Friends getting old.

Theodor Jensen var alltid Broder Daniels propre kille. Alla de andra var man lite rädd för, när som helst kunde de flyga upp från scen och klippa till en i ett drogdränkt ögonblick. Teo verkade inte syssla med sånt. Han stod över dem, kontrollerad frustration.

The Plan krymper, först var de tre sen två och nu är bara Teo kvar. Visst, live är de ett helt band men det är Teo som så att säga är "bandet". Han bestämmer.
Det märks. Livemusikerna, med bland annat Jari Haapalainen, är skuggor. Egentligen bryr man sig inte om dem. Jag tycker det är elakt. "Allt ljus på mig" kan ju vara bra men i The Plan finns ingen gruppdynamik alls.
Nu vet jag inte om det skulle blivit bättre eller sämre om de spelade lite mer tillsammans, om de var ett riktigt band. Men han är elak.



Jag gillar The Plan. Att det utvecklas hela tiden, inte en platta som är lik den andra. Händer saker hela tiden. Tyvärr funkar inte det nya materialet speciellt bra på scen, det är lite för...långsamt. Blir grötigt och onyanserat. Plötslig verkar det som idéerna är slut. Att Teo återvänder samma gamla bredbenta rasp för att utrycka sig. Äldre låtar som Mon Amour och kvällens höjdpunkt Embrace me beauty funkar mycket bättre. Det finns en energi i dem. Annars verkar just energin saknas hos Teo den här kvällen. Kanske är det så att den propre killen just är bara...proper. Lite väl kontrollerad frustration.



I stumbled and crawled these streets
With the people passing by
I never knew how to act
I never knew how to meet their eyes
And I couldn't tell you the reason why
I just wanna light up the sky

Även om nu Embrace me beauty var kvällens topp så är jag lite tveksam, jag hade trott på dig mer för tio år sedan Teo.

Tillsist:



Det här gjorde ont.
Min vän Joels flickvän Pauline (ja, hon är min vän också, gillar inte när någon bara degraderas till att vara bihang till någon annan) går på Fotohögskolan och de hade igår vernissage på Galleri Monitor.

Temat var Offentligt/Privat och Pauline hade gjort en videoinstallation där två kameror filmat henne och Joel. Meningen var att de skulle prata om "vad som helst" framför kameran... Det som sen händer på videon är riktigt obehagligt, Pauline och Joel börjar bråka och är sura på varandra. På riktigt. Klump i magen är bara förnamnet.
Jag vill ju att de skall vara glada och lyckliga hela tiden.
Naiva tanke.
Kanske har det att göra med att jag hatar att bråka.

Faktiskt var Paulines verk den enda grejen som riktigt grep tag i mig. Fast fotografierna som var uppsatta i trapphuset, som visade diverse män under rubriken "Okända män i mammas fotoalbum", var väldigt roliga. Även lite obehagliga när man tänker efter...

Kolla in utsällningen tycker jag du skall göra iallafall. All info här.

Jerry Boman

Andra bloggar om: The Plan, Fotohögskolan, Göteborg, Musik