan musik och konst men det var ju bara tråkigt. Jag blev illamående. Förlåt.
Om vi nu skall måla in saker i fack så blir det drulrock. Det kommer bilder av nakenbad med svettiga personer som flåsar på fel sätt. Hurrrrr....

Så: Man skall inte ha snoppen i musiken.

(jag går inte in på Johans andra band men han spelar annars i Kid Comando och insomnade C.Aarmé. Så nu vet ni var ni har honom.)



Band två var då ett av två huvudband.
Skull Defekts är lite skumhetens allstarband, man hittar folk från massa band som var heta och alternativa en gång när Göteborg var ungt.
Det är tokduktiga människor som drar i tagtråd och river gärdsgårdar.
Ändå fastnar inget på mig, det är för enkelt. För om sanningen skall fram så gör de enkel musik, fast på ett väldigt svårt sätt. Det låter i mina öron helt vanlig rockabilly. Fast jo, det är ju lite kryddat med vansinne också. Sista färden goes elektrisk.

Summan blir en kullis. Ett draperi av "ta plats" mentalitet. Synd för det är ju duktiga människor det här, men just nu känns det gammalt och tillhörande en den förra vågen i Göteborg. Gnistan försvann någon gång när de byggde om det där huset på Första Lång till studentbostäder...



Huvudband nummer två: They Live By Night.
Som vanligt är jag för insyltad för att ge mig på en nykter syn på det hela. Men jag blir glad när jag ser att så många sjunger med och skriker i lycka över bandet. Och jag erkänner villigt att jag fick gåshud av "Coast to Coast". Det var längesedan en låt gav mig det...

Och så är det ju då Biffen, bandets trummis. Varenda gång jag ser honom fattar jag inte hur han bär sig åt. Det som låter maskin på skivan, och som man kan tro är just en maskin, gör han live. Fler än jag snackar om honom som Sveriges bäste trummis. Han har ett eget ljud, eller vad det heter för trummisar. Mitt i all hög hastighets bankade klämmer han in snygg stämsång.
Pricken över i:et är killens röda glittriga trummpinnar.
Råd: Sätt honom längre fram så alla får se!

Roligt också att bandet satsat på det visuella, en fabrik med rök på scen var vackert. Och "Sun"-lampan som blinkade frenetiskt kunde varit på mer, snyggt och smart.

Så var då det här med vad TLBN är. Pop? Rock?
Även om jag inte är något fan av sport, speciellt inte fotboll, så kommer jag tänka på något som Zlatan skall ha sagt i en intervju hyffsat tidigt i karriären(jag vet inte de exakta orden men typ så här var det):

Reportern: - Med tanke på din bakgrund (föräldrarna är från Jugoslavien), tycker du att du spelar Jugoslaviskfotboll eller spelar du mer svensk?

Zlatan: -Zlatan spelar Zlatan-style.

Tillsist:
På nationaldagen är det Picnickfestival på Apslätten i Kålltorp. Grattis och fint. Bra band: Navid Modiri & Gudarna, Äkta Kärlek, Barbro, Children Come On...

Samma kväll spelar bla Kapten Hurricane och HolyLisaHoly på Cafe Hängmattan.
Nu skall jag ta och se Hurricane! Och hoppas att Lisa sjunger massa på svenska...

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg